Kategorier
Allmänt

Tal från ”Solidaritet med Kärrtorp”-manifestationen 20/12, Lund

I fredags höll jag tal för första gången. Vi hjälptes åt att skriva och kamrater kom med bra synpunkter när jag läste upp det för dem. Att lära sig att tala inför en grupp människor är del av en demokratisk process, där vi tillsammans lär oss allt det här med att organisera demonstrationer, sätta ihop tidningar och hemsidor, fixa fester och bbq, hantera hotet från fascister, affischera, starta kaféer och sociala center, laga mat och cyklar, släppa musik och skapa workshops, osv. Allt det som skapar mer och mer gemenskap och sätter frön till en ny värld här bland oss. Lär sig fler att tala så behöver man inte förlita sig på samma person jämt. En person som dessutom kommer i en onödig maktposition. Allt åt alla fick inleda vid demon mot nazisternas våldshandlingar i Lund i fredags 20/12. Här nedan kan du läsa ungefär vad som sades:

Talet:
”Jag antar att de flesta som är här har hört vad som hände i Kärrtorp i söndags. Strax efter att demonstrationen anordnad av Linje 17 hade börjat attackerades den av runt 30 nazister, beväpnade med knivar, påkar, glasflaskor, knallskott. Deltagare i demonstrationen, många av dem barn och gamla, flyr i panik. Ett litet antal organiserade och oorganiserade antifascister är dock snabba med att ställa sig mellan nazisterna och demonstranterna, och börja slå tillbaka dem fysiskt. Sen inträffar det avgörande ögonblicket: hundratals andra demonstranter övervinner sin rädsla och bestämmer sig för att stanna kvar. Man går i armkrok framåt tillsammans, och skriker slagord, om och om igen: ”inga rasister på våra gator”. Man driver bort nazisterna från sitt torg och sina kvarter, och ut i skogen. Medan de som är längst fram får tillfälle att ge några nazister vad dom förtjänar. Det finns ingen gräns för nazisternas våld. Det börjar på gatan och slutar i gaskammaren. Att möta nazistiskt våld är nödvändigt. Utan det arbete som grupper som AFA och RF – men framförallt alla de oorganiserade unga, men även äldre – har lagt ner genom åren, om man inte gång på gång hade mött nazisternas våld fysiskt, och utmanat dom på gatan… Hur hade Sverige sett ut då? Hur hade situationen varit på våra gator, i våra skolar, och på våra arbetsplatser? Och utan de erfarenheter som vi har av antifascistiskt arbete – hur hade det gått i Kärrtorp i söndags?

Att organisera sig, eller bara ordna telefonlistor och liknande med vänner, arbetskamrater, osv. för att snabbt och smidigt kunna konfrontera nazisterna är jättebra. Men antifascism är inget utan den sociala biten. Jag läser på nätet om avhoppare från SMR som berättar sina minnen från tiden som nazistiska aktivister. Det bästa var gatuslagsmålen med AFA på Söder i Stockholm. De värsta minnena var folkliga protester, som i Nyköping där pensionärer och andra lokalbor omringade nazisterna och skramlade med nycklar under deras demonstration. Vad fascismen hatar och fruktar är socialt motstånd. Och speciellt den sorts stadsdelsorganisering som Linje 17 är ett exempel på. Andra exempel är Megafonens arbete i Husby och Norra Botkyrka, Pantrarna på Hisingen och Allt Åt Alla i Umeå och här på Norra Fäladen i Lund. Fascismen växer ur människors rädsla och frustration. Den hämtar sin näring från arbetslöshet, nedskärningar, ökade klassklyftor och slappa, utsålda politiker. Levande kvarter och stadsdelar med engagerade lokalbor betyder döden genom syrebrist för fascismen. Där försvinner fascismens livsluft, vilket är rädsla och främlingskap. Den mest effektiva antifascismen är när vi går ut på gatorna tillsammans, som här idag. När vi inte längre är rädda. När vi bryr oss om och hjälper varandra, och organiserar oss i vardagen, i våra kvarter, på våra skolor, på våra arbetsplatser. Det är kul att se så många bekanta ansikten här idag, men framförallt är det kul att se så många nya ansikten. Jag är säker på att vi syns snart igen.”

