Kategorier
Allmänt Malmö

Allt åt alla Malmö: Vi lanserar stödmedlemskap

Hej kamrat och sympatisör!

Känner du att samhället är riktigt kasst, men att du inte har tid att engagera dig? Ta det lugnt, vi har storslagna planer men behöver ditt stöd! Nu har du möjligheten att stödja ett kämpande kollektiv i Malmö via din plånbok. Allt åt alla Malmö lanserar nu stödmedlemskap i vår organisation. Våra aktiva medlemmar finansierar idag en rad utgifter med en medlemsavgift: hyran för vår lokal (där vi bl a ordnar läxhjälp, områdesträffar och håller möten), tryckkostnader för flygblad och affischer, med mera. Men vi vill göra ännu mer än vad vi gör i dagsläget!
För 250 kronor (eller mer om du så vill!) får du en specialdesignad tygkasse och ett medlemskort. Du kommer även få ett medlemsbrev tre gånger per år där vi berättar vad vi gör för saker för att skapa ett klasslöst Malmö!

Allt du behöver göra är swisha minst 250 kronor till 1232671303 eller bankgiro 897-9247 (Föreningen solidaritet). Märk inbetalningen med telefonnummer eller e-post.
Tack för dit stöd!

Kategorier
Malmö

Nu startar vi upp nätverket Sorgenfri åt alla!

Det händer mycket i Allt åt alla Malmö för närvarande! Vi drog igång nätverket Möllan åt alla i våras och sedan dess har en kampanj mot Heimstaden börjat ta form och flera debattartiklar om trygghet, gemenskap och vår makt i området har skrivits och publicerats. Möllanåt alla är ett resultat av många diskussioner, dels om hur vi i Allt åt allakan öppna upp oss som organisation och dels hur vi ska kunna vara med och organisera oss som bor i Malmö för ökad makt och inflytande i vår stad. Möllan åt alla är också ett resultat av diskussioner som handlar om vad vi kan göra i en stad som i hög utsträckning präglas av otrygghet av olika slag, i det offentliga rummet, på arbetsplatser och på bostadsmarknaden. Vi vet att polisiära insatser inte gör annat än flytta runt problemen i staden. Vi är övertygade om att en viktig del i att skapa trygghet och lösningar på problemen ligger i att vi lär känna varandra. Att vi organiserar oss för förändring genom starka sociala band i våra områden.

Nu tar vi ytterligare steg i den här riktningen och startar nätverket Sorgenfri åt alla! Gruppen har på kort tid fått över 100 medlemmar och riktar sig till området där vi hyr vår lokal och har bedrivit olika typer av verksamhet sedan hösten 2015. Den främsta utåtriktade verksamheten som Allt åt alla initierat och drivit tillsammans med boende i området har bestått av läxhjälpen, som redan 2015 började arbeta för att öppna upp oss och organisera området. Framöver kommer vi öka lokalens öppettider och till en början hålla öppet varannan måndag, jämna veckor 17-19 för all-aktivitet.

Möllan och Sorgenfri åt alla har tydliga målsättningar som i grunden handlar om att vår makt i området ska öka. Vi som bor, jobbar och på andra sätt lever i områdena är de som måste hitta lösningarna på våra gemensamma sociala problem. Första steget är att börja prata med varandra. Andra steget är att börja utmana de som är orsakerna till våra problem. Det handlar om att bygga allianser i lokalsamhället som är starka nog att vinna och skaffa sig inflytande, till exempel gentemot hyresvärdar. Ytterligare steg kommer att vara att ge varandra solidariskt stöd mellan stadsdelarna, över hela staden och hjälpas åt. Då kommer den otrygghet som politiker idag försöker lösa med övervakning och straff,och som bara flyttar runt problemen, att kunna ersättas med verklig trygghet byggd på sammanhållning och jämlikhet.

Vi ses på Spånehusvägen 62b!

Allt åt alla – för en framtid värd att tro på!

Kategorier
Evenemang Malmö

Kvartersorganisering i Malmö!

Kommande veckorna kommer Allt åt alla Malmö arrangera två evenemang som går i kvartersorganiseringens tecken.

Sorgenfri

Från och med måndagen den 27/11 kommer allt åt allas lokal på Spånehusvägen 62b, att hålla öppet varannan måndag, jämna veckor mellan 17-19. Samma lokal som allt åt allas läxhjälp arrangerats i, de senaste åren. Nu på måndag kommer vi framförallt att prata om och fixa vår lokal så att den blir trevlig att hänga i och prata om vad vi vill göra framöver. Vi kommer att bjuda på kaffe och kaka och spåna aktiviteter tillsammans. Alla är välkomna!

Facebookevent: https://www.facebook.com/events/623536211370374/

Möllan

Trots gigantiska vinster på varje krona som vi betalar i hyra är Heimstadens investeringar vad gäller innergårdar, lägenheter och allmänna utrymmen minimala. Däremot så totalrenoverar de lägenheter när människor flyttar ut och höjer hyrorna med flera tusenlappar. I slutändan är vi rädda för att vi som bor på Möllan idag inte kommer ha råd med hyrorna i vårt eget område. Detta är en utveckling som vi vill sätta stopp för! På mötet den 5:e december vill vi tillsammans hitta metoder och verktyg för att sätta press på Heimstaden och tvinga dom till att börja investera mer i upprustning av våra hus utan att samtidigt höja hyrorna! Så onsdagen den 5:e december bjuder vi även in till ett tredje möte på Amalthea Bokcafé (Kristianstadsgatan 41 C) klockan 19:00. På mötet vill vi diskutera hur vi kan vända utvecklingen vad gäller Heimstadens smyghöjningar av hyrorna i vårt område. Man är varmt välkommen även om man inte varit på tidigare möten!

Facebookevent: https://www.facebook.com/events/144077562909971/

Kategorier
Malmö

Stadskampsveckans föredrag inspirerar till lokalorganisering

Under årets stadskampsvecka anordnade Allt åt Alla Malmö ett föredrag och samtal kring stadsdels- och kvartersorganisering. Vi tittade bakåt och lyssnade på tidigare erfarenheter och vi spanade framåt på vilka möjligheter och hinder som finns.

