Kategorier
Allmänt

Uppsala: Transgender Day of Visibility

Idag är det Transgender Day of Visibility, en dag som är till för att belysa transpersoners liv och verklighet och som har växt fram ur en transrörelse som är trött på att inte synas eller komma till tals. Vi i Allt åt Alla Uppsala tänkte uppmärksamma denna dag genom att prata lite om det som […]

Idag är det Transgender Day of Visibility, en dag som är till för att belysa transpersoners liv och verklighet och som har växt fram ur en transrörelse som är trött på att inte synas eller komma till tals. Vi i Allt åt Alla Uppsala tänkte uppmärksamma denna dag genom att prata lite om det som ofta kallas “transinkludering”. Vi vet alla att optimalfallet såklart är att vi transpersoner sätter vår egen agenda och för vår kamp med stöd av våra andra förbundskamrater, snarare än att vi “inkluderas” på någons nåder. Samtidigt är det svårt att ta plats i en rörelse som inte är en trygg miljö, och det är detta som den här texten ämnar hantera.

Att vara trans är på många sätt att förnekas rätten till sig själv av sin omgivning. Att vara trans är ofta att inte veta om ens närstående ens kommer att låta en vara kvar ibland dem, och om de gör det, ifall de kommer bry sig om ens namn och pronomen eller om de kommer envisas med sin rätt att inte respektera en. Att vara trans är att behöva leva med andras dumma frågor, dumma prioriteringar och dumma åsikter. Ibland är det att bli verbalt eller fysiskt trakasserad. Det här är problem som även existerar i vår rörelse.

Även om vi har byggt miljöer där våld mot transpersoner inte förekommer så finns det mängder av saker som gör ens varande som transperson i rörelsen svårt. Det går inte att hålla reda på hur många gånger vi har organiserat separatistiskt på olika sätt och det slentrianmässigt har blivit benämnt som “kvinnoseparatism”. Även när sådana rum har varit uttalat trans- och kvinnoseparatistiska händer det att personer framhärdat sin rätt att benämna gruppen som “vi kvinnor”, och en måste bråka sig till att ens få betraktas som en del av det sammanhang en själv varit med och skapat. Om en inte är öppen med att vara trans kan en mötas av resonemang av typen “ja det är ju bra att inkludera transpersoner i teorin men det är ju bara något en säger, det händer ju extremt sällan att en transperson faktiskt är med”. Vad svarar en ens på sådant?

Vi transpersoner vet såklart om att även ni som inte är trans är uppväxta i en cisnormativ värld. Vi vet att en behöver övning för att uppnå något sorts vana i hur en ska hantera detta. Vi skulle vilja föreslå att den övningen börjar äga rum nu. Rent statistiskt så känner alla minst en transperson. Rent statistiskt så innehåller din lokalgrupp redan någon som är trans, oavsett om den är öppen med det eller inte. För att vi ska kunna formulera en kamp där vi tar vad vi ska ha så behöver vår rörelse vara en plats där vi vet med säkerhet att vi kommer bli respekterade och inte råka illa ut om vi är öppna transpersoner. Den säkerheten kan inte komma ur vad en får anta ska föreställa en outtalad överrenskommelse om att vi är en transinkluderande rörelse. Den måste komma ur praktik.

Därför är här lite tips både till lokalgrupper och till privatpersoner:
Visa att ni bryr er mer än att bara slänga till ett pliktskyldigt “trans- och” före benämningen av era separatistiska grejer. Posta om transfrågor på era facebooksidor och dylikt ibland. Läs på om trans. Prata inte om kön som binära. Säg ditt eget pronomen och fråga om nya medlemmars pronomen i enrum (pronomenrundor i grupper som inte känns helt trygga kan vara jobbigt eftersom en antingen måste komma ut eller ljuga då). Alltså allas pronomen, det vill säga inte bara personer ni tror kan vara trans. Respektera folks pronomen och namn. Rätta andra när de säger fel. Säg åt andra när de pratar eller skämtar om transpersoner på ett respektlöst sätt.

Vi kan inte göra anspråk på att vara en feministisk rörelse som jobbar för arbetarklassens intressen om vi inte ens kan hantera att det finns delar av arbetarklassen som inte har eller identifierar med det kön de tillskrevs vid födseln. Vi har ännu inga konkreta svar på hur transkamp förs bäst, men vi vet med säkerhet att vi heller aldrig kan hitta några i en rörelse som inte är trygg för oss. Därför är det bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.