Runtom i Skåne kräver demonstranter, vårdpersonal och patienter att dom ansvariga för den skånska vårdkrisen ska avgå. Men vilka är egentligen dom ansvariga? Allt åt Alla fortsätter chefs- och politikersafarin för att besvara frågan. Den här gången möter vi ingen mindre än regionstyrelsens ordförande Pia Kinhult. Pia tjänar 80 000 kr i månaden och är därmed bland de högst arvoderade landstingsråden i Sverige.

Pia Kinhults semantiska problem

Pia har under det senaste året lindat in sig i en rad kontroverser när hon blivit konfronterad om nedskärningarna. Under hösten 2012 la femklövern fram ett nytt sparpaket på 290 miljoner på SUS. Men sparpaketet var inget sparpaket, om man ska tro Pia. Till tidningen Skånskan sa hon att det hela var ett semantiskt missförstånd:
Det handlar om ett semantiskt problem. På Golvet, ute i sjukvården omtolkas effektiviseringar till besparingar.” Det är alltså i effektiviseringarnas namn som Pia har underbudgeterat sjukvården. Samtidigt som man har underbudgeterat verksamheterna så har man lagt över ansvaret för att hålla sig till de krympande budgetarna på sjukhusen och för verksamheterna själva (klinikerna, avd. etc.), man har därmed tvingat avdelningarna och klinikerna att bli sina egna nedskärare. På SUS resulterade det i att sjukhusdirektören Jan Eriksson införde ett anställningsstopp för hålla sig till Pia och femklöverns budget. Mellan augusti 2012 och mars 2013 beräknas det ha försvunnit det cirka 600 tjänster, till följd av anställningsstoppet. I den berömda Sydnytt intervjun som Pia gick från, tog Sydnytt upp ytterligare 600 tjänster som skulle försvinna från SUS under 2013. Samtidigt som Pia, Rastad och Jan Eriksson skurit ner tjänster, har de också skurit ner antalet vårdplatser. Under de senaste två åren har det försvunnit minst 142 vårdplatser. I samband med ”flyttkaosets” hopslagningar och flytt av operationer kommer det försvinna ytterligare vårdplatser och tjänster inom hela sjukvården i Skåne. Samtidigt har man marknadsanpassat, privatiserat och konkurrensutsatt verksamheter – allt i namnet av ”effektiviseringar”, ”valfrihet” och ”kvalitet”. För att genomdriva allt detta har Pia och hennes kollegor i femklövern anställt ett antal torpeder på toppositioner med höga löner. Torpeder som Jonas Rastad, Jan Eriksson och Harald Roos. Det är detta som har lett till vårdkrisen och det är samtidigt detta som är vårdkrisen.

New Pia Management och LEAN healthcare

Historien om nedskärningarna på SUS och inom Region Skåne är som hämtat ur en skolbok om New Public Management och LEAN Production. Varje gång som Pia fått frågor om vårdkrisen har hon hela återkommit till ”kvalité”. Att den skånska vården skulle hålla hög kvalité – samtidigt som nedskärningarna alltså resulterar i dödsfall. När Pia pratar om begreppet kvalité betyder det alltså inte samma sak som för alla oss andra. Nä, Pias kvalitetsbegrepp är åh ena sidan hämtat från den japanska bilindustrin, där man under 1970-talet lyckades tillverka lika mycket bilar som man gjorde i USA fast med bara hälften så mycket arbetskraft, till lika god kvalité som amerikanska biltillverkare. Hemligheten var att man hade en permanent underbemanning – management by stress – och därmed en permanent kris som bilmontörerna tvingades lösa. Samma goda kvalité lyckades man säkert hålla – om man ville behålla jobbet. LEANs kvalitetsmått gällde alltså bilar och biltillverkning, där mottagaren var bilkunden. Men det gällde som sagt bilar. Men vård är väl någonting annat…? Eller? Nä, inte om du frågar Pia Kinhult. Därför att Pias kvalitets begrepp är också hämtat också hämtat från New Public Mangement, där patienten eller brukaren av vård är ”kund” och där ett sjukhus är ett företag. Att Regions Skåne har fått samma chefskultur som bilindustrin ­– med högavlönade torpeder – är alltså ingen slump. Och när ett sjukhus blir som ett företag, då måste ”varan” kunna mättas mot andra ”företags” (sjukhus) ”varor”. Där varje verksamhet måste kunna mättas, efter hur många patienter man kan ta emot så snabbt som möjligt med så lite vårdtid som möjligt – med minsta möjliga personalresurser.

