När prinsar och presidenter
ljuger medvetet i kapp
och när dom som skulle säga sanningen
har börjat ta tillbaka det, dom just har sagt
då kommer Lille Gerhard hem till mej
och häver sej på tå
och viskar, vem i hela världen kan man lita på

När vi pratar om kriget är det viktigt att vara medvetna om att det förts krig i princip oavbrutet sedan kapitalismens födelse. Vissa har haft en konventionell karaktär, alltså att två stater släppt lös sina institutioner för krig mot varandra. De flesta har dock varit irreguljära, där den ena parten utgjorts av en lokal eller global supermakt som fört krig mot ett annat lands befolkning eller sin egen. Rysslands invasion av Ukraina har bara flyttat kriget närmare oss och återväckt känslorna för vår historiska fiende.

Redan innan Putin skickade in sina styrkor i Ukraina hade krigen avlöst varandra. Det senaste konventionella kriget stod mellan Armenien och Azerbajdzjan, då de stred om en liten enklav som varit omtvistad politiskt såväl som militärt de senaste 100 åren. Knappt hade det korta kriget svalnat innan USA avbröt sin 20 år gamla ockupation av Afghanistan, Israel släppte lös sitt flygvapen under Operation Guardian of the Walls och Etiopien kastades in i ett fruktansvärt inbördeskrig.

Ofred är inte något undantag från status quo. Trots det så saknar vi grundläggande kunskaper om krig. Både dess rent tekniska aspekter och vilken dynamik de följer.

Under upptakten till det pågående kriget var det tydligt att den breda vänstern hade svårt att se varningssignalerna eller orientera sig i informationsdimman. Två olika typer av förvirring uppstod. Den första, mest förståeliga, handlade om en oförmåga att förstå vad det var vi tittade på. Med en förvisso sund skepticism avfärdade vänstern hökar såväl som clickbait-journalister och tittade därför bort från, eller höll sig avvaktande till, vad som allt mer uppenbart var en rörelse för krig. Den andra delen valde att förhålla sig till det initiala informationskriget som en nostalgisk geopolitisk pingismatch och litade på Putins ord om ovilja till krig. För trots att krigen uppenbarligen har pågått under hela vår levnadstid så har vår faktiska förståelse för krig varit en blind fläck.

Nygamla krig

Med Kalla krigets intåg påbörjades den process som vi idag står inför, där kriget slutade vara något väldefinierat. De äldre historiska mellanstatliga krigen och de tydliga koloniala upprorsbekämningarna hade tydligt förståtts som krig. Vietnamkriget, trots sitt omfång och brutalitet, skulle paketeras som något annat. Som en militär konflikt, krig utan krigets lagar och helhjärtade insats. Det som inom krigsvetenskap kallas för Begränsat krig. 

Nya faktorer introducerades. Förutom den sociala dimensionen med civilbefolkningens sympatier hade de teknologiska landvinningarna försvårat lokala skärmytslingar mellan likvärdiga nationer. Vapen som tidigare hade existerat på en strategisk långsiktig nivå kunde nu generaliseras bland reguljära förband för att senare sippra ner bland de irreguljära. Detta skapade en ny typ av krig.

På Clausewitz tid var krig något som skedde i manövrar mellan herrskap, där slagen bildade en serie handlingar som tvingade på fienden en politisk vilja. Kombinationen av den nya eldkraften, och att den vanliga människan blev subjekt, ledde dock till förintelsekrig där den ena sidan skulle upphöra att existera. Detta gjorde att de sedvanliga konflikterna mellan nationer i väst tvingades ta en annan form, då de politiska målen blivit oförenliga med effekten av det nya kriget.

Istället blev krig något som kunde utföras mot länder som man saknade intresse av att förhandla med, som istället skulle upphöra att existera i sin nuvarande form. Nya typer av tekniker för ofred fick ta krigets plats och nya begrepp fick förklara konflikterna: “Hybridkrig”, gråzonskrigsföring, Lawfare och ekonomisk krigföring. Här måste man vara tydlig, dessa begrepp beskriver inte krig – de är ett substitut för det.

Kriget som gav liv till historien

Kriget i Ukraina är inget nytt. Däremot återuppväcker det just den typ av krig som Kalla Kriget fick oss att glömma: konventionella krig mellan vita människor. Jugoslavien ska inte förbises, men det var ett asymmetriskt krig och ett inbördeskrig som rörde sig fritt mellan de civila och militära dimensionerna. Etnisk rensning var här ett mål i sig självt snarare än ett verktyg för politik.

Förvirringen kring krigshistoria, och en förenklad förståelse av krig, har lett till att de flesta dragit slutsatsen att krigets mål i allmänhet måste vara samma som i de förintelsekrig väst utsatt globala syd för; där maktförhållandet gjort det möjligt att inte bara slå sönder fiendens militära infrastruktur utan även angripa landets politiska struktur som sådan.

I kontrast mot detta är Rysslands agerande de senaste åren snarare typiskt för den klassiska typen av krig: krig som förhandling.

Redan 2008 visade Ryssland att deras målsättning av krig inte tycktes vara den som USA och i förlängningen NATO strävat mot under de senaste 70-åren. När de gjorde halt ett par mil utanför Tbilisi var det inte för att kraftsamla för att förinta sin motståndare, utan för att tvinga den till förhandlingsbordet. Det var inte av välvilja utan snarare på grund av begränsningar i deras förmåga. Samma mönster uppvisar sig i Syrien. Rysslands brutalitet i sin krigsföring tycks följa USAs mönster i Afghanistan, men parallellt förhandlar de gärna med alla parter förutom deras mest hårdnackade fiender.

Frågan är om vi ser en återgång till dessa lokala förhandlingskrig, och vi måste i sådana fall förstå dessa för att bekämpa dem.

Krig är inte väsensskilt från andra samhälleliga processer, tvärtom är många delar av våra liv kraftigt färgade av det. På vissa sätt direkt, såsom värnplikt och militära skyddsobjekt. Andra effekter är betydligt mer subtila: Skyddsrum, flyktingar, farthinder som ska förhindra terrordåd, avhumanisering av etniska grupper, krigsorganisationen i civila institutioner och stora mängder skattemedel. Detta kommer bli betydligt tydligare ifall det säkerhetspolitiska läget blir mindre stabilt. För att vi ska kunna orientera oss i frågan så måste vi också förstå hur krigsberedskap fungerar.

Det innebär också att vi kommer befinna oss i ett läge där vi måste bygga en fredsrörelse som inte enkelt kan välja sida mellan två stormakter, då deras strävan är som spegelbilder av varandra. Reflexen till neutralitet är oftast i praktiken ett stöd för krigets starkare part. Den nya fredsrörelsen måste byggas under och inifrån den aggressiva parten. Vi måste se människan i kriget och förklara dess bakomliggande orsaker. Det duger inte att indirekt försvara krig med argument om hyckleri eller relativisering av den representativa demokratins fördelar. Den typen av positioner får en i bästa fall att framstå som ett bortskämt barn. 

Kriget i Ukraina visade att alla var lurade av en övertro på marknaden och rationaliteten. Ryssland kommer förlora ekonomiskt på den här konflikten oavsett utkomst. Geopolitik handlar inte enbart om vinstmaximering och kvartalsrapporter, den drivs av sin egen rationalitet genom maktanspråk, långsiktiga ekonomiska mål och den lokala överklassens begär.

Har vi tur var den 24:e februari en avvikelse. Mer troligt för den in oss i en ny tid, där krig inte är något vi har privilegiet att blunda för.

I hopp om fred 

Skriven 12/3-22