Den 6 december gick ungefär 250 feminister genom Malmö under parollen ”VÅR TID, VÅR KROPP, VÅR RÖST” i en demonstration som vi i Förbundet Allt Åt Alla Malmö arrangerade. Vi gick sjöng tillsammans, gick till Kvinnokliniken under talkören ”det gäller våra liv, det gäller våra barn, mera plats och mer personal” och stack ner skyltar med krav i rabatten utanför entrén. Vi dränktes i konfetti och glitter vid Stadshuset där vi pratade om arbetstidsförkortning, makten över arbetet och en fritid värd att tro på. Avslutningsvis gick vi till Tingsrätten och protesterade mot ett rättsväsende som legitimerar sexuellt våld. Där utfördes en aktion med röda handavtryck i målarfärg på mark och väggar med symboliken ”ni har blod på era händer”. Det hela var storslaget.

Här följer talen i sin helhet och bilder från demonstrationen.

Talet som hölls vid Kvinnokliniken

Min mamma har berättat att när jag föddes, för 35 år sedan, så fick nyblivna mödrar vara kvar på bb en vecka efter förlossningen. När jag födde mitt första barn för 6 år sedan fick vi stanna två och ett halvt dygn. När mitt andra barn föddes var vi kvar 24 timmar. När min syster födde sitt tredje barn fick de åka hem efter 6 timmar. På tåget hem började hon störtblöda och fick åka ambulans tillbaka till sjukhuset. Många kvinnor kan berätta liknande historier från tiden före, under eller efter sin förlossning.

Region Skåne har de senaste åren kontinuerligt dragit in resurserna till vården. Detta gäller inte bara Kvinnokliniken. Sedan 2012 har mer än 300 vårdplatser försvunnit på de skånska sjukhusen. Nedskärningar drabbar alla men det är framförallt redan nedvärderade grupper som drabbas värst. För kvinnokliniken har detta lett till färre vårdplatser, förlossningskador och ökad stress för de anställda. Ett ord som ofta har beskrivit vardagen för patienter och vårdarbetare på Kvinnokliniken är kaos. Orimlig stress för personalen går ut över patienterna i form av otrygghet, ökade komplikationer och dödsfall. Sluta marginalisera hälften av befolkningen.

Talet som hölls vid Stadshuset

Äntligen lördag! Ända sen i måndags har jag räknat ner! Så mycket som inte hunnits med under 40-timmarsveckan, ärenden och åtaganden staplas på hög. Istället för att njuta av min lediga dag stressar jag mig igenom den. Jag tror inte jag är ensam.

För snart hundra år sedan krävde arbetarklassen i Sverige 8 timmars arbetsdag – hur länge ska vi vänta med nästa steg?! Produktiviteten ökar hela tiden, i samma takt som vi slits ut. Det är en ekvation som inte går ihop! Varför ska vi jobba mer och mer under ett högre och högre tempo, när arbetslösheten stadigt stiger och teknologiska utvecklingar gör att arbetsuppgifter inte längre behöver utföras av människor?!

Arbetstiden är en klasskampsfråga, en folkhälsofråga och inte minst är den en kvinnofråga. Vi kvinnor arbetar i hög utsträckning ofrivillig deltid, men fortsätter jobba gratis när vi kommer hem, med barn, hushåll, familj, relationer… Inte nog med att vi blir bestulna på vår tid, vår ekonomi är radikalt mycket sämre än männens. En arbetstidförkortning hade gett oss betalt för den heltid vi redan jobbar, gratisarbetet inräknat. Vi står här tillsammans vid stadshuset där Malmös politiker sitter och bestämmer över våra liv. Vi utmanar er Malmö stad! Inför halverad arbetstid med bibehållen lön i alla era verksamheter! Vi har råd med detta, vi ser hur resurserna samlas på hög i företagsledarnas, riskkapitalisternas och toppolitikernas fickor. Vi har råd med detta, för vi har inte råd med den modell vi är slavar under idag. Utbrändhet, stress, depressioner, självmord är fenomen som stadigt ökar i arbetslinjens Sverige. Malmöpolitiker, visa att ni menar allvar med att ni vill skapa ett jämställt och jämlikt Malmö!