De försöker undfly sitt ansvar

Ytterligare en komponent i dessa två managementfilosofier är att dom som fattar besluten inte verkar behöva ta något ansvar. För åh ena sidan så fattar man besluten om budget eller t.ex. flytten av operationer på en central nivå, åh andra sidan har man decentraliserat ansvaret för hålla den underfinansierade budgeten till enskilda avdelningar och kliniker. Frågar man Kinhult om nedskärningarna kommer hon att säga att man måste vända sig till Jonas Rastad eller Jan Eriksson, om hon ens svarar alls. Frågar man Rastad eller Eriksson kommer de att säga att man endast utför femklövers direktiv och att man måste vända sig till Pia Kinhult. Men det vanligaste är dock att politikerna inte svarar alls eller låtsas vara helt ovetande om den pågående vårdkrisen: I mediebilden ser det så mörkt ut.” (Kinhult juni 2013) ”Jag är kanske lomhörd…” (Katarina Erlingsson augusti 2013). Ytterligare ett sätt att slippa ta ansvar för det man har gjort är att försöka rikta uppmärksamheten någon helt annanstans. Varför prata om vårdkrisen i Skåne 2013 när man kan prata om innovationer i Skåne 2030?

Vi kan tvinga dom att ta ansvar

De senaste två åren har inte bara kantats utav nedskärningar – de har också kantats av motstånd. Från Dorotea i norr till Skåne i söder. I februari samlades cirka fyratusen människor i olika demonstrationer runt om i Skåne för att protestera mot flyttkaoset, nedskärningarna och privatiseringarna. Personalen på BIVA, i Lund lyckades till sist vinna tillbaks sitt avtal som SUS-ledningen försökte ta ifrån dom. ”24 000 kr”-upprorets demonstrationerna har avlöst varandra. Flera politiker har tvingats ta ”time-out” eller gå ut och be om ursäkt för respektlösa kommentarer de fällt om vårdpersonal. Under våren har flash-mobs samlats utanför flera sjukhus i Skåne för att protestera. Vårdpersonal, politiska aktivister och en mobiliserad allmänhet har knutit band och börjat agera tillsammans. Av allt detta måste man konstatera att motstånd lönar sig! Vi kan avtvinga dom svar och vi kan tvinga dom att ta dom till eftergifter!

För en framtid värd att tro på. Vi syns den 16/8!

Virvelvinden, Allt åt Alla Lund, 2013

 


Bortskänkt till överklassen: Ambulanserna
Bortskänkt till överklassen: Ambulanserna

Under några veckor här på hemsidan rapporterar Förbundet Allt Åt Alla Malmö om hur politikerna tar det vi äger gemensamt och skänker bort det till överklassen. Vecka 2: Ambulanserna.

När bolaget Sirius Humanum gick i konkurs i mars 2012 tog Falck över driften av ambulanssjukvården i Malmö. Ambulanserna som hade använts av Sirius Humanum parkerades i väntan på att säljas av konkursförvaltaren.

Ambulanser som tidigare ägdes av oss, som politikerna gett bort till överklassen. Personalen fick nu istället köra med gamla och undermåliga bilar, som samlats ihop från olika delar av landet. Pengar som politikerna skulle förvalta har getts bort till företag efter företag, alla lika oförmögna att göra det enda de skulle göra – att hålla våra ambulanser rullande. Det är lätt att känna sig maktlös när ens egen arbetsplats eller ens eget behov säljs ut till några man fullständigt saknar inflytande över.

Deras enda svar på varför detta vansinne ska fortgå, är att ”budgeten ska vara i balans”. Vilka tokiga nedskärningar och utförsäljningar som helst går att motivera med något så intetsägande som att ”budget ska vara i balans”. Bolagsform är tydligen mer intressant än att folk får den vård de behöver. Marknaden går framför människor.

Falck, som tidigare inte kunnat utföra denna simpla tjänst, har nu fått ta över Sirius Humanums kontrakt. Nu råder det monopol igen – när monopol var det vi offrade vår sjukvård för att undvika.

