Kategorier
Allmänt

Umeå2014: Stadsmarknadsföring eller kultursatsning?

Kultursatsning eller kulturmaskerad stadsmarknadsföring? Allt åt Alla Umeå har granskat var kulturhuvudstadens pengar tog vägen och samtidigt kollat läget för den långsiktiga finansieringen av stadens kulturverksamheter. Vi kan idag avslöja att nästan 60 procent av den totala budgeten för Umeå2014 gått till marknadsföring, administration och arrangemang av marknadsföringskaraktär.

Umeå skulle bli kulturhuvudstaden som lärt sig av tidigare städers misstag. Här skulle det lokala kulturlivet få hela kakan för att långsiktigt bygga upp sina verksamheter. Ingen central arrangörsgrupp skulle existera och kultur skulle inte köpas in utifrån. När vi granskat siffrorna för kulturhuvudstadensårets sammanlagda budget på 185 miljoner kronor är dock verkligheten en annan.

Pengarna har gått till marknadsföring

Cirka 57 % av utgifterna, över 100 miljoner kronor, har gått till administration, marknadsföring och egna arrangemang såsom Caught by Umeå-turnén och årstidsinvigningarna. På sistnämnda kategori har nästan 60 miljoner kronor lagts – 22 miljoner mer än de 38,6 miljoner som det samlade fria kultur- och föreningslivet fått dela på. Den absolut största enskilda budgetposten står den första invigningsceremonin i Rådhusparken för. Den trumfar till exempel alla de arrangemang Norrlandsoperan, som är den största institutionella vinnaren, fått bidrag för med åtskilliga miljoner.
Vi har i vår granskning även valt att göra en uppdelning mellan offentligt ägda institutioner och det fria föreningslivet (till vilket vi även räknat enskilda konstnärer). I den första kategorin hittar vi kulturinstitutioner ägda av kommun, stat och landsting såsom Norrlandsoperan, museerna, bibliotek, kommunal musikskola och liknande. I den andra kategorin har vi självständiga föreningar, även om många av dessa erhåller olika former av offentliga stöd även utanför kulturhuvudstadsåret.

Kategorin institutioner har delat på 39,5 miljoner kronor utbetalade mellan 2012-2014. Aktörerna i kategorin är relativt få, och har fått relativt sett stora bidrag för sina projekt. Mest har, som sagt, Norrlandsoperan fått som för en rad olika projekt landar på en sammanlagd summa om cirka 15 miljoner. I denna kategori återfinns även Kulturhuvudstadsutskottets utbetalningar till kommunens egna enskilda projekt och nämnder/förvaltningar.

Föreningslivet – många har delat på liten tårtbit

Vad har då föreningslivet fått? Umeå2014:s konstnärlige ledare Fredrik Lindegren upprepar gärna att över 100 föreningar fått dela på cirka 80 miljoner kronor. Det är en sanning med modifikation i detaljerna. Institutionerna borträknade har föreningar och enskilda aktörer fått samsas om 38,6 miljoner kronor mellan 2012-2014. Majoriteten av de aktörer Lindegren nämnder har fått en kulturskjuts på 20 014 kr, vilka sammanlagt utgör en mindre summa än till exempel den musikfestivalen UxU festival fått. Sammanfattningsvis kan man konstatera att många delat på lite, i motsats till den institutionella kategorin där få delat på ungefär samma summa.

Det bör här tilläggas att sökta pengar från kulturhuvudstadsutskottet villkorats hårt i dess formmässiga karaktär. Kulturaktörerna har i princip uteslutande fått bidrag för att göra evenemang i motsats till att till exempel långsiktigt bygga upp sina verksamheter genom internutbildningar, inköp av infrastruktur eller skapande av nya lokaler. Som vi tidigare visat har tvärtom kulturell verksamhet centraliserats till Kulturväven, samtidigt som ett flertal enskilda lokaler försvunnit i stadsomvandlingens kölvatten.

Kulturens långsiktiga finansiering

I vår granskning har vi, vid sidan av kulturhuvudstadsårets budget, även granskat situationen för kulturens långsiktiga finansiering i Umeå. Frågan har varit högaktuell de senaste åren, i och med ökade hyreskostnader i samband med Kulturvävens tillkomst liksom kärva ekonomiska prognoser. I början av 2013 kom även Umeå kommuns egen internrevision med hård kritik mot bristen på långsiktig planering och budgetering. En kritik som gällde å ena sidan finansieringen av Kulturväven, å andra sidan finansiering av en utlovad avtrappning av bidragen från kulturhuvudstadsutskottet till olika kulturaktörer.

