Kategorier
Allmänt Göteborg Malmö Media Stockholm

Vad hände på 8:e mars?

Nedan följer rapporter från Allt åt allas aktiviteter i Göteborg, Malmö och Stockholm på den 8:e mars 2018.

 

Göteborg

Allt åt Alla Göteborg deltog i den 8e mars demonstration med andra socialistiska organisationer under parollen “Tillsammans är vi starka”. Vi valde att lyfta BB ockupationen i Sollefteå med vår banderoll och stötta kampen för en trygg förlossningsvård

Kvällen den 9e mars gick Allt åt Alla Göteborgs kvinnor och transpersoner i Ta Natten Tillbaka demonstration för att ta tillbaka stadens gator och kräva trygghet från patriarkatet, transfobi och heterosexism.

Malmö

Allt åt alla Malmö var med och arrangerade feminism underifrån. Demonstrationen drog mellan 500 och 700 deltagare.  Allt åt alla hade ett block tillsammans med den kurdiska ungdomsorganisationen med parollen ”Från Afrin till Malmö – Kvinnokampen är global”.

På kvällen den 10:e mars deltog medlemmar i den årliga ta natten tillbaka demonstrationen.

 

Stockholm

Kvinnofront och Allt åt alla Sthlm gick i strejkblocket i den stora demonstrationen i Sthlm som avgick från Norra Bantorget. Blocket var i solidaritet med SAC:s kvinnostrejk, som i sin tur var i solidaritet med den fackliga kampen i Sydafrika. Senare under kvällen var kvinnofront med i Ta Natten Tillbaka-tåget som i år arrades av Revolutionär Pride Sthlm

Kategorier
Malmö

Allt åt alla Malmös lokala plattform

Förbundet Allt åt allas plattform11024653_10153094995907381_4440395488016108526_n
Arbetarklassen är heterogen med en gemensam nämnare – att vi saknar makten över vårt arbete, avlönat så väl som oavlönat. Vi ska som organisation delta i de frågor och konflikter som för arbetarklassen samman. Vi är motståndare till alla former av klassamarbete.
Vårt mål är ett samhälle organiserat efter principen: av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
Vi är en av flera revolutionära organisationer. En mångfald av taktiker, strategier liksom organisationer och nätverk är nödvändiga i kampen för klassamhällets avskaffande. Vi verkar för att skapa rörelse i klassen genom kontinuerligt och öppet arbete, bortom tillfälliga aktionsgrupper och dolda agendor.

Allt åt alla Malmös lokala plattform
Allt åt alla Malmö står för en politik som utgår från de lokala konflikter som medlemmar och sympatisörer själva är berörda av. Genom att agera långsiktigt och öppet, men med en tydlig radikal agenda, vill vi föra samman olika delar av stadens arbetande och arbetslösa befolkning i kamp mot det ekonomiska och politiska system som bygger på vår maktlöshet.

Vi arbetar för ett Malmö där invånarna har makt och kontroll över stadens resurser: hur de fördelas och förvaltas. Människor i Malmö ska ha reell makt och inflytande över sina livsvillkor. Det innebär en annan form av demokrati, verklig folkmakt. Vår metod för att åstadkomma detta är kollektiv organisering. Vi vill undersöka och förstå vår stad, för att sedan kunna agera och förändra den. Vi arbetar utomparlamentariskt, det vill säga bortom partipolitik.

Vår grupp verkar i Malmö, men vi är en del av ett större nätverk. Den förändring vi vill se i vår stad, hoppas vi även att kunna åstadkomma i större skala.

Vad vill vi?1395160_10151967704232381_1919046600_n
För en framtid värd att tro på!
Vi slåss för det goda livet åt alla. Vi vill ha en stad formad efter våra hjärtans begär. Vi vill ha möjlighet att uppnå vår fulla mänskliga potential.

Demokrati
Vi vill att vår stad ska präglas av en annan typ av demokrati: de som lever i Malmö ska ha reell makt och inflytande över sina livsvillkor. Malmöbor ska själva fatta beslut över sådant som påverkar deras liv: i bostadskvarteren, i välfärden, på arbetsplatserna och i vardagen.
Vi vill att alla som lever i Malmö, oavsett om de är medborgare på pappret, ska ha full tillgång till stadens alla resurser och kunna vara delaktiga i bestämmandet över hur staden ska se ut.

Arbete
Vi vill att våra arbetsplatser ska förvaltas och styras gemensamt. Vi vill verka för generaliserade arbetstidsförkortningar så långt det bara går. Vi vill att de som arbetar i Malmö ska göra det under goda förhållanden. För att åstadkomma detta vill vi stödja konflikter i arbetslivet, såsom strejker och liknande, för att sätta press på makthavare i politiken och på arbetsmarknaden.

Stadsdelar & bostäder
Vi vill skapa mötesplatser och föra kamper som ökar tryggheten och förändrar hur människor ser på sina områden. Det kan innebära att de boende har makt att sätta hyror och boendestandard, snarare än företag och hyresvärdar. Vi vill ha fler gröna ytor, mindre biltrafik och en stadsutveckling där miljö och rättvisa går före vinster.
Vi vill att fler resurser i staden ska vara gemensamma och tillgängliga för alla, snarare än en offentligt eller privat ägd resurs att göra vinst på. I Malmö ska bostäder vara en rättighet. Detta betyder att bostäder ska byggas efter våra behov och stå under lokal och demokratisk kontroll.

Konflikter i välfärden
Vi vill att Allt åt alla Malmö ska fungera som ett socialt fack. På samma sätt som vi organiserar oss på våra arbetsplatser för bättre villkor, organiserar vi oss i Allt åt alla Malmö lokalt kring de konflikter vi möter i vardagen – som handlar om boendeförhållanden, trygghet på gator och torg, mötesplatser, arbetslöshet och gemenskap, tillgång till vård och utbildning, osv.

I sjukvårdsfrågan i synnerhet vill vi se ett tätare samarbete mellan grupper i Skåne. Vi vill ha ett ordentligt Skåne-nätverk för att kunna börja bråka på riktigt för bättre villkor för patienter och vårdpersonal.

Kategorier
Malmö

Fotoreportage och tal från storslagen feministisk demonstration

Den 6 december gick ungefär 250 feminister genom Malmö under parollen ”VÅR TID, VÅR KROPP, VÅR RÖST” i en demonstration som vi i Förbundet Allt Åt Alla Malmö arrangerade. Vi gick sjöng tillsammans, gick till Kvinnokliniken under talkören ”det gäller våra liv, det gäller våra barn, mera plats och mer personal” och stack ner skyltar med krav i rabatten utanför entrén. Vi dränktes i konfetti och glitter vid Stadshuset där vi pratade om arbetstidsförkortning, makten över arbetet och en fritid värd att tro på. Avslutningsvis gick vi till Tingsrätten och protesterade mot ett rättsväsende som legitimerar sexuellt våld. Där utfördes en aktion med röda handavtryck i målarfärg på mark och väggar med symboliken ”ni har blod på era händer”. Det hela var storslaget.

Här följer talen i sin helhet och bilder från demonstrationen.

6 dec 1 6 dec 2 6 dec 3 6 dec 4

Talet som hölls vid Kvinnokliniken

Min mamma har berättat att när jag föddes, för 35 år sedan, så fick nyblivna mödrar vara kvar på bb en vecka efter förlossningen. När jag födde mitt första barn för 6 år sedan fick vi stanna två och ett halvt dygn. När mitt andra barn föddes var vi kvar 24 timmar. När min syster födde sitt tredje barn fick de åka hem efter 6 timmar. På tåget hem började hon störtblöda och fick åka ambulans tillbaka till sjukhuset. Många kvinnor kan berätta liknande historier från tiden före, under eller efter sin förlossning.

Region Skåne har de senaste åren kontinuerligt dragit in resurserna till vården. Detta gäller inte bara Kvinnokliniken. Sedan 2012 har mer än 300 vårdplatser försvunnit på de skånska sjukhusen. Nedskärningar drabbar alla men det är framförallt redan nedvärderade grupper som drabbas värst. För kvinnokliniken har detta lett till färre vårdplatser, förlossningskador och ökad stress för de anställda. Ett ord som ofta har beskrivit vardagen för patienter och vårdarbetare på Kvinnokliniken är kaos. Orimlig stress för personalen går ut över patienterna i form av otrygghet, ökade komplikationer och dödsfall. Sluta marginalisera hälften av befolkningen.

