Det materiella partiet

I grund och botten är proletariatet själva partiet – “anarkins parti, socialismens och kommunismens parti” (Marx). Med parti avses här syntesen mellan det proletära varat och krossandet av fienden, kapitalismen, och inte en specifik organisationsform. Med andra ord, en materiell kraft, ett praktikens ledarskap, som motsätter sig kapitalets underordning av allt mänskligt liv till varor. Alltså avses inte ett parti som säljer tidningar vid demonstrationer eller fiskar efter röster.

Istället utkristalliseras partiet som de radikala grupper av arbetare som står längst fram på barrikaderna, och existerar då materiellt men inte formellt. Denna spontana klassrörelse behöver inte vara enad i formella organisationer, med stadgar och årsmöten. Det är således där klasstriderna är mest intensiva som vi kan finna partiet oavsett dess grad av formell organisering. Som de vilt strejkande pendeltågsförarna i Stockholm, förortsungdomar som protesterar mot polisbrutalitet, lantarbetare som ockuperar mark eller alla de yrkesgrupper som enas i sin vägran gentemot angiverilagen. Det är detta Marx menade med sitt “historiska parti”. [1]

Klassmedvetenhet och kamp

Alla proletärer är potentiella revolutionärer men i realiteten är det bara vissa skikt som genom kamp blivit medvetna om sina intressen och revolutionära mål. Klassmedvetenhet utvecklas således genom kamp och innebär att man identifierar sina enskilda motsättningar med chefer och andra samhällsauktoriteter som en del av klassens generella motsättningar med kapitalet och varuekonomin. Med andra ord, ett tecken på att klassmedvetenheten är hög är när proletariatet uppfattar varje lokal konflikt mellan arbete och kapital som en klassangelägenhet och reagerar som en kämpande klass. Med den måttstocken råder det en låg grad av klassmedvetenhet idag.

Klasskampen rör sig ryckigt och ojämnt och klassen kommer aldrig vakna som en slumrande titan, utan kämpande minoriteter kommer gå i bräschen. Att ta initiativet utan någon koppling till massan, utan att försöka bryta dess vanmakt och säkra dess deltagande, blir bara en isolerad aktivism av sämsta sort. Det är som ett stim pirayor: den piraya som tar det första bettet blir pinsamt utlämnad om den inte får med sig resten av stimmet och blir därmed lätt att döda eller undfly. De kämpande arbetarminoriteter och politiska grupperingar som inte lyckas skapa resonans med andra delar av klassen isoleras och besegras lätt. Det spelar ingen roll hur pålästa, disciplinerade eller handlingskraftiga de är. Även om de mest stridbara minoriteterna kommer gå i täten är det i slutändan enbart klassen som kan segra, och i samma andetag avskaffa sig själv.

Det formella partiet 

Kapitalismen måste avskaffas genom samordnad, medveten handling. Med andra ord kan man inte knäfalla inför spontaniteten i proletariatets kamp utan det krävs ett moment av organisering. Man kan säga att organisering är spontanitet som reflekterar över sig själv, spontanitet som är medveten om sin riktning. För att detta ska ske behövs ett formerande av det materiella partiet. Att det stakas ut en enad riktning för den lössläppta vreden, glädjen i att göra motstånd och styrkan i att komma samman i kämpande gemenskaper. Med enighet avses här en serie handlingar mot ett gemensamt mål, en mångfald i rörelse, inte som i en likriktad enhet där alla olikheter raderas i en enda partilinje.

Här kommer Allt åt alla in. Det sociala facket är en organisationsform lämplig för proletariatet i dess multitudska form, med andra ord en klassammansättning baserad på samhällelig produktion under det immateriella arbetets hegemoni. [2] Detta möjliggör att vi kan agera över hela samhällsterrängen, oavsett om det gäller kamp mot kontrollanter i kollektivtrafiken eller den direkta ockupationen av stadsrummet i Drömmarnas ände. Här agerar Allt åt alla som ett formellt parti då vi deltar i pågående kamper för att bidra till deras medvetna formering.

För att uttrycka detta teoretiskt går det att säga att klassen står för strategin, den övergripande klasskampen, medan organisationen står för taktiken genom antagonistiska krav. Dessa taktiska krav måste ge resonans inom klassen och öka utrymmet för proletariatets revolutionära kamp. “Partiet måste därigenom inte enbart överskrida kampens initiala spontanitet utan än mer organisera en spontan process som fortplantar sig i den kapitalistiska produktionsprocessen och inlemmar fler och fler arbetare i upprorets gemenskap.” [3] Alltså, det materiella partiet består av proletariatets spontana kamper men som i formerad form sprids och går bortom det i formulerandet av krav. Exempelvis Frys hyran kan ses som ett taktiskt krav som agerar som ett kugghjul i formeringen kring rätten till bostad.