Vad gäller Kulturväven är resultatet känt. Med tiden har de storslagna visionerna om sammanvävda kulturella verksamheter och dygnet-runt-öppet kokats ner till ett minimum. De ökade hyreskostnaderna har, tillfälligt, lagts på kommunstyrelsen i 2014 och 2015 års kommunala budgetar. Vad gäller öppettider blir de i bästa fall samma som på nuvarande stadsbibliotek, och inga medel har i dagsläget tillförts för det så kallade ”vävandet”, eller för att utveckla biblioteksverksamheten i den riktning som man pekade ut i visionerna. Frågan om finansiering av verksamhetsutveckling och ökade verksamhetskostnader i Kulturväven är, för att vara tydliga, idag inte löst och våra farhågor att dessa pengar på sikt kommer tas från finansiering av övrig kulturverksamhet kvarstår därför.

Hur ser det då ut med utlovad avtrappning av bidrag till olika föreningar och festivaler efter 2014? Vi kan krasst konstatera att inga pengar tillförts kulturnämnden i budget för 2015 samtidigt som en rad utfärdade löften finns från kulturhuvudstadsutskottet till enskilda projekt och föreningar. Hur Kulturnämnden ska lösa även dessa kostnadsökningar inom nuvarande budgetramar är, än så länge, okänt då Kulturnämnden ännu inte lagt sin specificerade budget för kommande år. Klart är emellertid att de, precis som i fallet med Kulturväven, måste tas någonstans ifrån, vilket gör risken stor för att andra delar av kulturlivet får ta smällen.

Slutsatsen är att kulturhuvudstadsåret skapat ökade förväntningar liksom reellt ökade kostnader, som nu ska rymmas inom en budget utan ramökningar. På så sätt är det påkallat att säga att den ”stupeffekt” som talats om efter 2014 nu kommer att drabba det lokala kulturlivet.

Kategorier
Allmänt

Q&A: Kritiken mot Umeå2014 och stadens omvandling

Om drygt två veckor tar Umeå över titeln som Europas kulturhuvudstad tillsammans med Riga. Det sker i ett sammanhang av lokal ekonomisk kris, men samtidigt en enorm byggboom som omformar hela stadens centrum i grunden. I och med att många tidningar publicerar granskningar av satsningens konsekvenser gör vi här en enklare ”Frågor och svar” för kritiken mot kulturhuvudstadsåret och den stadsomvandling som pågår i dess spår.

1. Vad är kärnan i kritiken mot kulturhuvudstadsåret?

Kritiken riktar sig inte mot evenemanget, programåret i sig. Snarare riktar den sig mot den generella utvecklingslinje som Umeå passar på att anta genom att bära titeln som ”kulturhuvudstad”. Idén om att staden ska ha en ”kulturdriven tillväxt” där kulturen ska användas som en motor för att locka investeringar och på sikt nå det utstakade målet att bli 200 000 invånare. Den konkreta innebörden av denna tillväxtstrategi är paradoxalt nog att kulturlokaler trängs ut ur stadskärnan eller aktivt flyttas för att ge plats åt shopping, hotell, kontor och dyra bostäder.

2. Umeå kommun säger att man varit noggranna med att undvika tidigare kulturhuvudstäders misstag och därför satsat hårt på ”medskapande” och ”öppen källkod” i hur man utformat satsningen. Stämmer inte det?

Det är precis här politiker och tjänstemän försöker blanda bort korten. De dialoger man haft med kulturutövare har explicit berört deltagande i programmets utformning, vilka evenemang som tillsammans får stöd för att forma kulturhuvudstadsåret som jippo. När det emellertid kommer till den andra delen som är omöjlig att särkoppla från kulturhuvudstadsåret – stadsomvandlingen – har Umeå kommun varit allt annat än ”medskapande”. Beslut har tagits helt utan att föregås av offentlig debatt, man har försökt hota kritiker inom de egna institutionerna till tystnad, konstverk har censurerats och diskussionen om det offentliga rummet har skett i icke-offentliga rum i intimt samråd med fastighetsägare. Man kan säga att de djupare förändringarna, som får långsiktiga konsekvenser för Umeå som stad och dess invånare, är de där dialog och debatt saknats.

