Kategorier
Allmänt

Antirepressionsfonden: Solidaritet är något du kan hålla i din hand

Rättssystemet fungerar inte enbart som en hjälpande institution för de som utsatts för brott utan syftar också till att upprätthålla den rådande ordningen. Det är vad som förstärker äganderätten och vad som bekämpar den organisering som utmanar denna ordning utomparlamentariskt. Av den anledningen kan kollektivt politiskt handlande mot fascism, sexism och kapitalism leda till juridiska konsekvenser för enskilda personer. Antirepressionsfonden syftar till att erbjuda ett skydd för den enskilde, garanterat av den politiska rörelse vi alla är en del av.

Som komplement till lokala insamlingar för dömda kamrater syftar fonden till att erbjuda en långsiktig grundtrygghet för vänstern att falla tillbaka på vid behov. Fonden administreras av förbundet Allt åt alla och finns också till för alla, organiserade eller ej, som åker dit i sin politiska kamp.

Fonden ska hjälpa aktivister som fått rättsliga påföljder till följd av ett kollektivt handlande, men där de juridiska konsekvenserna ålagts ett fåtal. Detta betyder att man inte kan räkna med ekonomiskt stöd om man på eget bevåg genomför en handling som medför en straffrättslig dom. Fonden ska uppmuntra till massmilitans och kollektiv aktion snarare än individuellt handlande. Detta ska dock ses som riktlinjer och är inte bindande. Fonden ska gynna rörelsen generellt, såväl de som med sina kamrater strider i sin vardag utan koppling till ett specifikt förbund eller organisation.

För mer information se: http://fonden.alltatalla.se

Kategorier
Allmänt Stockholm

Best of polisen 2014

Under året som gått har polisen och rättsväsendet utmärkt sig genom en ovanligt intensiv uppvisning i klantighet, brutalt våld och utstuderad repression. Vi har samlat ett par av de mest hårresande bottennappen från 2014.

Vill du dela tidslinjen kan du använda den här länken:http://goo.gl/HNW97q

Tagna var för sig kan dessa händelser tyckas bisarra, men betraktade som en helhet träder ett  mönster fram. Det är ett, delvis självpåtaget och delvis beordrat, politiskt uppdrag vi ser — maskerat som brottsbekämpning. När polisen genomföra utvidgade kontroller av flyktingar eller slår till mot demonstranter som visar sin avsky mot nazistmöten agerar de politiskt. Med sitt juridiska våldsmonopol och sina rutinmässigt nedlagda internutredningar har de ett ansenligt inflytande.

Vi är trötta på att möta våldsamma politiska motståndare. 2015 hoppas vi på ett år utan batonger, hästar och knivar. Men oavsett hur det blir kommer vi fortsätta kämpa. Vi låter oss inte kuvas eller skrämmas till tystnad. Vi vägrar att leva på knä.


 

Kategorier
Stockholm

Vid fort Europas inre gränser

Vad är det som händer?
Stockholms kommun har beslutat att avhysa hundratals EU-migranter från en ödetomt i Högdalen. Kronofogden har hotat att riva lägret måndagen den 17/2 och under veckan som gått har majoriteten av de som bott där därför flyttat till andra delar av staden. Vilka är motiven till avhysningen?
Det moderata socialborgarrådet Anna König Jerlmyr uppger att vräkningen sker av ”humanitära skäl”. Fredrik Jurdell, avdelningschef på Socialtjänsten, kallar bosättningen ”ovärdig” men medger i nästa andetag att de boende saknar de ekonomiska resurser som ger tillgång till andra alternativ. Att vräkningen skulle vara ett sätt att förbättra den humanitära situationen för de människor som varit hänvisade till egensnickrade skjul under vintern är givetvis ett absurt påstående. Tvärtom fungerar vräkningen som ett sätt att omöjliggöra en redan svår livssituation. Värdiga boendeformer erbjuds inte, däremot betalda hemresor för migranterna, som i de flesta fall är rumänska medborgare. I egenskap av EU-medborgare kan de inte deporteras, därför hittar kommunen andra sätt att göra livet så svårt som möjligt för dem. Målet är att de självmant återvänder hem. Rumänien är ett av EU:s fattigaste länder och för minoritetsgrupper som romer är situationen allra svårast. 84% av de rumänska romerna lever utan tillgång till rinnande vatten, el eller avlopp enligt en EU-undersökning. Arbetslösheten är nära hundraprocentig. Socialförvaltningen uppskattar att 90% av de hemlösa EU-migranter som befinner sig i Stockholm är romer. På vilket sätt underlättar Jerlmyr för dessa människor?