Vi vill ha en radikal arbetstidsförkortning, men det är inte nog. Framförallt vill vi ha ett samhälle där allas arbete värderas lika. Ett samhälle där arbetet inte måste stå i motsats till fritid, utan där arbete är något vi gör tillsammans och som vi äger både makten över och resultatet av! Vi tänker kämpa för en fritid som är värd att tro på; en fritid som inte behöver stå i motsats till arbetet. En arbetstidförkortning är ett nödvändigt steg i rätt riktning, mot en värld som präglas av solidaritet och gemenskap, en värld där vi delar på tiden, arbetet och frukterna utav det. För en värld där vi får lov att vara hela människor, både under arbetet och efter. För en framtid och en fritid värd att tro på!

Talet som hölls vid Tingsrätten

Det är tidigt 90-tal och jag går på lågstadiet. Jag hör på radion om en man som fått sin dom mildrad eftersom hans våldtäktsoffer, en 3-årig flicka, inte gjort tillräckligt med motstånd. Jag vill spränga världen i bitar, för vad fan förväntar sig dessa högutbildade vuxna domarna att en 3-årig flicka ska göra för motstånd mot en 5 gånger så tung man? Och vad skulle motsatsen betyda? Att hon ville? Jag trodde lagen var tydlig, sex med barn är förbjudet.

Det är sent 90-tal och jag går på högstadiet. Min kompis blir våldtagen. Och när hon någon dag senare kommer till fritidsgården. När hon väljer att inte låta förövaren begränsa hennes utrymme, att inte bli rädd för natten. När hon vill helas ibland vänner, då börjar illvilliga röster höras. Att inte kan väl hon ha blivit våldtagen, hon som inte rädd stannar hemma, isolerar sig och låter depressionen ta henne?

Det är 2014 och det känns som 1804. Domstolarna slår rekord i fantasifulla tolkningar och bisarra domstolsbeslut gällande sexualbrott. De premierar fantasifulla förklaringar: de friar mannen som själv erkänner att kvinnan han våldtog upprepade gånger sa nej och sluta, eftersom han förklarar det med att han trodde de lekte tvärtomleken, lite BDSM-style.

Lagman Ralf G Larsson har förkunnat och försvarat domstolsbeslutet i media med att om tanken inte slog mannen att kvinnan inte ville bli våldtagen, då är han ingen förövare.

Så nu vill jag fråga lagman Ralf G Larsson, att om tanken inte slår mig, att affärsinnehavaren tvärs över gatan inte vill ge bort sina grejer, då är det ok för mig att ta?

Fortsätter vi jämförelsen med andra brott, så har de senaste åren friande domar för våldtäkt ökat till 36%, att jämföra med i genomsnitt 5% för andra brottstyper. Och då får vi inte ens med alla förundersökningar som läggs ned och alla som inte anmäler våldtäkt för att de inte litar på att rättsväsendet kan förvalta deras historia – en traumatiserad, förnedrad människa i kris, vill inte bli mer förnedrad.

Vi vill idag säga, till alla lagmän och domare som varit med och fattat dessa idiotiska domstolsbeslut, att ni har blod på era händer. Ni är personligt ansvariga för att återtraumatisera offrena och ni sanktionerar genomförandet av framtida våldtäkter. Ni sprider de attityder som min 13-åriga kompis fick möta på fritidsgården.

Åh andra sidan, om vi tolkar lagen på ert sätt, så kan vi väl tryggt förlita oss på att gå fria den dag vi sparkar en förövare i skrevet – för vi hade inte förstånd att förstå att han ville ha sina pungkulor kvar?

Till alla domare och lagmän därute, ni ska veta att vi har en okränkbar rätt till våra egna kroppar, vårat jag. Skärpning domare! Ge oss en framtid att tro på, ett rättsväsende att lita på. Där en våldtäkt är en våldtäkt och en förövare är en förövare.