6 dec 5 6 dec 6 6 dec 7 6 dec 8

Talet som hölls vid Stadshuset

Äntligen lördag! Ända sen i måndags har jag räknat ner! Så mycket som inte hunnits med under 40-timmarsveckan, ärenden och åtaganden staplas på hög. Istället för att njuta av min lediga dag stressar jag mig igenom den. Jag tror inte jag är ensam.

För snart hundra år sedan krävde arbetarklassen i Sverige 8 timmars arbetsdag – hur länge ska vi vänta med nästa steg?! Produktiviteten ökar hela tiden, i samma takt som vi slits ut. Det är en ekvation som inte går ihop! Varför ska vi jobba mer och mer under ett högre och högre tempo, när arbetslösheten stadigt stiger och teknologiska utvecklingar gör att arbetsuppgifter inte längre behöver utföras av människor?!

Arbetstiden är en klasskampsfråga, en folkhälsofråga och inte minst är den en kvinnofråga. Vi kvinnor arbetar i hög utsträckning ofrivillig deltid, men fortsätter jobba gratis när vi kommer hem, med barn, hushåll, familj, relationer… Inte nog med att vi blir bestulna på vår tid, vår ekonomi är radikalt mycket sämre än männens. En arbetstidförkortning hade gett oss betalt för den heltid vi redan jobbar, gratisarbetet inräknat. Vi står här tillsammans vid stadshuset där Malmös politiker sitter och bestämmer över våra liv. Vi utmanar er Malmö stad! Inför halverad arbetstid med bibehållen lön i alla era verksamheter! Vi har råd med detta, vi ser hur resurserna samlas på hög i företagsledarnas, riskkapitalisternas och toppolitikernas fickor. Vi har råd med detta, för vi har inte råd med den modell vi är slavar under idag. Utbrändhet, stress, depressioner, självmord är fenomen som stadigt ökar i arbetslinjens Sverige. Malmöpolitiker, visa att ni menar allvar med att ni vill skapa ett jämställt och jämlikt Malmö!

Vi vill ha en radikal arbetstidsförkortning, men det är inte nog. Framförallt vill vi ha ett samhälle där allas arbete värderas lika. Ett samhälle där arbetet inte måste stå i motsats till fritid, utan där arbete är något vi gör tillsammans och som vi äger både makten över och resultatet av! Vi tänker kämpa för en fritid som är värd att tro på; en fritid som inte behöver stå i motsats till arbetet. En arbetstidförkortning är ett nödvändigt steg i rätt riktning, mot en värld som präglas av solidaritet och gemenskap, en värld där vi delar på tiden, arbetet och frukterna utav det. För en värld där vi får lov att vara hela människor, både under arbetet och efter. För en framtid och en fritid värd att tro på!

6 dec 9 6 dec 10 6 dec 11 6 dec 12

Talet som hölls vid Tingsrätten

Det är tidigt 90-tal och jag går på lågstadiet. Jag hör på radion om en man som fått sin dom mildrad eftersom hans våldtäktsoffer, en 3-årig flicka, inte gjort tillräckligt med motstånd. Jag vill spränga världen i bitar, för vad fan förväntar sig dessa högutbildade vuxna domarna att en 3-årig flicka ska göra för motstånd mot en 5 gånger så tung man? Och vad skulle motsatsen betyda? Att hon ville? Jag trodde lagen var tydlig, sex med barn är förbjudet.

Det är sent 90-tal och jag går på högstadiet. Min kompis blir våldtagen. Och när hon någon dag senare kommer till fritidsgården. När hon väljer att inte låta förövaren begränsa hennes utrymme, att inte bli rädd för natten. När hon vill helas ibland vänner, då börjar illvilliga röster höras. Att inte kan väl hon ha blivit våldtagen, hon som inte rädd stannar hemma, isolerar sig och låter depressionen ta henne?

Det är 2014 och det känns som 1804. Domstolarna slår rekord i fantasifulla tolkningar och bisarra domstolsbeslut gällande sexualbrott. De premierar fantasifulla förklaringar: de friar mannen som själv erkänner att kvinnan han våldtog upprepade gånger sa nej och sluta, eftersom han förklarar det med att han trodde de lekte tvärtomleken, lite BDSM-style.

Lagman Ralf G Larsson har förkunnat och försvarat domstolsbeslutet i media med att om tanken inte slog mannen att kvinnan inte ville bli våldtagen, då är han ingen förövare.

Så nu vill jag fråga lagman Ralf G Larsson, att om tanken inte slår mig, att affärsinnehavaren tvärs över gatan inte vill ge bort sina grejer, då är det ok för mig att ta?

Fortsätter vi jämförelsen med andra brott, så har de senaste åren friande domar för våldtäkt ökat till 36%, att jämföra med i genomsnitt 5% för andra brottstyper. Och då får vi inte ens med alla förundersökningar som läggs ned och alla som inte anmäler våldtäkt för att de inte litar på att rättsväsendet kan förvalta deras historia – en traumatiserad, förnedrad människa i kris, vill inte bli mer förnedrad.

Vi vill idag säga, till alla lagmän och domare som varit med och fattat dessa idiotiska domstolsbeslut, att ni har blod på era händer. Ni är personligt ansvariga för att återtraumatisera offrena och ni sanktionerar genomförandet av framtida våldtäkter. Ni sprider de attityder som min 13-åriga kompis fick möta på fritidsgården.

Åh andra sidan, om vi tolkar lagen på ert sätt, så kan vi väl tryggt förlita oss på att gå fria den dag vi sparkar en förövare i skrevet – för vi hade inte förstånd att förstå att han ville ha sina pungkulor kvar?

Till alla domare och lagmän därute, ni ska veta att vi har en okränkbar rätt till våra egna kroppar, vårat jag. Skärpning domare! Ge oss en framtid att tro på, ett rättsväsende att lita på. Där en våldtäkt är en våldtäkt och en förövare är en förövare.

Kategorier
Malmö

Vårt tal från Ockupera Universitets manifestation

Innan den senaste månadens omskakande händelser deltog Allt åt alla Malmö i manifestationen ”Rör inte vårt studiemedel”, som skedde 27/2 utanför Moderaternas Kansli på Lilla Torg, och anordnades av Ockupera Universitet Skåne.

Regeringen kom sedan efter stora protester dra tillbaka sitt förslag.

Här är vårat tal från manifestationen. För en kämpande studentrörelse!

Hej.

Jag är aktiv i Förbundet Allt åt Alla i Malmö, och är en av alla de i min generation som har skyfflats runt i Sverige på jakt efter arbete, kärlek, studier. Efter tio år av osäkra, kortsiktiga och slitsamma anställningar, som i långa perioder präglats av att pengarna aldrig räcker, har jag nu börjat på studera.

En högre utbildning tillgänglig för alla, oavsett klassbakgrund är en av historiens största civilatoriska landvinningar. Studiemedel ger en trygghet och en fast grund, utan extra stress. Utan att behöva söka extra jobb, jobb som oftast inte finns. Har man erfarenhet av pengabrist är skräcken här för att skuldsätta sig väldigt närvarande… och avskräckande.

Man lägger alltså ett förslag med större lånedel, så att det ska framstå som en fråga om personlig investering. Men det här handlar inte om den enskilde studenten, utan om hela samhället. När jag läste på nätet om det här förslaget läste jag även att system liknande det svenska förutom funnits i USA och på andra ställen i Europa. Där har utvecklingen gått som följande.

”1. Lånedelen av studiemedlen utökas med små steg tills det att bidraget avskaffas.

2. Någonstans där på vägen införs små ansökningsavgifter, för att antagningssystemet ska bli mer effektivt och förhindra ’okynnesansökningar’.

3. Antalet veckor med studiemedel förkortas.

4. Små symboliska studieavgifter tas ut, ’men det kommer ha liten effekt på den breddade rekryteringen eftersom lånen är förmånliga’.

5. Högre studieavgifter tas på ämnen som ’inte ger anställningsbarhet’.

6. 20 år senare motsvarar studieavgifterna hela kostnaden för utbildning. Systemet påstås fortfarande vara jämlikt eftersom underrepresenterade studenter som är duktiga kan få några av de få stipendium och ’förmånliga lån’ som ges.

7. Lånen och stipendierna som gavs till underrepresenterade studenter ges numera ut av företag och privata organisationer. De ’statliga’ lånen ges ut av ett företag som tjänar på studenternas lån och villkoren är bedrövliga.”

