Kategorier
Allmänt

Umeå: ”Rätten till bostad ska vara villkorslös”

Den här debattartikeln är skriven av medlemmar i Allt åt Alla Umeås arbetsgrupp kring frågor som rör EU-migranters situation i staden. Den författades under andra hälften av oktober och skickades till en lokal tidning, som emellertid valt att inte publicera den. Texten ska läsas som en slags utgångspunkt för en längre diskussion som vi vill föra i Umeå om ”rätten till bostad”.

—-
Vi anser att rätten till bostad ska vara en villkorslös social rättighet som väger tyngre än enskilda individers möjlighet att öka sina rikedomar genom fastighetsägande. Det borde inte vara konstigare än att många av oss anser att rätten till sjukvård eller tillgången till natur- och grönområden ska omfatta alla och inte underordnas kapitalets krav på ständigt ökade vinster.

Ändå förs idag en politik som innebär att något så grundläggande som tillgången till tak över huvudet – till ett hem – underkastas enskildas vinstintressen. Denna politiska prioritering gör att många av oss tvingas in i ständiga flyttkaruseller i jakt på nya andra- och till och med tredjehandskontrakt. Tusentals människor sover utomhus varje natt i våra städer. Som en logisk följd av detta förhållande byggs åter kåkstäder i utkanten av våra planerade bostadsområden, med levnadsförhållanden som vi hoppades skulle ha förpassats till historiens soptipp.

I Umeå har situationen för EU-migranterna länge varit ohållbar, men med vinterns ankomst kommer den för allt fler bli en akut fråga om överlevnad. Umeå kommun och dess politiska majoritet har inte tagit tillvara på tiden och utformat en genomarbetad plan för detta faktum, utan istället bollat frågan vidare till ideella krafter. Den hållningen är både skrämmande och oacceptabel. Kommunen vill göra ansvarsfrågan till en fråga om medborgarskap istället för att fokusera på de akuta behov som finns inom kommunens gränser. Det är en osolidarisk ståndpunkt, dold bakom byråkratiska argument om att ”vi” inget kan göra. Dessutom rimmar den illa med det faktum att vår ekonomi idag i andra sammanhang ständigt sägs vara beroende av att arbetskraften och kapitaltillgångarna är geografiskt rörliga. Så accepteras och förstärks en globalisering på de rikas villkor där klassklyftorna åter vidgas samtidigt som skyddsnäten står allt sämre anpassade för att möta behoven hos de fattigaste.

Solidariteten med EU-migranterna är för oss mer än välgörenhet. Hemlöshet, tiggeri och tältläger är extrema uttryck för en allmän utveckling där krav på ökad tillväxt och rörlighet betyder att allt fler förlorar i trygghet och framtidschanser. När maktlösheten inför den politiska och ekonomiska utvecklingen sprider sig, riktas ilskan lätt mot de allra mest utsatta grupperna. Istället för en diskussion om hur världens rikedomar ska ge så många som möjligt ett bra liv, får vi en diskussion som fokuserar på att utesluta vissa ur samhällsgemenskapen.
På så sätt döljs faktumet att vi lever i ett klassamhälle – en ojämlik relation där vissas välstånd och kontroll förutsätter andras fattigdom och underordning.

Vi menar istället att nyckeln till att utmana och vända denna utveckling i en riktning där rättigheter och resurser fördelas jämlikt är att vi organiserar oss lokalt.
För det första innebär detta att vi ska kräva att Umeå kommun tillgodoser människors akuta behov istället för att gömma sig bakom byråkratiska regelverk. Andra kommuner, som Göteborg och Linköping, har visat att det är fullt möjligt att tolka regelverken annorlunda i syfte att genomdriva mer aktiva insatser. Genom att agera kan kommunen skapa sig en position där man i nästa steg kan ställa krav på andra att följa ens exempel. Tillsammans stärker man på sikt sin makt att kräva att högre instanser skapar lösningar för mer övergripande fördelning.

Att ställa krav räcker dock inte i sig. Vi måste också fortsätta att organisera oss tillsammans med våra grannar, såväl de som har ett boende som de som idag bor i tält och bilar, för allas rätt till bostad. Vi tror nämligen att dessa gemenskaper på sikt är en garanti för att även vi själva ska kunna stärka våra rättigheter, och få större del av samhällets resurser. Genom gräsrotsorganisering i bostadsområdena möjliggörs dessutom skapandet av nya gemensamma tillgångar. Dessa ger oss inte bara möjlighet att stärka våra röster, utan innebär också en mer direkt möjlighet till omfördelning efter behov till de som är mest utsatta här och nu.