Kategorier
Evenemang

Filmvisning: The Gállok Rebellion

Sommaren 2013 deltog norrbottningar, samer och miljöaktivister i direkt aktion mot provbrytningarna i Gállok utanför Jokkmokk. Flera blockader byggdes för att hejda prospekteringsbolaget Jokkmokk Iron Mines (helt ägt av brittiska Beowulf Mining Plc.) och polis sattes upprepade gånger in mot blockaden. Provbrytningarna genomfördes, men kraftigt försenade. Idag fortsätter kampen för att stoppa gruvetableringen.

På lördag visar Kolonierna tillsammans med Allt åt alla Umeå filmen The Gállok Rebellion (32 min) om gruvmotståndet i Gállok.

Innan filmen blir det en kort introduktion till filmen om hur den nya gruvboomen är en del av en större samhällsutveckling och hur kampen i Gállok hänger ihop med andra kamper för att behålla gemensamma platser och resurser.
Efter filmen blir det öppen frågestund, information och diskussion om det nuvarande läget med en av aktivisterna från Gállok.

  • Lördag 18 oktober
  • 15.00
  • Kulturhuset Klossen, Ålidhem
  • Gratis!
Kategorier
Allmänt

Umeå2014: Fråntagandets politik

En bulldozer, eller kanske en ”wrecking ball” rakt över kulturföreningarna och mötesplatserna. Det tycks vara det faktum vi ställs inför när Umeå ska skriva in sig som Europas kulturhuvudstad.

I slutet av oktober presenterade tillslut den så kallade ”vänstermajoriteten” sin budget för 2014, med prognoser för 2015 och 2016. Ett leende vänsterpartistiskt kommunalråd berättade, nu när den ekonomiska krisen är ett faktum, att man hellre ”har hål i en gata än i ett barn (1)”. För kulturnämnden blev det därmed heller inga nya pengar, trots enorma ökningar i verksamhetskostnader i och med att kulturväven ska tas i drift framåt hösten nästa år. Redan 2014 behövs 30 nya miljoner till detta projekt – kostnader som enligt Lennart Holmlund (2) väntas tas inom nuvarande kulturbudget på strax under 100 miljoner totalt. Åren efter ser det ännu värre ut, med massiva kostnadsökningar helt utan lösningar. Vi har, i kulturhuvudstadsprojektets kölvatten, sett ett dubbelt fråntagande riktat mot kulturen: dels genom att mötesplatser trängs undan när staden ska omvandlas, dels att man genom specifika projekt för över pengar från verksamheterna till privata företags vinst. Vi ser ett facit skrivas av våra värsta farhågor – ett projekt som såldes in som en kultursatsning men som i själva verket var motsatsen.

November 2013 är månaden då man kunde förväntat sig att politiker och tjänstemän skulle avgå på löpande band. Ingen kan säga att de inte visste. Tvärtom har debatten efter det under stort hemlighetsmakeri fattade beslutet att bygga väven, pekat på just dessa risker. Till och med stadsbiblioteket som tvingats flytta från utmärkta lokaler till det nya huset, har i en intern utredning med klarspråk kritiserat bristen på seriös budgetering. ”Det är en fråga för budgetarbetet inför 2014” (3), svarade de ansvariga och fastställde besluten i ytterligare några instanser som kulturnämnd och fullmäktige.

Umeås stadsomvandling, och dess grund i idén om kulturhuvudstaden och den kulturdrivna tillväxten, är ett politiskt samförståndsprojekt. Det är, helt i enighet med den tidsepok vi befinner oss inom, den långtgående strategi som Umeå har utvecklat för att skapa och cirkulera värde – ett måste inom ett produktionssätt som kräver ständig expansion. Politikerna är väl medvetna om industrins pågående automatisering, och faktumet att detta kräver ett öppnande av nya marknader – må det vara välfärden, naturresurserna eller staden. Det är därför de sväljer den amerikanska ekonomen Richard Floridas teser, som går ut på att de städer som lyckas locka ”den kreativa klassen” (konstnärer, musiker, HBTQ-personer (!) och andra kreativa grupper) når ekonomisk framgång i en värld med globaliserat kapital i ständig jakt på snabba investeringar. Hur Florida säger att detta ska gå till verkar man emellertid mindre intresserade av.

De accepterar paradoxen att denna så kallade ”tillväxt” sker genom olika former av fråntagande, och står i skarp kontrast med olika behov, just eftersom de saknar andra utvägar. Det är därför politiken också blir allt mer tandlös, samförståndsinriktad. Istället för att styra tycks politikerna i allt högre grad bara administrera en ekonomi de saknar kontroll över – som vore de tjänstemän.
Vi behöver bara kasta ett öga på ”skillnaderna” mellan vänstermajoriteten och högeroppositionens budgetar för att se hur konkret detta faktum är. Den enda parlamentariska opposition som återstår tar sig uttryck i populismen, må den som i inlandskommunerna vara en lokalpatriotisk lista eller som i Umeå ett ”yttervänsterparti”. Likväl saknar även dessa riktiga lösningar som både ger förutsättningar för något slags värdeskapande och för fördelning av dessa resurser till medborgarna.