Det här är inte paranoia. Detta är en utveckling som är inbyggd i vårt samhälle, i den permanenta krisen som vi lever i. Som den store svenske poeten Doulas Léon sa: ”Vi har en regim i det här landet som inte vill oss väl”. Politikerna och deras företagarvänner bör inte beskrivas som ansvarstagande, men som gräshoppsvärmar, som rånarband som slaktar och plundrar den rikedom som vi har skapat genom generationer.

De går hårt åt skola, äldrevård, sjukvård… men högskola och universitet är mer känsligt. Här börjar de mer försiktigt. För att det är en sån uppenbar spottloska i ansiktet, för att det handlar om så explicit klasshat. ”Håll er utanför universiteten. Du ska slita och dö precis som dina föräldrar, oavsett vad för talanger och vad för drömmar du har.”

Och så får de skriva vår historia och beskriva och tolka samhället ifred.

Som sagt, det här handlar inte bara om studentens plånbok, men hela samhället. Därför är det viktigt att vi säger ifrån nu, att motståndet börjar nu. Och att vi gör det tillsammans. Att vi gör det för att alla våra vänner ska ha förutsättningar för att studera, och för hur stort våra barn och småsyskon ska få lov att drömma.

 

Kategorier
Allmänt

Sjukvårdskrisens skurkar del 3: Pia Kinhult

 

Runtom i Skåne kräver demonstranter, vårdpersonal och patienter att dom ansvariga för den skånska vårdkrisen ska avgå. Men vilka är egentligen dom ansvariga? Allt åt Alla fortsätter chefs- och politikersafarin för att besvara frågan. Den här gången möter vi ingen mindre än regionstyrelsens ordförande Pia Kinhult. Pia tjänar 80 000 kr i månaden och är därmed bland de högst arvoderade landstingsråden i Sverige.

Pia Kinhults semantiska problem

Pia har under det senaste året lindat in sig i en rad kontroverser när hon blivit konfronterad om nedskärningarna. Under hösten 2012 la femklövern fram ett nytt sparpaket på 290 miljoner på SUS. Men sparpaketet var inget sparpaket, om man ska tro Pia. Till tidningen Skånskan sa hon att det hela var ett semantiskt missförstånd:
Det handlar om ett semantiskt problem. På Golvet, ute i sjukvården omtolkas effektiviseringar till besparingar.” Det är alltså i effektiviseringarnas namn som Pia har underbudgeterat sjukvården. Samtidigt som man har underbudgeterat verksamheterna så har man lagt över ansvaret för att hålla sig till de krympande budgetarna på sjukhusen och för verksamheterna själva (klinikerna, avd. etc.), man har därmed tvingat avdelningarna och klinikerna att bli sina egna nedskärare. På SUS resulterade det i att sjukhusdirektören Jan Eriksson införde ett anställningsstopp för hålla sig till Pia och femklöverns budget. Mellan augusti 2012 och mars 2013 beräknas det ha försvunnit det cirka 600 tjänster, till följd av anställningsstoppet. I den berömda Sydnytt intervjun som Pia gick från, tog Sydnytt upp ytterligare 600 tjänster som skulle försvinna från SUS under 2013. Samtidigt som Pia, Rastad och Jan Eriksson skurit ner tjänster, har de också skurit ner antalet vårdplatser. Under de senaste två åren har det försvunnit minst 142 vårdplatser. I samband med ”flyttkaosets” hopslagningar och flytt av operationer kommer det försvinna ytterligare vårdplatser och tjänster inom hela sjukvården i Skåne. Samtidigt har man marknadsanpassat, privatiserat och konkurrensutsatt verksamheter – allt i namnet av ”effektiviseringar”, ”valfrihet” och ”kvalitet”. För att genomdriva allt detta har Pia och hennes kollegor i femklövern anställt ett antal torpeder på toppositioner med höga löner. Torpeder som Jonas Rastad, Jan Eriksson och Harald Roos. Det är detta som har lett till vårdkrisen och det är samtidigt detta som är vårdkrisen.

New Pia Management och LEAN healthcare

Historien om nedskärningarna på SUS och inom Region Skåne är som hämtat ur en skolbok om New Public Management och LEAN Production. Varje gång som Pia fått frågor om vårdkrisen har hon hela återkommit till ”kvalité”. Att den skånska vården skulle hålla hög kvalité – samtidigt som nedskärningarna alltså resulterar i dödsfall. När Pia pratar om begreppet kvalité betyder det alltså inte samma sak som för alla oss andra. Nä, Pias kvalitetsbegrepp är åh ena sidan hämtat från den japanska bilindustrin, där man under 1970-talet lyckades tillverka lika mycket bilar som man gjorde i USA fast med bara hälften så mycket arbetskraft, till lika god kvalité som amerikanska biltillverkare. Hemligheten var att man hade en permanent underbemanning – management by stress – och därmed en permanent kris som bilmontörerna tvingades lösa. Samma goda kvalité lyckades man säkert hålla – om man ville behålla jobbet. LEANs kvalitetsmått gällde alltså bilar och biltillverkning, där mottagaren var bilkunden. Men det gällde som sagt bilar. Men vård är väl någonting annat…? Eller? Nä, inte om du frågar Pia Kinhult. Därför att Pias kvalitets begrepp är också hämtat också hämtat från New Public Mangement, där patienten eller brukaren av vård är ”kund” och där ett sjukhus är ett företag. Att Regions Skåne har fått samma chefskultur som bilindustrin ­– med högavlönade torpeder – är alltså ingen slump. Och när ett sjukhus blir som ett företag, då måste ”varan” kunna mättas mot andra ”företags” (sjukhus) ”varor”. Där varje verksamhet måste kunna mättas, efter hur många patienter man kan ta emot så snabbt som möjligt med så lite vårdtid som möjligt – med minsta möjliga personalresurser.

De försöker undfly sitt ansvar

Ytterligare en komponent i dessa två managementfilosofier är att dom som fattar besluten inte verkar behöva ta något ansvar. För åh ena sidan så fattar man besluten om budget eller t.ex. flytten av operationer på en central nivå, åh andra sidan har man decentraliserat ansvaret för hålla den underfinansierade budgeten till enskilda avdelningar och kliniker. Frågar man Kinhult om nedskärningarna kommer hon att säga att man måste vända sig till Jonas Rastad eller Jan Eriksson, om hon ens svarar alls. Frågar man Rastad eller Eriksson kommer de att säga att man endast utför femklövers direktiv och att man måste vända sig till Pia Kinhult. Men det vanligaste är dock att politikerna inte svarar alls eller låtsas vara helt ovetande om den pågående vårdkrisen: I mediebilden ser det så mörkt ut.” (Kinhult juni 2013) ”Jag är kanske lomhörd…” (Katarina Erlingsson augusti 2013). Ytterligare ett sätt att slippa ta ansvar för det man har gjort är att försöka rikta uppmärksamheten någon helt annanstans. Varför prata om vårdkrisen i Skåne 2013 när man kan prata om innovationer i Skåne 2030?

Vi kan tvinga dom att ta ansvar

De senaste två åren har inte bara kantats utav nedskärningar – de har också kantats av motstånd. Från Dorotea i norr till Skåne i söder. I februari samlades cirka fyratusen människor i olika demonstrationer runt om i Skåne för att protestera mot flyttkaoset, nedskärningarna och privatiseringarna. Personalen på BIVA, i Lund lyckades till sist vinna tillbaks sitt avtal som SUS-ledningen försökte ta ifrån dom. ”24 000 kr”-upprorets demonstrationerna har avlöst varandra. Flera politiker har tvingats ta ”time-out” eller gå ut och be om ursäkt för respektlösa kommentarer de fällt om vårdpersonal. Under våren har flash-mobs samlats utanför flera sjukhus i Skåne för att protestera. Vårdpersonal, politiska aktivister och en mobiliserad allmänhet har knutit band och börjat agera tillsammans. Av allt detta måste man konstatera att motstånd lönar sig! Vi kan avtvinga dom svar och vi kan tvinga dom att ta dom till eftergifter!

För en framtid värd att tro på. Vi syns den 16/8!

Virvelvinden, Allt åt Alla Lund, 2013

 


Kategorier
Allmänt

Sjukvårdskrisens skurkar del 1: Jan Eriksson

Sjukvårdskrisens skurkar

I förra Virvelvindsbladet (#33) skrev vi om ”Sjukvårdkrisens skurkar”: Sjukhuschefen Jan Eriksson,  Regionsdirektören Jonas Rastad och Regionsstyrelsens ordf. Pia Kinhult.