3. Är verkligen stadsomvandlingen att se som ett uttryck för Umeås satsning på att vara kulturhuvudstad i EU?

Både ja och nej. Utvecklingen mot en mer privatiserad stad har pågått sedan slutet av 1990-talet med en rad olika linjebeslut som skapat intimare kopplingar mellan kommunorganisation och privat näringsliv. Umeå har även antagit nya översiktsplaner som har en betydande del i den här utvecklingen, där de gamla hindrat förutsättningarna för en del av de projekt som nu genomförs. Kulturhuvudstadssatsningen är emellertid en central del i denna utvecklingslinje. Dels för att ett sådant jippo väntas locka turister, investeringar och nyinflyttare, men även för att det skapat den skjuts som satt stadsomvandlingen i praktik – där det kommunalt aktiva beslutet att bygga kulturväven är ett nyckelprojekt liksom idén att omforma det offentliga rummet så att det ska vara fint till kulturhuvudstadsåret. De hotell som just nu byggs har ju i sig även en drivkraft i den förväntade besökarström som väntas i och med kulturhuvudstadsåret. Umeå har därtill antagit en strategi om att ha ”kulturdriven tillväxt” för att nå 200 000 invånare 2050, ett mål som har tydlig koppling till titeln som kulturhuvudstad. Man kan fråga sig vad som är hönan och vad som är ägget mellan en politiskt driven stadsomvandling och en politiskt initierad kulturhuvudstadssatsning. Svaret är nog dock att båda är delar av samma tendens, att de båda är en symbios.

4. Det sägs att det är en liten grupp kulturutövare som främst protesterar, ett särintresse. Är det så?

Nej, vi vill hävda att det är ett fult sätt att förminska kritiken som finns i Umeå mot den politiska och ekonomiska utvecklingen. Frågan om stadsbibliotekets flytt, som varit en av de största konflikterna kopplat till kulturhuvudstadsåret och stadsomvandlingen, är utan tvivel ett exempel på att det inte är så. Folkbiblioteken i Umeå har årligen 1,4 miljoner besökare i en kommun med strax under 120 000 invånare. När VK gjorde en riktig opinionsundersökning kring biblioteksflytten visade sig en majoritet av umeborna vara emot en flytt, vilket även märks i bibliotekets egna utredningar. Vi tror att det är vanskligt att dra en tydlig skiljelinje mellan ”kulturutövare” å ena sidan och ”vanligt folk” å den andra. Sedan är det självklart att personer med kopplingar till specifika mötesplatser och föreningar syns mer i den mediala bilden av konflikterna då de på ett mer konkret sätt hamnar i rollen som företrädare för motståndet. Det gäller ju i synnerhet personer som är anknutna till Scharinska villan, Verket, Sagateatern och andra föreningar/mötesplatser som drabbats av stadens omvandling.

5. Vad handlar kritiken mot flytten av stadsbiblioteket om?

Beslutet att flytta Umeå stadsbibliotek från dess nuvarande plats på centrums absoluta mittpunkt vid Rådhusesplanaden/Vasaplan till Kulturväven fattades i praktiken av kommunens närings- & planeringsutskott i december 2010, utan i princip någon seriös offentlig debatt i förväg. Detta trots att det månaderna innan varit val. Kortfattat kan man sammanfatta kritiken som att det geografiska läget blir sämre, att anknytningen till busstorget Vasaplan försvinner vilket minskar gruppen ”slinka-in-besökare” som ej aktivt besöker bibliotek, att lokalerna blir mindre sett till hur mycket böcker som ryms, att man skiljer folkbiblioteket och statens depå åt, vilka idag ligger i samma lokal, att hyreskostnaderna ökar avsevärt vilket riskerar att gå ut över verksamheten, samt inte minst att den gemensamma mötesplats som biblioteket utgör försvinner från en så central plats i staden, dessutom till förmån för kommersiella intressen. Under de föregående åren hade nämligen näringslivets organisationer Umeå C och Svensk handel aktivt utövat påtryckningar att få bort biblioteket för att öppna upp Rådhusesplanaden som handelsstråk. Man sade att biblioteksbyggnaden utgjorde en ”död fasad” mot gatan som hindrade handeln.