/från en medlem i Allt åt alla Malmö

Kategorier
Allmänt

Att gemensamt bygga ett apberg i staden

Längs gågatan kommer tvåtusen umebor gående i antifascistisk solidaritet och med facklor i händerna. När de når fram till Rådhustorget ställer de sig, i vanlig ordning, framför den plats där torget möter Rådhusesplanaden. Här, på den jordplätt som idag markerar var det rivna Apberget en gång stod, har någon eller några byggt en egen kopia av den traditionella talarstolen – upplyft i höjd på staplar av lastpallar.
I bakgrunden av det snart folkfyllda torget, nedanför kulturhuvudstadens glashus, står kommunens tillfälliga ersättningsscen bortglömd i det mörka, kalla regnet.

Under den knappa timmen där på torget i lördags genomfördes en dubbeltydig manifestation om rätten till staden. Å ena sidan den solidaritetsvilja som formellt samlat oss där – mot fascisters ökande försök att genom hot och våld ta gaturummet i anspråk för att skapa otrygghet och minska vissa gruppers och individers rörelseutrymme i staden. Å andra sidan denna rent praktiska markering mot hur gemensamma platser tas ifrån oss genom en politik som undertrycker vissa intressen till förmån för andra.

Apberget har sedan läckan om den stundande och sedermera genomförda rivningen, kommit att bli en symbol över en politisk ordning där medborgarnas intressen i staden allt mer sätts på undantag. Som vi tidigare beskrivit handlar inte konflikten i huvudsak om platsen i sig – utan i högre grad om de bristande demokratiska processerna i planeringen kring den stadsomvandling som pågår. I avsaknaden av verkliga dialoger och inflytande från de som faktiskt använder dessa platser, har politiker och tjänstemän med tydlighet missbedömt platsens betydelse för vissa umebor.

Mycket har sagts och skrivits under de månader som nu passerat sedan grävskoporna skyfflade bort stenar och talarstol från platsen. Tjänstemän och politiker har avslöjats med lögner om både det ena och det andra under debattens gång, men har trots detta lyckats klamra sig fast vid sina positioner. Dessa debatter är uppenbarligen viktiga, men det som hände i lördags är kanske än viktigare.

Att ta sig rätten till staden
Kring en facebooksida, en hemsida och en twitter-hashtagg har en anonym grupp samlats under namnet #apanfattas. Metoden är lika enkel som genial: de uppmanar umebor att, precis som de gjort sedan mitten av 1980-talet, gå till den plats där Apberget låg för att tillsammans käka lunch. På detta sätt tas platsen på ett konkret sätt i anspråk för att belysa just de behov och begär som vi anser borde forma planeringen av stadsrummet. Det står i full motsättning till tanken om att skapa en mer ”attraktiv stad” genom intima samarbeten mellan kommun, handlare och fastighetsägare; om att skapa en plats där folk konsumerar så mycket som möjligt.
När man vid lördagens demonstration även åsidosatte den ordning som Umeå kommun försökt upprätta, och återskapade platsen med en tillfällig talarstol, utvidgade man detta praktiska motstånd. Apbergets funktioner skapas och återskapas, oavsett vad planerarna försöker göra med platsen. Detta är att ta sig rätten till staden, att agera efter principer om en ”urban allemansrätt” – de som använder en plats ska också ha inflytande över dess eventuella omformningar. Det behöver i slutändan inte handla om majoritetsvilja, utan om att tillgodose behov och begär även hos smala, svaga medborgarintressen och ge dessa en självklar plats i stadsrummet; att bygga en stad där så många som möjligt känner att deras specifika intressen syns och tillåts styra bredvid en mångfald andra – snarare än att ständigt underordnas krassa ekonomiska intressen.