Vissa delar av Malmö har haft en stark tradition av stadsdelsorganisering med aktiva och drivande boende som visat intresse av att påverka sin vardag genom gemensam kamp. En medlem som tidigare var aktiv i Autonomt Motstånd, en föregångsorganisation till Allt åt Alla, talade om deras erfarenheter av stadsdelsorganisering på sent 90-tal och tidigt 2000-tal. Hen berättade om de aktioner som genomfördes. Organiseringen skedde kring frågor i vår vardag, så som sopsortering i närområdet. Metoderna, exempelvis en kollektiv insimning till Bo01-utställningen, var enkla men slagkraftiga. Hen talade om praktiker och teorier, lyckade kamper och sådana som varit svårare. Mönstret känns igen. Fienden var densamma då som nu men har vårt sätt att bo, leva och verka i staden förändrats och hur påverkar det våra metoder?

Presentationen utmynnade i ett gemensamt samtal om dagens områdesorganisering. Boenden i samma stadsdelsområden knöt kontakter med varandra och information om pågående kamper spreds. Vi pratade om problem i våra trapphus och vad vi skulle kunna göra åt dem. Hur kämpar vi mot höjda hyror och hur lär vi känna våra grannar idag? Vi talade om svårigheterna med att få kontakt med människor i sin vardag och problemet med osäkerheten på bostadsmarknaden som leder till en minskad ork/lust att arbeta aktivt. Vi tror att man skall bygga långvarig organisering som kan användas kollektivt och som är oberoende av avflyttning och inflyttning. Vi diskuterade även hur olika typer av kamper påverkar områdets status och i förlängningen hyrorna.

Föredraget inspirerade och diskussionen organiserade. Vi har nu två grupper som just formerat sig och som arbetar med just stadsdelsorganisering, en på Sofielund och en i Kirseberg. Vi tror att dessa kamper kommer att vara nyttiga och att det är en kamp i tiden. För när parlamenten befolkas av liberaler och fascister, när makten flyttas längre och längre ifrån medborgarna får vi själva skapa våra maktpositioner och själva organisera oss och det gör man bäst där man står. Ditt kvarter, din stadsdel, din skola, din arbetsplats – det är där förändringen börjar och det är där kampen står.

Kategorier
Allmänt

Endast en stor strävan: Bostad och inkomst åt alla!

Som svar på bostadsbristen i Umeå gläntar nu allt fler politiska partier på dörren till en möjlig utförsäljning av allmännyttans äldre bestånd. En åtgärd som emellertid snarare skulle förvärra än förbättra den bostadspolitiska situationen i Umeå. Vi vill flytta fokus från bostaden som en vara, till att utgöra en grundläggande rättighet, och tittar här på framväxande rörelser i Italien för inspiration.

Umeå är, precis som många andra svenska städer, en stad med allt svårare bostadsbrist. Under lång tid har bostadsbyggandet släpat efter befolkningsutvecklingen, och vidgat glappet mellan tillgång och efterfrågan. Men problemet är större än så. Under de senaste decennierna har hyrorna successivt stigit mer än de boendes disponibla inkomster. I klartext innebär detta att en allt större del av de boendes inkomster går till att betala hyran.

Nybyggnationerna förstärker, snarare än motverkar, denna tendens. De nya husens hyresnivåer är för många av oss i princip omöjliga att betala med dagens inkomstnivåer. Nybyggnationerna riskerar dessutom att trissa upp hyrorna än mer på omkringliggande fastigheter, när området i fråga livas upp och framställs som mer attraktivt. Umeå använder idag ett hyressättningssystem som kallas ”poängen” där bland annat Umebornas attityder gentemot olika områden används för att värdera hyresnivåerna. Även tillgång till kollektivtrafik, närhet till butiker, lekparker, parker och liknande används för att bedömma hur höga hyrorna ska vara i ett visst område – vid sidan om lägenhetens standardnivå.

Ännu ett problem träder fram bland de hus som byggdes under miljonprogramsåren 1965 – 1973 och som i de flesta fall tillhör allmännyttiga Bostaden AB. Husens grundkäggande underhåll släpar efter och renoveringsbehoven är idag på många håll akuta. Detta kunde Bostaden planerat inför genom att spara kapital. Istället har Umeå Kommun år ut och år in tagit ut vinst ur bolaget som flyttats för att täcka upp hål i nämndernas budgetar. Smällen får hyresgästerna nu i många fall ta genom hyreshöjningar som ytterligare höjer trösklarna på den lokala bostadsmarknaden. I ett kvarter som Matematikgränd på Ålidhem har hyrorna stigit cirka 20 % under en femårsperiod med kopplingar till renoveringarna.

Så, hur tänker sig Umeås politiker lösa bostadsbristen? Allt mer tyder på att privatiseringar av allmännyttan står högt på listan över förslag. Sedan några månader utreder Bostaden AB själva en utförsäljning av 600 – 1000 bostäder i det äldre beståndet. Allianspartierna är tydliga med att de stödjer en sådan utförsäljning, medan Socialdemokraterna säger både ja och nej, med stor sannolikhet för att slippa gå till val på ett stöd till utförsäljningen. Vänsterpartiet har å sin sida uttalat skarp kritik mot planerna.

Vad innebär en privatisering?

Genom att privatisera delar av det äldre beståndet hoppas Bostaden AB frigöra resurser för nybyggnationer och fortsatta renoveringar. En lösning som hotar att ytterligare öka ojämlikheten i Umeå. Som vi sett vid andra nybyggnationer kommer priserna på de nya bostäderna bli höga och därmed otillgängliga för den fattigare delen av stadens befolkning. Men det stannar inte där: De fastighetsägare som köper det äldre beståndet måste på något sätt skapa sig profit ur köpet. De köper inte av välgörenhetsskäl och saknar den sociala funktion som allmännyttan på pappret fortfarande ska prioritera. Eftersom det äldre beståndet har stora renoveringsbehov är sannolikheten stor att de (likt andra fastighetsägare i de flesta svenska städer) genomför lyxrenoveringar där kostnaden läggs på hyresgästerna genom gigantiska hyreshöjningar. Ett annat alternativ är att bostäderna på sikt ombildas till bostadsrätter för en snabb avkastning. Bostaden kan förvisso kontrollera vem de säljer till, men de kan inte kontrollera att dessa aktörer inte säljer vidare eller hur de väljer att förvalta bostäderna på sikt. Exemplen från tidigare privatiseringar i Umeå liksom i andra städer är tillräckligt alarmerande för att skapa oro.