Den samlade bilden är alltså att det för stadsbiblioteket som verksamhet är en avsevärd försämring. Denna kritik lyftes våren 2011 efter att beslutet fattats, och en konfliktfylld offentlig debatt följde. Trots detta fattade Kulturnämnden det formella flyttbeslutet i maj samma år. Idag vet vi att kritikerna hade fog för, i princip alla sina farhågor.

6. Vad handlar den övriga kritiken mot bygget av Kulturväven om?

Kulturväven är ett skrytbygge, eller ”prestigeprojekt” som kommunen kallar det. Ett landmärke för att ”sätta Umeå på kartan”. Det byggs tillsammans med fastighetsbolaget Balticgruppen – kommunen äger 50 % och Balticgruppen 50 %. När man bestämde att uppföra det fanns inga som helst önskemål från kulturlivet om ett sådant projekt, och man hade ingen aning om vad som skulle ligga där förutom stadsbiblioteket som man alltså valde att flytta. Hyresnivåerna i kulturväven är enorma och kommunen ska i 25 år (utan möjlighet att dra sig ur) hyra 15 000 kvm i byggnaden, som också innehåller ett salutorg, en konferensdel och ett hotell i Balticgruppens regi. För detta har budgeteringen varit extremt oklar från Umeå kommuns sida. Farhågorna har främst varit att projektet ska gå ut över endera övriga kulturbudgeten eller andra delar av stadens omkostnader som vård, skola, omsorg, vägunderhåll, socialtjänst och liknande. Det handlar helt enkelt om att man överför pengar från verksamhet och välfärd till hyreskostnader som i förlängningen tas ut i vinst av ett privat fastighetsbolag, eftersom projektet har ett avkastningskrav på 10 % per år. Kulturvävens funktion är inte att lyfta kulturlivet, det är att i ett projekt visa att staden satsar på att växa, för att i nästa steg locka fler investerare, turister och inflyttare till staden.

7. Okej, men detta med det så kallade Apberget då? Det var väl bara en ful stentrappa och scen, varför bråkar folk om den?

Det är ett faktum att Apberget hade en betydande funktion för många umebor, oavsett platsens estetiska utseende. Den användes för att träffa kompisar, hänga, käka mat men också som klassisk slutpunkt för demonstrationer och manifestationer. Att den som vissa säger var ”skräpig” är ju just ett tecken på hur använd den var. Men konflikten handlade inte i första hand om platsen i sig utan om tillvägagångssättet att riva den. Informationen kom inte från kommunen utan läckte en (1) vecka innan genomförandet till oss i Allt åt Alla Umeå som sedermera gick ut med den till media. Det har med tiden blivit uppenbart, som många anat, att planeringen av rivandet grundat sig i en intim dialog med fastighetsägare och näringsidkare längs med esplanaden, för att bättre anpassa den för handel. Detta följer spåren från bibliotekskonflikten, där (som vi beskrivit ovan) näringslivet utövade påtryckningar av samma typ. Trots att flera bevis framkommit på att planeringen gått till på detta vis har politiker och tjänstemän konsekvent vägrat att erkänna det. I grund och botten handlar alltså frågan mer generellt om hur och för vem det offentliga rummet omformas. Vi såg även en liknande diskussion 2011 kring enhetliggörandet av korvvagnarna.

8. De som protesterar känns mest som bakåtsträvare. De säger nej till allt och tror att det blir bra bara det är precis som det alltid har varit. Är det inte bra att staden utvecklas?

Att vara emot en form av ”utveckling” betyder inte att man vill att allt ska fortsätta vara som det är, eller ens gå ”bakåt”. Tvärtom finns det ju massor av olika sätt att ”utveckla” en stad. Vi tycker att detta sätt att argumentera är direkt antidemokratiskt eftersom dess funktion är att kväsa antagonistiska idéer för vilken framtid vi vill skapa, snarare än argumentera mot en specifik verklig ståndpunkt. För oss som vill ha en mer gemensam stad, som planeras utifrån de behov och begär som finns hos de som lever sina liv här, blir det också nödvändigt att motsätta sig projekt och förslag som går i motsatt riktning – som privatiserar stadsrummet, fråntar oss platser. Vi erkänner den ”utveckling” som nu sker som ideologisk – den drivs av ett visst intresse och specifika uppfattningar, snarare än av oföränderliga, naturliga förutsättningar.