Begreppet autonom i den autonoma rörelsen kom till Sverige genom en lång och snårig väg. Det uppstod först ursprungligen från 60–70-talets italienska operaism och den franska situationismen till att beteckna delar av 80-talets kärnkraftsmotstånd och ockupationsrörelsen i Tyskland för att slutligen landa i Sverige i början av 90-talet. Från början var benämningen ett sätt för svenska aktivister att markera mot äldre anarkister som de ansåg i allt för stor utsträckning höll fast vid gamla principer. Det blev en brytpunkt för att signalera att nu skulle gammal pacifism och ideologisk anarkistisk trohet lämnas till förmån för något nytt.
I den italienska och franska kontexten syftade det autonoma på arbetarklassens fristående och självständiga relation till partier och fackförbund. I det svenska och nordeuropeiska sammanhanget var det istället främst en benämning på en politisk organisationsform. De autonoma organiserade sig själva genom nätverk och aktionsgrupper och tog avstånd från parlamentarism. De samlade marxister, anarkister, feminister och andra politiska identiter. Gemensamt i de politiska projekten var en anti-auktoritär linje och direkt aktion som politisk metod – att påverka samhället direkt utan partipolitiska eller fackliga ombud.
Den autonoma rörelsen engagerade sig under 90-talet i en mängd olika politiska frågor och praktiker såsom feminism, miljöfrågor, husockupationer, aktioner mot multinationella storföretag, stöd till zapatisterna i Mexiko, djurrätt och såklart antifascism. Det var i antifascismen – i demonstrationerna mot den framväxande svenska vit maktrörelsen – som den autonoma rörelsen hittade sin samlingspunkt och skulle vara ett ankare som förde samman människor fram till idag.
I slutet av 90-talet växte sig antiglobaliseringsrörelsen starkare som en internationell kraft mot global nyliberalism och frihandelsavtal. Dessa ansågs ensidigt gynna de stora företagen och konglomeraten på arbetares och bönders bekostnad. Antiglobaliseringsrörelsens främst politiska praktik var protester och demonstrationer mot internationella toppmöten, som inte sällan slutade i upplopp. Denna praktik kom till Sverige i samband med EU-toppmötet Göteborg 2001. Protesterna möttes med stort motstånd och våld av polisen och en demonstrant blev skjuten i ryggen av en polisman. 70 personer dömdes i domstol och blev en vändpunkt för den autonoma rörelsen. Händelserna tvingade aktivister att tänka om och reflektera över på vilket sätt politik skulle göras.
Under samma tidpunkt återupptäcktes den italienska autonoma teorin i den autonoma rörelsen. Från att ha varit en mer allmänt anti-auktoritär, frihetlig vänster fick marxismen och fokuset på klasskamp ett allt större inflytande. Detta syntes bland annat i organisationen Folkmakts tidskrift Riff-raff och i de texter som gavs ut av kollektivet Kämpa tillsammans.
Kritiken som lyftes fram mot de tidiga autonoma var att de ägnade sig åt ett livstilsprojekt snarare än ett politiskt projekt. Dessa kritiker skulle emellertid i sin tur anklagas för att ägna sig åt ett livstilsprojekt, fast i en “arbetaristisk” riktning. Veganism och punkestetik ersattes av köttätande och “arbetarjargong”.
Men 00-talets debatter innebar ändå att arbetarklassen och dess självständiga kamp klev längre fram på scenen i den autonoma teorin. Politik var inte enbart att göra aktioner eller gå i demonstration utan något som människor kunde göra genom att strejka med sina arbetskamrater eller vägra betala hyran tillsammans med sina grannar. Under denna tid skapades projekt som syftade till att skapa motstånd genom att organisera sig med de som var en nära. Människor snackade ihop sig på sina arbetsplatser och skrev böcker om sina erfarenheter av att kämpa ihop. Syndikalistiska Ungdomsförbundet startade projektet Planka.nu för att mobilisera resenärer för gratis kollektivtrafik. Unga autonoma genomförde skolstrejker tillsammans med sina klasskamrater i protest mot oönskade förändringar. Helt plötsligt insåg man möjligheterna som fanns i att ställa sig tillsammans med andra, utanför sin subkultur och politiska miljö.
Denna rörelse i autonoma vänstern beskrivs ibland som vändningen mot vardagen. Denna vändning kan också förstås som en vändning från ensidigt fokus på antifascism. Förbundet Allt åt alla bildades 2009 med dessa idéer i bakgrunden. Antifascismen var inte ett tillräckligt eller tillfredsställande projekt för att skapa en annan värld. Ironiskt nog skulle Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010 innebära att en stor del av 10-talet fokuserade just på bekämpandet av högerextremismen.
Fram till 20-talets början har vi sett att den autonoma rörelsens kraft och energi i allt mindre utsträckning engagerar och mobiliserar människor. Unga människor rör sig inte till de traditionella autonoma strukturerna och organisationerna. Det autonoma tar inte längre plats i offentligheten. Många aktivister vittnar om en politisk nedgång. Samtidigt har det växt fram nya rörelser som en allt mer aggressiv klimaträttviserörelse och välfärdsprotester. Det tycks inte vara en allmän brist på politisk vilja som är anledningen till nedgången, utan kanske snarare att de autonoma inte längre fyller den funktion och de behov som de gjorde tidigare. Det kanske än en gång är dags för något nytt.
Ett genomgående kännetecken för den autonoma rörelsen är dess vilja att lämna det gamla och förnya sig. Det var på det sättet som det autonoma blev ett politiskt uttryck i Sverige och det var även därigenom som klasskamp och självorganisering blev fokus för de autonoma aktivisterna. Kanske är det naturligt att nästa steg för den autonoma rörelsen är att lämna sig själv bakom sig med sikte på nya sätt att förstå och göra politik.