Sjukvårdskrisens skurkar

I förra Virvelvindsbladet (#33) skrev vi om ”Sjukvårdkrisens skurkar”: Sjukhuschefen Jan Eriksson,  Regionsdirektören Jonas Rastad och Regionsstyrelsens ordf. Pia Kinhult.

I den här serien har vi tittat närmare på just sjukhuschefen Jan Eriksson.

Hotfulla mail

Sedan den här serie gjordes så har  Jan Eriksson insett att personalen på SUS vill ta ut sin lagstadgade semester i sommar. Vilket innebar att det ”plötsligt” saknades minst 100 sjuksköterskor. Vad blev då Jan Erikssons lösning?  Att rekrytera flera sjuksköterskor? Att höja lönerna? Att återställa dom tjänster som försvunnit under anställningsstoppet? Nä, Jan Erikssons lösning blev att skicka ut hotfulla mail till de anställda om att det eventuellt kunde bli avbrutna semestrar och beordrad övertid. Eller för att använda Jan Erikssons egna ord jobba ”extra pass”.

Arbetsmiljöverkets kritik

I  januari 2013 kritiserade Arbetsmiljöverket sjukvårdsledningen på Skånes Universitetssjukhus för att stressen var omänsklig för personalen på  Akutmottagning i Lund. Bland annat sa Arbetsmiljöverket att: ”Hade det varit ett företag hade vi övervägt att stänga det.” Jan Eriksson och den övriga  sjukvårdsledningens svar den första kritiken från Arbetsmiljöverket var att starta ett  två veckors ”flödesprojekt”. Projektet gick ut på att man skulle öka ”genomströmningen” och ta bort ”flaskhalsar” – det vill säga skriva ut patienter snabbare. Jan Eriksson menade att akuten i Lund i sig var en så kallad ”flaskhals”. Detta är en terminologi som Jan Eriksson hämtat från den japanska bilindustrins LEAN production. Problemet med patientsäkerheten och den höga stressen för sjukvårdspersonalen på SUS hade alltså inte med överbeläggningen, de indragna vårdplatserna eller personalnedskärningarna att göra – det var att personalen inte jobba snabbt nog. I april 2013 skickade Arbetsmiljöverket en utförligare rapport om arbetssituationen för vårdpersonalen på akuten.  Vad svarade då Jan Erikssons på den rapporten? Jo, att till skillnad från hans eget “flaskhals”-projekt, så var Arbetsmiljöverks kritik  “flummig”. Regionstyrelsens ordf. Pia Kinhult besvarade i sin tur kritiken i en intervju med SVT. Det först hon sa var at hon hade fullt förtroende för Jan Eriksson, när SVT fortsatte att ställa frågor om personalnedskärningarna valde hon att helt lämna intervjun.

Från Sahlgrenska till SUS

Jan Eriksson tillträdde i maj 2012. Innan dess arbetade han som sjukhusdirektör på Sahlgrenska i Göteborg. Utöver att göra sig ovän med stora delar sjukvårdspersonalen på Sahlgrenska så drev Eriksson också ett större nedskärningsprojekt, som kulminerade i personalnedskärningar på uppemot 1000 tjänster 2011. En ganska speciell detalj personalnedskärningar på Sahlgrenska var att Jan hade räknat ut ett ratio för personaltätheten kontra patienter – hur lite personal det  skulle krävas per patient – oavsett vilket vårdbehov som patienten sökte  för. Samma siffra lär Jan ha tagit med sig till SUS, men när han började utvärdera personalbehovet på vissa avd. i Lund kom det fram att  siffran redan var lägre i Lund  än den hade varit i de hårdaste  besparingstiderna på Sahlgrenska. En av annan av Jans första prioriteringar som ny sjukhuschef på SUS var att betala en konsultbyrån 1 miljon kr för utvärdera styrelsens sammansättning. Det var för övrigt samma konsultbyrå som utvärderade akutens ”flödesprojekt” under februari 2013. Jan har sedan han tillträdde hela tiden sagt till medierna att sjukhuset inte behöver mer personalresurser – utan att personalen måste arbeta effektivare.