Den ”fria” rörligheten
De som bott i kåkstäderna i Högdalen befinner sig i en situation som är knuten till ekonomiska och politiska skeenden som utspelar sig på en rad olika nivåer: EU, Rumänien, Sverige, Stockholm. Den vackra frasen om fri rörlighet inom Europeiska unionen ekar idag tomt för de flesta – den rättigheten är förbehållen kapitalet. För romer och papperslösa migranter är realiteten en annan: den inre gränskontrollens. Det svenska REVA-arbetet blev synligt för allmänheten för ett drygt år sedan, då polisen kontrollerade icke-vita resenärers identitetshandlingar i Stockholms tunnelbana. Polisens uppenbart rasistiska arbetsmetoder väckte stark avsky. Romers utsatthet i Sverige blev också tydlig när det uppdagades att polisen upprättat ett register över romer och resande, omfattande tusentals människor, även avlidna personer och barn. REVA och avhysningen av lägret i Högdalen visar på samma process: vår stad har blivit arena för en rasistisk och cynisk politik som är uppkopplad mot EU.

Kriminaliseringen av fattigdom
Rumäniens ambassadör i Sverige, Raduta Machate, gick nyligen ut i en debattartikel och yrkade för ett tiggeriförbud i Sverige. Tiggeri är illegalt i Rumänien och en rad andra EU-länder, vilket enligt Machate underlättar ”integrationen” av romer och gör dem mer anställningsbara. Kriminalisering av fattigdom och bestraffning av tiggeri har djupa historiska rötter i Europa. På 1500-talet instiftades rigorösa straff i England, där lösdrivare piskades, stympades och brännmärktes. I Frankrike infördes en liknande lagstiftning på 1700-talet och även i Sverige har fattigdom bemötts med repression och tvångsarbetsåtgärder. Fattigvårdsauktioner, där barn såldes som arbetskraft till högstbjudande, förbjöds så sent som 1918 i Sverige. Kriminalisering av fattigdom är en metod som syftar till att tvinga fram arbete ur motvilliga kroppar, och utplåna de kroppar som inte är arbetsföra. Det är ett fenomen med en mörk och våldsam historia. Den pågående europeiska nedmontering av välfärden skapar förutsättningar för återkomsten av en sådan hård och bestraffande hållning till fattigdom, där sociala problem blir föremål för polisiära insatser, vilket vi sett i brasilianska favelor och franska banlieus de senaste åren. Beslutet att tredubbla polisnärvaron i Rinkeby och Tensta, samt rivningen av lägret i Högdalen, är oroande tecken till en liknande utveckling i Sverige.

En ren stad
Stockholm genomgår just nu omfattande omvandlingsprocesser, med den uttalade ambitionen att förvandla staden till en attraktiv och konkurrenskraftig storstadsregion. ”Ett Stockholm i världsklass” är den slogan man valt för projektet. Kapital och köpstarka invånare ska lockas hit genom bl.a. privatiseringar och utförsäljningar av bostadsbeståndet samt byggen av arenor och gallerior. Inflytandet över stadsplanering och utveckling flyttas allt längre från de boende själva, och de grupper som drabbas hårdast är de med minst tillgångar, som trängs allt längre bort från stadens centrum i takt med gentrifieringen. Varför är det så viktigt för Stockholms kommun att driva bort egendomslösa människor från en ödetomt i Högdalen? Är det ett försök att städa bort misär och fattigdom från stadsbilden i ett Stockholm i världsklass? I en stad där rätten till bostad är satt på undantag och där allt fler tvingas ta stora banklån för att kunna slå sig ned finns det en risk att något händer med solidariteten och omtanken. Bostadsrättsägarnas intressen knyts till kvadratmeterpriser och områdets attraktivitet blir av ekonomiska skäl viktig att upprätthålla. Läger för hemlösa EU-migranter eller boenden för ensamkommande flyktingbarn höjer inte marknadspriserna i ett område – risken är att det tvärtom sänker dem. Att polisen och andra myndigheter behandlar romer, papperslösa och icke-vita människor som kriminella element riskerar att förstärka och driva på en utveckling där vissa betraktas som icke-önskvärda eller belastande. Söderortsbornas engagemang för EU-migranterna i Högdalen, som kommit till uttryck via en rad initiativ till bland annat kläd- och pengarinsamlingar för att underlätta den svåra situationen, visar att det finns krafter som är starkare än det ekonomiska egenintresset. Det är dock viktigare än någonsin att uppmärksamma de effekter bostadspolitiken och stadsplaneringen i Stockholm får – hur skillnader mellan människor etableras och förstärks. Att solidarisera sig är att se till att alla behövande räknas in, inte pekas ut. Det är att kämpa mot segregering och rasism, för allas rätt till staden.