Vi anser därför att sannolikheten är stor att en privatisering leder till en drastisk minskning av billiga hyresrätter, med omfattande bortträningseffekter mot fattiga umebor. Visionen om ”femkilometersstaden” som Umeå kommun har riskerar att bli ett medelklassreservat där de fattiga tvingas ut i nya periferier bortom nuvarande stadsmiljö. Låt oss vara tydliga: Detta är en politik som fråntar resurser från de redan fattigaste och överför dem till de rikaste. En fråntagandets politik som ökar klassklyftorna och cementerar dom ytterligare i stadsmiljön.

Rätten till bostad – våra hem är ingen handelsvara!

Låt oss sluta låtsas som att det inom marknadens ramar finns en lösning på bostadsfrågan. En tilltagande bostadsbrist kan inte lösas genom avyttrandet av idag (relativt) billiga hyresrätter och byggandet av nya dyrare. Vi vill istället prata om ett fundamentalt skifte i synen på boendet: från vara till rättighet.
Rättigheten till ett hem måste triumfera rätten för enskilda kapitalister att öka sina tillgångar. En fråga döljs dessutom i debatten om bostadsbristen – spekulationen. Faktum är att vi i Umeå, precis som i många andra städer, ser hur hemlösheten växer samtidigt som fastigheter står tomma när fastighetsägarna spekulerar på marknaden. I vissa fall rivs fullt fungerande bostäder för att lämna plats åt lyxigare varianter när ägarna vill ta tillvara på ett ökande markvärde. ”Förädling”, kallar dem själva det.

Rätten till bostad är för oss inte en paroll om ökat bostadsbyggande. Det är en uppmaning till praktiskt motstånd, till aktiv handling. Ett erkännande av bostadssituationen som en arena för klasskamp där vi gemensamt måste agera för att förstärka våra rättigheter till bostäder i konflikt med fastighetsägarnas intressen i att tjäna pengar. Denna intressekonflikt existerar i vår vardag vare sig vi väljer att förhålla oss aktivt eller passivt till den.

Una sola grande opera: Casa e reddito per tutti

I Italien har de senaste åren en helt ny social rörelse börjat växa fram, bortom den ”gamla vänstern”, bortom parlamenten. I konfrontation med den ekonomiska krisens nedskärningspaket har självständiga sociala center, bostadsockupanter, kulturutövare, motståndare till vattenprivatiseringar och bybor som bekämpar ett höghastighetsjärnvägsbygge i landets nordliga delar gått samman. De samlas under parollen ”Una sola grande opera: Casa e reddito per tutti” – Endast en stor strävan: bostad och inkomst åt alla!

Ett generellt krav på en helt ny färdriktning, en stig mot ett samhälle där inkomst och bostad ses som garanterade rättigheter. På en ockuperad gammal teater i Rom samlas rörelsen för stormöten där taktiker och strategier successivt utvecklas för att vandra åt samma håll. Rörelsen är inte en passiv kampanj – tvärt om är dess bas en livaktig konfrontation med de krafter som söker använda krisen för att utöka ojämlikheten. Kravet förverkligas av rörelserna i nuet genom skapandet av allmänningar, motstånd mot privatiseringar, försök att genomdriva konstitutionella förändringar och få till folkomröstningar om olika sakfrågor. Tomma byggnader ockuperas för att skapa nya sociala center, men framförallt för att tillhandahålla bostäder till de familjer som varje dag vräks från sina hem.

Vi tror att bostadsdiskussionen i Umeå, och andra svenska städer, måste gå i en liknande riktning. Anledningen är enkel: De klassiska partierna och dess institutioner erbjuder oss idag ingen lösning på problemet. De erbjuder oss bara val mellan olika mer eller mindre dåliga alternativ där ojämlikhetens tilltagande är ett alltjämt närvarande faktum. Nya EU-regler omöjliggör i allt högre grad progressiva lösningar för de länder som inte vill riskera omfattande bötesbelopp på grund av brott mot konkurrenslagstiftningarna. Jämlikhetssträvande politik görs därmed olaglig. Detta faktum kan emellertid inte hindra oss från att göra motstånd och söka stärka våra rättigheter. Tillsammans kan vi flytta fram våra positioner och på så sätt tvinga marknadskrafterna att anpassa sig efter en situation där våra behov ständigt står i första rummet.

Kategorier
Allmänt

”Lögnen”

Den här korta texten är ett försök att skapa en vandrande berättelse. En historia som sprids över staden för att hindra lögnen från att etablera sig som sanning. Sprid den på facebook, twitter, skicka in den i en modifierad form som insändare, skriv ut den och lägg på fikabordet på ditt jobb, häng upp den i ditt trapphus. Kort och gott: Hjälp till att sprida den.

Vad händer på sikt med demokratin i en kommun där politiker och tjänstemän taktiskt försöker upprepa en lögn så många gånger att den blir en sanning?
Vi står med denna elefant i kommunhuset som ingen vill låtsas om:

Man sa att Apberget aldrig varit en del av planeringsarbetet för Rådhusesplanadens omgestaltning. Vi frågade gång på gång på gång om fastighetsägarna och handlarna haft något att säga till om, om de fått tycka till om just Apberget, om man haft möten med dom. Vi frågade om det fanns ritningar och skisser framtagna för hur esplanaden skulle komma att se ut.

De svarade; Nej. Inget av detta existerar. Dialogen är förutsättningslös. Arbetet som påbörjats handlar om trottoarstråken medan mittenstråket är en ”blank page”. Även Balticgruppen sa: ”Vi har inte yttrat en åsikt om Apberget och har inget med dess rivning att göra”. Tekniska nämnden arrangerade en dialog till en kostnad av 200 000 kronor vars kärna var att konsekvent undanhålla information. Inte av misstag, utan med stor medvetenhet eftersom den specifikt efterfrågades gång på gång, på gång.

Sen kom grävet. Grävet som avslöjade lögnen. Vi fick se skisserna som funnits i månader på en öppen esplanad mot torget. Ritningar och protokoll från möte efter möte med fastighetsägare vars uttryckliga syfte varit att diskutera Apberget. Bilden trädde fram av månader av arbete med mittstråkets gestaltning, förberedelser för Apbergets rivning.

Men ingenting hände. Lögnen fortsätter upprepas, som om ingenting har hänt. Som om dokumenten och skisserna inte existerade. Inga tjänstemän fick repressalier, inga politiker avgick från sina uppdrag. Hur är det möjligt? Vi återupprepar detta faktum, för att lögnen inte ska få bli en historisk sanning.

Kategorier
Allmänt

Vad kan vi förvänta oss av 2014?