Han är inte ensam

Läser man den här serien eller texten kan man få intryck av att vi anser att Jan Eriksson skulle vara en särskilt ”ond” eller bedräglig chef som ha ren illvilja driver nedskärningarna. Tyvärr är det inte så enkelt.  Det verkar nämligen se ut på samma sätt på andra ställen runt om i Skåne, Sverige och i andra delar av Europa. I stora delar av världen står den offentliga sektorn i skottgluggen för nedskärningar och privatiseringar.  Det beror på den nyliberala vågen av skattesänkningar, nedskärningar, privatiseringar, Lean production och ”New public management”. Där görs allt till salu,  alla verksamheter ska vara vinstdrivande eller  marknadsanpassade och varje verksamhet ska ”bära sina egna  kostnader.” Detta tänker de ska gälla oavsett vad verksamheten verkligen kostar, eller vilka  vårdbehov verkligen patienter har. Vad som dock är synonymt för alla dessa nedskärnings- och privatiseringstorpeder är att de företräder ett klassintresse – ett klassintresse som inte är vårt. Där vårdpersonal ska arbeta hårdare, med allt lägre betalt, med kortare semestrar och sämre anställningstrygghet för att ”öka produktiviteten” eller ”effektiviteten”. Och där lösningen på kriser som t.ex. sjukvårdskrisen i Skåne eller finanskrisen i södra Europa, ska lösas med uppsägningar eller anställningsstopp.

Men vi är många fler

SUS (tidigare USiL och MAS) har nästan alltid varit kantat av konflikter – mellan ledningen och dom som direkt utfört vårdarbetet. Konflikter om löner, stress, resurser, arbetsmiljö och patientsäkerhet. Vad som dock hänt de senaste åren är att när sjukhusledningen och regionsledningen dragit åt tumskruvarna med alla nedskärningarna, så har konflikten skärpts. Ledningen har mötts av en våg av motstånd från vårdpersonalen och en uppretad och mobiliserad allmänhet. Det bästa exemplet är när BIVA-sjuksköterskorna hotade med massuppsägning under våren 2013 eftersom sjukvårdsledningen försökte tvinga på dom ett sämre avtal. Ett annat är när sjuksköterskestudenterna över hela Sverige gick ihop och började driva ”24 000 kr-upproret”. Vi har inte bara kunnat följa rapporteringen i tidningarna, utan också dagligen via t.ex. facebooksidor som ”Stöd våra sjuksköterskor” och facebookgrupper som ”Rädda Universitetssjukhuset i Lund”. Där vårdpersonal direkt rapporterat om vad som händer på sina avdelningar och tillsammans kunnat sammanlänka sina respektive erfarenheter, situationer och konflikter. Även de som inte jobbar i vården har fått en direkt inblick i hur motståndet organiserats och spridits, och det råder ingen som helst tvekan att de smidiga sätt att samordna kampen som vårdare själva skapat är ett effektivt vapen vi inte har sett det sista av. Av detta måste man dra slutsatsen att motstånd lönar sig! Att när vårdpersonal enar sig som kollektiv och tar strid, med stöd av en mobiliserad allmänhet – då kan man vinna!

Kampen om vården är något som vi tror många människor kan, och bör inspireras av. Tillsammans är det inte mycket vi inte kan åstadkomma.

Virvelvinden, Allt åt Alla Lund, juni 2013

 

Under 8 mars 2013 gick Förbundet Allt åt alla Lund (Virvelvinden) bakom nätverket Lundabor mot Nedskärningar banderoll ”Stöd vår sjukhuspersonal” i V:s  8:e mars demonstration. De senaste veckorna har fAÅA-Lund uppmärksammat vårdpersonalens klasskamp på SUS och sjukvårdskrisen i Skåne, bland annat genom att dela ut Virvelvindsbladet utanför sjukhuset men också genom att arbeta inom olika nätverk kring sjukhuset, såsom Rädda Vården och Lundabor mot Nedskärningar.

Lundabor mot Nedskärningar har de senaste veckorna arbetat med att samla ihop berättelser från vårdpersonal. Berättelser som lästes upp under 8 mars.

