När Malmö blev värdstad för Eurovision Song Contest, slöts ett avtal mellan arrangören EBU (European broadcasting union) och SVT. Avtalet innehöll en mängd krav om vad värdstaden skulle ordna och betala, bland annat skulle Malmö stå för lokalkostnader, transporter och utsmyckning av staden. De skulle även arrangera en “sponsor-by” för EBU och SVT vid namn “Eurovision Village”, samt sätta ihop ett program utanför själva tävlingen. Värdstaden får ingen ekonomisk ersättning för detta, utan förväntas kompenseras genom turistintäkter under tävlingsveckan. [1] Trots att Malmö är en stad som, likt många andra platser i Sverige, präglas av stora nedskärningar i skolan såväl som i vården, var det inte enbart budgetfrågan som fick Malmöborna att reagera.

När det stod klart att Israel, trots det pågående folkmordet i Gaza, skulle få tävla i Eurovision Song Contest, var vi en gedigen skara som började planera för hur vi bäst kan utnyttja att världens ögon skulle riktas mot vår stad under en vårvecka i början på maj 2024. Det fanns något absurt över hela situationen; medan Malmöborna gick i demonstrationståg varje vecka i solidaritet med Palestina, budgeterade Malmö stad 30 miljoner kronor för att välkomna dess orsak hit. “Det känns som att något ligger i luften, att vi förbereder oss på något stort. Men vad?” skrev jag i mitt anteckningsblock efter ett av våra tisdagsmöten i slutet av mars. Det är sällan evenemang med internationell relevans sker i Malmö, och jag minns känslan av att vi hade chansen att skapa något stort om vi tog tillvara på denna möjlighet. Frågan blev vad vi i Allt åt alla Malmö skulle använda för strategi för att styra upptakten till tävlingen och skifta fokus från “folkfest” till folkmord.

Strategi är en irrationell variabel i det politiska arbetet, hur uträknade vi än tror oss vara kan vi inte helt veta hur saker kommer spela ut sig. Till exempel hade vi aldrig kunnat räkna med att vår framtagna affisch skulle plockas upp av stormedia och pryda ett tjugotal tidningar bara ett par timmar efter att vi satt upp de första i en busskur vid Gustav Adolfs torg i Malmö.

Att ta fram en affisch är ofta det första någon kläcker ut sig när vi i Allt åt alla Malmö pratar om hur vi ska nå ut med våra kampanjer och budskap. Affischen som informationskanal har på något sätt lyckats hålla sig kvar i vårt digitaliserade samhälle, och är vacker i sin form eftersom det är en fysisk förankring till vår omvärld, det offentliga rummet, och den politik vi driver. Denna gång valde vi att ta fram en affisch i samma grafiska profil som Eurovision Song Contest, något som drog ögonen till sig och skapade intresse hos målgruppen vi ville nå, det vill säga de som såg okritiskt på att ESC tillät Israel att delta. Vi tog också beslutet att inte ange oss själva som avsändare, vilket innebar att vi inte kunde förminskas till “en arg liten vänstergrupp” i den allmänna debatten inför evenemanget. Det öppnade upp för många att samlas bakom ett gemensamt budskap – Malmö säger nej till folkmord.

Vårt primära krav och mål med kampanjen var att Israel skulle uteslutas från tävlingen, precis som arrangören EBU hade gjort med Ryssland tidigare år. Vårt sekundära mål var att göra det så svårt som möjligt för Malmö Stad att driva igenom sin så kallade “folkfest”, och att tydligt visa att Malmöbor står i solidaritet med det palestinska folket. Det momentum vi upplevde fanns i staden inför evenemanget gick från att vara en känsla till ett faktum efter att olika stormedier började använda affischen som en symbol för folkets röst i staden. Parallellt med detta skedde en mobilisering av nätverk, resursfördelning och planering med andra grupper i både Malmö och Köpenhamn. För en gångs skull lyckades vi skapa något som många gånger kan vara svårt; att samarbeta och bygga temporära koalitioner inom vänstern. Det handlade inte längre om våra eventuellt olika ideologiska ståndpunkter eller gruppernas etablerade strategier för att bedriva sin politik. Samarbetet blev en strategi i sig, ett sätt att bevara mångfalden av strategier utan att förbinda oss till en enskild. Att hitta knutpunkter där vi vinner på att göra saker tillsammans med andra utan att lämna det vi som grupp tror på, att samarbeta i projekt och samtidigt fortsätta med våra egna praktiker visar vilken potential vi har som rörelse när vi lyckas.

Gemensamt med ett antal organisationer delade vi ut palestinska flaggor till alla boende på Friisgatan, som under ESC-veckan skulle göras om till “Eurovision Street”. Under detta blev jag påmind om hur det var att sälja jultidningar som barn. Att nervöst stå utanför någons dörr och fundera på om folk öppnar dörren när en främling ringer på nuförtiden. I vårt politiska arbete glömmer vi ibland bort värdet i att prata med och möta människorna vi vill nå. Att ringa på dörrar och prata med grannar tar tid, men det förankrar också våra handlingar i individerna som befinner sig både mitt i och på kanterna av vår rörelse. När jag själv går nerför Friisgatan kan jag nu föreställa mig några av personerna bakom flaggorna; från den äldre damen som refererade till sig själv som “palestinavän” till den unga killen som vi störde under middagen. I solidaritet står vi tillsammans.

