Vid senaste kongressen fastställdes förbundet Allt åt allas medlemstal till 170 medlemmar. Av dessa ingick 77 personer i röstlängden, varav 59 deltog fysiskt i Göteborg. När vi diskuterar Allt åt allas framtid är det dessa personer vi måste ha i åtanke. Oavsett om man varit med sedan starten för 15 år sedan eller bara gått på ett möte innan kongressen, utgör man en lika stor andel av helheten Allt åt alla. Dessa siffror är av vikt för denna diskussion av den enkla anledningen att vi är väldigt få. Detta är ingen kritik av oss som organisation eller någon av dessa förträffliga 170 personer, men vårt ringa antal synliggör problemet med hur strategidiskussionen hittills har fortlöpt. När man är relativt få blir diskussionen nämligen väldigt lätt personlig. 

Vi har inte råd att gå under på grund av obegripliga fraktionsstrider kring vem som sa vad på en kongress eller vem som varit taskig mot vems kompis. Vi måste ha högre ambitioner än så. Framförallt om vi ska framstå som relevanta för några andra än 170 personer som möjligtvis hört talas om Antonio Negri. Om frågan kring strategin fortsätter att vara en fråga ett fåtal känner att de till varje pris måste vinna kommer vi inte ha någon användning för en strategi ändå, för vi kommer inte vara i stånd att genomföra den. Det blir motsägelsefullt att förvänta sig att vi är kapabla till massorganisering om vi inte ens kan ena ett mindre antal människor inom samma vänsterorganisation bakom en gemensam strategi.

Kritiker kommer säkert fråga mig vad min vision för Allt åt alla är, varför jag uppehåller mig på en metanivå istället för att staka ut en väg framåt. Men sanningen är att jag inte tycker att det är min plats att ha en sådan. Jag har givetvis ett flertal politiska övertygelser och idéer jag försöker driva igenom i vårt dagliga politiska arbete. Vissa kanske skulle anklaga mig för att luta för mycket åt antiimperialism, vara för radikal i min feminism eller stundvis låta som en errargubbe anno 1973. Faktum är dock att jag inte gör anspråk på att sitta inne på fler svar än någon annan. Jag håller inte med alla skribenter som deltagit i debatten eller författat strategin, men jag är övertygad om att summan av Allt åt alla måste vara summan av våra medlemmar. Även dem jag inte håller med. Allt åt alla måste kunna rymma olika perspektiv på lika villkor utifrån en gemensam grund, utan att för den delen bli rädda för att ta ställning. Det är när människor med olika erfarenheter, idéer och livsvillkor möts som politik sker, inte när vi bildar fraktioner och bråkar. 

Exempel på detta sker med jämna mellanrum i våra lokalgrupper. När vi i Göteborg i mars 2023 brände en Erdoğan-docka, kanske rent politiskt inte vår mest lyckade aktion men en god uppvisning i samarbete, uppstod en naturlig arbetsdelning. Uppgifterna att tillverka en halmdocka, filma, skriva text och fundera kring brandsäkerhet delades upp och utfördes. Ingen hade kunnat klara av att genomföra allt helt ensam. På samma vis uppstår ibland fantastiska idéer när vi spånar tillsammans, när vi genomför 1 maj med demonstration, fest och kreativa inslag i vårt eget block. Det är när vi tillsammans jobbar mot ett gemensamt mål och inte mot varandra vi faktiskt når riktiga framgångar. Dessutom är det genom att förmedla glädjen i att arbeta tillsammans som vi lyckas attrahera nya medlemmar att stanna i organisationen efter att ha deltagit på sitt första möte. 

Jag är vidare medveten om att vi jobbar på olika sätt, att det finns olika politiska praktiker och idéer i olika lokalgrupper. Olika kulturer om man så vill. Det är därför av vikt att en strategi inte utformas i syfte att avgöra en lokalgrupps slutgiltiga seger över en annan. Denna typ av konflikter har medfört att många kongresser för mig efterföljts av en matthet, en olustig känsla av att det finns underliggande politiskt motiverade personmotsättningar som aldrig till fullo erkänns och reds ut. Jag vågar påstå att jag inte är ensam om denna känsla. Vi måste synliggöra och erkänna dessa politiska skiljelinjer och inte fastna i att bråka om symtomen på våra olikheter. Detta för att kunna utröna vad som utgör vår gemensamma politiska grund. Frågan vi bör ställa oss är vad Allt åt alla kan bli med utgångspunkt i vad vi är nu. Utgångspunkten bör inte vara vad jag som individ tycker att Allt åt alla borde vara.

Jag tycker därför att vi måste lyfta blicken från oss själva, våga ha politiska diskussioner och vrida och vända på viktiga frågor av strategisk karaktär med målet att hitta en gemensam väg framåt. Kanske i formen av en strategikonferens, eller på Svärms nya debattsida. Men det gagnar ingen att fortsätta lägga så mycket personlig prestige i detta. I så fall kommer vi bara fortsätta göda en kultur av bitterhet istället för gemenskap och samhörighet.

-2025-02-27