Kategorier
Stockholm

Polisen försöker dela oss

Kärrtorp, lördag förmiddag: Nätverket Linje 17 har bjudit in till funktionärsmöte inför söndagens stora demonstration. Runt ett bord sitter ett tjugotal personer och lyssnar till polisen, som är där för att informera och svara på frågor. Många av deltagarna känner oro: kommer nazisterna att attackera igen?

Överraskande nog börjar polisen varna för en helt annan grupp som väntas komma. ”Förortskids” kallar han dem. ”Om man ser till vilka artister som ska spela förstår ni kanske vad jag menar. Det är mycket hiphop som attraherar de här kidsen”. Tydligen finns uppgifter om ungdomar “utifrån” som vill “bränna bilar och sånt”. Polisen är noggrann med att understryka att det inte rör sig om några meningsmotståndare, utan bråkstakar som attraheras av hiphop och våld.

Problemet enligt Polisen är att skivbolaget Redline hjälpt till att arrangera en gratis lineup med Sveriges största hiphopartister. Detta ger manifestationen ytterligare styrka och förhoppningsvis drar det ännu fler deltagare. Varför skulle det vara ett problem? Och varför kände sig polisen så säker, att han utan att blinka kunde göra kopplingen hiphop – förort – bråkiga ungdomar och brända bilar? Att Polisen öppet pekar ut hiphopen, en till stor del ickevit subkultur, som en samhällsfara är kanske inte förvånande, givet de rasistiska skandaler som skakat poliskåren på sistone. I deras värld är steget inte långt från “invandrarkultur” till våldsamt upplopp.

Polisens sätt att uttrycka sig var alltså ingen felsägning. I somras publicerades Metodhandbok för samverkan mot social oro, en manual för att engagera civilsamhället i polisarbete som syftar till att slå ner oroligheter. Här talar man ogenerat i termer av goda och onda krafter. De goda är de som hjälper till att hålla ordning, alltså de som väljer att kuva sig för polisen. De onda är mer svårdefinierade, eftersom att de utgörs av alla okontrollerbara element. Exempelvis artisterna kring Redline Recordings faller, enligt rapporten, under den senare kategorin. Inte för att de vill ha kaos, men för att de kritiserar samhället och ordningsmakten och därför kan ge legitimitet åt ”bråkmakare”.  Målet med polisens varningar är att få nätverk som Linje 17 att isolera grupper som polisen inte gillar.

Alla förortsbor behövs. Om vi splittrar oss förhandlar vi bort den bredd som är nödvändig i en antirasistisk rörelse. Sedan i söndags har något tagit form som Polisen vill hänga in och kontrollera, genom att försöka definiera ett yttre hot, så kallade ”förortskids”. För dem är Redline ett hot, för oss är det ett samhällskritiskt skivbolag som samlar flera av Sverige idag största artister och därmed en självklar del av kampen.

Vi kan varken låta antirasismen vara en exklusiv kamp, tillskriven vissa men inte andra, eller låta Polisen uppställa formerna i vilka den får föras.

Tomik, Alija, Amina 

Allt åt alla Stockholm – En del av funktionärsgruppen på lördagens demonstration i Kärrtorp. 

Kategorier
Stockholm

Bejaka radikaliseringen! Om repressionen mot Revolutionära fronten

Uttalande från Förbundet Allt åt alla Stockholm:

1.

På morgonen den 19 november slog Nationella insatsstyrkan och Säkerhetspolisen till i ett koordinerat tillslag i Stockholm och Mälardalen mot 13 olika adresser. Den koordinerade insatsen, kallad Projekt Eskil, är ett samarbete mellan utredningar i Västerås och Stockholm gällande ett 30-tal mindre brott – främst skadegörelse – i Sörmland och Västmanland. Samarbetet har framför allt inriktats på oroligheter i samband med Svenskarnas partis demonstrationer i Eskilstuna 1 maj och i Stockholm 14 september samt en vitmaktspelning i Kolsva i september.

