Inom Allt åt alla återkommer vi ofta till idén om kunskapsutjämning, att vi genom att dela lärdomar kan undvika att slösa tid på fruktlösa projekt och därmed också undvika att falla ner i samma organisatoriska fallgropar upprepade gånger. Sällan diskuterar vi dock hur vi kan undvika falska analogier, det tankefel som kanske allra oftast stjälper människors försök att lära sig av historien. Falska analogier är jämförelser mellan två situationer eller fenomen som har illusoriska likheter men som egentligen är för olika för att det ska vara fruktbart att jämföra dem. För att förbättra vår förmåga att undvika falska analogier kan vi stjäla lärdomar från den borgerliga historieforskningen. Framförallt från underfältet ‘‘applied history’’ (tillämpad historia) som på senare år fått en allt starkare ställning inom den akademiska historievärlden. Tillämpad historia kan sammanfattas som en studie av möjligheterna att applicera historiska lärdomar på samtida situationer. Internationella elituniversitet som erbjuder kurser i tillämpad historia försöker träna studenter som förmodas bli framtida makthavare att ta politiska beslut som baseras på historiska studier. Även om tillämpad historia som fält främst har varit tillgängligt som resurs för borgerliga politiker är de insikter som forskningen genererat relativt allmänna. Jag yrkar på att vi snor de bästa bitarna för att förbättra vår egen rörelses förmåga att göra smarta val.
I boken Analogies at War: Korea, Munich Dien Bien Phu and the Vietnam Decisions of 1965 exemplifierar Yuen Foong Khong riskerna med historiska analogier. Han inleder med att beskriva hur västerländska makthavare på 1930-talet generellt var överens om att deras företrädare hade gjort ett misstag när de hade kastat sig in i första världskriget och att lärdomen från detta var att det var nödvändigt att tålmodigt utreda alla diplomatiska möjligheter innan man tog till militära medel. Enligt Khong var detta en bidragande orsak till att man väntade in i det sista med att militärt sätta sig emot Hitler och tredje riket på 1940-talet. 10-20 år senare hade den en ny generation makthavare med hjälp av historiska studier av 40-talets misslyckanden kommit till en motsatt åsikt: det var nödvändigt att i ett tidigt stadie krossa alla rörelser som i västs ögon kunde klassas som auktoritära. Detta ledde till en rad katastrofala interventioner, exempelvis i Egypten, Korea och Vietnam. Khong kritiserar inte dessa interventioner från ett ideologiskt perspektiv, men framhåller att de är exempel på beslut tagna baserade på falska analogier. De västliga makthavarna gjorde två primära fel:
1. De baserade sina beslut på de mest uppmärksammade historiska exempel på konflikthantering de hade att tillgå, även fast de inte var lika relevanta som andra exempel som var mindre kända.
2. De jämförde situationer och personer som var radikalt olika varandra.
Europa på 1910-talet och Europa på 1930-talet var två helt olika platser på grund av politiska och kulturella förändringar. Egypten och Vietnam på 1960-talet hade ännu färre likheter med 40-talets Europa. USAs borgarklass agerade alltså gentemot Ho Chi Minh och Vietnam baserat på lärdomar från interaktioner med Hitler och Tyskland, vilket var ett ödesdigert misstag.