Sedan ett par år tillbaka genomförs i Umeå en omfattande stadsomvandling. Det märks i förändringen av stadens ytliga, bildliga karaktär. Hus byts ut mot nyare hus, lägre blir högre, sten blir glas och metall. Men det är också något mycket mer komplicerat: en förändring av själva förutsättningarna för de som lever sina liv här. Både konkret genom att mötesplatser och ideella kulturlokaler läggs i ruiner, och mer abstrakt genom att fastighetsvärden trissas upp och gör butikslokaler, hyresrätter och bostadsrätter dyrare.

Detta är vad vi kanske inte lägger märke till med blotta ögat. Att en mindre näringskraftig butik här och där plötsligt är borta, utbytt mot en större likriktad kedja. Att hyresgästerna i de få hyreshus som överhuvudtaget finns kvar är en lite mer likartad skara än de var för fem eller tio år sedan. Att de ideella föreningarna inom kultur, politik och social verksamhet sakta bytts ut mot mer näringsinriktad kontorsverksamhet.

De med låga inkomster trängs längre och längre ut i periferierna, vi får en mer segregerad stad. När vi väl ser helheten av en sådan förändring är den redan ett faktum, betydligt svårare att motverka.

Faktum är att nästan all kritisk forskning och teori om städer som genomfört denna typ av stadsomvandling pekar ut samma problem. Ökade klassklyftor, ökad segregation. Ju fattigare du är, desto hårdare drabbas du. Detta är viktigt eftersom det visar hur det som på ytan ser ut som en intressekonflikt mellan kulturliv och näringsliv i själva verket är en betydligt större klasskonflikt om staden som sådan. De som kämpar för att bevara en smal musikscen som Verket i centrum, en teaterscen för amatörer som Saga, eller ett bibliotek på stans mest attraktiva tomt – dessa kämpar också för att rikta stadsutvecklingen åt ett helt annat håll; ett som främjar helt andra intressen.

Det är förstås i någon mån sant som de ständigt säger, att ”städer konkurrerar med varandra” om resurser, invånare, ekonomiska investeringar och turister. Detta betyder emellertid inte att den nyliberala, privatiseringsbejakande formel som använts här i Umeå det senaste decenniet är den enda vägen. Vi säger detta eftersom det är viktigt att förstå att våra politiker inte blott förvaltar staden utifrån någon slags naturlag, utan bedriver en i hög grad ideologisk stadspolitik av exakt samma sort som motiverar privatiseringar av välfärd som skola, vård och omsorg. En politik där den röda tråden genom alla beslut med koppling till stadens planering och utveckling är att överföra makt och resurser till privata intressen i allmänhet, och fastighetsägare i synnerhet. Vi ser det i de nya översiktsplanerna som reglerar formen för stadsutvecklingen, vi ser det i beslut att bilda gemensamma institutioner som VisitUmeå där planering sker mellan kommun och näringsliv i intim samverkan, vi ser det i stora byggprojekt som Kulturväven där kommunen aktivt överför skattemedel till en privat aktör som i förlängningen tar ut denna i vinst. Vi ser det också i riktningsbeslut som säger att kommunen inte ska äga fastigheter som inte innehåller ”kärnverksamhet”.

Vi kallar detta för en fråntagandets politik, eftersom det är precis vad det är. En överföring av platser, makt och ekonomiska resurser från en offentlig eller till och med gemensam sfär, till privata intressen. En politik som gynnar de rikaste, på bekostnad av medborgarna i allmänhet, och de fattigaste i synnerhet.

Det gemensammas politik
Låt oss vara tydliga här. Vi erkänner kampen om staden som en konflikt mellan motsatta intressen. Det som är bra för Umeå är nödvändigtvis varken kort- eller långsiktigt bra för Balticgruppen, och vice versa – trots att detta påstående nötts in i vårt medvetande de senaste åren. En kapitalägare måste till syvende og sist tjäna pengar. När en fastighetsägare gör detta genom att höja hyrorna på våra lägenheter är detta en förlust för hyresgästen. När handlare tjänar på att tvinga fram en rivning av en offentlig mötesplats för att den är en ”stoppkloss för handeln” är detta en förlust för de som på olika vis använder denna plats av olika anledningar. När näringslivet tvingar bort ett stadsbibliotek från stadens mest attraktiva tomt är detta en förlust för de som främst kommer låna böcker utifrån premissen att biblioteket ligger på en plats de automatiskt passerar i stress på väg från jobb till kollektivtrafik. När ideella kulturföreningars lokaler rivs för att lämna plats åt hotellbyggen är det en förlust för alla de som använder dessa lokaler, men också för en långt bredare skara som i vågor trängs längre och längre ut i stadens periferier när fastighetspriserna stiger. När tidigare demokratiska processer flyttas över till samverkansprojekt utan offentlig insyn i och med ägandeformerna, är detta en förlust för alla umebors möjlighet att styra staden i en riktning som tillgodoser deras behov och begär. De politiker som idag styr, från vänster till höger, företräder de rikas intresse i denna intressekonflikt. Det är den konkreta innebörden av de senaste decenniernas politik, och det måste man kunna stå till svars för.

När vi riktar kritik mot denna utveckling kallar de oss ”dödgrävare” och ”bakåtsträvare”. Dom sätter ord i våra munnar och säger att vi vill att tiden ska stanna upp, att staden ska konserveras i dess nuvarande form. Ingenting är mer förljuget! Vi vill ha en mer demokratisk stad, en utveckling som utgår från att de som bor här har ett verkligt inflytande att forma sin närmiljö efter sina behov och begär – sina önskemål och drömmar. En stad som utraderar klassklyftor istället för att utvidga desamma.

Vi förstår också att en sådan utveckling bara kan skapas genom att gå i konflikt med den ordning som idag leder i rak motsatt riktning; som gynnar de vars intressen är motsatta våra.

I Spanien ljöd ett slagord över torgen efter den ekonomiska krisens utbrott: ”Democracia real ya!” – verklig demokrati nu. Där, precis som på så många andra platser i världen, vände sig människor mot den fråntagande politikens projekt för att söka nya vägar. Först ockuperade man torgen och skapade folkförsamlingar. Idag har man flyttat vidare ut i bostadsområden och kvarter där ett myller av grupper experimenterar med nya sätt att leva tillsammans, tillgodose sina behov, ta kollektiva beslut och göra motstånd mot ökande ojämlikhet. Vi behöver inte invänta en situation av akut nöd för att finna beröringspunkter i de senaste årens globala protester. Istället ska vi låta oss inspireras, och göra Umeå till ett socialt laboratorium för verklig demokrati, jämlikhet och växande gemenskap!