I Umeå privatiserar man vårt stadsrum, för att för stunden hålla någon slags anständig ”välfärd” intakt. Därför är politikerna oavsett partitillhörighet idag endera tysta, eller så skyller de ifrån sig när det kulturella fråntagande på vilket man ämnar bygga sin tillväxt, synliggörs. De upplever att de, inom de ramar som de verkar, inte kunde gjort mycket annorlunda – samtidigt som de förstår konsekvenserna av denna utveckling, eller om man så vill; avveckling.

Vi ifrågasätter att detta skulle vara våra enda valmöjligheter. Tvärtom tror vi att det just på grund av detta faktum är viktigt att göra motstånd, försvara de tillgångar vi har, motverka avpolitisering och tjänstemannastyre samt skapa rörelser som är kapabla att experimentera med nya sätt att göra politik, utöva demokrati, och skapa en verkligt gemensam välfärd. Om inte nu, så när?

Läs mer om kulturväven, budgeten och kulturpolitiken:
Inge-Bert Teljedal – om kulturpolitikens styrning
Sara Meidell – Ljudet av visioner som faller

Läs mer om Umeås stadsomvandling:
I de rikas utopia
Därför ska inga stenar flyttas
”Bum proof-benches” i Kollektivtrafiken

Kategorier
Allmänt

I de rikas utopia

På torsdag, den 24 oktober, slår Balticgruppens nya shoppingcentrum ”Utopia” upp portarna i en grandios invigning. Vad som av vissa beskrivs som en utopi är för många Umebor den raka motsatsen – en dystopi. Gallerians namnval och marknadsföring har på många sätt blivit en perfekt representation över baksidorna med den stadsomvandling som pågått sedan Umeå utnämndes till Europeisk kulturhuvudstad för fem år sedan.

En stadsomvandling som bäst går att förklara som att gemensamma platser, verksamheter och resurser fråntas oss och förs över till det privata. Å ena sidan väldigt konkret; genom att icke-kommersiella- & offentliga mötesplatser trängs undan när hotell och gallerior ska byggas. Detta blev extra tydligt när Apberget revs tidigare i höst för att dra rör in i Utopiagallerian, och med stor ovisshet om vad som ska ske med platsen i framtiden. Å andra sidan har vi faktumet att skatteutbetalningarna riktas om; från att ha betalat verksamhet och lokalsubventioner till att genom olika former av samverkan överföras till vinstdrivande företag, via till exempel hyra, som till Balticgruppen i fallet med kulturväven. De pengar som till exempel idag indirekt subventionerar ett 50-tal amatörkulturella föreningar i Sagateatern, kommer efter vävens uppförande flyttas rakt ner i Christer Olssons (Balticgruppens VD) fickor.

Den dystopiska gallerian blottlägger även med största tydlighet klassklyftorna och de konflikter som följer dessa. Med de ”takhus” ovanpå gallerian, som i praktiken utgör ett så kallat gated community med astronomiska prisnivåer, fulländas bilden av en stad som byggs för vissa på bekostnad av andras behov och möjligheter. Som en symbol för ojämlikhet placerar sig överklassen på en gigantisk piedestal mitt i centrum. Därifrån kan de se ner på oss, när vi utslitna passerar till kollektivtrafiken eller parkeringshusen efter en arbetsdag på byggarbetsplatserna, i de stressiga snabbmatsrestaurangerna, vid städvagnen och så vidare. När reklamaffischen för gallerian skrattar oss i ansiktet i det kyliga senhöstmörkret klockan halv sju på morgonen blir det relevant att ställa oss frågan; För vem bygger vi det här?

Det är inte konsumenten, eller ens konsumtionen vi vänder oss emot. Vi delar upplevelsen och ”behovet” att shoppa nya kläder, prylar och gott käk för att – i alla fall för en stund – få lite glädje för det slit vi tvingas till på våra jobb. Vi vet att shoppingen är ett av de bättre tillgängliga substituten för verkliga gemenskaper och relationer i ett samhälle som aktivt fråntar oss dessa, och sätter upp hinder för att vi ska kunna etablera nya.
Istället riktar vi blicken mot ett produktionssätt baserat på exploatering, där ett fåtal köper vår arbetskraft för att tillskansa sig mer värde och hålla hjulen i snurr – oavsett om det berikar eller raserar samhället.

