När jag skriver detta har folkmordet i Gaza pågått i lite mer än sex månader. Vad som sker är inget mindre än ett försök från Israels sida att förinta Gaza som livsform, genom ett totalt krig mot palestinierna. Allt som ska lämnas kvar är bokstavligen en öken av blod och grus, ett ground zero som kan bosättas.

Bomber och kulor paras med en skövling av marken. En påtvingad svält och en sönderbombad sjukvård skapar ett dödens ödsliga fält där palestinier dukar under av skador och umbäranden, begravs under husens rasmassor, trängs ihop, fördrivs och framställs som insekter på gryniga svartvita drönarbilder medan de cyniskt mördas för en påse mjöl. Hjälporganisationer blir måltavlor, antingen genom svartmålning och misstänkliggörande som med UNRWA, eller bombangrepp som i fallet med World Central Kitchens mördade hjälparbetare. Att Israel med sin enorma underrättelseapparat inte skulle ha full koll på vem de dödar, är så klart skitsnack av episka proportioner. Allt detta görs för att förstärka isoleringen och påskynda folkmordet genom svält och sjukdomar.

Till detta kan läggas den banala, småaktiga ondska som uttrycks i alla de filmer som de israeliska soldaterna själva lägger upp på sociala medier. En visar flinande israeliska soldater som grillar på Gazas strand medan palestinska barn svälter ihjäl, en annan hur en leende soldat låtsas knacka på dörren till ett sönderbombat hus, ytterligare en hur soldater genomför en hånfull examensceremoni utanför ett bombat universitet. Ingen har väl missat soldaten i dinosaurieutstyrsel som dansar när granater avfyras mot Gaza. Det finns hur många som helst. Dessa snuff-filmer är en skadeglad, avhumaniserande förnedring mitt i folkmordet.

Tillvaron i Gaza är bokstavligen en konstant kamp för överlevnad, med döden akut närvarande i en mängd olika skepnader, där israeliskt stridsflyg, drönare och helikoptrar cirklar som gamar medan israeliska armén mördar allt i sin väg. Det är utstuderade grymheter av rent dystopiska proportioner, som rapporterna från flyktinglägret Nuseirat i norra Gaza, där drönare spelat ljudklipp av gråtande barn och skrikande kvinnor för att locka fram palestinier att skjuta. Det är som tv-serien Black Mirror fast i verkligheten. Och i skuggan av folkmordet i Gaza sker intensifierade angrepp från israeliska säkerhetsstyrkor och bosättare på Västbanken, där 468 människor, varav 120 barn, mördats sedan 7 oktober. Våldet är allomfattande, ständigt närvarande. Palestina är under attack på alla fronter.

Viktigt här är det uppenbara målet att släcka palestiniernas livsgnista, inte bara genom det urskiljningslösa mördandet, utan även genom att förinta själva kulturen, som när Israel spränger och bombar universitet, teatrar, skolor, museer, moskéer och historiska monument. Detta går helt i led med den sionistiska lögnen om att Palestina var “ett land utan folk” – man försöker radera den palestinska kulturhistorien samtidigt som den nutida kulturen förintas. Vidare försöker Israel tysta Gazas röst genom massmord på journalister och riktade lönnmord på kulturpersonligheter, som poeten Refaat Alareer. Allt som ska efterlämnas är en tyst, historielös grusöken. De högerextrema bosättarna dreglar redan över möjligheten att ta över Gazas attraktiva kustområde och bygga upp bosättningar från scratch. Enligt Daniella Weiss, av BBC kallad bosättarrörelsens farmor, har redan tomter bokats upp och 500 familjer är redo att flytta dit direkt.

Som sagt, Gaza som livsform ska förgöras, det palestinska livet ska förgöras. Till alla er som sa att det var komplicerat, å ena sidan å andra sidan, som fortfarande tvekar, det har aldrig varit komplicerat. Det har alltid handlat om livets kamp mot döden, det palestinska folkets liv mot den mängd olika sätt som Israel vill döda det livet, både genom direkt våld via militären och bosättare och det mer indirekta, utdragna våld som isolering, blockader av förnödenheter och en total, kvävande kontroll utgör.

Mot detta kan ställas vår solidaritet, att ständigt påminna om Gaza och palestiniernas kamp för överlevnad, mot Israels totala krig. Demonstrera, blockera, skrik, skriv. Bojkotta Israel, och låt inte alla folkmordsprofitörer och medlöpare komma undan, som det israeliska vapenföretaget Elbit systems eller dataföretaget Hewlett Packard. Det glädjer mig att se hur svenska politiker ställs till svars på sina PR-turnéer för sitt stöd till Israel. Det är också extra glädjande att Ship to Gaza ska segla igen, en solidaritet i praktiken för att bryta blockaden. Det är ett väldigt konkret sätt att säga att ni är inte ensamma, ni är inte glömda.

Detta måste bli vårt löfte till Gaza, till Palestina. Vi överger er aldrig och vi förlåter aldrig vad som gjorts mot er.

2024-04-30