Våren 2020 spenderade jag en stor mängd tid i en sluttning i Seattle, en övergiven jordbit bakom en parkering som tillhörde krigsveteranföreningen ‘’Veterans of Foreign Wars’’. Den invasiva arten ”armeniskt björnbär’’ hade brett ut sig över hela lotten. Tillsammans med flera andra ägnade jag därför timmar i gassande sol åt att försöka dra upp motståndskraftiga buskar ur marken. Ibland kikade någon veteran ut ur lokalen och berömde oss för vårt patriotiska samhällsengagemang. Vi var dock inte främst där för att försköna stadsbilden: som medlemmar av ‘’Democratic Socialists of America’’ försökte vi i lägga grunden till något som vi hoppades skulle utvecklas till ett större socialistiskt odlingsprojekt.

Målet var att kollektivt bidra till kamraters försörjning samtidigt som vi förde samman människor socialt. Precis när de förhatliga armeniska björnbären började ge med sig så saboterades dock projektet av en ännu starkare fiende: covid-pandemin. Gruppen splittrades upp och jag åkte hem till Sverige där jag skrev en halvfokuserad sammanfattning av mitt år för Svärm. Med 5 års tid att reflektera över experimentet kände jag att det var dags att ringa initiativtagaren: BoJohn McClung. BoJohn är antropolog och har haft en vindlande politisk resa: genom Seattles anarkistmiljö till facklig organisering av städare på University of Washington, medlemskap i DSA och vidare. Vårt samtal kretsade kring politiskt praktik, vänsteridentitet och facklig kamp.

Love: Kan du berätta lite om din politiska bakgrund?

BoJohn: Min politiska resa började när jag var tonåring. Jag kommer från en arbetarklassbakgrund där många i min familj är gängmedlemmar eller i det militära. Det är en bakgrund präglad av en märklig blandning av medförda reaktionära, konservativa värderingar och internaliserat arbetarklassförtryck. Migranter blir matade med ‘’The American Dream’’ mer intensivt än någon annan grupp, så många går med i militären. Min familj, som många andra migranter, var fattiga när de kom till USA, men det är viktigt att komma ihåg att migranter ofta är närmare medelklassen i sitt hemland. Så min familj var väldigt anti-fackliga, väldigt anti-liberala. Varje gång jag hörde ordet ‘’fack’’ när jag växte upp kom det med en fnysning och tillsammans med ordet ‘’kommunist’’. När jag blev tonåring hade jag blivit väldigt rebellisk mot min familj och jag rymde tillslut i princip hemifrån. När jag var 15 var jag hemlös eller bodde tillfälligt hos olika släktingar. Jag gick aldrig klart gymnasiet. Istället började jag jobba när jag var 14. I mitt kaotiska liv var ett jobb trots allt en form av stabilitet. Jag är uppvuxen i Arizona, en väldigt anti-facklig stat, så jag tjänade vanligtvis 4-5 dollar i timmen. Det var fruktansvärda jobb. Jag har fått min hand krossad i en maskin, följt av att jag fått en sjukhusräkning vidarebefordrad till mig av företaget jag arbetade för. Jag har kört truck utan körkort, hjälm eller arbetsväst. Jag älskade Arizona, men jag hade tillslut inte råd att leva där.

När jag först kom till Seattle började jag arbeta som diskare och kock. Jag tjänade direkt dubbelt så mycket som jag gjort i Arizona. Jag älskade punk, när jag började komma in i den scenen runt det sena 90-talet var det fortfarande en ‘’do it yourself’’-miljö. När du kom till en punkspelning mötte du folk som sålde veganska muffins för att samla in pengar till ett djurhem eller något liknande och ‘’Food Not Bombs’’ brukade laga mat till alla som kom. Det fanns också alltid ett bord fullt av politiska zines. Första gången jag läste Emma Goldman var på en punkkonsert. Så min introduktion till politiken var genom punken och anarkismen. Jag började volontära på ‘’Left Bank’’, den äldsta anarkistiska bokhandeln i USA som varit där sedan 1973. I Arizona har man inte tillgång till ett skit, innan jag kom till Seattle var den mest radikala skiten jag läst typ Michael Moore. Så innan jag började på Left Bank så kom mycket av min politiska bildning från samtal med andra anarkister, långa debatter som pågick in till sent på natten. Många anarkistiska idéer lät väldigt nobla, men de kändes inte alltid som de var relevanta för den kontext jag kom ifrån. Det jag gillade mest av det jag lärde mig om anarkismen var inställningen att man inte kunde sitta och vänta på att någon annan skulle göra något. Om något behövde göras måste du antagligen göra det själv. Det påminde mig om projekt jag arbetat med i Arizona. Till exempel volontärade jag i ett garage där vi gjorde gratisreparationer av bromsljus för personer med en minoritetsbakgrund som garanterat skulle bli stoppade av polisen annars. Jag deltog också i många odlingsprojekt, vilket förmodligen sådde fröet till vårt senare projekt (‘’no pun intended’’) där tanken var att vi skulle utveckla självförsörjning och oberoende utefter en slags anarkistisk princip.

Love: När du flyttade till Seattle, vad kände du om den tradition av aktivism du just beskrivit? Upplevde du att den hade några begränsningar eller åstadkom den vad du ville?

BoJohn: När jag arbetade på Left Bank tog vi samtliga beslut genom en konsensusprocess, även om det handlade om typ hur många gem vi skulle beställa. Detta krävde kompromisser gällande allt. Det är enkelt som fan när din grupp består av typ 7-8 personer, då kan man nå ett beslut på några timmar. Men försök att nå konsensus med ett par tusen personer. Det var dock bra träning på att övertala människor och bli övertalad, och det är ett naturligt sätt att ta beslut i mindre grupper, oavsett vad man kallar sig. Utanför Left Bank deltog jag inte särskilt mycket i den anarkistiska scenen. Det fanns en stark dragning till militanta black block-taktiker. Min åsikt, som jag brukade få skit för hela tiden, är att den sortens protester inte funkar, i alla fall inte på det sätt som de som protesterar hoppas. Jag ser inget moraliskt fel med att till exempel ha sönder egendom, men jag anser att det enda det gör är att ge existentiell glädje till dem som utför det. Jag hatar inte på dem som gör sånt, jag är glad för deras skull om det är vad de vill. Men resultatet är att det framstår som att vi inte har någon vision för hur vi får makten att kapitulera för oss, vilket i grunden är vad politik är. De jag kritiserar är nära vänner till mig, jag brukade säga det till dem direkt, det är en märklig situation. Om du inte kan sälja in din politik till ditt folk, din bror, din syster, dina sykonbarn, dina jävla gängmedlemskusiner, din jäkla pensionerade krigsveteranspappa – om du inte kan övertyga dem om att din politik bygger något, så vafan? Det är så vanliga människor är, de är inte perfekta, människor är problematiska som fan.

Love: Jag relaterar mycket till dina tankar. Det påminner mig om vad den autonoma rörelsen i Sverige historiskt kallat ‘’vändningen mot vardagen’’, en taktisk vändning som var ett resultat av att många kände att aktivism hade blivit en tävling i att se coolast eller mest radikal ut och att man därför inte lyckades nå ut till människor på riktigt. Vi lyckades inte bygga motmakt eller koalitioner. Vändningen var en reaktion där aktivister valde att fokusera på vardagsfrågor. Då uppstår ju dock också en annan risk: kommer vi bli avradikaliserade, har vi anammat en socialdemokratisk horisont där vi allt vi vågar hoppas på är mindre reformer?

BoJohn: För mig handlade det inte om att jag var missnöjd med den anarkistiska scenen, jag växte nog bara ur den. I delstaten Washington på den tiden fick man ett stipendium för att studera på universitet om man var under fattigdomsstrecket och fick bland de bästa 10% resultaten på ett test som heter GED. Jag bestämde mig för att ta tillfället i akt och började studera antropologi på University of Washington. Efter att jag tog examen fanns det inte särskilt många jobb på antropologifabriken så jag började arbeta på universitetet som städare. Det var en kontrast att först ha varit där som student och sedan som städare. När jag jobbade där var 90% av mina kollegor utlandsfödda kvinnor äldre än 50 som hade engelska som andra- eller tredjespråk. De enda USA-födda kollegorna jag hade var afro-amerikaner. Mina kollegor och jag var några av de mest utsatta personerna på campuset. Det påverkade mig starkt, särskilt att se invandrarkvinnor utsättas tills de knappt orkade längre. Det påminde mig om min egen mamma, som också var en invandrarkvinna. Jag minns hur hon kom hem på kvällarna efter jobbet och grät, inte för att uppgifterna var fysiskt tuffa, utan för att arbetet och hennes chef förödmjukade henne. Jag själv fick nog efter att jag gått in i en skrubb och hittat en av mina kollegor hulkandes på grund av stress. Maktmissbruket som de här cheferna går igång på är fan sjukt. Så jag tog mina antropologikunskaper och min dåliga attityd och jag började lära mina kollegor att bete sig som små rebeller och argumentera för sin sak.

