2014 drabbades Malmö av ett kraftigare skyfall än vad stadens infrastruktur kunde hantera. På ett dygn regnade det ca 100 mm, och vattenmassorna vällde upp över vattenledningar och avlopp. Sofielund är en stadsdel i Malmö som drabbades särskilt hårt av regnet. Det är tätbebyggt, omringat av stora vägar och det finns inte särskilt många grönytor. Området har i perioder haft dåligt rykte på grund av dess ruffighet och tidvisa problem med hög brottslighet. Stadsdelen har en karaktäristisk doft av nybakat bröd eftersom Pågen har industriverksamhet i närheten. I övrigt utgörs stadsbilden av en märkligt bred blandning av gamla nedgångna gatuhus från 1800-talet, kvarter omringade av låsta staket, hyresrätter i miljonprogram och gamla 20-talshus med vackra höga fönster.

Malmö stad har en hög andel hårdgjorda ytor, det vill säga ytor där marken täckts av betong, asfalt eller stenplattor. Med andra ord: väldigt lite grönska. Samtidigt är avloppssystemen byggda för länge sedan, då det var mindre tätbefolkat, färre hårdgjorda ytor och mer sällan extremväder. De hårdgjorda ytorna absorberar värme och hindrar vatten från att tränga ner i jorden. Vid extremvärme blir hårdgjorda städer värmekittlar och vid regn har vattnet ingenstans att ta vägen. Det senare hände i Sofielund 2014. Källare och förråd svämmade över, och saneringskostnaderna blev höga. Det som förvarades i källarförråd förstördes och man ställde containrar på gatorna där de boende fick slänga sina förstörda ägodelar.

I FNs klimatpanel pratar man om två typer av sårbarhet som gör att människor drabbas hårdare av klimatförändringar: känslighet för skada och förmåga att anpassa sig. Särskilt sårbara är de riktigt unga och gamla, men de klasskillnader som präglar människors liv i Malmö idag påverkar också vem som drabbas av klimatrelaterade risker. Klimatförändringarnas konsekvenser är inte jämnt fördelade, utan drabbar människor olika utifrån det samhälle vi byggt upp. Malmö är en stad med stora klasskillnader mellan bostadsområden som ligger tätt intill varann. I Sofielund bor det sammanlagt 9000 personer och den genomsnittliga inkomsten är lägre än genomsnittet i Malmö. Nästan hälften av de som bor i området har utländsk bakgrund och arbetslösheten är hög. Runt vissa bostadsrätter och radhus har det byggts staket och murar där det krävs kod för att komma in. Bland hyresrätterna är det ruffigare men också mer socialt. Jag bodde två år i en funkislägenhet i Södra Sofielund, mitt emellan Sevedplan och Dalaplan. Det är charmigt och levande, men också smutsigt och nedgånget.

Det är inte så överallt i Malmö dock. Den som har pengar drabbas inte av samma konsekvenser av klimatförändringarna. I villaområden kan vattnet i större utsträckning absorberas och lagras i gräsmattor och alléer, vilket hindrar översvämningar av källare och förråd. I områden med höginkomsttagare finns även större kapacitet att förbereda sig genom att investera i skyddsåtgärder. Det är förstås också mycket enklare för dessa personer att ersätta förstörda ägodelar genom att köpa nya. Sårbarheten är därför lägre för de rika, som lättare kan anpassa sig.

Hur vi bygger våra städer kommer få stor påverkan på hur väl rustade vi är för klimatförändringar, och vem som drabbas. När det kommer till att anpassa staden till och mildra effekterna av klimatförändringar så är det viktigt att planera in vatten och växtlighet. Vattenytor kontrollerar värme genom att svalka och utgör ytor för att samla regn. Grönytor binder och försenar flöden av vatten. Den organiska materien kyler och fuktar luften vilket mildrar effekten av extrem hetta. Träd och buskage skuggar. För kommunen är grönytor dock en kostnad; mark som måste underhållas utan att den skapar värde. Grönytor blir nedtrampade vid folkmassor, lervälling vid regn, vissnar vid stekande hetta. Grönytor behöver planteras, klippas, skötas. Därför asfalterar man gärna. Mindre underhåll för kommunen, mer slittåligt. Plantering av träd och större buskage tar också tid innan det uppnår sin önskade effekt att bidra med skugga och innan de utvecklar fullvuxna rotsystem som suger åt sig vatten. Denna typ av långsiktiga satsningar kan vara svåra att motivera för en kommunpolitiker som ofta föredrar projekt som ger resultat innan det är dags för nästa val.