Exemplet med cykelbron vid Strömpilen
I början av 2000-talet pågick en seglivad och tyst konflikt mellan boende i de sydöstra stadsdelarna och Umeå kommun. På Gimonäs, nere vid Kolbäcksvägen, hade en ”naturlig” gångpassage uppstått. Istället för att gå flera kilometer av omvägar bort till den enda verkliga gång- och cykelpassagen från stadsdelarna till Strömpilsplatsen, gick boende rakt över Kolbäcksvägen och järnvägen för att komma ner mittemellan Komatsu Forests fabrik och Ica Maxibyggnaden.
Umeå kommun ansåg att denna gångväg var farlig och satte sedermera upp stängsel mellan bilvägen och järnvägen för att stänga passagen och leda människorna bort till cykelvägen vid dammen.

Bilden visar med nedre pil var konflikten om passagen skedde. Den övre pilen visar var Umeå Kommun tyckte att boende skulle passera istället.

Detta skulle emellertid visa sig vara lättare sagt än gjort. Gång på gång klippte boende i området upp stängslet för att öppna passagen, och gång på gång slöt kommunen igen den. I tysthet pågick konflikten i veckor, månader, år. Boende vägrade helt enkelt att finna sig i planeringen, och tog sig rätten att omforma staden efter sina behov.

Tillslut gav Umeå kommun upp och inledde diskussionerna om en verkligt planerad genomfart för gång- och cykeltrafik på platsen. Idag går, som många av er vet, en hög och lång bro ner från Gimonäs till Strömpilen, just på denna plats. Vad som föranledde dess uppförande är emellertid sådant som sällan kommer fram i kommunala pressmeddelanden. Konflikten är ett pedagogiskt exempel på hur en sådan metod som nu används av #apanfattas kan tvinga planerare och politiker att anpassa sig efter människors behov, oavsett vilka riktlinjer som formellt styr genom till exempel översiktsplaner och andra vägledande dokument.
Egentligen ser vi detta hela tiden, i synnerhet kring dragningar av just gång- och cykelvägar. Platserna i staden är många genom åren där man först planerat en väg för att sedan finna sig i en situation där människor istället passerar över en gräsmatta eller rakt över en bilväg – för att därefter tvingas anpassa planeringen.

Låt #apanfattas bli en bred mobilisering för platsens återupprättande som social mötespunkt och demokratisk funktion i staden. Men låt även exemplet vara framträdande för hur vi ska använda stadsrummet generellt, när vi vill ta oss rätten till staden – som gemensamt borde vara vår.

Läs även Allt åt Alla Stockholms text om kvartersorganiserad antifascism, apropå lördagens demonstration, ”rätten till staden” och händelserna i Kärrtorp de senaste veckorna:
https://alltatalla.se/allmant/grannsamverkan-mot-nazism

Kategorier
Allmänt

Julkalender 2013 lucka 24

Kategorier
Allmänt

Julkalender 2013 lucka 23

 

Kategorier
Stockholm

Polisen försöker dela oss

Kärrtorp, lördag förmiddag: Nätverket Linje 17 har bjudit in till funktionärsmöte inför söndagens stora demonstration. Runt ett bord sitter ett tjugotal personer och lyssnar till polisen, som är där för att informera och svara på frågor. Många av deltagarna känner oro: kommer nazisterna att attackera igen?

Överraskande nog börjar polisen varna för en helt annan grupp som väntas komma. ”Förortskids” kallar han dem. ”Om man ser till vilka artister som ska spela förstår ni kanske vad jag menar. Det är mycket hiphop som attraherar de här kidsen”. Tydligen finns uppgifter om ungdomar “utifrån” som vill “bränna bilar och sånt”. Polisen är noggrann med att understryka att det inte rör sig om några meningsmotståndare, utan bråkstakar som attraheras av hiphop och våld.