Här följer dom berättelser som Lundabor mot nedskärning har samlat ihop:

Sjuksköterska Lund:

”Anställningsstoppet har framförallt drabbat underskötersketjänsterna på min avdelning. Vi är flera underskötersketjänster back på vår avdelning sen de senaste månaderna. Sjukskötersketjänsterna har vi lyckats få dispens för. Dom förstår inte hur viktigt det är med undersköterskor på avdelningarna. Som sjuksköterska kan det hända att jag måste sitta flera timmar varje dag med rapporter, journaler, risk- och konsekvensanalyser, eller spendera jättemycket tid i telefon för att få tag i rätt läkare. Då är det oerhört viktigt att vi har undersköterskor ut på avdelningen som ser patienterna.

Man önskar att man hade mer tid. Att göra mer saker. Att få upp fler patienter ur sängarna. Lägga mer energi på att lyckas lista ut vad just den personen vill ha att äta. När det är riktigt hektiska dagar så handlar det bara om hålla näsan över vattenytan och bara att hålla patienterna vid liv och ge dom dom mediciner de behöver ha. Men att man inte kan göra så mycket mer. Ens stolthet i arbetet försvinner lite för att man inte känner att ”idag har vi gjort ett bra jobb”. Även om man vet att det man har gjort är det man hunnit med och kunnat. Hela januari, december och under typ hela hösten körde vi på hög varv. Då bestod rasten i att man fick trycka i sig en smörgås stående över en diskbänk.

Under de senaste månaderna har de stängt flera av avdelningar. Det generella med att de stänger ner de här avdelningarna är ju att det tjänar pengar. Men det försvinner vårdplatser. Dom patienter som borde ha legat på dom avdelningarna man stängt ner blir alltid utslussade på avdelningar där det finns plats. Dom hamnar på avdelningar där de inte ska ligga egentligen. Där personalen inte har vana eller erfarenhet att jobba med just den biten som de söker för. Och så får vi leta reda på en läkare som springer runt på tio andra avdelningar på ett arbetspass och som har femton olika patienter på olika avdelningar. Det är ju det som blir konsekvensen. Så har det varit jätte länge. Det behövs öppna fler avdelningar.  Men det knäppa är ju att de stängt ner avdelningar. Men det måste ju ingå i den här idén att man hela tiden vill maxa. Att det inte ska kunna stå vårdplatser ”tomma” utan då måste de fylls. Och då fyller vi dom med fel patienter. Och då har vi produktionen igång hela tiden. Vi gör ju verkligen vårt bästa. Vi gör ett jättebra jobb. Men det blir ju diverse problem när vi saknar rätt erfarenhet, vana eller kompetens.

Men det ligger ju helt i linje med det som Jan Eriksson gick ju ut och pratade om. Det här projektet som man genomförde i slutet av januari som skulle lösa allting. Projektet skulle löpa under två veckors tid. Och då skulle alla avdelningar hela tiden rapportera in hur många patienter de hade och vilket vårdtryck de hade. Vilket handlade om att utnyttja alla avdelningar till max. Vilket ledde till att alla patienter som kom in via akuten direkt kunde få en vårdplats direkt. Så att dom inte skulle sitta som nån ”propp” på akuten. Och det gjorde man genom att minutiöst kontrollera alla avdelningar. Det var ju det hela projektet handlade om. Det är ju ett jättekonstigt projekt egentligen för då accepterar man ju att patienter hamnar på fel avdelningar med fel medicinisk kompetens. Man kan ju inte vilja sträva efter ha en bra vård i så fall. Det kan ju inte vara syftet överhuvudtaget. Syftet är ju bara att maxa.

När Jan Eriksson tillträdde fick vi höra att han hade med sig en siffra från Göteborg på hur mycket patienter det skulle vara per personal. Och den siffran hade de använt till att spara in i Göteborg. Men när man applicerade den siffran i Lund på flera avdelningar så visade det sig att vi redan låg lägre än den siffran. Vi har alltså redan alltså fler antal patienter per personal än vad de hade i Göteborg under besparingstider. Så då satte man sig och räknade ut nya siffror som var ännu lägre. Det är mycket som talar för att det kommer tightas åt ännu mer. Siffrorna tar inte hänsyn till något. De ser bara patienter och personal. Man ser inte vilken typ av patienter det är. Man tänker inte överhuvudtaget. Man ser bara kallt på siffror. Personal kontra patienter kontra siffror. På min avdelning ska man nu bygga ut antalet vårdplatser. Men det finns inte med beräkningen alls att personalen ska ökas. Medan vi alla som jobbar inser att fler patienter inte kommer att funka om man inte ökar personalen.