Love: Var det genom fackliga taktiker eller vardagsmotstånd?

BoJohn: Först väldigt anarkistiskt. Till exempel lärde jag mina kollegor hur man stängde av GPS-funktionen på deras arbetsmobiler så att chefen inte kunde spåra var de befann sig. Till och med sådana små saker fick dem att känna sig friare. Jag uppmanade dem att skriva ner allt och spara anteckningarna, vilket var det enda beviset för att man behandlats fel. Du vet hur fackföreningar är… Mina första 2-3 år hade vi inte en enda facklig representant på besök, trots att jag var betalande medlem. Det var inte förrän mina kollegor började prata om mig som min fackföreningsordförande, en person som själv är gammal rörmokare från arbetarklassen, hörde talas om mig och tog mig under sina vingar. En av de första grejerna hon gjorde var att fråga mig om jag och mina kollegor, runt 28 stycken vid den här tidpunkten, skulle kunna tänka oss att ta på oss fackliga kläder kollektivt. Så jag sa till alla mina kollegor: ‘’På fredag tar vi alla på oss fackliga tröjor. Vårt facks färg är grönt, ta på er grönt även om ni inte har en tröja från facket’’. Och dem bara: ‘’Varför?’’ och jag svarade ‘’Ni kommer få se’’. Så vi tog alla på oss grönt, alla 28. Mina kollegor var från Östafrika, Ryssland, Sydamerika, Filippinerna, Sydostasien etc. På morgonen kommer min chef in och ser oss alla klädda i grönt från topp till tå. Och hon bara: ‘’Vad är det här?’’. ‘’Ingenting chefen, bara facklig stolthet’’. Och hon sprang till sitt kontor och slängde igen dörren och låste den. Vi kollade på varandra, känslan var ‘’Vad hände just’’? Efter det fortsatte jag att ta min anarko-inställning till den fackliga världen. Jag har aldrig sett mitt fack som räddare, jag har alltid sett det som en slags resurs. Organiserandet måste fortfarande utföras av oss arbetare. Allt facket kan göra är att ge oss tröjor och knappar när vi önskar, eller kanske låna oss en buss när vi behöver. Min favoritdel av det fackliga arbetet var de personliga samtalen med arbetare. Det var en form av rent organiseringsarbete. Man kunde se arbetare få saker gjorda själva utan fackets tillstånd.

Det här var runt 2016-2017. Runt 2019 började jag också gå på Democratic Socialists of America:s (DSA) möten. Vanligtvis brukade jag inte säga något på mötena, jag kom bara och observerade vad människor debatterade och pratade om. Jag hade haft ögonen på DSA sedan innan Bernie Sanders, runt 2013. På den tiden var DSA i Seattle ett litet gäng, den största organisationen i staden var Socialist Alternative som bland annat lyckades få Kshama Sawant vald till stadsfullmäktige. Under Bernie Sanders första kampanj 2016 ökade Seattle DSA:s medlemsantal kraftigt. Efter kampanjen, runt tiden jag började gå på möten, hade man fortfarande en enorm medlemsbas.

Love: Vad var dina första intryck av DSA? Hur skulle du beskriva DSA för en svensk, och vad hade du för förhoppningar när du gick med?

BoJohn: Om jag ska vara ärlig så tänkte jag redan från början att DSA främst bestod av borgerliga liberaler, men liberaler som iallafall brydde sig. Och jag ansåg att det bästa borgerliga liberaler kunde göra var att använda sitt borgerliga privilegium. De kan gå till stadshuset och häckla borgmästaren, vilket kanske inte verkar som mycket, men när det görs rätt så kan det åstadkomma något. Och det frustrerade mig med DSA, att de inte ens ville använda sina jävla borglerliga privilegier.

Love: Vad ville medlemmarna göra? Vad pratade folk om?

BoJohn: Det fanns olika läger med medlemmar som ville göra olika saker. För att komma tillbaka till odlingsprojektet: jag tror att även om pandemin inte hade kommit så hade det varit svårt att sälja in det projektet till DSA. Ursprungligen försökte jag göra det till ett projekt för DSA i hela Seattle-området. Även om medlemsantalet säkert hade gått ner något hade man runt 2019 fortfarande officiellt 1200 medlemmar. Det fanns medlemmar i varje Seattle-distrikt, vilket är helt sjukt. Jag tänkte att om även bara en handfull medlemmar från varje distrikt hade varsin odlingslott så skulle man kunna åstadkomma mycket. DSA hade också redan sin egen version av projektet ‘’Food Not Bombs’’ som man kunde bygga på.