Problemet enligt Polisen är att skivbolaget Redline hjälpt till att arrangera en gratis lineup med Sveriges största hiphopartister. Detta ger manifestationen ytterligare styrka och förhoppningsvis drar det ännu fler deltagare. Varför skulle det vara ett problem? Och varför kände sig polisen så säker, att han utan att blinka kunde göra kopplingen hiphop – förort – bråkiga ungdomar och brända bilar? Att Polisen öppet pekar ut hiphopen, en till stor del ickevit subkultur, som en samhällsfara är kanske inte förvånande, givet de rasistiska skandaler som skakat poliskåren på sistone. I deras värld är steget inte långt från “invandrarkultur” till våldsamt upplopp.

Polisens sätt att uttrycka sig var alltså ingen felsägning. I somras publicerades Metodhandbok för samverkan mot social oro, en manual för att engagera civilsamhället i polisarbete som syftar till att slå ner oroligheter. Här talar man ogenerat i termer av goda och onda krafter. De goda är de som hjälper till att hålla ordning, alltså de som väljer att kuva sig för polisen. De onda är mer svårdefinierade, eftersom att de utgörs av alla okontrollerbara element. Exempelvis artisterna kring Redline Recordings faller, enligt rapporten, under den senare kategorin. Inte för att de vill ha kaos, men för att de kritiserar samhället och ordningsmakten och därför kan ge legitimitet åt ”bråkmakare”.  Målet med polisens varningar är att få nätverk som Linje 17 att isolera grupper som polisen inte gillar.

Alla förortsbor behövs. Om vi splittrar oss förhandlar vi bort den bredd som är nödvändig i en antirasistisk rörelse. Sedan i söndags har något tagit form som Polisen vill hänga in och kontrollera, genom att försöka definiera ett yttre hot, så kallade ”förortskids”. För dem är Redline ett hot, för oss är det ett samhällskritiskt skivbolag som samlar flera av Sverige idag största artister och därmed en självklar del av kampen.

Vi kan varken låta antirasismen vara en exklusiv kamp, tillskriven vissa men inte andra, eller låta Polisen uppställa formerna i vilka den får föras.

Tomik, Alija, Amina 

Allt åt alla Stockholm – En del av funktionärsgruppen på lördagens demonstration i Kärrtorp. 

Kategorier
Allmänt Stockholm

Grannsamverkan mot nazism

There are some parts of New York I’d advise you not to invade.
– Humphrey Bogart till nazistöversten Strosser i Casablanca

Det började med en krypande känsla av oro. Någon hade sett nynazister öva konfrontationer på idrottsplatsen. Gymnasieskolan och den lokala självorganiserade biografen täcktes med affischer och sprayade hakkors. Lyktstolparna med klistermärken. Vid tunnelbanestationen misshandlades en ung man av några svartklädda personer som kommit fram och frågat om han ogillade nazister. Diskussionerna växte i de lokala nätverken, på Facebooksidor, bland föreningarna och butikerna i området. Så kallade man till en demonstration mot rasism – för att skingra oron och sätta ord på upplevelserna. Linje17 mot rasism. De boende i området, barnfamiljer, gamlingar och grannar samlades på torget för att lyssna till lokala talare och unga popband från trakten. Då gick nazisterna till attack. Med glasflaskor och bengaler presenterade de sig för Kärrtorp.

Nazistattacken riktade sig mot lokalsamhället. Den sätter två diametralt motsatta sätt att förhålla sig till platser, till de orter där vi bor, i blixtbelysning.

