Kategorier
Allmänt

Tal från ”Solidaritet med Kärrtorp”-manifestationen 20/12, Lund

I fredags höll jag tal för första gången. Vi hjälptes åt att skriva och kamrater kom med bra synpunkter när jag läste upp det för dem. Att lära sig att tala inför en grupp människor är del av en demokratisk process, där vi tillsammans lär oss allt det här med att organisera demonstrationer, sätta ihop tidningar och hemsidor, fixa fester och bbq, hantera hotet från fascister, affischera, starta kaféer och sociala center, laga mat och cyklar, släppa musik och skapa workshops, osv. Allt det som skapar mer och mer gemenskap och sätter frön till en ny värld här bland oss. Lär sig fler att tala så behöver man inte förlita sig på samma person jämt. En person som dessutom kommer i en onödig maktposition. Allt åt alla fick inleda vid demon mot nazisternas våldshandlingar i Lund i fredags 20/12. Här nedan kan du läsa ungefär vad som sades:

Talet:
”Jag antar att de flesta som är här har hört vad som hände i Kärrtorp i söndags. Strax efter att demonstrationen anordnad av Linje 17 hade börjat attackerades den av runt 30 nazister, beväpnade med knivar, påkar, glasflaskor, knallskott. Deltagare i demonstrationen, många av dem barn och gamla, flyr i panik. Ett litet antal organiserade och oorganiserade antifascister är dock snabba med att ställa sig mellan nazisterna och demonstranterna, och börja slå tillbaka dem fysiskt. Sen inträffar det avgörande ögonblicket: hundratals andra demonstranter övervinner sin rädsla och bestämmer sig för att stanna kvar. Man går i armkrok framåt tillsammans, och skriker slagord, om och om igen: ”inga rasister på våra gator”. Man driver bort nazisterna från sitt torg och sina kvarter, och ut i skogen. Medan de som är längst fram får tillfälle att ge några nazister vad dom förtjänar. Det finns ingen gräns för nazisternas våld. Det börjar på gatan och slutar i gaskammaren. Att möta nazistiskt våld är nödvändigt. Utan det arbete som grupper som AFA och RF – men framförallt alla de oorganiserade unga, men även äldre – har lagt ner genom åren, om man inte gång på gång hade mött nazisternas våld fysiskt, och utmanat dom på gatan… Hur hade Sverige sett ut då? Hur hade situationen varit på våra gator, i våra skolar, och på våra arbetsplatser? Och utan de erfarenheter som vi har av antifascistiskt arbete – hur hade det gått i Kärrtorp i söndags?

Att organisera sig, eller bara ordna telefonlistor och liknande med vänner, arbetskamrater, osv. för att snabbt och smidigt kunna konfrontera nazisterna är jättebra. Men antifascism är inget utan den sociala biten. Jag läser på nätet om avhoppare från SMR som berättar sina minnen från tiden som nazistiska aktivister. Det bästa var gatuslagsmålen med AFA på Söder i Stockholm. De värsta minnena var folkliga protester, som i Nyköping där pensionärer och andra lokalbor omringade nazisterna och skramlade med nycklar under deras demonstration. Vad fascismen hatar och fruktar är socialt motstånd. Och speciellt den sorts stadsdelsorganisering som Linje 17 är ett exempel på. Andra exempel är Megafonens arbete i Husby och Norra Botkyrka, Pantrarna på Hisingen och Allt Åt Alla i Umeå och här på Norra Fäladen i Lund. Fascismen växer ur människors rädsla och frustration. Den hämtar sin näring från arbetslöshet, nedskärningar, ökade klassklyftor och slappa, utsålda politiker. Levande kvarter och stadsdelar med engagerade lokalbor betyder döden genom syrebrist för fascismen. Där försvinner fascismens livsluft, vilket är rädsla och främlingskap. Den mest effektiva antifascismen är när vi går ut på gatorna tillsammans, som här idag. När vi inte längre är rädda. När vi bryr oss om och hjälper varandra, och organiserar oss i vardagen, i våra kvarter, på våra skolor, på våra arbetsplatser. Det är kul att se så många bekanta ansikten här idag, men framförallt är det kul att se så många nya ansikten. Jag är säker på att vi syns snart igen.”

/från en medlem i Allt åt alla Malmö

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *