Som många andra spenderar jag alldeles för mycket tid på sociala medier och har där stött på två sorters “content” som till sitt yttre framstår som ganska olika men som vid närmare betraktelse har gemensamma drag: Tradwives och hustlerkulturen – den senare främst såsom den framställs av Andrew Tate. Enligt mig präglas dessa två fenomen av samma ideologiska struktur, en struktur som jag också återfinner i så kallad gängkriminalitet. Jag kommer kort presentera dessa fenomen för att sedan undersöka deras gemensamma ideologiska struktur.

Tradwives, en sammandragning för traditional wives, på svenska ‘traditionella fruar’, är en subkultur där kvinnor eftersträvar att leva som hemmafruar och ta hand om barn, baka, städa och att hålla på med handarbete. Att vara hemmafru ses som kvinnans “naturliga” roll och som mer givande och meningsfullt än förvärvsarbete.

Hustler-universumet är i brist på ett bättre uttryck det senaste tillskottet till “manosfären”, en löst sammansatt grupp av män med mer eller mindre fientlig inställning till kvinnor, feminism och den moderna mansrollen. Det kombinerar pyramidspelsliknande klubbar som ska frigöra en från löneslaveriet med välkända manipulationstekniker för att få ligga med kvinnor. En frontfigur i denna miljö har varit Andrew Tate, som numera står åtalad för trafficking och våldtäkt i Rumänien.

Gängkriminalitet syftar här på de lösa och flexibla grupperna unga killar och män som bedriver bland annat droghandel, utpressning, bedrägeri och rån och som kopplas till en extrem och urskillningslös våldsanvändning gentemot rivaliserande grupper och individer.

“Är inte allt detta samma sak?” Spontant framstår nog dessa tre fenomen som ganska olikartade men med inspiration av den slovenske filosofen Slavoj Žižek ska jag argumentera för att den underliggande ideologiska strukturen i fenomenen är mycket likartad. Dessa fenomen är med andra ord homologa och den underliggande ideologiska strukturen är att de alla är individualistiska försök att undfly kapitalismens ok.

Hos tradwives ser vi försök och drömmar om att slippa lönearbetet genom att bli försörjd av en man. Att slippa slava på meningslösa jobb för att sedan inte ha energi till annat än hjärndöd skärmtid är det nog många som drömmer om. Många vill dessutom ha barn och familj och realiteten är att det ofta kräver fortsatt dubbelarbete för kvinnor. I tradwife-idealet finns det således tid för man och barn på ett sätt som inte är möjligt för förvärvsarbetande kvinnor. Det har dessutom gått tillräckligt lång tid sedan den korta epok då att vara hemmafru var norm för att många av nackdelarna med den rollen skall ha fallit i glömska.

Tradwife-idealet är dock ett i grunden individualistiskt svar på ett gemensamt problem. Det är sant att arbetslivet är ett lidande och att vi inte har tid till relationer och barn. Istället för att organisera sig för kortare arbetsdagar, längre föräldraledighet, mer semester och för att män ska ta sitt ansvar i hushållet väljer man att försöka fly undan det kapitalistiska systemet. Detta är dock förledande, din man måste lönearbeta och du blir beroende av honom, när ekonomin går dåligt tvingas du troligen återigen in i förvärvsarbete, och om mannen lämnar dig står du då tomhänt med barn och utan arbetslivserfarenhet.

Hustler-universumet präglas av samma önskan om att undfly lönearbetet. Ambitionen är att bli ekonomiskt oberoende och på så sätt slippa slava som arbetare. Detta ska ofta ske genom olika pyramidspelsliknande upplägg där man antingen får medlemmar att betala pengar de aldrig kan tjäna tillbaka, eller tvingar medlemmarna att rekrytera fler för att säkra sin investering. Precis som andra pyramidspel är det nästintill givet att det kommer gå åt skogen för den enskilde medlemmen, och även om man skulle vinna på det är man fortfarande intrasslad i kapitalets snaror. Det hela har en testosteron-osande inpackning som för ihop spelet, “hustlandet” med en djupt sexistisk kvinnosyn där idealet är att ragga upp kvinnor, ofta på tveksamma och direkt manipulativa sätt, för att ligga med dem utan förpliktelser. Detta är återigen individualistiska lösningar: vad som kunde vara en gemensam kamp för minskad beroende av förvärvsinkomst och för meningsfullt arbete blir istället en strävan om att lura tillräckligt många andra för att själv slippa undan.

Jag är ingen expert på gängkriminalitet men vill hävda att även den delvis framstår som ett sätt att komma undan det kapitalistiska samhället. Bland våld och droger finns också ambitionen om att komma bort från förortens ekonomiska misär. I den extrema hänsynslösheten och de snabbt skiftande allianserna ser vi en mikroversion av kapitalmarknadens svängningar där alla måste vara ständigt redo att byta allianser och offra andra på marknadens eller verklighetens altare. Där ungdomar skulle kunna organisera sig gemensamt mot samhället och polisens rasism, mot trångboddhet och arbetslöshet, blir lösningen istället att genom ohämmad våldsanvändning försöka tillskansa sig nog pengar för att kunna fly. Alla är samtidigt medvetna om att de utsätter sig själva för stora risker och som sagt följer gängkonflikterna samma hänsynslösa logik som kapitalet i övrigt.

Dessa fenomen präglas såklart även av andra dynamiker men jag vill ändå hävda att de uppvisar tillräckligt mycket homologa drag för att vara intressanta att diskutera gemensamt. De riktar sig till personer som av någon anledning insett att man inte kan följa reglerna om man vill lyckas i det kapitalistiska samhället, då det är till sin natur orättvist. I en annan kontext skulle detta kunna leda till politisk radikalisering och organisering för ett annat samhälle men istället omvandlas det till en destruktiv strävan efter att lämna kapitalismen på kapitalets egna premisser. Tänkare som ovan nämnda Slavoj Žižek men även Wendy Brown och Mark Fisher har diskuterat detta tillstånd, där problem som tidigare uppfattades som gemensamma istället blir låsta i individualistisk ram.

Utifrån denna analys blir det tydligt att det behövs reella gemensamma politiska alternativ. Det är dock inte tillräckligt, vi behöver etablera möjligheten att tänka att det går att hitta gemensamma lösningar, för trots att historien återvänt i full vigör så verkar vi fortfarande vara fast i Margaret Thatchers diktum: “Det finns inget alternativ”.