För högerextremister måste platser ockuperas, genom militariserad närvaro i form av medborgargarden eller nattliga räder. Det handlar om att på olika sätt markera ett territorium för att skapa rädsla och osäkerhet hos andra. Man terroriserar invandrarägda butiker, sprayar slagord på husväggar, patrullerar gatorna för att få människor med invandrarbakgrund eller andra ”fiender till nationen” att flytta från orten. Ett försök till etnisk rensning på lokal nivå. Hos de tyska nationalisterna kallas denna strategi att upprätta ”nationella befriade zoner”. Målet med fascismens attacker är just att slå sönder den sociala sammanhållningen, genom att rikta sig mot de platser och strukturer som utgör knytpunkter i områdesgemenskapen. Lyckas detta finns bara isolerade individer kvar. På så sätt kan en liten gruppering kontrollera stora områden.

Antifascism är alltid självförsvar, ett kollektivt självförsvar för våra levda liv. Men vi kan inte bemöta den yttersta högerns försök att uppnå en militariserad kontroll över områden med samma medel. Våra metoder är totalt motsatta.

Förra vågen av våld från Svenska motståndsrörelsen (SMR) kulminerade i att organisationen imploderade och vände sina knivar mot varandra. De medlemmar som hoppade av har efteråt berättat om vilka upplevelser som varit deras bästa och värsta under tiden i SMR. Bäst var de tillfällen då torgmöten ledde till konfrontationer, då man fick kasta sig in kampen mot sina fiender. Två gäng i konflkt om kontrollen över ett område.

Men de situationer som upplevts som allra jobbigast var dock av ett annat slag. Ett återkommande exempel var SMR:s försök att etablera sig i Nyköping, då man möttes av folkliga protester, bestående av människor i alla åldrar som ställde sig och skramlade med nyckelknippor – Nyköpings stadssymbol. Nyköpingborna använde nazisternas närvaro för att stärka den egna gemenskapen, övervinna sin rädsla och visa upp sin mångfald. ”Ni försöker dominera denna plats, men det är vi som bebor den”. Samma svar ger Kärrtorpborna. Nätverket Linje17 i Skarpnäcksområdet visar hur vi bäst bemöter högerextremismens försök att etablera sig i området. Svaret är att stärka de självorganiserade lokala strukturerna. Att basera organisering på frågor som påverkar det vardagliga livet: bostadspolitik, stadsdelsutveckling, behovet av gemensamma utrymmen och att motverka segregering. Syftet med stadsdelsorganiseringen är att öka det lokala medbestämmandet och organisera samhället utefter de boendes behov.

Stockholms förorter är de platser i staden där självorganiseringen varit som mest intensiv. Till skillnad från innerstadsbor ordnar förortsborna, till exempel längst Linje 17, loppmarknader, kolonilottsodlingar, knytkalas, och initiativ mot utförsäljningar hyresrätter, hela hyresbestånd och centrum. Man verkar för en mer demokratisk utveckling lokalt, som utgår från de boende och inte från stadshusets ”Vision 2030″, ”Söderortsvisionen”, ”Järvalyftet” eller liknande toppstyrda projekt.

Den massiva solidariteten med Kärrtorpsborna efter nazistattacken är fantastisk. I stad efter stad har stora antirasistiska manifestationer hållits som inledning på julhelgen. Men det får inte stanna där. Markera inte bara solidaritet med Kärrtorp – som en tillfällig samling i stan mot rasism – utan organisera den på samma varaktiga sätt: för hem den till de områden där ni bor och lever.

Låt antirasismen bli en ”Grannsamverkan mot nazism” som går utöver att bara tvätta bort hakkors och sen lägga locket på, vilket fyra 15-åriga Kärrtorpstjejer så klarsint konstaterade i ett öppet brev i Dagens nyheter. Det bästa sättet att motverka nazism och rasism är att organisera sig lokalt, diskutera hur man tillsammans dels försvarar sig mot attacker som den i Kärrtorp, men även hur våra bostadsområden kan bli öppnare, fyllas med de aktiviteter som saknas, må vara fik, kvartersbio, badhus, fritidsgårdar av och för oss.