Allt detta låter så dramatiskt. ”Gryningsräd”, ”extremvåldet”, ”beslagtagna stridspetsar” och ”material till brandbomber”. Men bakom scenografin och de dramatiska rubikerna visar det sig mest finnas en vattnig soppa. På de tretton adresserna togs tio personer in till förhör. Av dessa är sju misstänkta för brott men bara en av dem häktades. Under tiden har polisen fått göra kompletterande husrannsakningar. Tillslagen verkar mest ha syftat till att samla in information, inte vara resultatet av en gedigen utredning eller välgrundade misstankar. De flesta brottsmisstankarna mot de släppta är redan avskrivna. Det hindrade inte polisen från att medialt slå på stora trumman och påstå att de gjort vapenbeslag. Och som vanligt ”hittar” de material ”som kan användas för att framställa brandbomber”. Material som man kan hitta i vilket hus som helst – rotar man bara runt tillräckligt kan man finna tomflaskor, bensin, tändvätska och trasor. Men det är tacksamt att visa upp för media. ”Vi har förhindrat attentat”, hävdar polisen – utan att specificera mot vad. Göteborgsposten spekulerar ännu längre: ”Vad skulle kunna hända om SDU bestämmer sig för att hålla sommarläger på en ö i Mälaren? Skulle någon bokstavstrogen ‘revolutionär’ frestas till explosiv motaktion?”

De borgerliga ledarskribenterna har släppt alla tyglar och drevet kunde rulla igång. Notiser på nazistsidor som Realisten plockades upp av Rapport och nu skulle även vänsterpartister som ”lajkat” Revolutionära fronten på Facebook ställas till svars. Tyckare tävlade om vem som tydligast kunde ta avstånd från ”extremvåldet”. Högern har länge letat efter ett ”vänsterhat” som de kan ställa mot det massiva hat och hot på nätet som riktats mot feminister och vänsterskribenter. Här fick de vatten på sin kvarn. ”Kålsuparteorin stämmer!”

2.

I det här högt uppskruvade tonläget, bland de högljudda ropen som kräver avståndstagande från det ena eller det andra, hatanklagelser åt höger och vänster, missar man lätt helhetsbilden. Vi i Allt åt alla Stockholm väljer hellre att backa några steg och försöka se Projekt Eskil, tillslagen mot ”vänsterrevolutionärer” och avståndstagarhetsen i ett större sammanhang. Vad är det som står på spel? Varför nu?

Det är ingen slump att Säkerhetspolisen valde att genomföra ”Projekt Eskil” mot ”vänsterextremt våld” just nu. Snarare handlar det om en oerhörd tajmning. Tillslaget kunde inte kommit lämpligare för demokratiminister Birgitta Ohlssons satsning mot ”våldsbejakande radikalisering”, som de här veckorna går in i sitt slutskede. Den 9 juli startades arbetet med en ”Handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism”. Nu ska resultaten presenteras och åtgärdsplanerna läggas fram. Projektens slutresultat presenteras på seminariet ”Ett effektivare förebyggande av våldsbejakande extremism” idag den 25 november, och den 13 december ska projektet vara avslutat. Som ”representanter för det civila samhället” sitter naziavhopparen Robert Örell, samt journalisterna Dilsa Demirbag-Sten, Anna-Lena Lodenius, Magnus Sandelin och Daniel Poohl. Dessa har deltagit i att göra en rad rapporter åt olika myndigheter under året.

Det finns många märkligheter i hur projektet har utformats; frånvaron av forskning inom projektets ramar, hur journalister satts in som experter, rapporterna skapat ett självrefererande system, projektets ideologiska grund i ”totalitarism- och radikaliseringsteorierna” och hur det genomförts på både EU- och Sverigenivå samtidigt. Till exempel har journalisten Anna-Lena Lodenius fått skriva delar av rapporterna om avhoppare (sk exitverksamhet), Säpo och BRÅs gemensamma rapport om ”våldsbejakande extremism” och rapporten om kommunala initaitiv mot radikalisering. I rapporterna – som formellt är från Fryshuset, Säpo, Brottsförebyggande Rådet och Sveriges kommuner och landsting – refereras det till Anna-Lena Lodenius egna böcker i de informationsmässiga passagerna om vad den våldsamma extremismen är. Birgitta Ohlsson är ansvarig för att implementera detta på ett europeiskt plan och har bildat Radicalisation Awareness Network, som arbetar med European Network of Experts on Radicalisation, där terrorismexperten Magnus Ranstorp sitter. Ranstorp definierar på EU-nivå vad som räknas som radikalisering, för att regeringen sedan gett samma Ranstorp i uppdrag att använda dem i exempelvis Rosengårdsrapporten.