I den här serien har vi tittat närmare på just sjukhuschefen Jan Eriksson.

Hotfulla mail

Sedan den här serie gjordes så har  Jan Eriksson insett att personalen på SUS vill ta ut sin lagstadgade semester i sommar. Vilket innebar att det ”plötsligt” saknades minst 100 sjuksköterskor. Vad blev då Jan Erikssons lösning?  Att rekrytera flera sjuksköterskor? Att höja lönerna? Att återställa dom tjänster som försvunnit under anställningsstoppet? Nä, Jan Erikssons lösning blev att skicka ut hotfulla mail till de anställda om att det eventuellt kunde bli avbrutna semestrar och beordrad övertid. Eller för att använda Jan Erikssons egna ord jobba ”extra pass”.

Arbetsmiljöverkets kritik

I  januari 2013 kritiserade Arbetsmiljöverket sjukvårdsledningen på Skånes Universitetssjukhus för att stressen var omänsklig för personalen på  Akutmottagning i Lund. Bland annat sa Arbetsmiljöverket att: ”Hade det varit ett företag hade vi övervägt att stänga det.” Jan Eriksson och den övriga  sjukvårdsledningens svar den första kritiken från Arbetsmiljöverket var att starta ett  två veckors ”flödesprojekt”. Projektet gick ut på att man skulle öka ”genomströmningen” och ta bort ”flaskhalsar” – det vill säga skriva ut patienter snabbare. Jan Eriksson menade att akuten i Lund i sig var en så kallad ”flaskhals”. Detta är en terminologi som Jan Eriksson hämtat från den japanska bilindustrins LEAN production. Problemet med patientsäkerheten och den höga stressen för sjukvårdspersonalen på SUS hade alltså inte med överbeläggningen, de indragna vårdplatserna eller personalnedskärningarna att göra – det var att personalen inte jobba snabbt nog. I april 2013 skickade Arbetsmiljöverket en utförligare rapport om arbetssituationen för vårdpersonalen på akuten.  Vad svarade då Jan Erikssons på den rapporten? Jo, att till skillnad från hans eget “flaskhals”-projekt, så var Arbetsmiljöverks kritik  “flummig”. Regionstyrelsens ordf. Pia Kinhult besvarade i sin tur kritiken i en intervju med SVT. Det först hon sa var at hon hade fullt förtroende för Jan Eriksson, när SVT fortsatte att ställa frågor om personalnedskärningarna valde hon att helt lämna intervjun.

Från Sahlgrenska till SUS

Jan Eriksson tillträdde i maj 2012. Innan dess arbetade han som sjukhusdirektör på Sahlgrenska i Göteborg. Utöver att göra sig ovän med stora delar sjukvårdspersonalen på Sahlgrenska så drev Eriksson också ett större nedskärningsprojekt, som kulminerade i personalnedskärningar på uppemot 1000 tjänster 2011. En ganska speciell detalj personalnedskärningar på Sahlgrenska var att Jan hade räknat ut ett ratio för personaltätheten kontra patienter – hur lite personal det  skulle krävas per patient – oavsett vilket vårdbehov som patienten sökte  för. Samma siffra lär Jan ha tagit med sig till SUS, men när han började utvärdera personalbehovet på vissa avd. i Lund kom det fram att  siffran redan var lägre i Lund  än den hade varit i de hårdaste  besparingstiderna på Sahlgrenska. En av annan av Jans första prioriteringar som ny sjukhuschef på SUS var att betala en konsultbyrån 1 miljon kr för utvärdera styrelsens sammansättning. Det var för övrigt samma konsultbyrå som utvärderade akutens ”flödesprojekt” under februari 2013. Jan har sedan han tillträdde hela tiden sagt till medierna att sjukhuset inte behöver mer personalresurser – utan att personalen måste arbeta effektivare.

Han är inte ensam

Läser man den här serien eller texten kan man få intryck av att vi anser att Jan Eriksson skulle vara en särskilt ”ond” eller bedräglig chef som ha ren illvilja driver nedskärningarna. Tyvärr är det inte så enkelt.  Det verkar nämligen se ut på samma sätt på andra ställen runt om i Skåne, Sverige och i andra delar av Europa. I stora delar av världen står den offentliga sektorn i skottgluggen för nedskärningar och privatiseringar.  Det beror på den nyliberala vågen av skattesänkningar, nedskärningar, privatiseringar, Lean production och ”New public management”. Där görs allt till salu,  alla verksamheter ska vara vinstdrivande eller  marknadsanpassade och varje verksamhet ska ”bära sina egna  kostnader.” Detta tänker de ska gälla oavsett vad verksamheten verkligen kostar, eller vilka  vårdbehov verkligen patienter har. Vad som dock är synonymt för alla dessa nedskärnings- och privatiseringstorpeder är att de företräder ett klassintresse – ett klassintresse som inte är vårt. Där vårdpersonal ska arbeta hårdare, med allt lägre betalt, med kortare semestrar och sämre anställningstrygghet för att ”öka produktiviteten” eller ”effektiviteten”. Och där lösningen på kriser som t.ex. sjukvårdskrisen i Skåne eller finanskrisen i södra Europa, ska lösas med uppsägningar eller anställningsstopp.

Men vi är många fler

SUS (tidigare USiL och MAS) har nästan alltid varit kantat av konflikter – mellan ledningen och dom som direkt utfört vårdarbetet. Konflikter om löner, stress, resurser, arbetsmiljö och patientsäkerhet. Vad som dock hänt de senaste åren är att när sjukhusledningen och regionsledningen dragit åt tumskruvarna med alla nedskärningarna, så har konflikten skärpts. Ledningen har mötts av en våg av motstånd från vårdpersonalen och en uppretad och mobiliserad allmänhet. Det bästa exemplet är när BIVA-sjuksköterskorna hotade med massuppsägning under våren 2013 eftersom sjukvårdsledningen försökte tvinga på dom ett sämre avtal. Ett annat är när sjuksköterskestudenterna över hela Sverige gick ihop och började driva ”24 000 kr-upproret”. Vi har inte bara kunnat följa rapporteringen i tidningarna, utan också dagligen via t.ex. facebooksidor som ”Stöd våra sjuksköterskor” och facebookgrupper som ”Rädda Universitetssjukhuset i Lund”. Där vårdpersonal direkt rapporterat om vad som händer på sina avdelningar och tillsammans kunnat sammanlänka sina respektive erfarenheter, situationer och konflikter. Även de som inte jobbar i vården har fått en direkt inblick i hur motståndet organiserats och spridits, och det råder ingen som helst tvekan att de smidiga sätt att samordna kampen som vårdare själva skapat är ett effektivt vapen vi inte har sett det sista av. Av detta måste man dra slutsatsen att motstånd lönar sig! Att när vårdpersonal enar sig som kollektiv och tar strid, med stöd av en mobiliserad allmänhet – då kan man vinna!

Kampen om vården är något som vi tror många människor kan, och bör inspireras av. Tillsammans är det inte mycket vi inte kan åstadkomma.

Virvelvinden, Allt åt Alla Lund, juni 2013

 

Kategorier
Allmänt Malmö

Intervju med arrangörer av Eurovision gatufest

Under Eurovision song contest i Malmö arrangerades en gatufest med många hundra deltagare. Under parollen ”they are one % – we are everyone” och med slagord om solidaritet med Europas kämpande arbetarklass rörde sig festen genom stadens centrala delar. AÅAs webredaktion intervjuade tre personer som deltagit i festfixandet.

AÅAs webredaktion: Ni arrangerade en gatufest under Eurovision song contest i Malmö. Vem var det som gjorde det, och varför? 

Kajsa:
Vi är en tillfällig grupp autonoma aktivister från olika organisationer i Malmö och Lund. Planeringsgruppen startades på initiativ av Allt åt alla-Malmö, men kamrater från SUF och Malmös utomparlamentariska feministiska miljö var en ovärderlig del av arbetet. Vi gjorde en Eurovision-fest när nu olika länder i Europa samlas kring schlagermusik, men vi tycker att vi har mer gemensamt än så med människorna som kollar på ESC runt om i Europa. Idag kan vi knappast prata om sammanhållning och enande i Europa, utan att samtidigt prata om den konflikt och de kamper som utspelar sig och om VILKA det egentligen är som håller ihop.

