Världen befinner sig i en akut klimatkris, det fossildrivna samhälle som vi under de senaste 150 åren byggt upp håller på att sätta hela det komplexa jordsystemet i gungning. Denna kris är global sett till dess konsekvenser, men skulden för den är knappast global. I själva verket är det Europa och Nordamerika som släppt ut den största delen av koldioxiden i atmosfären. Detta av förklarliga skäl då det var just i västvärlden som fossilsamhället började ta form i takt med industrialismen och kapitalismens framväxt. Att fossilsamhället växte fram just i denna del av världen är ingen slump. För att ny teknik ska vara lönsam och möjlig att producera krävs samhällsstrukturer och tillgängliga resurser för detta. Europa som tidigare varit mycket fattigt kunde under 1800-talet börja använda ny fossildriven teknik tack vare tillgången till de kolonier de erövrat runt om i världen. Utsugningen av människor och landytor i kolonierna var en direkt förutsättning för att det fossila samhället skulle uppstå. Detta eftersom de energimässiga premisser som rådde i världen innan fossila bränslen började utnyttjas såg helt annorlunda ut. Denna period kan kallas för den biologiska regimen.

Under den biologiska regimen var människans tillgängliga energimängd den som solen och fotosyntesen kunde producera här och nu. Jorden producerade mat och foder som i sin tur kunde driva de människor och dragdjur som utförde arbete i samhället. De resurser som behövdes för produktion av någonting kan därför sammanfattas som jord och arbete, eller: tid och rum. Med tiden menas den arbetstid som behövs läggas ner och rummet avser de natur- eller markareal som är nödvändiga. För en invånare i ett samhälle inom den biologiska regimen är detta samband mellan energiåtgång, markytan och tiden självklart. Den självförsörjande bonden förstår att om han införskaffar ett till dragdjur så måste han också införskaffa foder till djuret som motsvarar en viss utökning av åkerareal, som i sin tur kräver arbete. Denna absoluta koppling till jordytan och arbetstid innebar även att vägen till makt och rikedom i den biologiska regimen var genom att tillägna sig andra människors arbetstid och jordytor. Samhällets elit såg till att deras arbetsbördor och markutnyttjande försköts till periferier och på så sätt besparades i centrum där makten och rikedomen koncentrerades.

Den europeiska kolonialismen var just en sådan omfördelning av tid och rum. Europa försköt markbelastningar till en nyfunnen periferi i Amerika där man funnit oöverskådliga mängder mark som var lätt att erövra. Slavar från Afrika skeppades över Atlanten och Europa hade därmed tillgång till både billig mark, och oavlönad arbetskraft i periferin. Denna nya världsordning etablerade ett ojämnt utbyte mellan Europa och dess kolonier. Genomsnittslönen av en timmes arbete i England kunde bytas mot resultatet av mångdubbel arbetstid i det slavdrivna Amerika. Bomullstyger som producerades på en fabrik som upptog knappt en hektar byttes mot råbomull som krävt 17 hektar att producera. Detta ojämna utbyte där marken och arbetstiden i centrumet var värd mycket mer än marken och arbetstiden i periferin gynnade den framväxande kapitalistklassen. Proletariatet kunde tack vare de billiga råvarorna från kolonierna hålla sig levande trots att fabriksägarna betalade ut extremt låga löner. På så vis exploaterade kapitalisterna inte bara de europeiska arbetarna, utan även slavar, arbetare och bönder i de perifera kolonierna. Vinsterna från det ojämna utbytet och den djupa exploateringen kunde investeras i ny fossildriven teknik såsom järnvägar och ångmaskiner. Kapitalet ackumulerades på så sätt i hela den fossila infrastrukturen och fossilkapitalismen kan på så sätt förstås som en direkt fortsättning på kolonialismen. Europa som tidigare varit mycket fattigt kunde tack vare sina våldsamma erövringar över andra människors arbetstimmar och markytor utvecklas och bli den rikaste delen av världen.

Det nya utnyttjandet av fossila bränslen i Europa kom dock att förändra människans förutsättningar på jorden. I och med införandet av fossildriven teknik frigjordes mänskligheten från den gamla biologiska regimen, människans handlingsutrymme var inte längre direkt kopplat till tiden och rummet. Detta eftersom fossila bränslen till skillnad från andra energikällor skapades för miljontals år sedan när solenergi ansamlades i organiskt material. Processen skedde under miljontals år och därför har de markytor som detta skett på utnyttjats flera gånger om. Genom årmiljonerna har denna energi sedan under gynnsamma geologiska förhållanden komprimerats till de behändiga former som vi idag kallar fossila bränslen. När vi bränner dessa utnyttjar vi med andra ord det förgångnas tid och rum och får tillgång till massvis av ackumulerad energi.