Med grannsamverkan mot nazism kan vi undgå de många problem som kan uppstå när den antifascistiska kampen drivs av specifika organisationer, där eventuella konflikter rörande metoder och principer kan sätta käppar i hjulen på kampens effektivitet. Istället kan man utgå från den specifika och konkreta situation som existerar där och då, för endast de som lever där och då kan veta vad som är nödvändigt eller malplacerat i termer av strategi och taktik. Det är endast dessa som vet hur stort problemet är, på vilka nivåer eller i vilka områden problemet primärt existerar, samt vilka som är lämpliga att kontakta, vilka verksamheter som kan tänkas involveras, etc.

Vi bör sträva efter att den antifascistiska kampen ska kännas så ”ofarlig”, så lite tidskrävande och alltså så bred som möjligt. I kraft av de breda områden kampen täcker, i kraft av alla de olika håll den kommer ifrån och i kraft av en mångfald av taktiker, så kan antifascismen bli en enkel kamp att driva som inte måste handla om att sätta livet på spel genom oundvikliga sammandrabbningar. Det första steget är att hålla ihop mot de som vill splittra vår gemenskap, minska vårt inflytande i vår direkta omgivning och göra den exkluderande. Lyckas vi sedan att på olika håll etablera en antifascistisk praktik i våra områden så har vi både stärkt vår gemenskap, vårt självbestämmande och gjort våra närmiljöer omöjliga för nazister att pinka revir i.

Grannsamverkan behöver inte bara betyda samverkan mellan boende i ett hus, mellan olika hus eller mellan grannskap – det kan också vara samverkan mellan olika förorter eller stadsdelar. Kan vi bilda starka kopplingar i grannskapen så kan vi också göra det mellan orter, och därmed kan vi dela erfarenheter, lära varandra kommunikationsmetoder, hur vi organiserade oss när nassarna dök upp i kvarteret, vilka vi involverade och hur vi pratade med folk i våra områden för att få med så många som möjligt, hur vi aktiverade vår gemenskap även nattetid, hur vi fick tillgång till det lokala biblioteket för att ordna möten, skrivcirklar, etc. Vi måste utgå från det konkreta, men relatera till det övergripande.

Skapa ett, två, sextontusen Linje17. Det är vår masslinje.

Läs mer:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article18061510.ab

Kategorier
Allmänt

Julkalender 2013 lucka 22

Kategorier
Allmänt

Julkalender 2013 lucka 21

Kategorier
Allmänt

Julkalender 2013 lucka 20

Kategorier
Allmänt

Upprop – ”Rätten till staden känner inga gränser”

Den kommande helgen åker medlemmar i Förbundet Allt åt Alla till Hamburg för att demonstrera för det ockuperade huset Rote Flora, och i samband med det undertecknar vi även detta upprop, här översatt till svenska.

 

Rätten till staden känner inga gränser!

Med en internationell och rikstäckande mobilisering kallar det ockuperade huset Rote Flora till en demonstration den 21 december mot vräkningshotet som står riktat mot huset, för att bevara Esso-husen och för Lampedusa-flyktingarnas rätt att stanna. Vi undertecknade detta upprop med vårt brokiga och högljudda block i demonstrationen för att på ett bestämt sätt understryka kravet på ett socialiserat offentligt rum, som tillhör alla. Därför säger vi: Rätten till staden känner inga gränser!