Kategorier
Allmänt Stockholm

Grannsamverkan mot nazism

There are some parts of New York I’d advise you not to invade.
– Humphrey Bogart till nazistöversten Strosser i Casablanca

Det började med en krypande känsla av oro. Någon hade sett nynazister öva konfrontationer på idrottsplatsen. Gymnasieskolan och den lokala självorganiserade biografen täcktes med affischer och sprayade hakkors. Lyktstolparna med klistermärken. Vid tunnelbanestationen misshandlades en ung man av några svartklädda personer som kommit fram och frågat om han ogillade nazister. Diskussionerna växte i de lokala nätverken, på Facebooksidor, bland föreningarna och butikerna i området. Så kallade man till en demonstration mot rasism – för att skingra oron och sätta ord på upplevelserna. Linje17 mot rasism. De boende i området, barnfamiljer, gamlingar och grannar samlades på torget för att lyssna till lokala talare och unga popband från trakten. Då gick nazisterna till attack. Med glasflaskor och bengaler presenterade de sig för Kärrtorp.

Nazistattacken riktade sig mot lokalsamhället. Den sätter två diametralt motsatta sätt att förhålla sig till platser, till de orter där vi bor, i blixtbelysning.

För högerextremister måste platser ockuperas, genom militariserad närvaro i form av medborgargarden eller nattliga räder. Det handlar om att på olika sätt markera ett territorium för att skapa rädsla och osäkerhet hos andra. Man terroriserar invandrarägda butiker, sprayar slagord på husväggar, patrullerar gatorna för att få människor med invandrarbakgrund eller andra ”fiender till nationen” att flytta från orten. Ett försök till etnisk rensning på lokal nivå. Hos de tyska nationalisterna kallas denna strategi att upprätta ”nationella befriade zoner”. Målet med fascismens attacker är just att slå sönder den sociala sammanhållningen, genom att rikta sig mot de platser och strukturer som utgör knytpunkter i områdesgemenskapen. Lyckas detta finns bara isolerade individer kvar. På så sätt kan en liten gruppering kontrollera stora områden.

Antifascism är alltid självförsvar, ett kollektivt självförsvar för våra levda liv. Men vi kan inte bemöta den yttersta högerns försök att uppnå en militariserad kontroll över områden med samma medel. Våra metoder är totalt motsatta.

Förra vågen av våld från Svenska motståndsrörelsen (SMR) kulminerade i att organisationen imploderade och vände sina knivar mot varandra. De medlemmar som hoppade av har efteråt berättat om vilka upplevelser som varit deras bästa och värsta under tiden i SMR. Bäst var de tillfällen då torgmöten ledde till konfrontationer, då man fick kasta sig in kampen mot sina fiender. Två gäng i konflkt om kontrollen över ett område.

Men de situationer som upplevts som allra jobbigast var dock av ett annat slag. Ett återkommande exempel var SMR:s försök att etablera sig i Nyköping, då man möttes av folkliga protester, bestående av människor i alla åldrar som ställde sig och skramlade med nyckelknippor – Nyköpings stadssymbol. Nyköpingborna använde nazisternas närvaro för att stärka den egna gemenskapen, övervinna sin rädsla och visa upp sin mångfald. ”Ni försöker dominera denna plats, men det är vi som bebor den”. Samma svar ger Kärrtorpborna. Nätverket Linje17 i Skarpnäcksområdet visar hur vi bäst bemöter högerextremismens försök att etablera sig i området. Svaret är att stärka de självorganiserade lokala strukturerna. Att basera organisering på frågor som påverkar det vardagliga livet: bostadspolitik, stadsdelsutveckling, behovet av gemensamma utrymmen och att motverka segregering. Syftet med stadsdelsorganiseringen är att öka det lokala medbestämmandet och organisera samhället utefter de boendes behov.

Stockholms förorter är de platser i staden där självorganiseringen varit som mest intensiv. Till skillnad från innerstadsbor ordnar förortsborna, till exempel längst Linje 17, loppmarknader, kolonilottsodlingar, knytkalas, och initiativ mot utförsäljningar hyresrätter, hela hyresbestånd och centrum. Man verkar för en mer demokratisk utveckling lokalt, som utgår från de boende och inte från stadshusets ”Vision 2030″, ”Söderortsvisionen”, ”Järvalyftet” eller liknande toppstyrda projekt.

Den massiva solidariteten med Kärrtorpsborna efter nazistattacken är fantastisk. I stad efter stad har stora antirasistiska manifestationer hållits som inledning på julhelgen. Men det får inte stanna där. Markera inte bara solidaritet med Kärrtorp – som en tillfällig samling i stan mot rasism – utan organisera den på samma varaktiga sätt: för hem den till de områden där ni bor och lever.

Låt antirasismen bli en ”Grannsamverkan mot nazism” som går utöver att bara tvätta bort hakkors och sen lägga locket på, vilket fyra 15-åriga Kärrtorpstjejer så klarsint konstaterade i ett öppet brev i Dagens nyheter. Det bästa sättet att motverka nazism och rasism är att organisera sig lokalt, diskutera hur man tillsammans dels försvarar sig mot attacker som den i Kärrtorp, men även hur våra bostadsområden kan bli öppnare, fyllas med de aktiviteter som saknas, må vara fik, kvartersbio, badhus, fritidsgårdar av och för oss.

Med grannsamverkan mot nazism kan vi undgå de många problem som kan uppstå när den antifascistiska kampen drivs av specifika organisationer, där eventuella konflikter rörande metoder och principer kan sätta käppar i hjulen på kampens effektivitet. Istället kan man utgå från den specifika och konkreta situation som existerar där och då, för endast de som lever där och då kan veta vad som är nödvändigt eller malplacerat i termer av strategi och taktik. Det är endast dessa som vet hur stort problemet är, på vilka nivåer eller i vilka områden problemet primärt existerar, samt vilka som är lämpliga att kontakta, vilka verksamheter som kan tänkas involveras, etc.

Vi bör sträva efter att den antifascistiska kampen ska kännas så ”ofarlig”, så lite tidskrävande och alltså så bred som möjligt. I kraft av de breda områden kampen täcker, i kraft av alla de olika håll den kommer ifrån och i kraft av en mångfald av taktiker, så kan antifascismen bli en enkel kamp att driva som inte måste handla om att sätta livet på spel genom oundvikliga sammandrabbningar. Det första steget är att hålla ihop mot de som vill splittra vår gemenskap, minska vårt inflytande i vår direkta omgivning och göra den exkluderande. Lyckas vi sedan att på olika håll etablera en antifascistisk praktik i våra områden så har vi både stärkt vår gemenskap, vårt självbestämmande och gjort våra närmiljöer omöjliga för nazister att pinka revir i.