Birgitta Ohlssons ”civila samhällsexperter” står helt utanför den forskning som bedrivs om just radikalisering, samhällsprotester och högerextremism i Sverige. I deras utredningar har inte forskningen konsulterats eller refererats till, trots att det finns en rik sådan i Sverige. Som exempel kan nämnas sociologerna Magnus Wennerhag (”Aktivister”) och Adrienne Sörbom (”Från apati till aktivism – medborgerliga identiteter och reaktioner på det politiska”) om aktivism, Diana Mulinari (”Våldets topografier”), lundahistorikerna Andres Brink Pinto och Johan Pries om antifascism (”Trettionde november”) och Umeåstatsvetaren Jan Jämte om den antirasistiska rörelsen i Sverige (”Antirasismens många ansikten”).

Ohlssons projekt om ”våldsbejakande radikalisering” vilar istället på tre analysben: totalitarism, värderingskrisen och radikalisering. Totalitarismteorin, eller teorin om hur ”de motsatta extremismerna möts”, förutsätter att olika fenomen som högerextremism, vänsterradikalitet och jihadism/extrem islamism kan reduceras till en gemensam kärna – våldet. Därigenom skalas alla speciella kännetecken bort, kvar blir en analys av ”unga arga män” som tar till våld och ”sätter sig över lagen” utifrån vad ”de själva tycker sig ha rätt till”. EU-direktiven att klumpa samman forskning som bedrivits på högerextremism, religionshistorisk forskning på olika former av politisk islamism och forskning på sociala protester har mött protester. I Tyskland har den långvariga forskning som bedrivits på högerextremism varnat för att omställningen till totalitarismforskning riskerar att bromsa all den kompetens som finns för att utreda rötterna till antisemitism, homofobi och kvinnohat – eftersom de faller utanför totalitarismteorins kärna, de gemensamma dragen i våldsutövningen. På samma sätt kritiserade, inom Birgitta Ohlssonprojektets ramar, Statens mediaråd i sin rapport ”Våldsbejakande och antidemokratiska budskap” användbarheten i att jämställa strömningar utifrån presumptivt våldsanvändande, eftersom rörelsernas målsättning (avskaffande av demokrati vs direktdemokrati) och metoder (terror eller olydnad) skiljde sig åt. Vänstern gick inte att pressa in i samma fålla som högerextremismen.
Andra benet är Birgitta Ohlssons egna bidrag genom sin teori om att Europa genomgår en ”värderingskris”, som den ekonomiska krisen bara är ett symptom på. Genom att förse Europa med en gemensam ”värdegrund” ska den europeiska krisen lösas. Sociala proteströrelser mot krisen, ökad homofobi, jihadistiska terrordåd och ökat stöd för högerpopulistiska partier ses bara som tecken på denna värderingskris. ”Extrema grupperingar” blir betraktade som externa krafter som försöker undergräva den europeiska värdegemenskapen, genom aktivitet och propaganda, och måste isoleras och hindras från att sprida sitt budskap. Annars störtas Europa djupare in i ekonomisk kris och social oro.

Det tredje benet är analysen om ”radikalisering”. Tanken är att ingripa preventivt mot de extrema grupperingarna genom att identifiera de personer som är på väg att hamna i dessa rörelser och genom en rad samhällsinsatser ingripa på tidigt stadium. Skolan, socialtjänsten, fritidsassistenter, folkrörelser, polis och säkerhetspolis ska under olika led i denna radikalisering ingripa för att fånga upp dessa ”ungdomar på glid”.

Kombineras de här benen får man grunden för den handlingsplan som Ohlssons expertnätverk föreslår. Genom att på ett tidigt stadium isolera och utestänga miljöer och organisationer som kan ge upphov till en radikalisering – självstyrande aktivisthus, förortsrörelser, hiphopscenen, källarmoskéer – ska det ”vatten” som en radikalisering kan ske i torkas ut. Dessa miljöer undergräver ”värdegrunden” och orsakar den kris i vilken en radikalisering kan äga rum. Det är dessa miljöer som ”extremistgrupper” kan gömma sig i eller fiska sympatisörer ur. Målet är alltså inte fler riktade åtgärder mot de mest extrema organisationerna och grupperingarna, utan snarare att dra en kraftig demarkationslinje i samhället mellan ”det etablerade samhället” och ”våldsbejakande extremister”, där det inte finns något utrymme för en gråzon eller mellanrum.