 

”Rights are not given, they’re taken!“

Rätten till staden är bara värd något om den gäller alla människor. Rätten till staden innebär att alla människor undantagslöst har rätt att bestämma var och hur de vill leva. Oavsett vilket kvarter, vilken stad, vilket land eller vilken världsdel det gäller. Oavsett om vi bor i hyresrätter, om vi lever i alternativkulturella frizoner eller har tvingats fly från våra hem. Oavsett hur länge vi har varit här eller var vi kommer ifrån. Vi menar att människors rätt till stadsrummet inte kan förverkligas så länge den rätten villkoras med begrepp som ”illegal invandring”,”tolerans” eller uppmaningar till ”integration”. Vi vill inte att någon ska ”integreras” i det rådande systemet. Vi vill inte heller att någon människa ska ”tolereras”. Istället vill vi kalla till en öppen gemenskap där vi utifrån gemensamma premisser utformar hur vi lever och verkar tillsammans. Styrkan i Rätten till staden-rörelsen ligger i kombinationen av att kunna erkänna våra utgångspunkter som olika, samtidigt som vi kan hitta och uppfinna gemensamma ytor för kamp.

 

”Freedom of movement, Freedom to stay!”

Det går inte en dag utan att kampen mot den europeiska asylpolitiken och för de 300 Hamburgska Lampedusa-flyktingarna fortsätter. Denna våg av antirasistiska protester mot politiken som Hamburgs senat driver hade inte varit möjlig utan flyktingarnas fantastiska självorganisering. Detta är mer än en reaktion på den senaste tidens rapporter om dödsfall vid EU:s yttre gränser. Solidariten med ”Lampedusa i Hamburg”-rörelsen bärs fram av idén om lika rättigheter för alla, men den växer även ur erfarenheter människor som bor här har av att begränsas till att fungera som ekonomiska objekt. När staden i allt högre grad överges åt marknaden och vinstdrivna aktörer blir också vi som bor i den allt mer bedömda efter ekonomiska kriterier. De som staden inte längre kan rymma till följd av ständigt ökande hyror och levnadsomkostnader, de som inte passar in i stadens sanerade rum eller har för lite pengar eller ”fel” ursprung görs osynliga och trängs ut i stadens periferi; bortom tunnelbanor och pendlingskorridorer.

 

Ockupera hus, socialisera boendet!

Det är inte bara på gatorna som den sociala uppdelningen av stadsborna syns allt tydligare. Samtidigt som många bor i lyxiga mångmiljonvillor växer de fattigas områden, och de allt fler människor som ingen bryr sig får klara sig bäst de kan i tältläger eller på gatan. En institutionell rasism formar hela bostadsmarknaden, med mäklare och hyresvärdar som väljer bort människor med ”utländska” efternamn. Det räcker inte med att bygga ett par tusen nya lägenheter. Vi måste ifrågasätta en kapitalistiska organisering av boende från grunden. För oss innebär detta till exempel att förstå hus och lägenheter som allmänningar, att sätta kontrollen av bostäderna i de boendes händer, att utveckla mekanismer bortom marknaden och staten för att fördela tillgången på bostäder utifrån människors behov.

 

ESSO-husen: Enade vi stå – splittrade vi falla! 

Ett annat exempel på bostadsmarknadens profitinriktade logik är ESSO-husen i St Pauli. I decennier har byggnaderna misskötts och förfallit, och nu har politiker bakom lykta dörrar gett rivningslov på begäran av ett bayerskt bostadsbolag. Ett brett och spretigt motståndet har tagit form för att bevara och rusta upp husen, samt för att förhindra skapandet av dyra bostadsrätter. Hyresgästerna har vägrat lämna kvarteret och än så länge lyckats stanna kvar i husen. I detta motstånd finns en konflikt som ställer hela staden på spel! Vem är det egentligen som får bestämma över en plats? Därför kräver vi medbestämmande och transparens nu! Frågan är långt ifrån över, vilket visar på att konflikten går betydligt djupare än att bara handla om just ESSO-husen.

 

Deras säkerhet är inte vår!