***

Sjuksköterska i Stockholm:

“Jag jobbar 38.75 timmar i veckan, 3-skift. I mitten av januari beslutade medicinklinikens ledning att utöka antalet vårdplatser på den avdelning där jag jobbar med fyra. Vi fick blankt nej till att utöka bemanningen, trots att situationen på avdelningen var enormt pressad redan innan utökningen av vårdplatser.

Jag undrar hur många politiker som skulle ställa upp på de arbetsvillkor vi var tvungna att jobba under efter smärtlindring vid ett flertal tillfällen. Jag skulle gärna vilja att någon kom och berättade för hans förtvivlade fru varför jag inte kom trots att hon sagt till flera gånger. Jag kunde nämligen inte förklara, hennes blick sade allt och jag skämdes för mycket för att kunna komma med ursäkter.

Hon var tvungen att uthärda sin älskades lidande om och om igen den natten. Jag hoppas att hon om några år åter igen minns deras 40 år de fick tillsammans innan de förskräckliga dygnen kom som för alltid skiljde dem åt. Jag önskar så att någon kunde förklara för mig hur jag ska kunna bära allt detta. Att inte räcka till, att ständigt vara för sen, att inte kunna ge det som socialstyrelsen kräver av mig som legitimerad sjuksköterska. Jag slår ner blicken och skäms varje dag på jobbet. Kan någon berätta vad jag har att skämmas för? Jag jobbar många skift utan mat eller vatten, utan att sitta ner, utan att kunna gå på toaletten. Jag jobbar dygnets alla timmar och får rejäla sömnproblem som följd. Varför gör vi detta, alla vi som uthärdar?

För att vi älskar vårt jobb när det flyter, när vi har tid, när vi känner att vi har kunnat finnas där för någon i en liten liten stund av deras liv. För möten mellan människor, för medmänsklighet och värme som nästan bara uppstår i vårdande situationer och som är så oändligt dyrbara. Vad händer med vårt samhälle om vi realiserar vården, reducerar den till ett löpande band där det mänskliga mötet rationaliseras bort då den inte har ett marknadsvärde? Finns det någon som kan stoppa detta vansinne? Jag hoppas det, än så länge har jag hopp. Jag går till mitt jobb och hoppas att det snart blir bättre. Vad annat kan jag göra?”

***

Sjuksköterska i Landskrona:

 

“Idag är det 47 dagar sedan vi, personalen på Operationsenheten på Lasarettet i Landskrona, fick beskedet att Operationsenheten på Lasarettet i Landskrona skulle förlora 4000 operationer och i princip läggas ned.

Det har varit 47 dagar av smärta, av sorg, av ångest och oro. Men det har även varit 47 dagar av stolthet, av kollegial solidaritet och av kärlek till arbetskamrater och arbetsplatsen. Det har även, för min del i alla fall, varit 47 dagar av förundran och av glädje när vår kamp stöttats av så många ”utomstående”, som tröstat, som kommit med tips och idéer, men främst bara funnits där som en påminnelse om att vi är inte ensamma. För vi ÄR inte ensamma! Tillsammans kan vi få till en förändring. Tillsammans kan vi bryta maktmissbruket och slakten av den skånska sjukvården.

Den vetskapen, att vi inte är ensamma i vår kamp, har hjälpt mig många gånger när det hade varit så lätt att bara ge upp, att ge f*n i alltihop och dra till Norge och strunta i den skånska sjukvården. Men så har jag tänkt steget längre. Jag har tänkt på min älskade mamma som kanske kommer att behöva den skånska sjukvården, på mitt älskade barn som jag vill ge en trygg och säker välfärd i framtiden och jag har tänkt på alla dem som är utlämnade, som inte har den utökningen. Jag skulle gärna ha tagit några med mig den natten när en äldre kvinna bröt foten på väg till toaletten så att de kunde förklara för henne varför hon var tvungen att drabbas av detta. Hon hade ringt på klockan många gånger, hon var väldigt kissnödig, men jag var upptagen i ett annat rum och hann inte komma och ge henne det stöd hon behövde. Hon ville inte kissa på sig, men kanske är det det jag ska råda mina patienter att göra nu när jag omöjligt har tid att tillgodose allas behov.