Vi vill enas med varandra som Malmöbor och med människorna runt om i Europa som kämpar mot den krispolitik som idag förs. Vi vill skapa enighet mot nedskärningar, privatiseringar, sänkta löner och det pågående kriget mot arbetarklassens områden och livsvillkor. Istället för en abstrakt europeisk ”enighet” vill vi lyfta fram de konkreta angreppen på arbetarklassen i de länder där den ekonomiska krisen slagit hårdast. Vi ville visa på att överklassen håller ihop, med regeringar och kapitalister som gör allt de kan för att rädda dagens orättvisa ekonomiska systemet, eftersom det gynnar denna lilla maktelit. Det visar också att i deras system kommer det alltid vara vi som får betala, det kommer alltid vara vi som offras för marknadens och budgetens och vinstens skull. Därför ville vi visa vår solidaritet med de många kamper som pågår i Europa och i Sverige på vårt eget schlagervis.

Juan: Vi ville också göra gatufesten till ett Malmöbidrag till Eurovisionspektaklet. Festen var vår kommentar till Eurovision-firandet den senaste veckan, och vi ville visa upp vårt Malmö. Vi ville lyfta fram en stad där allting inte är lugnt och bra bara för att det är Eurovision, där vi också är i konflikt och där vi sitter i samma båt som som våra bröder och systrar i Grekland, Spanien, Irland, USA, Nordafrika osv. Krisen tar sig olika former i Europa, men den påverkar oss direkt även här hemma eftersom vi alla är en del av samma orättvisa kapitalistiska samhälle, ett samhälle vars grund är utsugning.

AÅAs webredaktion: Vad är det då som pågår Europa och världen nu med krisen? Och vad händer med motståndet mot nedskärningarna?

Martin:
Kampen mot EU:s nedskärnings-trojka (Centralbanken,Valutafonden och EU-kommissionen) förs på många olika sätt. Där krisen har slagit till är kampen som intensivast och där ser vi en hård kamp mellan de rika och alla andra. Ofta dikteras politiken av banker och överstatliga organ, vilket gör att inte ens det lilla inflytande över sina intressen som folket har i parlamentariska val blir meningsfulla. EU tillsatte i princip en egen regering av ekonomiska specialister i Grekland när folket ”röstade fel” och vägrade stödja nedskärningspartierna.
Vi har varit i kontakt med kamrater i Grekland som just nu kämpar hårt mot företaget Metropolis, som sponsrar det grekiska Eurovision-uppträdandet och som vägrar betala ut innestående löner. I lördags hjälpte vi dom att protestera utan för Eurovision i Hyllie. Vi som revolutionärer har en viktig uppgift inför den anstormande krisen. Vi måste förbereda oss på att ta fajten när bödlarna kommer hit. Den typ av kamper ser vi ske redan idag. Den skånska sjukvården är under hårt angrepp och vi ser en tydlig koppling mellan nedskärningarna i Sverige och de som sker i Europa.

Juan: Vi i Allt åt alla har varit djupt inblandade i flera av de nedskärningskamper som pågår sedan nedskärningarna började komma smygande runt 2009. Men vi måste också lyfta kampen från det enskilda. Vi är som starkast på våra arbetsplatser och i våra bostadsområden. Det är ställen där vår makt som arbetarklass är svårast att besegra när vi kommer igång och kämpar. När vi vägrar jobba som de vill eller tar makten över hur våra områden fungerar blir kapitalisterna skiträdda. Men vi måste också besegra kapitalisterna på en större skala. Krisen är ett globalt fenomen där olika arbetsplatser, områden och länder spelas ut mot varandra. Ett möte som ändrar ett kommatecken i en avtalstext i Bryssel, Frankfurt eller London får verkliga konsekvenser för oss på golvet och gatan. Därför måste vi angripa och sabotera nedskärningsprocessen även på deras hemmaplan. Vi har tidigare arrangerat resor till protesterna mot krispolitiken, till exempel Blockupy i Frankfurt 2012 som fixade resor till tillsammans med våra vänner i Avanti och Interventionische Linke. Många av oss har ju skolats politiskt kring toppmötesprotesterna som skett under 90- och 00-talet. När Europa kom till Malmö ville vi försöka binda samman de antikapitalistiska vardagskamper som vi och så många andra för med en större kritik av kapitalismen och bidra till att mobilisera till protesterna mot de möten som nedskärningsslakten av Europas välfärd styrs ifrån. Vi måste börja i vardagen, men våga angripa hela systemet när vi har möjligheten.

AÅAs webredaktion: Vilka kamper pågår i Malmö och Sverige?

Juan: Så mycket händer just nu! Vi i Förbundet Allt åt alla har engagerat oss i kampen om vården. Vi har försökt samordna de protester som vårdarbetare själva driver, och sprida information. Till exempel har Lundagruppen gett ut ett infoblad om pågående vårdkamper i Skåne och världen, outat de privata intressens som tjänar på vårdsituationen med affischer och väggtidningar. Vi har såklart hjälp arbetarinitiativen med att sprida deras affischer, deltagit i deras manifestationer och hjälpt våra medlemmar som själva jobbar i vården. Vi var med och fixade vi en protest mot Vårdslaktsbossen Pia Kinhult när hon skulle tala på en konferens och vi gjorde en informationsvideo om Regiondirektören som fick en del spinn.

Sen har vi ju även varit inblandade i ett antal andra kamper. Vi hjälper till i kampen om Borgarparken i Lund, har varit en drivande del av Skåne mot rasism och deras med att stänga ner fascistgruppers möten i Malmö som t.ex. anti-SDL-protesten nu senast. Och så försöker vi bidra till kampen för papperslösas rätt att vistas i staden utan skrämmas av polisinsatser som till exempel Aktion mot Deportation varit drivande i. Kampen mot ”upprustning” – alltså hyreshöjningar – och ”förtätningar” är ett globalt fenomen som vi kan se i hela världen, men just nu i Sveriges miljonprogram pågår försök att pressa arbetarklassen på ännu mer pengar som möter en hel serie av motstånd från organiserad stadsdelsgrupper som Megafonen och Pantrarna eller enskilda initiativ som Rör inte Borgarparken eller Rädda Folkparken. Just nu kan vi se hur den allt mer pressade situationen och de allt färre demokratiska medel som finns att kontrollera och få tillgång till ekonomiska resurser leder till en ny våg av förortsuppror med brinnande bilar. Detta är inte enskilda opolitiska händelser utan en liten del av en större kamp som förs på många olika fronter och utifrån många olika perspektiv och behov, och något vi känner igen från såväl Malmös, och Lunds ytterområden, som Europas storstäder som Paris, Aten och London.

AÅAs webredaktion: Vilka är era Europavisioner?

Martin: Vi vill ha kommunism. Ett samhälle där ekonomin inte går före oss människor, ett samhälle där vi får möjligheten att vara hela människor och inte behöver spendera hela våra liv med att göra någon annan rik. För oss är det ganska enkelt. Vi borde ha ett Europa och värld där alla får tillgång till allt det som finns och att alla gemensamt hjälps åt att få det att fungera. Inte detta vansinnessystem som är baserat på pengar och pengars makt genom stat och företag.

Kajsa:
Vi vill ha makten att styra över våra egna liv. Makten över att arbeta och skapa det samhälle vi vill utan chefer, vinstmarginaler, pampar och aktieägare. Vi tillsammans bestämma hur samhället ser ut och styra över det demokratiskt, inte bara välja vem som ska föra vår talan från olika partier inom vissa begränsade områden. Hur den ekonomiska makten används måste göras om från grunden så att den blir demokratiskt tillgänglig för alla, så att alla kan bestämma vad som ska produceras, hur det ska göras, och hur vi får tillträde till det vi tillsammans skapat.

Juan: Vi vill bygga ett solidariska Europa från grunden. Vi vill skapa ett nytt Europa i en värld där all makt vilar hos folket, och vi har möjligheten att systematiskt förstöra grunden för de förtryckande beteende som kapitalismen skapat i oss alla.

AÅA webredaktion: Tack för att ni ville ställa upp på intervjun, och tack för att ni fixade en fet fest!

 

Kategorier
Allmänt

Berättelser från vårdpersonal

Under 8 mars 2013 gick Förbundet Allt åt alla Lund (Virvelvinden) bakom nätverket Lundabor mot Nedskärningar banderoll ”Stöd vår sjukhuspersonal” i V:s  8:e mars demonstration. De senaste veckorna har fAÅA-Lund uppmärksammat vårdpersonalens klasskamp på SUS och sjukvårdskrisen i Skåne, bland annat genom att dela ut Virvelvindsbladet utanför sjukhuset men också genom att arbeta inom olika nätverk kring sjukhuset, såsom Rädda Vården och Lundabor mot Nedskärningar.