Den ekonomiska galenskap som löper längs med dessa och andra sprickor i staden bygger på att profitörernas säkerhet garanteras. De som inte frivilligt flyttar från sitt hem blir överkörda av repression. Först individualiseras motståndet genom lagar och domstol, därefter vräks de boende var för sig . Den som ser ”främmande” ut kuvas och kriminaliseras genom rasprofilering samt polisens visitationszoner, och tvingas avstå från sina medborgerliga rättigheter. Allt för att skydda de som tjänar på den rådande ordningen. Nedstängningen av EU:s och Tysklands gränser riktar sig uttryckligen mot de överflödiga och oönskade vars situation från första början orsakats av västvärldens utrikespolitiska och ekonomiska agenda. EU-program som Frontex och Eurosur är inte till för att förhindra att människor drunknar längs gränserna, deras syfte är att med militära metoder garantera avskärmning och avvisning av flyktingar. Klarar flyktingarna trots detta att ta sig till Europa tvingas de genom Dublinförordningen till en andra intern flykt genom hela den europeiska kontinenten.

 

Utformningen av staden och gränserna följer samma ekonomiska logik. Därför är vi är övertygade om att vi måste koppla ihop kamperna om städerna med kampen för global rörelsefrihet. Vi demonstrerar därför den 21 december för att alla människor i denna stad – med eller utan pass – själva ska få bestämma var och hur de vill leva.

 

Staden tillhör alla! 

Riv upp EU:sDublinavtal II + III, Frontex och Eurosur! 

Öppna upp Europa! 

Ingen profit på vår hyresavi! 

Socialisera boendet! 

Rote Flora och Esso-husen är här för att stanna!

 

Signed by

Förbundet Allt åt Alla; AK *Kate; Anarchistische Gruppe/Rätekommunisten; Arbeitskreis Lokale Ökonomie e.V.; Assoziation A; Arbeitskreis Umstrukturierung Wilhelmsburg; AStA der Hochschule für Angewandte Wissenschaften; Avanti – Projekt undogmatische Linke; BaSchu e.V.; Bewohner*innenPlenum Hafenstraße; BFS-Jugend Zürich; Bündnis Mietenwahnsinn stoppen; Bündnis Schlaflos in Hamburg – Mietenwahnsinn stoppen; Café Creisch (Uni Hamburg); Centro Sociale; Dachverband autonome Wohnprojekte Hamburg; DIE LINKE – Landesverband Hamburg; DGB Jugend Hamburg; Fanclub Alte Schule Sankt Pauli; FelS – Für eine linke Strömung; Filmclub Moderne Zeiten – Hafenvokü; Flüchtlingsrat Hamburg e.V.; Frappant e.V.; FSR Germanistik (Uni Hamburg); FSR Sozialwissenschaften (Uni Hamburg); Gängeviertel e.V.; Initiative Esso-Häuser; InSeL für Selbstbestimmtes Lernen Hamburg; internationale sozialistische linke; Interventionistische Linke; Kontrabar (HAW Hamburg); La Datscha (Potsdam); Leerstandsmelder Hamburg; Linksjugend [’solid] Soltau; Medibüro Hamburg; Multi Press; musikbewegtbilder; Nachbarschaftstreffen Holstenstraße; Netzwerk für den Erhalt des Sternschanzenparks; Park Fiction Komitee; PRP – Projekt Revolutionäre Perspektive; Ragazza e.V.; Schwabingradballett; SDS* Hochschulgruppe (Uni Hamburg); Solidarität mit Migrant*Innen (Lüneburg); SOS St. Pauli; Sprachraum/Café Exil; Stadtteilinitiative Münzviertel; T-Stube (Uni Hamburg); ver.di Jugend Hamburg; Plenum des Wagenplatzes Zomia; St.Pauli-Manifest – Wir sind mehr; Wohnprojekt Bahnhofstraße e.V.; Wohnprojekt Gure Etxea; Wohnprojekt Jägerpassage; Wohnprojekt Villa Magdalena K.

 

Kategorier
Allmänt

Julkalender 2013 lucka 19

Kategorier
Allmänt

Julkalender 2013 lucka 18