Allt åt allas vardagliga praktiker kan uppfattas vara långt borta från historiska konflikter mellan världsmakter. När vi som politiska aktörer gör taktiska val riskerar vi dock att begå samma misstag som de västliga makthavarna: att enbart basera våra beslut på ett fåtal historiska exempel som fått medial uppmärksamhet och att likställa essentiellt olika kontexter. När det kommer till det första misstaget kan man till exempel konstatera att frihetliga socialister ofta baserat sin rörelses relation till mer traditionella marxistiska partier på analyser av det spanska inbördeskriget, en konflikt vars minne har centrerats och ritualiserats i antikapitalistiska sammanhang i väst. Att relationen mellan frihetliga och ortodoxt marxistiska socialister tolkas i relation till händelser i Spanien på 30-talet är inte ett resultat av att det är den kontext som mest liknar Sverige på 2020-talet. Istället är det ett resultat av att det är en dramatisk historisk passage som fått extraordinärt mycket utrymme i vårt kollektiva minne. Khong skulle troligtvis se detta som ett typiskt tankefel. Istället för att systematiskt jämföra potentiellt relevanta historiska kontexter fäster vi undermedvetet våra ögon på de exempel som på grund av deras dramatiska karaktär fått mest uppmärksamhet i litteratur, konst och politisk propaganda. I relation till vår tidigare nämnda utmaning, att förstå relationen mellan frihetliga socialister och ortodoxa marxister, kan man alltså argumentera för att det är mer värt att studera mindre uppmärksammade exempel på samarbeten mellan socialistiska rörelser i skandinavien sedan millennieskiftet än att läsa George Orwells ‘’Homage till Katalonien’’ (även om det senare exemplet antagligen är betydligt roligare).
Om vi påminner oss om Khongs andra tankefel, att likställa radikalt olika kontexter, kan man i relation till våra utmaningar konstatera att en komplex uppsättning av lokala och tidsspecifika faktorer avgör om en politisk kampanj eller praktik blir framgångsrik. Små skillnader kan få stora konsekvenser. Här vill jag använda mig av ett teoretiskt exempel: en av Allt åt allas lokalgrupper i en mellanstor svensk stad experimenterar 2018 med en form av politisk gatuteater som är menad att håna hyresvärdar och inspirera hyresgäster till kamp. Gruppen upplever att gensvaret är ljummet. Få hyresgäster engagerar sig och projektet rinner slutligen ut i sanden. På Allt åt allas nationella strategikonferens utvärderas kampanjen, och det konstateras att den inte känns värd att bygga vidare på. I vårt organisationsminne kategoriseras nu gatuteater som en praktik som generellt inte fungerar med den specifika politiska frågan. Från Khongs synpunkt skulle misstaget bestå i att inte djupdyka i en utvärdering av den lokala kontexten. Ett stort antal tids- och platsbundna faktorer skulle ha kunnat bidragit till att kampanjen misslyckades: boende i det specifika området kan ha varit desillusionerade på grund av att de nyligen misslyckats i en orelaterad hyresrättsstrid, politiken på en nationell nivå kanske dikteras av högerkrafter vilket gör att hyreskamper får mindre bränsle, eller så saknar medlemmarna i den specifika Allt åt alla-gruppen de färdigheter och erfarenheter som skulle behövts för att skapa förtroende hos hyresgästerna. På konferensen har alltså ett misstag begåtts: taktikens grundkoncept har förkastats när dess misslyckande lika gärna kan ha varit ett resultat av tids- eller platsbundna faktorer. Samma taktik skulle kunna ha fungerat något år senare, i en annan stad, eller till och med i samma stad om uppsättningen av Allt åt alla-medlemmar i gruppen hade sett annorlunda ut.
Sammanfattningsvis borde Khongs exempel inspirera oss till att förkasta förenklade historiska analyser. Vi måste kritiskt reflektera över varför vi återvänder till vissa specifika historiska exempel när vi skapar en förståelse av vår egen historia som rörelse och fråga oss om det finns mindre uppmärksammade historiska passager som skulle vara mer användbara för att inspirera oss i vår kamp. Khongs kritik av falska analogier borde också få oss att vilja utvärdera våra tidigare taktiker från flera olika vinklar. När vi studerar historiska exempel för att vägleda våra nutida praktiker måste vi noggrant utvärdera vilka faktorer som i samspel med varandra kan ha skapat ett specifikt resultat. Istället för att samla på oss en växande skräphög bestående av förevigt förkastade praktiker kan vi då skapa en välordnad verktygslåda som vi kan plocka ur beroende på hur situationen vi befinner oss i ser ut.