Det blir inte tydligare än i Polisens Metodhandbok för samverkan mot social oro. Där talar man konsekvent om så kallade goda och onda krafter. Goda är de som främjar ordning, de onda motsatsen. Denna klara åtskillnad existerar inte i verkligheten, men polisen ska arbeta aktivt för att sudda ut gråzoner och forcera in alla grupper under någon av kategorierna. Exempel på hur det kan gå till såg vi i behandlingen av Megafonen under upploppen kring Husby i våras. Med sitt sociala engagemang kunde Megafonen mycket väl ha betraktats som en ”god kraft”. Men eftersom de samtidigt kritiserade ordningsmakten och vägrade ta avstånd från upploppsmakarna blev deras roll ambivalent och polisen valde därför att försöka isolera dem som onda. Vad man i praktiken gjorde var att angripa, ljuga om och misstänkliggöra Megafonen. Bland annat hävdades det i media att de låg bakom upploppen (SR.se 130522). Detta för att ställa krav på resten av civilsamhället att ta avstånd från dem.

3.

Vad är då problemet? Jo, att de flesta sociala rörelser, självorganiserade mötesplatser, proteströrelser, förortsorganisationer etc. existerar just i denna gråzon. Det är våra organisationer som organiserar olydnadsaktioner mot nazistmarscher, kämpar mot hyreshöjningar, organiserar läxläsning i förorter, driver självorganiserade kulturhus, arrangerar seminarier, gömmer flyktingar, sätter oss i vägen för vägmaskiner och provborrningar, protesterar mot REVA-rasprofilering, arbetar på tjejjourer – det är oss alla som Birgitta Ohlssons åtgärdspaket riktar sig mot. Det är denna breda miljö av självständig organisering utanför parti och etablissemang som ses som problem.

Det är i det ljuset vi ska se de spektakulära insatserna i Projekt Eskil, angreppen mot Kulturhuset i Jönköping, avståndstagarkraven på ledarsidorna, granskningarna av Megafonens verksamhet, kraven på att den antirasistiska rörelsen ska stänga ute ”våldsförespråkare” och Vänsterpartiets uteslutande av ”extremistkramare”. Det är ett angrepp på all form av social autonomi och självständig organisering.
Kajsa Ekis Ekman formulerade det träffande i DN redan för fyra år sedan:

”Följer man de senaste tio årens politiska debatter märker man ett återkommande tema: kravet på att vänstern ska ta avstånd från något. Det kan vara stalinism, Saddam, butiksbränder eller som i dagarna, antisemitism och våld. […] Det går alltid till på samma sätt: en vänsterrörelse kopplas ihop med något förkastligt – guilt by association – och sedan tvingas alla inom vänstern ta avstånd, för det man inte tar avstånd från är man. […] Den naive tror kanske att det räcker med att gå ut och ta avstånd, så är allt ur världen. Men kruxet är att det aldrig räcker med en ursäkt. Skuggan avtar inte när man förklarar att allt är ett missförstånd och att man inte alls är terrorist/manshatare/antisemit. Tvärtom: man måste be om ursäkt hela tiden, man ska vara ständigt upptagen med att be om ursäkt. Och effekten av det är att vänsterns frågor hela tiden hamnar i skymundan av skuggorna.” (Kajsa Ekis Ekman: ”Klokvänster, tokvänster? Viktiga frågor hamnar i skuggan.” DN 090330)

Vi kan inte buga oss fram till kommunismen. Bara kämpa oss dit. Genom att vägra låta andra sätta våra agendor, definiera våra projekt eller angripa våra breda miljöer. Vare sig angreppet kommer från fascister, säkerhetspolisen, borgerliga ledarskribenter eller liberala expertutredningar.

/ Förbundet Allt åt alla Stockholm

Den 8 december anordnar Allt åt alla en antifascistisk föredrags- och kafekväll på Kafe44. Allt överskott går till stödarbetet för de gripna antifascisterna. Programmet kommer snart.

Bilden är tagen från en grekisk solidaritetsmanifestation.

 

Kategorier
Allmänt Stockholm

fAåA Sthlm: Glastorn & stålburar


Mäktigt, så mäktigt. Frankfurt är en stad i Malmös storlek, men med en skyline som snarare liknar Manhattans. Mainhattan kallas också bankdistriktet, beläget mitt i stadskärnan, där alla större europeiska banker har kontor. Och mitt i allt ligger Europeiska centralbankens euroskrapa. Frankfurt är Europas ekonomiska huvudstad. Med i den europeiska krisen kanske vi även borde benämna den som Europas politiska huvudstad. Det är härifrån Trojkan – Europeiska centralbanken, Internationella valutafonden och Europeiska unionen – skickar ut sina styrdirektiv om åtstramningar och krispolitik. Det är från dessa glastorn de nyliberala teknokraterna blickar ut över Europa. Deras Europa från ovan.