Samma natt fick en patient i livets slutskede med svåra cancersmärtor vänta i upp till en timme panågra anhöriga, som inte kan slåss för sina rättigheter. Det finns ett ordspråk: bättre fly än illa fäkta. Men jag vill inte fly! Jag vill inte ge upp, även om det har varit nära vid ett par tillfällen. Idag kom belöningen för att jag inte har gett upp, för att jag vägrat ge upp.

Idag, 47 dagar efter beskedet att Operationsenheten på Lasarettet i Landskrona skulle förlora 4000 operationer och i princip läggas ned, kom ett nytt besked. Beskedet från Förvaltningsrätten löd enligt media: ” Förvaltningsrätten förbjuder Region Skåne att genomföra beslutet tills de överklaganden som kommit in till Förvaltningsrätten har prövats i sak”. I dagsläget har det kommit in 117 st. överklagningar till Förvaltningsrätten. Det sägs att det är enastående, fantastiskt och näst intill ett rekord.

Men jag firar inte bara Förvaltningsrättens beslut med mitt glas champagne, jag firar även att jag tror att det finns politiker i Region Skåne som inte sover lika bra som tidigare i natt, att det finns politiker i Region Skåne som frågar sig vad som egentligen hände, att det finns politiker i region Skåne som börjar inse vilken öm tå de trampade på! För jag är övertygad om att vi har gett politikerna i Region Skåne en smäll på käften i dag i och med Förvaltningsrättens beslut. Om det leder till en knockout vet jag inte, men chansen finns! Än är inte jag i alla fall uträknad och jag hoppas att vi ger Femklövern i Region Skåne en match de sent ska glömma!”

***

Sjuksköterska i Stockholmsområdet

”Dagens sjuksköterskor (även läkare, undersköterskor och annan vårdpersonal) har fått nog. Vi går redan på knäna och vi kämpar för att ge patienterna plats, ge dem vård i rätt tid, ge dem tid överhuvudtaget; alltså ge dem den omvårdnad de behöver. Vi blöder när vi inte kan garantera patientsäkerheten. Vi lider med patienterna när vårdnivån blir fel. Vi blir färre medan patienterna blir fler, äldre och sjukare. Dagens sjuksköterskor slutar på sina arbetsplatser p.g.a. usel löneutveckling på sikt och en allt sämre arbetsmiljö. Vissa slutar därför att de helt enkelt inte orkar med samvetsstressen och den svårighet det är idag att upprätthålla något slags yrkesheder. När man försöker ge allt för att bedriva god vård, men när det inte räcker. När man slagit knut på sig själv i alltför många år, men inte får gehör för det. Hur ska man dessutom kunna utvecklas i sitt yrke i en positiv riktning?

Dessutom inser nog vem som helst att sjuksköterskan inte mår bra av att arbeta på det här sättet, det går ut över både arbetsliv och privatliv. Vi är inga robotar och vi har också familjer, sjuksköterskeyrket är inget kall! Däremot så ger vi sällan upp, vi kämpar på rätt länge i motvind. Som arbetande inom sjukvården önskar jag ofta att det fanns fler beslutsfattare ovanför mig som skulle vilja granska och sätta något slags kvalitetsstämpel på sjukvården. Jag önskar också att jag fritt kunde få skriva avvikelser, alltså berättelser om situationer som jag anser vara direkt kritiska vad gäller krav på patientsäkerhet, arbetsmiljö och organisation, som jag fick adressera till vem som helst inom den organisation jag själv arbetar inom.

Men framför allt så kräver jag att min höjda röst får höras, att mina klapprande tofflor märks, att jag själv får synas och slippa bli behandlad som fullständigt anonym och utbytbar i offentlighetens ljus. Jag är en människa jag också, en vårdgivare och en vårdtagare. Och jag går inte med på att behandlas som en produkt i dagens konsumtionssamhälle. Jag talar för många när jag säger att det handlar om att säkerställa patientsäkerheten i dagens sjukvård på flera olika nivåer. Jag talar samtidigt för många när det handlar om att bry sig om de direkta vårdgivarnas säkerhet i dagens sjukvård. Det sistnämnda gäller arbetsmiljö, hälsa, stöd och status. Jag är tvärsäker när jag säger att vi gör allt vi kan idag för att hjälpa oss själva och våra behövande. Men vi behöver mer stöd. Så hjälp oss.”