Vilken position har den autonoma rörelsen idag?

Vi i GigWatch ser oss inte som någon del av en autonom rörelse, däremot har vi medlemmar med tidigare erfarenhet av att försöka driva gigekonomi-frågan i det sammanhanget, exempelvis med Nopestr-kampanjen genom Syndikalistiska Ungdomsförbundet. Den kampanjen kan ses som embryot till de senare projekt, exempelvis GigWatch, som fokuserar på gigekonomifrågan.

Men det är också en kampanj som fick baseras helt på sociala medier på grund av det svala intresset från en föreställd autonom vänstermiljö. Erfarenheten därifrån var helt enkelt att det inte gick att förlita sig på att kunna mobilisera en autonom rörelse för något så litet som en nedröstningskampanj mot en app. De grupper som kontaktades hade för lite resurser för att kunna fokusera på något annat än sina kärnfrågor, eller var i praktiken enmannaprojekt som bara till namnet fortfarande kunde kallas organisationer. Det fanns helt enkelt inte särskilt mycket rörelse i rörelsen.

Kanske var också frågan i sig svår att mobilisera kring. En outtalad föreställning som förekommit mycket i de här sammanhangen är att arbetsfrågor bör lämnas till facken. Kanske beror den på att man inte vet hur man ska närma sig dessa frågor utomfackligt. Man vet hur man mobiliserar kring exempelvis antifascism och feministiska frågor, men inte arbetsvillkor annat än som direkt understöd för facken.

För att utgå från Stockholm, som vår fysiska verksamhet utgick från innan coronapandemin – så är den numera ickeexisterande. Den självidentifierade autonoma rörelsen har varit på nedgång länge och nu slutligen imploderat.

Ser vi en ny vänster växa fram? Vad är det isåfall?

Samtidigt beror det ju på vad man menar med en autonom rörelse. Klart det finns en enorm relevans i att driva politiska frågor utanför partipolitiken, och vissa kanske automatiskt räknar alla utomparlamentariska vänsterinitiativ som en del av autonoma rörelsen. Men begreppet definieras oftast mycket snävare än så, och rymmer en rad föreställningar om vad en ’’autonom’’ är och gör som vi inte är särskilt intresserade av att förhålla oss till.

Vi är mitt uppe i en förändring just nu, men det är svårt att identifiera den typen av trender samtidigt som de händer. Om en ny vänster växer fram har den förhoppningsvis lärt sig något av den gamla.

Borde vi lämna den autonoma rörelsen bakom oss?

Det valet har redan gjorts åt oss. Frågan idag är om vi vill släppa den och gå vidare eller fortsätta identifiera oss med och sätta vår tilltro till en rörelse som inte finns. De grupper som kommer överleva autonoma rörelsen är de som lyckats hitta nya sammanhang och potentiella allierade, eller skapa sådana.