Revoltvågen mot krispolitik och åtstramningar svepte över världen 2011, fick ut människomassor på gatorna och svepte bort diktatorer. De spanska Indignados och amerikanska Occupy-rörelsen ockuperade torg, satte upp tältläger och började samla ett socialt alternativ och försöka artikulera ett motstånd, förankrat i kvartersorganisering, antivräkningskommittéer och generalstrejker. Rörelsen har bitit sig fast, förankrats. Dess lokalitet, trögrörlighet och vardagsförankring har varit dess styrka. Men dess förmåga att nätverka och kommunicera på ett internationellt och europeiskt plan har än så länge varit begränsad – förutom genom kampernas tydligaste symboler (tältlägren, stormötena, slagorden, aktionsdagarna).

En allians av vänsterorganisationer, med Interventionistische Linke i spetsen, kallade till en internationell samling den 16-19 maj. Uppmaningen var att blockera ECB och bankdistriktet, Blockupy Frankfurt, och visa att grekerna, spanjorerna, italienarna och de andra europeerna som kämpade lokalt inte stod ensamma. Att sända en tydlig signal mitt inifrån Tyskland, från det europeiska kapitalets huvudstad, mitt ifrån bestens hjärta – att teknokraternas krispolitik inte var oomstridd ens i deras egna högborg. Vi i Förbundet Allt åt alla hörsammade kallelsen och mobiliserade till protesterna.

Tajmingen i protesten förstärktes även av de nationella och regionala val som hölls i Europa veckorna innan, där medborgarna i land efter land (Grekland, Frankrike, Tyskland, Italien) straffade de politiska partier som hölls ansvariga för krispolitiken. Blockaden av Frankfurt kunde inte genomförts i ett mer laddat läge. Så de lokala myndigheterna tog till extraordinära metoder för att stoppa oss.

Den kristdemokratiska överborgmästaren Petra Roth hade nyligen förlorat regionalvalen, men kommer inte lämna över makten i staden förrän i juni. Så detta var hennes sista åtgärd vid makten. Hon hade dessutom stöd i ryggen inte bara av tyska staten, utan även den lokala borgarklassen. Den 31 mars hade nämligen en autonom svartablocketdemonstration med 6 000 deltagare hållits i staden, som efter polisangrepp hade övergått i kravaller och flera lyxbutiker i stan hade fått sina skyltfönster krossade – vilket resulterade i en stor medial hets mot de autonoma.

Roth och polismyndigheten såg därför till att förbjuda alla offentliga aktiviteter under Blockupy-dagarna. Inga folksamlingar fler än fyra personer skulle tillåtas, större samlingar än så skulle räknas som olaglig demonstration. Till och med Blockupys tältläger och rejvfest förbjöds. Till och med demonstrationen mot demonstrationsförbudet förbjöds. Först i delstatens högsta domstol gavs ett (!) arrangemang tillstånd: den stora lördagsdemonstrationen. Runt 5000 poliser var hela tiden i tjänst under Blockupydagarna, sammanlagt var ca 15 000 utkommenderade. Tunnelbanestationerna i centrum stängdes av, hela bankkvarteret spärrades av med kravallstaket och piketbussar. Europeiska centralbanken förvandlades till ett fort. All bankpersonal gavs ledigt och stan stannade helt upp. Occupy Frankfurts tältläger, som pågått i ett halvår utanför ECBs huvudkontor, stormades och tömdes på folk.

Som motiv för de särskilda åtgärderna angavs att i tyska statens avtal med EU om att husera ECB i Frankfurt ingick att staten skulle garantera att vissa essentiella funktioner skulle upprätthållas så ECBs verksamhet där skulle vara möjlig. De hänvisade därigenom till att skyddet av ECB var en fråga om internationell lag, inte tysk – och krävde därför att få gå utanför den tyska författningens rättigheter.