Det är först efter översvämningarna man börjat planera in gröna ytor i Sofielund. Men trots att kommunen vet allt detta och trots att kommunen har en så kallad ”grönplan” så blir ändå allt större ytor i Malmö hårdgjorda. Denna utveckling kan vi följa genom Malmö kommuns egna mätningar genom verktyget “Miljöbarometern”, där kommunen mäter miljötillståndet inom en mängd olika frågor.

Klimatfrågan är global och kan ofta kännas som en fråga där beslut tas långt bort. På COP-möten med dess globala gradmål och nationella åtaganden och i regeringsbeslut. Men klimatfrågan är också lokal och nära. Klimatfrågan är en konkret fråga i vår vardag, på våra innergårdar och gator. Översvämningar och värmeböljor drabbar konkreta städer, människor och samhällen, och lösningar finns i hur städer planeras och utvecklas. De finns i översiktsplaner, detaljplaner, renoveringar, nybyggnationer. Det är sociala program, aktiva politiska beslut.

Samtidigt är åtgärder för klimatrelaterad riskhantering något som används för att driva igenom gentrifiering, och nya klimatanpassade områden är ofta dyra. Kommunen gör upphandlingar med privata byggbolag som bygger klimatsmarta, dyra lägenheter. Klimatanpassning och riskminimering har varit ett av samarbetsområdena för BID – Business Improvement District – ett partnerskap mellan fastighetsägare i Sofielund för att “öka trivseln”, samtidigt som det bidrar till gentrifiering och förhöjda kostnader. Klimatanpassning blir ett sätt att öka marknadsvärdet och att byta ut invånarna till  invånare med mer köpkraft. I klimatsammanhang pratar man om att klimatförändringarna har en stratifierande effekt, där de som redan är sårbara drabbas hårdast. Men även de klimatåtgärder som genomförs kan ha en negativ effekt, detta kallas då “maladaption” eller missanpassning på svenska. Det är när man genomför åtgärder som i sin tur skapar mer sårbarhet, utsatthet eller fara. Men det här är såklart inte en “miss” utan med mening. Klimatanpassning är ett ett sätt att argumentera för “standardhöjningar” för gentrifiering; anpassning genom utträngning. Det är en trend som synts i Sofielund sen 2014, men trenden för denna typ av “maladaption” där anpasnsing sker på de resurssvagas bekostnad återfinns även i andra städer, ofta med enormt tragiska konsekvenser. De åtgärder som ska skapa resiliens skapar istället ännu mer sårbarhet.

Klimatanpassning är något som behöver ske i städer. Men vi kan välja hur den ska se ut. Vi kan inte låta politiker sitta och upphandla byggprojekt med byggherrar som tränger ut de som bor i staden. Vi kan heller inte låta klimatanpassningen för de svagaste fortsätta vara bristfällig och eftersatt. Klimatanpassning måste vara social, för att inte ytterligare förstärka de negativa socioekonomiska konsekvenser som klimatförändringen redan orsakar. För att inte vara ett verktyg för att tränga ut och marginalisera de resurssvaga. Och den måste vara rättvis, så att staden är möjlig att leva i för alla.

Klimatanpassning i staden handlar såklart om energieffektivisering, hållbara byggmaterial och elbussar. Men det handlar också om att en annan klimatkris är möjlig. En där anpassningar inte skyddar de starka på bekostnad av de svagare, utan där vi skyddar varandra tillsammans. Det är vad ett anständigt samhälle gör. Det måste vi kämpa för.

Klimaträttvisa är också rätten till staden – en stad åt alla.