Ihop med nya och gamla kamrater har vi också affischerat och affischerat igen, målat banderoller, delat ut flygblad, gått i demonstrationståg, stått ute vid Malmö Arena och pratat med media. Gatan har varit vår plats och staden vår gemensamma utgångspunkt. Jag har sett hur outtröttliga mina kamrater varit i denna planering och hur vi har vuxit i vår organisering genom det. Det har varit tydligt att solidariteten driver varenda praktik, och vi hittar den i det mänskliga mötet som sker när vi gör dem. I mötet med kamraterna, i personerna som kom fram till oss när vi affischerade och ville byta klistermärken eller tacka oss för vårt arbete. I grannarna som öppnade sina ytterdörrar samtidigt och bägge tog emot varsin flagga. Kanske hade de aldrig träffats tidigare. Solidaritet är att inte vara ensam i sin frustration över bombningarna, det ursinniga och ofattbara mördandet, det offantliga lidandet. Det är att enas i känslan av aktualitet och göra något av det.

Under själva tävlingsveckan hade vi i Allt åt alla Malmö bjudit ner kamrater från våra andra lokalgrupper för gemensamma aktionsdagar. Vi inledde varje dag med en gemensam frukost och genomgång av vad vi ville göra under dagen. Vi hade svårt för att bestämma oss för vilka aktioner vi ville fokusera på inför veckan, något som jag nu i efterhand reflekterar över som en strategisk styrka. Vi visste inte hur veckan skulle bli, men vi hade många olika förslag och alternativ som bidrog till att vi kunde anpassa oss och dela upp oss för att synas på flera platser i staden samtidigt. Under veckan var det dessutom två stora tillståndsgivna demonstrationer inplanerade för dagarna Israel skulle tävla. Hitresta demonstranter skulle ansluta från hela Sverige och danskarna ordnade bussar från Köpenhamn. Till demonstrationerna hade vi med oss vår banderoll för veckan med texten “Welcome to Genocide Song Contest”, även den i ESCs grafiska profil. Eftersom affischen spridits så brett inför evenemanget drog vår banderoll till sig mycket uppmärksamhet, vilket innebar att vi fick chans att prata med och påverka narrativet kring veckan i olika internationella medier. Aldrig tidigare har så stora demonstrationer hållits i Malmö, och aldrig har jag upplevt så mycket styrka, kärlek och solidaritet i ett demonstrationståg. Mot kvällen styrde demonstranterna ut mot Malmö Arena, där själva tävlingen hölls. Vi gjorde försök att stå med vår banderoll framför kön in till arenan men blev snabbt bortburna av polis. Stämningen bland polisen eskalerade utmed kvällen, och vi fick se många utsättas för övervåld och repression.

Under veckan blev det särskilt tydligt att detta evenemang aldrig var till för Malmöborna. För den som befann sig i Malmö var det svårt att se annat än poliser, poliser och mer poliser. Deras idé av festligheter skiljer sig en del från min. “Eurovision Village”, eller Folkets park som parken ju faktiskt heter, gick inte längre att promenera igenom, för där inne skulle en parallell verklighet utspela sig. En verklighet där vi låtsas att barn inte bombas ihjäl dagligen i Gaza.

När allt fler lokala artister och aktörer drog sig ut ur arrangemanget kändes diskrepansen mellan oss som bor i staden och de som bestämmer över den allt större. Under en veckas tid upphörde allt som vi vill att vår stad ska stå för. Våra gemensamma platser blev inhägnade av poliser med tunga vapen, och vår rätt till att uttrycka vårt missnöje mot tävlingen möttes med försök att tysta oss.

Arbetet emot ESC har fått mig att fundera över vad aktivism och organisering egentligen är. Det är inte bara direkt aktion. Det är att affischera i spöregn. Det är att skriva ut flygblad och klippa isär pappersark för hand. Det är att se att affischerna och klistermärkena som sattes upp två timmar tidigare är nedrivna, och gå ut och göra det igen. Aktivism är också att cykla runt i staden för att hämta och lämna tapetklister, rollers, nycklar. Det är att skicka mail och gå runt till verksamheter och restauranger och fråga om de vill ställa sig bakom ett Malmö som säger nej till folkmord. Det är alla små handlingar som tillsammans skapar helheten; aktivism och organisering är som vackrast när de inte längre går att separera. Det är ett långsamt, idogt arbete där man ibland undrar om det gör någon skillnad. Sen blickar man upp mot husen på Friisgatan och ser alla Palestinaflaggor vaja från balkongerna, och får sitt svar.

Med resultatet i hand lyckades vi vända bilden av Eurovision Song Contest som en “folkfest” till att belysa det pågående folkmordet i Gaza, och hela evenemanget blev en stor flopp för Malmö Stad. 12 poäng går till motståndet!

1. Sydsvenskan, ”Så spräcker Malmö sin tajta Eurovisionkostym”