Lundabor mot Nedskärningar har de senaste veckorna arbetat med att samla ihop berättelser från vårdpersonal. Berättelser som lästes upp under 8 mars.

Här följer dom berättelser som Lundabor mot nedskärning har samlat ihop:

Sjuksköterska Lund:

”Anställningsstoppet har framförallt drabbat underskötersketjänsterna på min avdelning. Vi är flera underskötersketjänster back på vår avdelning sen de senaste månaderna. Sjukskötersketjänsterna har vi lyckats få dispens för. Dom förstår inte hur viktigt det är med undersköterskor på avdelningarna. Som sjuksköterska kan det hända att jag måste sitta flera timmar varje dag med rapporter, journaler, risk- och konsekvensanalyser, eller spendera jättemycket tid i telefon för att få tag i rätt läkare. Då är det oerhört viktigt att vi har undersköterskor ut på avdelningen som ser patienterna.

Man önskar att man hade mer tid. Att göra mer saker. Att få upp fler patienter ur sängarna. Lägga mer energi på att lyckas lista ut vad just den personen vill ha att äta. När det är riktigt hektiska dagar så handlar det bara om hålla näsan över vattenytan och bara att hålla patienterna vid liv och ge dom dom mediciner de behöver ha. Men att man inte kan göra så mycket mer. Ens stolthet i arbetet försvinner lite för att man inte känner att ”idag har vi gjort ett bra jobb”. Även om man vet att det man har gjort är det man hunnit med och kunnat. Hela januari, december och under typ hela hösten körde vi på hög varv. Då bestod rasten i att man fick trycka i sig en smörgås stående över en diskbänk.

Under de senaste månaderna har de stängt flera av avdelningar. Det generella med att de stänger ner de här avdelningarna är ju att det tjänar pengar. Men det försvinner vårdplatser. Dom patienter som borde ha legat på dom avdelningarna man stängt ner blir alltid utslussade på avdelningar där det finns plats. Dom hamnar på avdelningar där de inte ska ligga egentligen. Där personalen inte har vana eller erfarenhet att jobba med just den biten som de söker för. Och så får vi leta reda på en läkare som springer runt på tio andra avdelningar på ett arbetspass och som har femton olika patienter på olika avdelningar. Det är ju det som blir konsekvensen. Så har det varit jätte länge. Det behövs öppna fler avdelningar.  Men det knäppa är ju att de stängt ner avdelningar. Men det måste ju ingå i den här idén att man hela tiden vill maxa. Att det inte ska kunna stå vårdplatser ”tomma” utan då måste de fylls. Och då fyller vi dom med fel patienter. Och då har vi produktionen igång hela tiden. Vi gör ju verkligen vårt bästa. Vi gör ett jättebra jobb. Men det blir ju diverse problem när vi saknar rätt erfarenhet, vana eller kompetens.

Men det ligger ju helt i linje med det som Jan Eriksson gick ju ut och pratade om. Det här projektet som man genomförde i slutet av januari som skulle lösa allting. Projektet skulle löpa under två veckors tid. Och då skulle alla avdelningar hela tiden rapportera in hur många patienter de hade och vilket vårdtryck de hade. Vilket handlade om att utnyttja alla avdelningar till max. Vilket ledde till att alla patienter som kom in via akuten direkt kunde få en vårdplats direkt. Så att dom inte skulle sitta som nån ”propp” på akuten. Och det gjorde man genom att minutiöst kontrollera alla avdelningar. Det var ju det hela projektet handlade om. Det är ju ett jättekonstigt projekt egentligen för då accepterar man ju att patienter hamnar på fel avdelningar med fel medicinisk kompetens. Man kan ju inte vilja sträva efter ha en bra vård i så fall. Det kan ju inte vara syftet överhuvudtaget. Syftet är ju bara att maxa.

När Jan Eriksson tillträdde fick vi höra att han hade med sig en siffra från Göteborg på hur mycket patienter det skulle vara per personal. Och den siffran hade de använt till att spara in i Göteborg. Men när man applicerade den siffran i Lund på flera avdelningar så visade det sig att vi redan låg lägre än den siffran. Vi har alltså redan alltså fler antal patienter per personal än vad de hade i Göteborg under besparingstider. Så då satte man sig och räknade ut nya siffror som var ännu lägre. Det är mycket som talar för att det kommer tightas åt ännu mer. Siffrorna tar inte hänsyn till något. De ser bara patienter och personal. Man ser inte vilken typ av patienter det är. Man tänker inte överhuvudtaget. Man ser bara kallt på siffror. Personal kontra patienter kontra siffror. På min avdelning ska man nu bygga ut antalet vårdplatser. Men det finns inte med beräkningen alls att personalen ska ökas. Medan vi alla som jobbar inser att fler patienter inte kommer att funka om man inte ökar personalen.

***

Sjuksköterska i Stockholm:

“Jag jobbar 38.75 timmar i veckan, 3-skift. I mitten av januari beslutade medicinklinikens ledning att utöka antalet vårdplatser på den avdelning där jag jobbar med fyra. Vi fick blankt nej till att utöka bemanningen, trots att situationen på avdelningen var enormt pressad redan innan utökningen av vårdplatser.

Jag undrar hur många politiker som skulle ställa upp på de arbetsvillkor vi var tvungna att jobba under efter smärtlindring vid ett flertal tillfällen. Jag skulle gärna vilja att någon kom och berättade för hans förtvivlade fru varför jag inte kom trots att hon sagt till flera gånger. Jag kunde nämligen inte förklara, hennes blick sade allt och jag skämdes för mycket för att kunna komma med ursäkter.

Hon var tvungen att uthärda sin älskades lidande om och om igen den natten. Jag hoppas att hon om några år åter igen minns deras 40 år de fick tillsammans innan de förskräckliga dygnen kom som för alltid skiljde dem åt. Jag önskar så att någon kunde förklara för mig hur jag ska kunna bära allt detta. Att inte räcka till, att ständigt vara för sen, att inte kunna ge det som socialstyrelsen kräver av mig som legitimerad sjuksköterska. Jag slår ner blicken och skäms varje dag på jobbet. Kan någon berätta vad jag har att skämmas för? Jag jobbar många skift utan mat eller vatten, utan att sitta ner, utan att kunna gå på toaletten. Jag jobbar dygnets alla timmar och får rejäla sömnproblem som följd. Varför gör vi detta, alla vi som uthärdar?

För att vi älskar vårt jobb när det flyter, när vi har tid, när vi känner att vi har kunnat finnas där för någon i en liten liten stund av deras liv. För möten mellan människor, för medmänsklighet och värme som nästan bara uppstår i vårdande situationer och som är så oändligt dyrbara. Vad händer med vårt samhälle om vi realiserar vården, reducerar den till ett löpande band där det mänskliga mötet rationaliseras bort då den inte har ett marknadsvärde? Finns det någon som kan stoppa detta vansinne? Jag hoppas det, än så länge har jag hopp. Jag går till mitt jobb och hoppas att det snart blir bättre. Vad annat kan jag göra?”

***

Sjuksköterska i Landskrona:

 

“Idag är det 47 dagar sedan vi, personalen på Operationsenheten på Lasarettet i Landskrona, fick beskedet att Operationsenheten på Lasarettet i Landskrona skulle förlora 4000 operationer och i princip läggas ned.

Det har varit 47 dagar av smärta, av sorg, av ångest och oro. Men det har även varit 47 dagar av stolthet, av kollegial solidaritet och av kärlek till arbetskamrater och arbetsplatsen. Det har även, för min del i alla fall, varit 47 dagar av förundran och av glädje när vår kamp stöttats av så många ”utomstående”, som tröstat, som kommit med tips och idéer, men främst bara funnits där som en påminnelse om att vi är inte ensamma. För vi ÄR inte ensamma! Tillsammans kan vi få till en förändring. Tillsammans kan vi bryta maktmissbruket och slakten av den skånska sjukvården.