Det var alltså en redan nedstängd stad som alla vi tillresta europeiska aktivister mötte när vi kom till Frankfurt på onsdagkvällen och torsdagmorgonen. All Blockupys infrastruktur hade slagits sönder eller förbjudits, ett femtiotal föredrag, möten och workshops fick ställas in. Det var oklart var vi skulle

sova eller samlas. Men steg för steg organiserades allt upp igen. På torsdagmorgonensamlades vi med ca 200 aktivister till ett stormöte på universitetscampuset i Bockenheim. Vi fick höra att bussarna från Rom,Hamburg och Berlin var stoppade och genomsöktes. Alla aktivister i bussarna identifierades, filmades, vissa togs in på polisstationer och några av bussarna eskorterades tillbaka till sina städer av polisen. På Paulsplatz samlades 1500 personer, mycket Frankfurtbor, medlemmar från facket Ver.di och vänsterpartiet Die Linke, i en spontan manifestation mot demonstrationsförbudet. De höll upp tyska konstitutionen mot polisen, den konstituerade makten blev därigenom konstituerande igen – när dessa frankfurtbor tog sin självklara rätt att samlas på gatorna. Vi beslöt oss att ansluta oss till deras manifestation, men hann gå tio meter från universitetet innan polisen säckade in oss. Vi hade förklarats vara en ”olaglig demonstration”. Därefter fick vi sitta på gatan i den stekheta solen i tre timmar innan vi togs in till polisstationen och föstes in i stålburar – 30-40 personer i varje. Samma sak skedde med alla andra samlingar på stan. Varje folksamling inringades av poliser och bussades till häkte. Sedan gavs vi alla invidiuellt ett tillträdesförbud mot att vistas i Frankfurts innerstad de närmaste dagarna.Några av oss blev tillsammans med många andra stoppade i bussarna på vägen in till Frankfurt. Utan misstanke om brott genomsöktes fordon, packningar och människor. Mängder av föremål beslagtogs, framför allt tälten vi skulle bo i. Detta skedde dock godtyckligt, några fick behålla tält, men blev av med byxor, andra blev av med kepsar och solglasögon. Efter flera timmar i polisens checkpoint utfärdades ovan nämnda generella förbud mot att vistas i Frankfurt till samtliga stoppade utan att de styrkte beslutet med annat än att vi ”misstänks planera att delta i olagliga demonstrationer”.

Totalt under dessa dagar delades 1430 sådana tillträdesförbud ut till personer som omhändertagits – trots att ingen är brottsmisstänkt och inga förundersökningar inletts.

På fredagen, dagen då bankkvarteren skulle blockeras, hade polisen satt upp checkpoints vid centralstationen och alla större vägar. Återigen greps folksamlingar på fler än fem personer och bussades iväg. Ändå lyckades mängder av aktivister samlas runt avspärrningarna. Det blev en katt-och-råtta-lek hela dagen. Ett slagord spred sig som en löpeld, alla skanderade det sjungandes mot polisen. ”Ihr habt euch selbst blockiert”, ni har blockerat allt själva. Bankkvarteren stod ju helt still, all verksamhet låg ju helt nere i tre dagar. Utan att vi ens behövde blockera dem.

Vi var många som inte lät oss begränsas av polisens illegitima tillträdesförbud, på fredagen greps vi för att ha brutit mot det grundlösa tillträdesförbudet. Under nio timmar blev vi förhörda, tvingade att klä av oss nakna och fick sitta i en kall cell med knäckebröd och vatten. Allt utan att en enda gång få veta vilket brott vi var gripna för. När vi släpptes fick vi nya grundlösa platsförbud för att skrämma oss att inte delta i den stora demonstrationen på lördagen.

Repressionen var tänkt att knäcka motståndet, att få oss att vilja ge upp, inte våga oss in i innerstan, att undvika den stora demonstrationen och göra våra röster hörda. Det misslyckades fundamentalt, från statens sida. Det fina med olydnadsaktioner är ju att de räknar in polisens agerande och repressionen i aktionen, gör den till en del av händelsen. Syftet med att offentligt utmana en lag, regel eller norm är ju att påvisa skillnaden mellan en legitim handling och statens våldsamma reaktion. En olydnadsaktion som inte väcker en reaktion har misslyckats. I den bemärkelsen var Blockupy Frankfurt en framgång. Den bild som förmedlades och sändes ut globalt var på en europeisk rörelse som fredligt samlades och utmanade bankkvarteren, och en stat som reagerade i panik och desperation, upphävandes alla medborgliga rättigheter för att garantera finanselitens intressen.

De ville skrämma oss. Men vi blev inte rädda. 30 000 personer samlades på lördagen i en bred och massiv manifestation mot krispolitiken. Polisen försökte vid upprepade tillfällen provocera fram bråk men misslyckades. Vi kunde tåga rakt in i bankkvarteren och visa upp ett annat Europa, ett Europa beståendes av sociala rörelser, konstruerat underifrån.

Det nätverk som bildades under Blockupydagarna kommer att fortsätta hålla kontakten. Ett framtida möte är inplanerat till hösten i Spanien. Vi i Förbundet Allt åt alla kommer givetvis att delta.