Först behövde vi fundera på: ‘’Vem har land? Vem har en trädgård?’’. Som du kanske kommer ihåg fick vi arbeta på en bit land som ägdes av ‘’Veterans from Foreign Wars’’. VFW hade tillgång till en sluttning som tidigare hade varit en ‘’Victory Garden’’, en del av ett odlingsprojekt för att skapa motståndskraft under andra världskriget. Det kom en väldigt stark motreaktion från DSA på grund av att VFW hade grundats som ett imperialistiskt projekt. Jag kände: ‘’Vill du låta oss använda din trädgård istället? Om inte det, så håll käften’’. Det kanske är en styrka eller en svaghet, men jag är inte en ideolog, för jag tror verkligen att människor kan förändras. Om du är kommunist och inte tror att människor kan förändras, varför är du i så fall kommunist? Hela poängen med att vara kommunist är att tro att människor och saker kan förändras.

Love: Om jag minns det rätt hade vi också medlemmar i gruppen som var veteraner. Jag tänker att det i USA är en komplex kategori att tillhöra.

BoJohn: Många veteraner, i alla fall de som hjälpte oss, de som volontärade och gjorde i ordning jorden, var veteraner som hade blivit motståndare till amerikansk imperialism. Genom att vara veteraner, genom att ha blivit skjutna på, förstod de antagligen amerikansk imperialism bättre än någon politisk anti-imperialist. De tvingades konfrontera sanningen att de hade gjort ett misstag och tvingades leva med det misstaget och det traumat.

Love: Vad var dina drömmar med projektet när du började arbeta på det? Vad var huvudprioriteringen?

BoJohn: Min dröm var att skapa ett positivt exempel som skulle kunna återskapas av vilken grupp som helst med 5-6 medlemmar och tillgång till en bit land. DSA har medlemmar i varje distrikt, tänk om varje distrikt kunde producera mat? På våra allmänna möten fanns det alltid ett bord med kakor, chips och dip. Tänk om det alltid fanns ett bord med potatis, zucchini och tomater? Vi hann dock bara komma en kort bit på vägen. Inledningsvis förberedde vi bara marken och drog bort armeniska björnbärsbuskar. Vi arbetade i cirka 4 veckor, och sedan började pandemin sprida sig och allt gick in i lockdown. VFW tvingades hålla folk borta och vi förlorade tillgång till marken. Vid den tiden var jag fortfarande städare och min energi sögs också upp av en skilsmässa. Jag behövde fokusera på att ta hand om mitt eget liv. Jag var också sjukt upptagen med fackligt arbete, pandemin påverkade oss väldigt starkt. Mina kollegor var mycket rädda och jag hade en kollega som dog av covid. 2020 var också ett år av protester, framförallt Black Lives Matter och etableringen av det autonoma CHOP/CHAZ-området. DSA:s energi sögs upp av gatuprotesterna. Samtidigt bedrev Bernie Sanders sin andra presidentvalskampanj och många ville också lägga sin energi där istället. Det blev en slags splittring, vissa tyckte att vi bara skulle fokusera på Bernie och andra på gatuprotesterna.

Jag har läst tillräckligt mycket Nietzsche för att veta att om ett tåg närmar sig så är det bästa man kan göra att flytta sig ur dess väg. Vid den tidpunkten var det ingen som ville höra något snack om att vi kanske skulle försöka anlägga odlingar. Min slutsats då var att ingen brydde sig om tråkiga försök att bygga något, den sortens arbete som ger resultat över tid. Folk ville ha direkta resultat. Folk ville vara på gatorna. Igen vill jag påpeka att jag inte vill klanka ner på folk som kände att de behövde vara på gatorna och göra gatugrejer. Samtidigt har jag mina egna övertygelser om att protester inte åstadkommer vad de protesterande tror att de gör. Nu är vi 5 år från 2020 som historiskt ögonblick. Vad gav de oss? En jävla reaktion, en jävla etnonationalistisk reaktion. Skiten är värre nu, även om jag inte tror att den är värre PÅ GRUND av protesterna.

Love: Det påminner mig om vår diskussion i Allt åt alla om att vi vill ägna oss åt ‘’kall organisering’’, långsiktiga projekt som bygger motmakt, men att vi ofta dras med i deltagande i mer kortsiktiga protestvågor. Jag tycker inte att protester är fel, men det är ett dilemma.