Den vetskapen, att vi inte är ensamma i vår kamp, har hjälpt mig många gånger när det hade varit så lätt att bara ge upp, att ge f*n i alltihop och dra till Norge och strunta i den skånska sjukvården. Men så har jag tänkt steget längre. Jag har tänkt på min älskade mamma som kanske kommer att behöva den skånska sjukvården, på mitt älskade barn som jag vill ge en trygg och säker välfärd i framtiden och jag har tänkt på alla dem som är utlämnade, som inte har den utökningen. Jag skulle gärna ha tagit några med mig den natten när en äldre kvinna bröt foten på väg till toaletten så att de kunde förklara för henne varför hon var tvungen att drabbas av detta. Hon hade ringt på klockan många gånger, hon var väldigt kissnödig, men jag var upptagen i ett annat rum och hann inte komma och ge henne det stöd hon behövde. Hon ville inte kissa på sig, men kanske är det det jag ska råda mina patienter att göra nu när jag omöjligt har tid att tillgodose allas behov.

Samma natt fick en patient i livets slutskede med svåra cancersmärtor vänta i upp till en timme panågra anhöriga, som inte kan slåss för sina rättigheter. Det finns ett ordspråk: bättre fly än illa fäkta. Men jag vill inte fly! Jag vill inte ge upp, även om det har varit nära vid ett par tillfällen. Idag kom belöningen för att jag inte har gett upp, för att jag vägrat ge upp.

Idag, 47 dagar efter beskedet att Operationsenheten på Lasarettet i Landskrona skulle förlora 4000 operationer och i princip läggas ned, kom ett nytt besked. Beskedet från Förvaltningsrätten löd enligt media: ” Förvaltningsrätten förbjuder Region Skåne att genomföra beslutet tills de överklaganden som kommit in till Förvaltningsrätten har prövats i sak”. I dagsläget har det kommit in 117 st. överklagningar till Förvaltningsrätten. Det sägs att det är enastående, fantastiskt och näst intill ett rekord.

Men jag firar inte bara Förvaltningsrättens beslut med mitt glas champagne, jag firar även att jag tror att det finns politiker i Region Skåne som inte sover lika bra som tidigare i natt, att det finns politiker i Region Skåne som frågar sig vad som egentligen hände, att det finns politiker i region Skåne som börjar inse vilken öm tå de trampade på! För jag är övertygad om att vi har gett politikerna i Region Skåne en smäll på käften i dag i och med Förvaltningsrättens beslut. Om det leder till en knockout vet jag inte, men chansen finns! Än är inte jag i alla fall uträknad och jag hoppas att vi ger Femklövern i Region Skåne en match de sent ska glömma!”

***

Sjuksköterska i Stockholmsområdet

”Dagens sjuksköterskor (även läkare, undersköterskor och annan vårdpersonal) har fått nog. Vi går redan på knäna och vi kämpar för att ge patienterna plats, ge dem vård i rätt tid, ge dem tid överhuvudtaget; alltså ge dem den omvårdnad de behöver. Vi blöder när vi inte kan garantera patientsäkerheten. Vi lider med patienterna när vårdnivån blir fel. Vi blir färre medan patienterna blir fler, äldre och sjukare. Dagens sjuksköterskor slutar på sina arbetsplatser p.g.a. usel löneutveckling på sikt och en allt sämre arbetsmiljö. Vissa slutar därför att de helt enkelt inte orkar med samvetsstressen och den svårighet det är idag att upprätthålla något slags yrkesheder. När man försöker ge allt för att bedriva god vård, men när det inte räcker. När man slagit knut på sig själv i alltför många år, men inte får gehör för det. Hur ska man dessutom kunna utvecklas i sitt yrke i en positiv riktning?

Dessutom inser nog vem som helst att sjuksköterskan inte mår bra av att arbeta på det här sättet, det går ut över både arbetsliv och privatliv. Vi är inga robotar och vi har också familjer, sjuksköterskeyrket är inget kall! Däremot så ger vi sällan upp, vi kämpar på rätt länge i motvind. Som arbetande inom sjukvården önskar jag ofta att det fanns fler beslutsfattare ovanför mig som skulle vilja granska och sätta något slags kvalitetsstämpel på sjukvården. Jag önskar också att jag fritt kunde få skriva avvikelser, alltså berättelser om situationer som jag anser vara direkt kritiska vad gäller krav på patientsäkerhet, arbetsmiljö och organisation, som jag fick adressera till vem som helst inom den organisation jag själv arbetar inom.

Men framför allt så kräver jag att min höjda röst får höras, att mina klapprande tofflor märks, att jag själv får synas och slippa bli behandlad som fullständigt anonym och utbytbar i offentlighetens ljus. Jag är en människa jag också, en vårdgivare och en vårdtagare. Och jag går inte med på att behandlas som en produkt i dagens konsumtionssamhälle. Jag talar för många när jag säger att det handlar om att säkerställa patientsäkerheten i dagens sjukvård på flera olika nivåer. Jag talar samtidigt för många när det handlar om att bry sig om de direkta vårdgivarnas säkerhet i dagens sjukvård. Det sistnämnda gäller arbetsmiljö, hälsa, stöd och status. Jag är tvärsäker när jag säger att vi gör allt vi kan idag för att hjälpa oss själva och våra behövande. Men vi behöver mer stöd. Så hjälp oss.”

 

Kategorier
Allmänt Stockholm

fAåA Sthlm: Glastorn & stålburar


Mäktigt, så mäktigt. Frankfurt är en stad i Malmös storlek, men med en skyline som snarare liknar Manhattans. Mainhattan kallas också bankdistriktet, beläget mitt i stadskärnan, där alla större europeiska banker har kontor. Och mitt i allt ligger Europeiska centralbankens euroskrapa. Frankfurt är Europas ekonomiska huvudstad. Med i den europeiska krisen kanske vi även borde benämna den som Europas politiska huvudstad. Det är härifrån Trojkan – Europeiska centralbanken, Internationella valutafonden och Europeiska unionen – skickar ut sina styrdirektiv om åtstramningar och krispolitik. Det är från dessa glastorn de nyliberala teknokraterna blickar ut över Europa. Deras Europa från ovan.

Revoltvågen mot krispolitik och åtstramningar svepte över världen 2011, fick ut människomassor på gatorna och svepte bort diktatorer. De spanska Indignados och amerikanska Occupy-rörelsen ockuperade torg, satte upp tältläger och började samla ett socialt alternativ och försöka artikulera ett motstånd, förankrat i kvartersorganisering, antivräkningskommittéer och generalstrejker. Rörelsen har bitit sig fast, förankrats. Dess lokalitet, trögrörlighet och vardagsförankring har varit dess styrka. Men dess förmåga att nätverka och kommunicera på ett internationellt och europeiskt plan har än så länge varit begränsad – förutom genom kampernas tydligaste symboler (tältlägren, stormötena, slagorden, aktionsdagarna).

En allians av vänsterorganisationer, med Interventionistische Linke i spetsen, kallade till en internationell samling den 16-19 maj. Uppmaningen var att blockera ECB och bankdistriktet, Blockupy Frankfurt, och visa att grekerna, spanjorerna, italienarna och de andra europeerna som kämpade lokalt inte stod ensamma. Att sända en tydlig signal mitt inifrån Tyskland, från det europeiska kapitalets huvudstad, mitt ifrån bestens hjärta – att teknokraternas krispolitik inte var oomstridd ens i deras egna högborg. Vi i Förbundet Allt åt alla hörsammade kallelsen och mobiliserade till protesterna.

Tajmingen i protesten förstärktes även av de nationella och regionala val som hölls i Europa veckorna innan, där medborgarna i land efter land (Grekland, Frankrike, Tyskland, Italien) straffade de politiska partier som hölls ansvariga för krispolitiken. Blockaden av Frankfurt kunde inte genomförts i ett mer laddat läge. Så de lokala myndigheterna tog till extraordinära metoder för att stoppa oss.

Den kristdemokratiska överborgmästaren Petra Roth hade nyligen förlorat regionalvalen, men kommer inte lämna över makten i staden förrän i juni. Så detta var hennes sista åtgärd vid makten. Hon hade dessutom stöd i ryggen inte bara av tyska staten, utan även den lokala borgarklassen. Den 31 mars hade nämligen en autonom svartablocketdemonstration med 6 000 deltagare hållits i staden, som efter polisangrepp hade övergått i kravaller och flera lyxbutiker i stan hade fått sina skyltfönster krossade – vilket resulterade i en stor medial hets mot de autonoma.