Grannsamverkan behöver inte bara betyda samverkan mellan boende i ett hus, mellan olika hus eller mellan grannskap – det kan också vara samverkan mellan olika förorter eller stadsdelar. Kan vi bilda starka kopplingar i grannskapen så kan vi också göra det mellan orter, och därmed kan vi dela erfarenheter, lära varandra kommunikationsmetoder, hur vi organiserade oss när nassarna dök upp i kvarteret, vilka vi involverade och hur vi pratade med folk i våra områden för att få med så många som möjligt, hur vi aktiverade vår gemenskap även nattetid, hur vi fick tillgång till det lokala biblioteket för att ordna möten, skrivcirklar, etc. Vi måste utgå från det konkreta, men relatera till det övergripande.

Skapa ett, två, sextontusen Linje17. Det är vår masslinje.

Läs mer:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article18061510.ab

Kategorier
Allmänt

Q&A: Kritiken mot Umeå2014 och stadens omvandling

Om drygt två veckor tar Umeå över titeln som Europas kulturhuvudstad tillsammans med Riga. Det sker i ett sammanhang av lokal ekonomisk kris, men samtidigt en enorm byggboom som omformar hela stadens centrum i grunden. I och med att många tidningar publicerar granskningar av satsningens konsekvenser gör vi här en enklare ”Frågor och svar” för kritiken mot kulturhuvudstadsåret och den stadsomvandling som pågår i dess spår.

1. Vad är kärnan i kritiken mot kulturhuvudstadsåret?

Kritiken riktar sig inte mot evenemanget, programåret i sig. Snarare riktar den sig mot den generella utvecklingslinje som Umeå passar på att anta genom att bära titeln som ”kulturhuvudstad”. Idén om att staden ska ha en ”kulturdriven tillväxt” där kulturen ska användas som en motor för att locka investeringar och på sikt nå det utstakade målet att bli 200 000 invånare. Den konkreta innebörden av denna tillväxtstrategi är paradoxalt nog att kulturlokaler trängs ut ur stadskärnan eller aktivt flyttas för att ge plats åt shopping, hotell, kontor och dyra bostäder.

2. Umeå kommun säger att man varit noggranna med att undvika tidigare kulturhuvudstäders misstag och därför satsat hårt på ”medskapande” och ”öppen källkod” i hur man utformat satsningen. Stämmer inte det?

Det är precis här politiker och tjänstemän försöker blanda bort korten. De dialoger man haft med kulturutövare har explicit berört deltagande i programmets utformning, vilka evenemang som tillsammans får stöd för att forma kulturhuvudstadsåret som jippo. När det emellertid kommer till den andra delen som är omöjlig att särkoppla från kulturhuvudstadsåret – stadsomvandlingen – har Umeå kommun varit allt annat än ”medskapande”. Beslut har tagits helt utan att föregås av offentlig debatt, man har försökt hota kritiker inom de egna institutionerna till tystnad, konstverk har censurerats och diskussionen om det offentliga rummet har skett i icke-offentliga rum i intimt samråd med fastighetsägare. Man kan säga att de djupare förändringarna, som får långsiktiga konsekvenser för Umeå som stad och dess invånare, är de där dialog och debatt saknats.

3. Är verkligen stadsomvandlingen att se som ett uttryck för Umeås satsning på att vara kulturhuvudstad i EU?

Både ja och nej. Utvecklingen mot en mer privatiserad stad har pågått sedan slutet av 1990-talet med en rad olika linjebeslut som skapat intimare kopplingar mellan kommunorganisation och privat näringsliv. Umeå har även antagit nya översiktsplaner som har en betydande del i den här utvecklingen, där de gamla hindrat förutsättningarna för en del av de projekt som nu genomförs. Kulturhuvudstadssatsningen är emellertid en central del i denna utvecklingslinje. Dels för att ett sådant jippo väntas locka turister, investeringar och nyinflyttare, men även för att det skapat den skjuts som satt stadsomvandlingen i praktik – där det kommunalt aktiva beslutet att bygga kulturväven är ett nyckelprojekt liksom idén att omforma det offentliga rummet så att det ska vara fint till kulturhuvudstadsåret. De hotell som just nu byggs har ju i sig även en drivkraft i den förväntade besökarström som väntas i och med kulturhuvudstadsåret. Umeå har därtill antagit en strategi om att ha ”kulturdriven tillväxt” för att nå 200 000 invånare 2050, ett mål som har tydlig koppling till titeln som kulturhuvudstad. Man kan fråga sig vad som är hönan och vad som är ägget mellan en politiskt driven stadsomvandling och en politiskt initierad kulturhuvudstadssatsning. Svaret är nog dock att båda är delar av samma tendens, att de båda är en symbios.

4. Det sägs att det är en liten grupp kulturutövare som främst protesterar, ett särintresse. Är det så?

Nej, vi vill hävda att det är ett fult sätt att förminska kritiken som finns i Umeå mot den politiska och ekonomiska utvecklingen. Frågan om stadsbibliotekets flytt, som varit en av de största konflikterna kopplat till kulturhuvudstadsåret och stadsomvandlingen, är utan tvivel ett exempel på att det inte är så. Folkbiblioteken i Umeå har årligen 1,4 miljoner besökare i en kommun med strax under 120 000 invånare. När VK gjorde en riktig opinionsundersökning kring biblioteksflytten visade sig en majoritet av umeborna vara emot en flytt, vilket även märks i bibliotekets egna utredningar. Vi tror att det är vanskligt att dra en tydlig skiljelinje mellan ”kulturutövare” å ena sidan och ”vanligt folk” å den andra. Sedan är det självklart att personer med kopplingar till specifika mötesplatser och föreningar syns mer i den mediala bilden av konflikterna då de på ett mer konkret sätt hamnar i rollen som företrädare för motståndet. Det gäller ju i synnerhet personer som är anknutna till Scharinska villan, Verket, Sagateatern och andra föreningar/mötesplatser som drabbats av stadens omvandling.

