Kategorier
Malmö

Klasshat ovanifrån skördar offer på Malmös skuggsida

Just nu pågår en livlig debatt om den senaste tidens dödsskjutningar i Malmö. Den egentliga bakgrunden till situationen är Malmös nyliberala omvandling till en stad med allt mer omfattande ekonomiska och sociala klyftor. Trots det har diskussionen kretsat kring kortsiktiga och i stort verkningslösa utspel från såväl röda som blå politiker med krav på om ”hårdare tag”. Allt för länge har en politik som systematiskt gynnat de få på den stora massans bekostnad fortsatt i jakten på att skapa ett  nytt och ”attraktivt Malmö”. Detta trots att allt fler varningsklockor har ringt. Omvandlingen av staden mot en allt mer flexibel arbetsmarknad tänkt att tillgodose behoven hos en ”event-stad”  har blivit receptet på hur alla problem ska lösas, och har blivit den politiska elitens officiella ideologi. De makthavare som styrt Malmö mot djupare klassklyftor, fattigdom och segregering vägrar att se det uppenbara sambandet mellan stadens omvandling och den kriminalitet som frodas i det nya fattigmalmö, då insikter om deras eget ansvar skulle hota deras stadsomvandlingsprojekt.

Grundorsaken till den senaste tidens eskalerande våldsspiral är att en hel generation fått växa upp utan tro på framtiden. De vet hur deras förväntade framtid ser ut i stadens flexibiliserade låglönemarknad och att deras plats är att förbli sammanpressade i nedgångna hyresrätter med en ständigt ökande polisnärvaro som godtyckligt övervakar, trakasserar och förnedrar dem så fort de lämnar sina trångbodda hem. Inte konstigt att  de så lätt rekryteras som springpojkar och fotsoldater till stadens yrkeskriminella grupperingar. Denna ständigt växande rekryteringsbas är länken mellan gängen och det nya, kalla Malmö som uppstår i det ”attraktiva” centrums skugga.

Att det är en politik som leder till en allt mer uppdelad stad som är grundproblemet är uppenbart, men stadens politiker  söker desperat efter alla andra tänkbara förklaringsmodeller. Dessa ideologiska illusioner behövs för att slippa konfronteras med baksidan av sitt nyliberala projekt. Ett nästan parodiskt exempel på den bakoframvända fördelningspolitik som lagt grunden för ”det nya Malmö” är när man 2005 försökte ta pengar från projektet ”Välfärd för alla” och lägga på en delfinal i seglingstävlningen America’s Cup. Socialdemokraterna har också aktivt subventionerat privata näringsidkare i exempelvis Folkets park och Ribersborgs kallbadhus och låtit privata företag använda lokaler utan att betala hyror som motsvarar lokalens läge. Allt för att blidka företagen.

Vår stad har blivit konstruerad för att gynna finansbolag och vara attraktiv för företagares kortsiktiga vinstintressen. Malmös kommunala bostadsföretag, MKB har finaniserat skrytbygget Västra hamnen genom att ta pengar från bland andra Södra Innerstaden, Kroksbäck och Lindängen, med syfte att skapa vackra vyer till vykortet Malmö. Samtidigt som detta sker diskuteras Malmös nya stadsplan där vi, precis som vanligt, inte finns med. Staden planeras inte för oss som bor här, inte för oss som jobbar i Malmö, utan för entreprenörer och turister. Varumärket Malmö är det enda som är intressant för politikerna. Det är i den kontexten man ska förstå Illmar Reepalus retoriska fråga, ”När kommer oskyldiga skjutas?”. Ett uttalande som visar på det totala ointresset från våra politiker att bry sig om stadens egna invånare. Inte ens barn är oskyldiga. Vi lever i en stad där invånarna slutat vara intressanta förutom en gång i september vart fjärde år.

Den framtid som designers och musikproducenter vi alla blivit lovad  i den kreativa mötesplats Malmö utges för att vara, är uppenbarligen lögn. Barnfattigdomen i Malmö är högst i landet och ökar. Samtidigt som detta sker läggs allt mer pengar på att stimulera köpkraft hos utomstånde grupper. När staden ska förtätas är det arbetarområdena som får bli trängre. Arbetslösheten och den sociala misären växer sig kraftigare dag för dag. Trots att Malmö står vid randen till kollaps så är elitens lösningar hårdare polistag och tyngre straff.

Parallellt med detta sker några av de mest omfattande nedskärningarna i Malmös historia. 450 miljoner ska försvinna från vår vård och 500 personer ska få sparken, allt gjort utan dialog med facken. Detta klassvåld ovanifrån kommer skörda offer. Inte bland politiker eller företagare utan bland oss som bor i Malmö. När man är helt oförmögen att angripa grundproblemet hemfaller man lätt åt kosmetiska lösningar. ”Hårdare tag” är en nödvändig illusion, en helt rimlig lösning, för de som inte kan föreställa sig en meningsfull framtid för hela Malmö. I själva verket kommer hårdare tag att skapa ett ännu kallare samhällsklimat, där de sociala orsakerna till våldsvågen finns kvar men inkörsportarna till våldet står vidöppen när allt fler utsättas för godtycklig övervakning, skrämseltaktiker och förnedring av polisen och myndigheter.

Vi ser redan idag hur vår stad hamnar under belägring från polis. Vi har hamnat i korselden mellan kriminella gäng och polis, där vi förväntas ta ställning för den samhällsutveckling vi idag ser resultatet av. Vi ser samma utveckling idag som under 80-talet, när Malmö gick ner i en djup kris när den tunga industrin, inte minst Kockums, stängde ner fabrik efter fabrik. Socialdemokraternas ”lösning” var att omvandla vår stad till en plats för finanskapital, denna gången får vi inte blint lita på deras ”lösningar”.

Den enda hållbara lösningen är social och ekonomisk jämlikhet, men vi kan inte vänta på att någon ger oss det. Inga politiker kommer att fixa problemet med  en attraktiv stad omgiven av en allt mer sammanpressad och övervakad arbetarklass. Inga stadsplaner rymmer lösningar på våra verkliga problem. Inga byråkrater kommer i budgeten att prioritera våra behov framför lönsamhet. Det finns varken i deras intresse eller i deras tankevärld av lösningar. Vi kommer bara få vad vi behöver om vi själva kämpar för det, tillsammans.

För en framtid värd att tro på.