Det ska dock understrykas att frikopplingen inte är absolut, som bekant kan vi inte bygga hela samhället på kol och olja utan behöver för att dessa bränslen ska kunna nyttjas en mängd mineraler, metaller och råvaror. Dessa råvaror är inte frikopplade från tiden och rummet utan är fortfarande kopplade till jordytan. För att Europa ska kunna upprätthålla sitt välstånd krävs det därför att de kan fortsätta tillägna sig dessa resurser. Det ojämna utbytet krävs därför även inom fossilsamhället om den rika delen av världen vill upprätthålla sitt välstånd.

Det ojämna utbytet rättfärdigades under kolonialtiden genom idén om den vita rasens överlägsenhet. När denna idé inte längre gick att försvara och kolonierna kämpade för sin självständighet fick västvärlden hitta ett nytt sätt att rättfärdiga det ojämna utbyte som krävdes för att upprätthålla det materiella välståndet. Genom neoklassisk nationalekonomi och global frihandel har den härskande vita klassen skapat illusioner om ett rättvist utbyte där utbyte och efterfrågan får styra prissättningen. Lögnen om att alla vinner på utbytet bara för att sker en pengatransaktion har blivit en väletablerad sanning. Att Europa under hundra år systematiskt slog sönder samhällsstrukturer och försörjningsmöjligheter i exempelvis Afrika bortses helt ifrån. I den post-koloniala kapitalismen blir de afrikanska länderna istället lovade en framtid med samma välstånd och rikedom som det globala nord har uppnått, bara de säljer sin arbetskraft och sina naturresurser till det internationella kapitalet. Att detta välstånd kräver de resurser och arbetstid som de rika länderna har tillägnat sig från de fattigare bortses helt ifrån. Tekniken och utvecklingen som kolonialismen och fossilkapitalismen har gett upphov till har fått den moderna människan att helt glömma de begränsningar till tid och rum som hon fram till nyligen levt under.

Tekniken beskrivs i stället från nästan alla håll som lösningen när vi nu inser att vi måste fasa ut de fossila bränslena. Den gröna omställningen som nämns i tid och otid, innebär i praktiken en återgång till den biologiska regimen som begränsar vår energitillgång till jordytan och solinstrålningen här och nu. Detta är det dock få som vill prata om, i synnerhet inte de som vunnit på fossilsamhällets och kolonialismens resursfördelning. Fossilkapitalet och politiken lovar oss istället en framtid där våra bilar och flygplan kan drivas med biobränslen eller superbatterier. Markytorna som behövs för att detta ska kunna bli verklighet är dock enorma. Bara för att driva den svenska fartygs- och flygtrafiken skulle hela Sveriges skog behöva avverkas flera gånger om. För att tillgodose nuvarande energibehov i länder som Tyskland eller Storbritannien med förnyelsebar energi skulle närmare 100 procent av deras markyta behövas upptas av energiinfrastruktur. Men som bekant så är det sällan på hemmaplan markutnyttjande sker. I en värld där resurserna är otroligt ojämnt fördelade mellan klasser, kontinenter, länder och folkgrupper är det inte svårt att se hur utvecklingen kommer se ut. Den som har möjlighet kommer se till att förskjuta sina belastningar till andra platser. Sverige kommer troligtvis inte skövla hela den inhemska skogen för att driva transportsektorn. Storbritannien eller Tyskland kommer knappast avsätta hela landytan till solpaneler och vindkraft. I stället förskjuts dessa belastningar i vanlig ordning till periferin. Något som vi redan ser idag. Regnskog skövlas i Brasilien för att lämna plats för plantager av snabbväxande biomassa som sedan kan driva Europas fordonsflotta. I Kongo och Madagaskar jobbar barn i gruvorna för att gräva fram de mineraler som behövs för att tillverka de rikas elbilar.

Hur det globala nord är direkt beroende av exploatering av det globala syd blir med andra ord i den begynnande tillbakagången till den biologiska regimen allt tydligare. De illusioner av rättvisa som den globala frihandeln försökt inpränta i oss bryts sakta ner och det ojämna utbytet blir tydligare än någonsin. För att upprätthålla den maktordning som det ojämna utbytet möjliggör är risken stor att liberaler och kapitalister i allt större utsträckning tvingas återgå till gamla förklaringsmodeller byggda på rasistiska strukturer. Idén om den vita rasens överlägsenhet kan till slut bli nödvändig för att kunna rättfärdiga varför människor i Afrika och Sydamerika ska upplåta sin mark och arbetskraft för att Europa och Nordamerika ska leva i lyx.

För den härskande klassen har idéen om rättvisa enbart varit aktuell när den har varit förenlig med att upprätthålla den rådande resursfördelningen. För oss som kämpar för rättvisa på riktigt kan insikten om det ojämna utbyte som den moderna världen är byggd på förhoppningsvis ge oss drivkraft i kampen för nedväxt och en grön omställning som är rättvis på riktigt. Det är vår gemensamma uppgift att se till så att inte den gröna omställningen sker på kapitalisternas premisser och på bekostnad av de perifera ländernas levnadsförhållanden och livsmiljöer. All klimat- och miljökamp måste se till att kämpa mot rasism, fascism, neokolonialism och den förödande kapitalism som försatt oss i den djupa kris vi befinner oss i.