Vi riktar blicken mot stadsomvandlingens konkreta funktion och konsekvens. Mot det som fråntas oss när dessa hotell och gallerior ska uppföras – som mötesplatser, välfärd och resurser. Mot vardagen för de byggarbetare som riskerar sina liv och sin hälsa på de byggarbetsplatser som politikerna visar upp när det ska stoltseras med lokal tillväxt och lockas nya investerare. Vi riktar blicken mot faktumet att denna ”utopi” är en utopi för de rika, i meningen att vi andra kommer berika dem än mer när vi tvingas sälja vår arbetskraft i deras klädaffärer och snabbmatshak. Vi riktar blicken mot en politisk ekonomi där jobbskapande och tillväxtjakt blivit ett självändamål för politiska makthavare från vänster till höger – helt utan diskussion om arbetets innehåll och välståndets fördelning.

Kampen om Umeå är således en kamp mellan det privata och det gemensamma – allmänningarna. Den konflikten gäller varje gata, varje kvarter, varje byggnad. Den står mellan en framtid av mer fritid, möjligheten till gemenskap och självförverkligande, eller en framtid med allt tyngre arbetsbörda, alltmer fråntagande och relationer som präglas av att vi köper saker av varandra.

Kategorier
Evenemang

Gruvboom: Motståndet växer!

Fler och fler upptäcker de stora orättvisorna som pågår då gruvboomen drar fram över hela Sverige.
Nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck och Förbundet Allt åt alla anordnar träff då alla som är intresserad av eller vill engagera sig i motståndet är hjärligt välkomna!

Vi kommer bla att prata motståndsstrategier och förhoppningsvis även planera en gruvdemonstration som ska gå av stapeln under kulturhuvudstadsåret 2014 här i Umeå.

Mer info kommer.

  • Plats: Klossen, Ålidhem centrum (Umeå)
  • Tid: Tisdagen 8/10 kl 18.00
Kategorier
Allmänt

Sjukvårdskrisens skurkar del 1: Jan Eriksson

Sjukvårdskrisens skurkar

I förra Virvelvindsbladet (#33) skrev vi om ”Sjukvårdkrisens skurkar”: Sjukhuschefen Jan Eriksson,  Regionsdirektören Jonas Rastad och Regionsstyrelsens ordf. Pia Kinhult.

I den här serien har vi tittat närmare på just sjukhuschefen Jan Eriksson.

Hotfulla mail

Sedan den här serie gjordes så har  Jan Eriksson insett att personalen på SUS vill ta ut sin lagstadgade semester i sommar. Vilket innebar att det ”plötsligt” saknades minst 100 sjuksköterskor. Vad blev då Jan Erikssons lösning?  Att rekrytera flera sjuksköterskor? Att höja lönerna? Att återställa dom tjänster som försvunnit under anställningsstoppet? Nä, Jan Erikssons lösning blev att skicka ut hotfulla mail till de anställda om att det eventuellt kunde bli avbrutna semestrar och beordrad övertid. Eller för att använda Jan Erikssons egna ord jobba ”extra pass”.

Arbetsmiljöverkets kritik

I  januari 2013 kritiserade Arbetsmiljöverket sjukvårdsledningen på Skånes Universitetssjukhus för att stressen var omänsklig för personalen på  Akutmottagning i Lund. Bland annat sa Arbetsmiljöverket att: ”Hade det varit ett företag hade vi övervägt att stänga det.” Jan Eriksson och den övriga  sjukvårdsledningens svar den första kritiken från Arbetsmiljöverket var att starta ett  två veckors ”flödesprojekt”. Projektet gick ut på att man skulle öka ”genomströmningen” och ta bort ”flaskhalsar” – det vill säga skriva ut patienter snabbare. Jan Eriksson menade att akuten i Lund i sig var en så kallad ”flaskhals”. Detta är en terminologi som Jan Eriksson hämtat från den japanska bilindustrins LEAN production. Problemet med patientsäkerheten och den höga stressen för sjukvårdspersonalen på SUS hade alltså inte med överbeläggningen, de indragna vårdplatserna eller personalnedskärningarna att göra – det var att personalen inte jobba snabbt nog. I april 2013 skickade Arbetsmiljöverket en utförligare rapport om arbetssituationen för vårdpersonalen på akuten.  Vad svarade då Jan Erikssons på den rapporten? Jo, att till skillnad från hans eget “flaskhals”-projekt, så var Arbetsmiljöverks kritik  “flummig”. Regionstyrelsens ordf. Pia Kinhult besvarade i sin tur kritiken i en intervju med SVT. Det först hon sa var at hon hade fullt förtroende för Jan Eriksson, när SVT fortsatte att ställa frågor om personalnedskärningarna valde hon att helt lämna intervjun.