Krav kan vara både att kräva något i positiv mening, som rätten till staden, eller en ren vägran, som motstånd mot Natomedlemskapets militarisering av samhället. Här är det viktigt att understryka att vi måste vägra förhandling och dialog. Att direkt ställa krav till parlamentariska partier eller andra aktörer inom de kapitalistiska institutionerna innebär bara att ens radikala ansatser mals ner av den etablerade politikens konformism. Eventuella reformer måste istället tvingas fram som eftergifter. Kort sagt, det viktiga är att klassen hör våra krav och att en klassmedvetenhet uppstår, inte att politikerna gör det. Ett bra exempel på detta sätt att agera är kampanjen Don’t pay i England, där en massvägran att betala dyra elräkningar tvingade fram ett enormt stödpaket från regeringen – helt utan dialog eller direkta krav till politikerna. Nyckelordet är antagonism – kraven måste per definition skapa konflikt och gå bortom det realpolitiskas horisont, som en röd pil riktad mot kapitalismens hjärta. Allt åt alla kan inte vara autonoma reformister, eller bättre, en legitim, tandlös vänster, som begränsar sig till det rimliga, utan måste taktiskt visa på en väg framåt, bortom kapitalismen. Vi är en utomparlamentarisk grupp och det är i denna roll vi har ett existensberättigande.

Ett övergripande hot

Ett övergripande hot som växt fram under de senaste femton åren är den pånyttfödda fascismen. Den tar sig en mängd olika uttryck, oavsett om den felaktigt kallas högerpopulism eller högerextremism, men vad den har gemensamt är att det är en nationalliberalism, inte nationalsocialism. Denna viktiga poäng gör Maurizio Lazzarato i sin bok Capital hates everyone. Fascismen behöver inte längre ta hänsyn till arbetarklassens socioekonomiska krav för att underminera en revolutionär vänster, utan den är i sin kärna nyliberal. Den kan inte längre erbjuda någon välfärd, bara ett illusoriskt, nationellt självförtroende och en giftig, substanslös kollektivitet, likt symbiosen under en narcissists lovebombing. Men den erbjuder inte bara en förgiftad nationell gemenskap utan fungerar även som en front gentemot fiktiva fiender som hotar ens Way of life; Muslimerna, HBTQI-rörelsen, Feministerna, Kulturmarxisterna. Allt detta passar kapitalet perfekt, då det finns en strukturell efterfrågan på syndabockar för nyliberalismens misär.

Detta hot måste tas på allvar och mötas politiskt. För att upprepa en klyscha från en bok alla tvingades läsa på högstadiet: om det finns kvar nåt hopp idag återfinns det hos proletärerna. [4] Därför är det oerhört viktigt att bekämpa alla reaktionära strömningar inom den klass som genom att avskaffa sig själv även avskaffar klassamhället. Då klassmedvetenheten är låg har det blivit naturligt att frustrationen och ilskan över den nyliberala ödeläggelsen av samhället tar sig uttryck i rasism, kvinnohat etc. En slags “hunsades revansch” där man sparkar nedåt.

Det finns bara ett motmedel mot denna nationalliberalism, nämligen utvecklandet av klassmedvetenhet. Här spelar en organisation som Allt åt alla en nyckelroll, speciellt som socialt fack. I dagens prekära, splittrade klassammansättning, i den mångfald av arbete som utförs inom produktion, cirkulation och reproduktion, kan vår roll vara att underlätta kommunikation, länka samman kamper och få mångfalden att dra åt samma håll. Tiden för internt tjafs och ändlösa diskussioner är förbi, nu måste handlingen ta över. Vi behöver en praktisk solidaritet mellan alla oss som hotas av fascismens framväxt. Och här är det viktigt att påtala klasskampens centrala plats, att den är vår politiska kompass. Med andra ord, understryka det vi har gemensamt, oavsett om det gäller Palestinarörelsen, bostadskamp eller vårdstrejk, och vilken gemensam fiende vi har i borgarklassen – arbetets, statens och krigets parti.

1. Olika organisationer/organisationsformer är tillfälliga och ”endast en episod i partiets historia som överallt i det moderna samhället spontant växer fram ur jorden. […]

Jag har sökt undanröja missförståndet, att jag under ”parti” skulle förstå ett sedan 8 år dött ”Förbund” eller en sedan 12 år upplöst tidningsredaktion. Under parti förstår jag partiet i den stora historiska bemärkelsen.” – Karl Marx, brev till Ferdinand Freiligrath, 29 februari 1860.

2. För en vidare diskussion kring klassammansättning och immateriellt arbete, se tidigare text i Svärm

3. Sakernas tillstånd s.124.

4. ”Prolerna är vårt hopp” ur George Orwells 1984.