BoJohn: Det där har vänstern kämpat med i över 100 år. Vad du just beskrev var en utmaning under Marx tid, han skrev också om det. Min åsikt är att vi måste försöka förstå vad makt är. Min uppfattning är att makt är summan av alla beslut tagna i alla rum där beslut tas: fackföreningsmöten, skolrådsmöten, statsborgarmöten, och många mer. Alla rum där människor möts och tar beslut som påverkar oss alla. Det här kopplar jag till min tidigare diskussion om borgerliga vänstermänniskor: många av dem vill inte ens använda sin privilegierade rätt att vara i sådana rum. Jag säger inte att det är det enda som behövs. Men många i DSA jobbar med tjänstemannajobb, de är inte förankrade i arbetarklassen. De är inte en del av arbetarklasskulturen. Jag tror inte att människor utanför arbetarklassen kan flytta nålsögat till fördel för arbetarklassen, eftersom de inte är arbetarklass. Så den enda chansen arbetarklassen har är att den själv tar tag i saken. Jag tror inte att tjänstemän som protesterar på helgerna kommer få saker gjorda.

Love: Var tycker du folk ska lägga sin energi? Vilka slags projekt är mest viktiga?

BoJohn: Det är svårt. Jag har fortfarande kontakt med många av mina anarkistkompisar jag lärde känna för 20 år sedan, och jag har sett dem följa tre spår. Antingen har de gått fullhjärtat in i akademin. Eller så lever dem på en bondgård och ägnar sig åt något förlegat jävla hantverk, typ fårklippning och skit. Eller så har de blivit superduperfackliga, typ blivit metallarbetare som uppmanar alla att gå med i facket. Jag har inte bakgrunden eller utbildningen för att peka mot vad som behöver göras. Så är det bara. Enda rådet jag kan ge är att man ska fundera på vad man kan göra med sin kapacitet. I slutändan tror jag alla människor måste fråga sig själva just det: ‘’Vad är min kapacitet?’’ Är min kapacitet att odla en trädgård? Då ska jag göra det. Är min kapacitet att gå på kommunmöten och se till att något jävla skitförslag inte röstas igenom? Då borde jag göra det. Är min kapacitet att ligga på en kommunpolitiker så mycket att hen avskyr att se mig? Gör det. Alla människor har kapacitet. Jag tror att det handlar om att fråga sig själv om vilken och vara ärlig med svaret. Jag tror att om alla maximerar sin personliga kapacitet och det aggregerar med andras kapacitet så kommer vi röra oss framåt ihop. Att försöka hitta den perfekta ‘’one-size-fits-all’’-praktiken är problematiskt, för det finns ingen praktik som passar alla. Kontexten och människors kapacitet i landsbygden i Arizona är helt annorlunda från vår i urbana Seattle.

Love: Finns det något annat som är viktigt för vår diskussion som vi inte hunnit diskutera?

BoJohn: Det sista jag kommer lämna dig med är det här: även om vi lever till att bli hundra år gamla och vi kan ägna varje dag åt arbete som för rörelsen framåt så kommer arbetet fortsätta efter vår död. Så en annan fråga utöver kapacitet är hållbarhet. Det handlar inte bara om din kapacitet idag. Vad händer om du är på jorden i 20, 30, 40, 50 år till? Vad kommer du göra med den tiden? Jag har många vänner som är äldre. Två av mina närmaste anarkistvänner är i 80-årsåldern. När jag pratar med dem brukar de poängtera att de aldrig dragits med i de nyaste trenderna eller ideologiska projekten. De fokuserar på nyttan de kan göra för dagen, det goda som deras nuvarande projekt kan leverera. När de uppnått det så startar de något nytt. Man måste inte göra allting varje jävla dag. Jag kanske framstår som någon slags superaktivist men det har funnits långa perioder då jag bara varit hemlös och sovit på olika soffor. Det finns stunder då man måste göra vad man måste göra för sig själv. Men, amerikansk skitighet försvinner aldrig, så jag kommer alltid att återvända till arbetet med någon slags insats. Jag tror det var Durruti som sa något i stil med ‘’Vi är inte rädda för ruiner, för vi är dem som byggde dem’’. Nationer kommer att komma och gå, men arbetarklassen kommer alltid att vara arbetarklassen.

Love: Underbart, tack. Ta hand om dig så hörs vi säkert framöver!

– 2025-04-30