Från Sahlgrenska till SUS

Jan Eriksson tillträdde i maj 2012. Innan dess arbetade han som sjukhusdirektör på Sahlgrenska i Göteborg. Utöver att göra sig ovän med stora delar sjukvårdspersonalen på Sahlgrenska så drev Eriksson också ett större nedskärningsprojekt, som kulminerade i personalnedskärningar på uppemot 1000 tjänster 2011. En ganska speciell detalj personalnedskärningar på Sahlgrenska var att Jan hade räknat ut ett ratio för personaltätheten kontra patienter – hur lite personal det  skulle krävas per patient – oavsett vilket vårdbehov som patienten sökte  för. Samma siffra lär Jan ha tagit med sig till SUS, men när han började utvärdera personalbehovet på vissa avd. i Lund kom det fram att  siffran redan var lägre i Lund  än den hade varit i de hårdaste  besparingstiderna på Sahlgrenska. En av annan av Jans första prioriteringar som ny sjukhuschef på SUS var att betala en konsultbyrån 1 miljon kr för utvärdera styrelsens sammansättning. Det var för övrigt samma konsultbyrå som utvärderade akutens ”flödesprojekt” under februari 2013. Jan har sedan han tillträdde hela tiden sagt till medierna att sjukhuset inte behöver mer personalresurser – utan att personalen måste arbeta effektivare.

Han är inte ensam

Läser man den här serien eller texten kan man få intryck av att vi anser att Jan Eriksson skulle vara en särskilt ”ond” eller bedräglig chef som ha ren illvilja driver nedskärningarna. Tyvärr är det inte så enkelt.  Det verkar nämligen se ut på samma sätt på andra ställen runt om i Skåne, Sverige och i andra delar av Europa. I stora delar av världen står den offentliga sektorn i skottgluggen för nedskärningar och privatiseringar.  Det beror på den nyliberala vågen av skattesänkningar, nedskärningar, privatiseringar, Lean production och ”New public management”. Där görs allt till salu,  alla verksamheter ska vara vinstdrivande eller  marknadsanpassade och varje verksamhet ska ”bära sina egna  kostnader.” Detta tänker de ska gälla oavsett vad verksamheten verkligen kostar, eller vilka  vårdbehov verkligen patienter har. Vad som dock är synonymt för alla dessa nedskärnings- och privatiseringstorpeder är att de företräder ett klassintresse – ett klassintresse som inte är vårt. Där vårdpersonal ska arbeta hårdare, med allt lägre betalt, med kortare semestrar och sämre anställningstrygghet för att ”öka produktiviteten” eller ”effektiviteten”. Och där lösningen på kriser som t.ex. sjukvårdskrisen i Skåne eller finanskrisen i södra Europa, ska lösas med uppsägningar eller anställningsstopp.

Men vi är många fler

SUS (tidigare USiL och MAS) har nästan alltid varit kantat av konflikter – mellan ledningen och dom som direkt utfört vårdarbetet. Konflikter om löner, stress, resurser, arbetsmiljö och patientsäkerhet. Vad som dock hänt de senaste åren är att när sjukhusledningen och regionsledningen dragit åt tumskruvarna med alla nedskärningarna, så har konflikten skärpts. Ledningen har mötts av en våg av motstånd från vårdpersonalen och en uppretad och mobiliserad allmänhet. Det bästa exemplet är när BIVA-sjuksköterskorna hotade med massuppsägning under våren 2013 eftersom sjukvårdsledningen försökte tvinga på dom ett sämre avtal. Ett annat är när sjuksköterskestudenterna över hela Sverige gick ihop och började driva ”24 000 kr-upproret”. Vi har inte bara kunnat följa rapporteringen i tidningarna, utan också dagligen via t.ex. facebooksidor som ”Stöd våra sjuksköterskor” och facebookgrupper som ”Rädda Universitetssjukhuset i Lund”. Där vårdpersonal direkt rapporterat om vad som händer på sina avdelningar och tillsammans kunnat sammanlänka sina respektive erfarenheter, situationer och konflikter. Även de som inte jobbar i vården har fått en direkt inblick i hur motståndet organiserats och spridits, och det råder ingen som helst tvekan att de smidiga sätt att samordna kampen som vårdare själva skapat är ett effektivt vapen vi inte har sett det sista av. Av detta måste man dra slutsatsen att motstånd lönar sig! Att när vårdpersonal enar sig som kollektiv och tar strid, med stöd av en mobiliserad allmänhet – då kan man vinna!

Kampen om vården är något som vi tror många människor kan, och bör inspireras av. Tillsammans är det inte mycket vi inte kan åstadkomma.

Virvelvinden, Allt åt Alla Lund, juni 2013