I början av 2020 var jag engagerad i en frihetligt socialistisk grupp i Seattle, längst upp på västkusten i USA. Seattle som stad har en förvirrande politisk historia. Dels ligger den i en region som historiskt varit ett centrum för arbetarradikalism. Några av USAs största strejker har utspelat sig i delstaten och än idag sitter framträdande socialister med i Seattles stadsfullmäktige.

Samtidigt domineras Seattles ekonomi och stadsmiljö av de enorma teknikföretag som har sina ursprung där. Både Amazon och Microsoft har sina högkvarter i innerstan och miljardärerna Jeff Bezos och Bill Gates är grannar i stadsdelen Medina strax utanför. Särskilt Bezos har blivit uppmärksammad för att ha pumpat in rekordhöga summor för att stötta kandidater som ställer upp mot socialister i lokala val.

Inflyttningen av tech-arbetare från hela världen har lett till enorma hyreshöjningar som i sin tur har resulterat i utbredd hemlöshet. Tältlägren som finns i de flesta parker är ett tydligt inslag i stadsbilden. Hemlösheten i kombination med den pågående opiatepidemin har lett till att klassklyftorna kommit upp till ytan och blivit synliga för alla: tälten och den obehandlade psykiska ohälsan är precis utanför Amazons dörrar.

I gruppen jag var med i fanns det ändå en generell känsla av att vindarna hade börjat vända. Trump var visserligen president och fruktansvärda övergrepp mot immigranter begicks i ICE-läger över hela landet, men motreaktionen hade skapat en ny sorts politisering. De flesta medlemmarna i gruppen ställde sig tveksamma till Bernie Sanders, men delvis tack vare hans presidentkampanj var stora grupper människor för första gången på länge öppna för att diskutera idéer om socialism och direkt aktion.

Vi var ofta upp till 20 personer på våra möten och det fanns ett fungerande samarbete med andra grupper, såväl parlamentariska som utomparlamentariska. Vi var tillräckligt många för att dela upp oss i arbetsgrupper med olika projekt. Jag valde att ingå i en grupp fokuserad på matsäkerhet. I slutändan dog projektet på grund av de officiella restriktionerna. Jag var tvungen att flyga hem till Sverige med kort varsel och för de andra blev det riskfyllt att samlas.

Hemlösheten i kombination med den pågående opiatepidemin har lett till att klassklyftorna kommit upp till ytan och blivit synliga för alla: tälten och den obehandlade psykiska ohälsan är precis utanför Amazons dörrar.

Halvåret efter pandemins början gick Seattle igenom en av de mest turbulenta tiderna i stadens historia. I samband med protesterna mot polisens mord på George Floyd ockuperade stadsbor ett helt kvarter och upprättade en autonom, självstyrande zon mitt i staden som överlevde i nästan en månad. Kort därefter började enorma bränder, orsakade av en rekordhet sommar, att decimera delstatens skogar vilket ledde till att luftkvalitén i staden blev direkt farlig och att ett moln av orange rök la sig över hela staden.

I Portland, två timmar söderut med bil, utspelade sig nästan dagliga konfrontationer mellan fascister i gruppen “Proud Boys” och antifascister. På många sätt framstod det som att regionen snabbt hade hamnat i ett kaotiskt, revolutionärt tillstånd som ingen hade kunnat föreställa sig bara några år tidigare. Kombinationen av klimatförändringar, pandemi och auktoritärt styre ledde till mycket snabba förändringar. När jag i efterhand skrivit med kamrater i Seattle upplever de dock att läget stabiliserats. Pandemin är inte över, men de har börjat planera för att återuppta projekten som avstannade i våras.

Det är svårt att dra generella slutsatser från en så speciell händelse som ett dödligt och smittosamt virus. Pandemin angriper de sociala strukturer som vänsterpolitiska grupper arbetar för att skapa och ändrar vår målbild helt. Det bästa du kan göra för att skydda dina grannar, kollegor, familj och vänner är att hålla dig inomhus och minimera fysisk kontakt. Gemensamt ägda allmänningar blir plötsligt kontaktytor för smitta: den som åker buss till jobbet, deltar i politiska möten eller bor i ett kollektiv löper större risk att bli infekterad och infektera andra.

Detta försvårar det politiska arbetet rent praktiskt. Samtidigt synliggör sjukdomen kapitalismens oförmåga att hantera samhällets behov tydligare än någonsin. I USA tvingades Trump till att ta över delar av industrin för medicinsk produktion och dela ut en slags tillfällig medborgarlön. I Sverige får förhållandena för personer som arbetar i vården mer uppmärksamhet än någonsin.

Kontrasterna mellan länder med en historiskt stark arbetarrörelse och länder utan blir också tydligare. I USA har coronasjuka som varit tvungna att åka ambulans eller blivit inlagda på IVA fått räkningar på hundratusentals kronor. I Sverige har vi ett visst skydd i den sjukvård som tidigare generationers arbetarrörelse kämpat för. Trots att pandemins effekter i grunden är antisociala bidrar den som alla kriser till att visa på kapitalismens tillkortakommanden, och är en möjlighet för vänstern att introducera nya föreställda världar. Kriser är förändringarnas tider.