Roth och polismyndigheten såg därför till att förbjuda alla offentliga aktiviteter under Blockupy-dagarna. Inga folksamlingar fler än fyra personer skulle tillåtas, större samlingar än så skulle räknas som olaglig demonstration. Till och med Blockupys tältläger och rejvfest förbjöds. Till och med demonstrationen mot demonstrationsförbudet förbjöds. Först i delstatens högsta domstol gavs ett (!) arrangemang tillstånd: den stora lördagsdemonstrationen. Runt 5000 poliser var hela tiden i tjänst under Blockupydagarna, sammanlagt var ca 15 000 utkommenderade. Tunnelbanestationerna i centrum stängdes av, hela bankkvarteret spärrades av med kravallstaket och piketbussar. Europeiska centralbanken förvandlades till ett fort. All bankpersonal gavs ledigt och stan stannade helt upp. Occupy Frankfurts tältläger, som pågått i ett halvår utanför ECBs huvudkontor, stormades och tömdes på folk.

Som motiv för de särskilda åtgärderna angavs att i tyska statens avtal med EU om att husera ECB i Frankfurt ingick att staten skulle garantera att vissa essentiella funktioner skulle upprätthållas så ECBs verksamhet där skulle vara möjlig. De hänvisade därigenom till att skyddet av ECB var en fråga om internationell lag, inte tysk – och krävde därför att få gå utanför den tyska författningens rättigheter.

Det var alltså en redan nedstängd stad som alla vi tillresta europeiska aktivister mötte när vi kom till Frankfurt på onsdagkvällen och torsdagmorgonen. All Blockupys infrastruktur hade slagits sönder eller förbjudits, ett femtiotal föredrag, möten och workshops fick ställas in. Det var oklart var vi skulle

sova eller samlas. Men steg för steg organiserades allt upp igen. På torsdagmorgonensamlades vi med ca 200 aktivister till ett stormöte på universitetscampuset i Bockenheim. Vi fick höra att bussarna från Rom,Hamburg och Berlin var stoppade och genomsöktes. Alla aktivister i bussarna identifierades, filmades, vissa togs in på polisstationer och några av bussarna eskorterades tillbaka till sina städer av polisen. På Paulsplatz samlades 1500 personer, mycket Frankfurtbor, medlemmar från facket Ver.di och vänsterpartiet Die Linke, i en spontan manifestation mot demonstrationsförbudet. De höll upp tyska konstitutionen mot polisen, den konstituerade makten blev därigenom konstituerande igen – när dessa frankfurtbor tog sin självklara rätt att samlas på gatorna. Vi beslöt oss att ansluta oss till deras manifestation, men hann gå tio meter från universitetet innan polisen säckade in oss. Vi hade förklarats vara en ”olaglig demonstration”. Därefter fick vi sitta på gatan i den stekheta solen i tre timmar innan vi togs in till polisstationen och föstes in i stålburar – 30-40 personer i varje. Samma sak skedde med alla andra samlingar på stan. Varje folksamling inringades av poliser och bussades till häkte. Sedan gavs vi alla invidiuellt ett tillträdesförbud mot att vistas i Frankfurts innerstad de närmaste dagarna.Några av oss blev tillsammans med många andra stoppade i bussarna på vägen in till Frankfurt. Utan misstanke om brott genomsöktes fordon, packningar och människor. Mängder av föremål beslagtogs, framför allt tälten vi skulle bo i. Detta skedde dock godtyckligt, några fick behålla tält, men blev av med byxor, andra blev av med kepsar och solglasögon. Efter flera timmar i polisens checkpoint utfärdades ovan nämnda generella förbud mot att vistas i Frankfurt till samtliga stoppade utan att de styrkte beslutet med annat än att vi ”misstänks planera att delta i olagliga demonstrationer”.

Totalt under dessa dagar delades 1430 sådana tillträdesförbud ut till personer som omhändertagits – trots att ingen är brottsmisstänkt och inga förundersökningar inletts.

På fredagen, dagen då bankkvarteren skulle blockeras, hade polisen satt upp checkpoints vid centralstationen och alla större vägar. Återigen greps folksamlingar på fler än fem personer och bussades iväg. Ändå lyckades mängder av aktivister samlas runt avspärrningarna. Det blev en katt-och-råtta-lek hela dagen. Ett slagord spred sig som en löpeld, alla skanderade det sjungandes mot polisen. ”Ihr habt euch selbst blockiert”, ni har blockerat allt själva. Bankkvarteren stod ju helt still, all verksamhet låg ju helt nere i tre dagar. Utan att vi ens behövde blockera dem.

Vi var många som inte lät oss begränsas av polisens illegitima tillträdesförbud, på fredagen greps vi för att ha brutit mot det grundlösa tillträdesförbudet. Under nio timmar blev vi förhörda, tvingade att klä av oss nakna och fick sitta i en kall cell med knäckebröd och vatten. Allt utan att en enda gång få veta vilket brott vi var gripna för. När vi släpptes fick vi nya grundlösa platsförbud för att skrämma oss att inte delta i den stora demonstrationen på lördagen.

Repressionen var tänkt att knäcka motståndet, att få oss att vilja ge upp, inte våga oss in i innerstan, att undvika den stora demonstrationen och göra våra röster hörda. Det misslyckades fundamentalt, från statens sida. Det fina med olydnadsaktioner är ju att de räknar in polisens agerande och repressionen i aktionen, gör den till en del av händelsen. Syftet med att offentligt utmana en lag, regel eller norm är ju att påvisa skillnaden mellan en legitim handling och statens våldsamma reaktion. En olydnadsaktion som inte väcker en reaktion har misslyckats. I den bemärkelsen var Blockupy Frankfurt en framgång. Den bild som förmedlades och sändes ut globalt var på en europeisk rörelse som fredligt samlades och utmanade bankkvarteren, och en stat som reagerade i panik och desperation, upphävandes alla medborgliga rättigheter för att garantera finanselitens intressen.

De ville skrämma oss. Men vi blev inte rädda. 30 000 personer samlades på lördagen i en bred och massiv manifestation mot krispolitiken. Polisen försökte vid upprepade tillfällen provocera fram bråk men misslyckades. Vi kunde tåga rakt in i bankkvarteren och visa upp ett annat Europa, ett Europa beståendes av sociala rörelser, konstruerat underifrån.

Det nätverk som bildades under Blockupydagarna kommer att fortsätta hålla kontakten. Ett framtida möte är inplanerat till hösten i Spanien. Vi i Förbundet Allt åt alla kommer givetvis att delta.

 

Kategorier
Evenemang Malmö

Månadsdemonstrationer – mot nedskärningar och utförsäljningar, allt åt alla!

På lördag, 7 april, är det dags för månadsdemonstration igen. Vi samlas klockan 15:00 på Möllevångstorget och går mot ambulansintaget på MAS.

Ambulansen säljs ut. Och säljs igen. Som om det var ett nytt lopp på Jägersro. Eller kanske mer som rysk roulette. När företaget Sirius Humanum, som drivit ambulanssjukvården i Malmö sedan 2010, gick i konkurs i förra veckan tog företaget Falck över. Ambulanserna som det användes av det förra företaget, står parkerade i väntan på att säljas av konkursförvaltaren. Ambulanser som tidigare ägdes av oss, som politikerna givit bort. Nu kör Malmös ambulanspersonal med gamla och undermåliga bilar, som skramlats ihop från olika delar av landet.
Pengar som politikerna skulle förvalta har givits bort till företag efter företag. Alla lika oförmögna att göra det enda de skulle göra. Att hålla våra ambulanser rullande.
Det är lätt att känna sig maktlös när ens egen arbetsplats eller ens eget behov säljs ut till några man fullständigt saknar inflytande över. Deras enda svar på varför detta vansinne ska fortgå, är att ”budgeten ska vara i balans”. Vilka tokiga nedskärningar och utförsäljningar som helst, går att motivera med något så intetsägande som att ”budget ska vara i balans”.

Bilarna som Sirius Humanum äger står parkerade utanför vårt sjukhus. Deras bolagsform är mer intressant än att folk kan få den vård de behöver. För det är den logik vi idag står inför. Där marknaden går framför människor. Falck, som tidigare inte kunnat utföra denna simpla tjänst, har nu fått ta över deras kontrakt. Nu råder det monopol igen, när monopol var det vi offrade vår sjukvård för att undvika.

Istället får våra hjältar, som varje dag sliter under värdelösa arbetsförhållande, använda gamla och undermåliga ambulanser. Detta är dagens Sverige. Där konkurrens och budgetar går före oss människor.

För en framtid värd att tro på. Allt åt Alla!

  • Lördag 7 april
  • 15.00 – 18.00
  • Samling:  Möllevångstorget