5. Vad handlar kritiken mot flytten av stadsbiblioteket om?

Beslutet att flytta Umeå stadsbibliotek från dess nuvarande plats på centrums absoluta mittpunkt vid Rådhusesplanaden/Vasaplan till Kulturväven fattades i praktiken av kommunens närings- & planeringsutskott i december 2010, utan i princip någon seriös offentlig debatt i förväg. Detta trots att det månaderna innan varit val. Kortfattat kan man sammanfatta kritiken som att det geografiska läget blir sämre, att anknytningen till busstorget Vasaplan försvinner vilket minskar gruppen ”slinka-in-besökare” som ej aktivt besöker bibliotek, att lokalerna blir mindre sett till hur mycket böcker som ryms, att man skiljer folkbiblioteket och statens depå åt, vilka idag ligger i samma lokal, att hyreskostnaderna ökar avsevärt vilket riskerar att gå ut över verksamheten, samt inte minst att den gemensamma mötesplats som biblioteket utgör försvinner från en så central plats i staden, dessutom till förmån för kommersiella intressen. Under de föregående åren hade nämligen näringslivets organisationer Umeå C och Svensk handel aktivt utövat påtryckningar att få bort biblioteket för att öppna upp Rådhusesplanaden som handelsstråk. Man sade att biblioteksbyggnaden utgjorde en ”död fasad” mot gatan som hindrade handeln.

Den samlade bilden är alltså att det för stadsbiblioteket som verksamhet är en avsevärd försämring. Denna kritik lyftes våren 2011 efter att beslutet fattats, och en konfliktfylld offentlig debatt följde. Trots detta fattade Kulturnämnden det formella flyttbeslutet i maj samma år. Idag vet vi att kritikerna hade fog för, i princip alla sina farhågor.

6. Vad handlar den övriga kritiken mot bygget av Kulturväven om?

Kulturväven är ett skrytbygge, eller ”prestigeprojekt” som kommunen kallar det. Ett landmärke för att ”sätta Umeå på kartan”. Det byggs tillsammans med fastighetsbolaget Balticgruppen – kommunen äger 50 % och Balticgruppen 50 %. När man bestämde att uppföra det fanns inga som helst önskemål från kulturlivet om ett sådant projekt, och man hade ingen aning om vad som skulle ligga där förutom stadsbiblioteket som man alltså valde att flytta. Hyresnivåerna i kulturväven är enorma och kommunen ska i 25 år (utan möjlighet att dra sig ur) hyra 15 000 kvm i byggnaden, som också innehåller ett salutorg, en konferensdel och ett hotell i Balticgruppens regi. För detta har budgeteringen varit extremt oklar från Umeå kommuns sida. Farhågorna har främst varit att projektet ska gå ut över endera övriga kulturbudgeten eller andra delar av stadens omkostnader som vård, skola, omsorg, vägunderhåll, socialtjänst och liknande. Det handlar helt enkelt om att man överför pengar från verksamhet och välfärd till hyreskostnader som i förlängningen tas ut i vinst av ett privat fastighetsbolag, eftersom projektet har ett avkastningskrav på 10 % per år. Kulturvävens funktion är inte att lyfta kulturlivet, det är att i ett projekt visa att staden satsar på att växa, för att i nästa steg locka fler investerare, turister och inflyttare till staden.

7. Okej, men detta med det så kallade Apberget då? Det var väl bara en ful stentrappa och scen, varför bråkar folk om den?

Det är ett faktum att Apberget hade en betydande funktion för många umebor, oavsett platsens estetiska utseende. Den användes för att träffa kompisar, hänga, käka mat men också som klassisk slutpunkt för demonstrationer och manifestationer. Att den som vissa säger var ”skräpig” är ju just ett tecken på hur använd den var. Men konflikten handlade inte i första hand om platsen i sig utan om tillvägagångssättet att riva den. Informationen kom inte från kommunen utan läckte en (1) vecka innan genomförandet till oss i Allt åt Alla Umeå som sedermera gick ut med den till media. Det har med tiden blivit uppenbart, som många anat, att planeringen av rivandet grundat sig i en intim dialog med fastighetsägare och näringsidkare längs med esplanaden, för att bättre anpassa den för handel. Detta följer spåren från bibliotekskonflikten, där (som vi beskrivit ovan) näringslivet utövade påtryckningar av samma typ. Trots att flera bevis framkommit på att planeringen gått till på detta vis har politiker och tjänstemän konsekvent vägrat att erkänna det. I grund och botten handlar alltså frågan mer generellt om hur och för vem det offentliga rummet omformas. Vi såg även en liknande diskussion 2011 kring enhetliggörandet av korvvagnarna.

8. De som protesterar känns mest som bakåtsträvare. De säger nej till allt och tror att det blir bra bara det är precis som det alltid har varit. Är det inte bra att staden utvecklas?

Att vara emot en form av ”utveckling” betyder inte att man vill att allt ska fortsätta vara som det är, eller ens gå ”bakåt”. Tvärtom finns det ju massor av olika sätt att ”utveckla” en stad. Vi tycker att detta sätt att argumentera är direkt antidemokratiskt eftersom dess funktion är att kväsa antagonistiska idéer för vilken framtid vi vill skapa, snarare än argumentera mot en specifik verklig ståndpunkt. För oss som vill ha en mer gemensam stad, som planeras utifrån de behov och begär som finns hos de som lever sina liv här, blir det också nödvändigt att motsätta sig projekt och förslag som går i motsatt riktning – som privatiserar stadsrummet, fråntar oss platser. Vi erkänner den ”utveckling” som nu sker som ideologisk – den drivs av ett visst intresse och specifika uppfattningar, snarare än av oföränderliga, naturliga förutsättningar.

Kategorier
Evenemang Malmö

Malmö: Program för Stadskampsveckan 2013

Hur ser kamperna om staden ut? Än en gång undersöker Allt åt alla Malmö hur kamper om rätten till staden har uppkommit och vidareutvecklats. Genom både praktisk aktion och teoretisk diskussion fortsätter vi kämpa för ett Malmö för alla, inte bara de rika.

Tisdag 7 maj
Lokal: Kulturcentret Glassfabriken, Kristianstadsg. 16
Tid: 18.30
Vart är ditt barn när du jobbar?
Ett föredrag om bristen på förskoleplatser i Malmö. Under våren har det kommit upp flera exempel på föräldrar som inte fått förskoleplatser inom den garanterade tiden. Hur drabbar det ensamstående, de med låg inkomst eller ojämna arbetstider? Kom och prata om konsekvenserna av platsbristen och hur vi kan organisera oss för att ge varje unge förskoleplats i tid.

Onsdag 8 maj
Lokal: Triangelns köpcenter
Tid: 18.30
Från öppna torg till inglasade monster-köpcentrumens övertagande av staden.
Köpcentrumen breder ut sig i Malmö, både galleriorna inne i olika delar av stadens centrum samt i form av externa köpcenter som är uppbyggda kring att du måste ha bil för att besöka. Vi pratar om tillgängligheten till staden, konsumtionssamhället och vilka det egentligen är som bestämmer vad och för vilkas pengar.

Torsdag 9 maj
Lokal: Kontrapunkt, Västanforsg. 21
Tid: 17.00-20.00
Rätt att bo- filmvisning, dina rättigheter som hyresgäst och paneldiskussion.

17.00 Film: Vet ni!? Gentrifiering!
RåFILM, 15 min.
Filmkollektivet SUB TV gjorde 2002 ett reportage om människors upplevelse av förändringarna på Möllevången. RåFILM följer tio år senare upp tråden och kollar vad som har hänt.

17.30 Vänsterjuristerna berättar om dina rättigheter som hyresgäst.
Kom och lyssna på information om dina rättigheter som hyresgäst, ställ frågor och dela erfarenheter.

18.30 Panelsamtal: Rätt att bo- våra områden, vår stad.
Nu börjar renoveringarna av miljonprogrammen, något nödvändigt i lägenheter som på många ställen varit undermåliga en längre tid. I kölvattnet kommer höjda hyror som i en del områden tvingar bort de boende. Men var ska du flytta om du redan bor i en förort? Nätverket Penngygångens framtid pratar om sin kamp mot höjda hyror mot bostadsbolaget Stena Fastighter.

Staden vi bor i handlar inte bara om husen, utan även de allmänna ytor vi delar tillsammans. I många städer förtätas det just nu, med resultat att nödvändiga grönområden försvinner. En medlem i Allt åt alla Lund pratar om kampen för bevarandet av Borgarparken i Lund.

Stora företag kan köpa reklamplats att sälja sina budskap med och anställa lobbyister. När vanligt folk protesterar finns inte dem resurserna. Stad Solidar växte fram som ett projekt under 2010 som en civil olydnadsprotest mot att de nya hus som skulle byggas på Möllevången skulle bli bostadsrätter istället för välbehövda hyresrätter. En deltagare från Stad Solidar pratar om att använda kultur i kampen.

Söndag 12 maj
Lokal: Amalthea bokkafé, Kristianstadg. 41C
Tid: 19.00
The Wire, klass och popcorn.
Avslutning på stadskampsveckan med visning av The Wire och diskussion om konflikter i staden. Inför kvällen kommer det finnas frivillig läsning i form av olika texter länkat här på vår hemsida, alltatalla.se

Välkomna!

Kategorier
Allmänt

Allmänningsvinter- & vår 2013 i Umeå

Vi fyller Ålidhem med mikroallmänningar under vintern och våren och skapar nya sociala gemenskaper med er – våra vänner, grannar och arbetskamrater! Exakta datum kommer skrivas ut här och i våra andra kanaler eftersom. Håll även utkik efter en affisch i din trappuppgång, på biblioteket, i tvättstugan eller i busskuren.

19 Januari: Bokbytardag & kvartersfik


tillsammans fixar vi en bokaffär där allt är gratis, efter förmåga och för behov. Kanske kan barnfamiljen i trappuppgången bredvid ha glädje av de böcker dina egna barn växt ifrån? Kanske kan en student med ekonomiska svårigheter få ekonomin att sluta gå back genom att få din gamla kurslitteratur? Kanske har just du dessa behov? Eller kanske vill du bara komma och umgås med grannar, fika och få en ny deckare att läsa på kvällskvisten!24 Februari: Fika på centrum
Inomhusgallerior är också offentliga platser – men tillsammans kan vi göra dom gemensamma! Till exempel genom att öppna ett fik där allt är gratis och tillhandahållet av oss alla.23 Mars: Datorverkstad
Datorer har blivit livsnödvändiga i vardagslivet: för att hålla kontakt med vänner, lämna in blanketter, betala räkningar och organisera sig politiskt. Lika ofta krånglar de emellertid, och det är för de flesta av oss inte alltid lätt att förstå vad problemet är. Samtidigt innebär det en stor kostnad att lämna in datorn på verkstad för något som grannen kanske kan fixa i en handvändning. Detta ska vi väl kunna råda bot på? Vare sig du kan hjälpa andra eller behöver hjälp. Gratis, frivilligt och öppet såklart!

27 April: Klädbytardag inför våren
När våren närmar sig behöver många nya kläder – kanske en vårjacka, en ny klänning eller ett par schyssta tygskor. Kanske har vi flera barn hemma som gör årstidsövergångarna till stressartade kostnadsfrågor. Klädbytardagen inför vintern var ett fint exempel på praktisk solidaritet grannar emellan – klart vi gör det igen.

Maj: Urban plantering & odlingsbibliotek
Inför årets stadskampsvecka möts vi och botaniserar i allt som hör odling till, kanske upprättar vi en urban trädgård någonstans i vår stadsdel också?

…under sommaren blir det öppna cykelverkstäder och säkerligen mycket annat, håll utkik!

Det här är de endagsallmänningar som vi planerat in under årets första halva. En allmänning är något som är tillgängligt för och av oss alla; något som skapas gemensamt för att tillgodose gemensamma behov; något varken privat eller offentligt, utan just gemensamt. Endagsallmänningarna är ett sätt att visa på vilka möjligheter som finns, men är lika väl tillfällen att träffas och snacka med grannarna. Vi vill på längre sikt bygga mer permanenta allmänningar, som hjälper oss ut ur lönearbetet och till ett annat, bättre samhälle.

Om ni är intresserade av att veta mer, hjälpa till eller kanske börja själva, skicka oss ett mejl eller kom förbi och snacka!

Kategorier
Allmänt

Gemensamt! nummer 7 har sett dagens ljus!

Det sjunde numret av Allt åt alla Umeås kvartersblad Gemensamt! släpptes i samband med en klädbytarallmänning som vi arrangerade i bostadsområdet Ålidhem 10/11.

Du laddar ner bladet här

Detta nummer handlar om Umeå kommuns syn på stadsdelen Ålidhem och vilka konsekvenser det kan få. Vi förklarar även kortfattat vår syn på organisering. Även en kortare förklaring om vad gentrifiering är samt datum för våra kommande aktiviteter.

Studieträffen 14/11 är dock inställd och texten kommer att läsas efter nyår. Håll koll på hemsidan så missar du inte när.