Kategorier
Allmänt

Till kamraterna i Ankara/To our comrades in Ankara

fasizme karsi omuz omuza

(English below)

STÖDUTTALANDE FRÅN ALLT ÅT ALLAS SJUNDE KONGRESS TILL KAMRATERNA I ANKARA

Igår på Allt åt allas nationella kongress nåddes vi av nyheten att en fredsdemonstration i Turkiets huvudstad Ankara attackerats och många kamrater miste livet. I skrivande stund har 97 bekräftats döda.

Detta är ytterligare en eskalering av en pågående konflikt som redan krävt många liv. Under bombdådet i Suruç i juli miste över 30 personer livet och sedan dess har progressiva aktivister trakasserats och utsatts för brutala repressalier av den turkiska staten. Vi i Allt åt alla vill uttrycka våra sympatier och deltagande med de drabbade. Vi vill samtidigt uttrycka vår starkaste solidaritet med de som kämpar med livet som insats för frihet och rättvisa varje dag. En av denna kamps största framgångar hittills har varit frihetliga vänsterpartiet Halkların Demokratik Partisi – HDP röst inträde i Turkiska parlamentet tidigare i år, som i sin tur förhindrade president Erdoğans maktambitioner. Med en månad kvar till omval är helgens massaker ännu ett tydligt försök att stoppa den växande rörelse som organiserat sig mot såväl IS som den turkiska statsterrorismen.

Till våra kamrater i Turkiet: Liksom ni inte låter er skrämmas, kommer vi inte heller glömma de som fick sätta livet till i Ankara.

För en framtid värd att kämpa för.

SOLIDARITY STATEMENT FROM ALLT ÅT ALLA’S SEVENTH NATIONAL CONGRESS FOR THE COMRADES IN ANKARA

Yesterday at Allt åt alla’s national congress we received news that a peace demonstration in Turkey’s capital Ankara was attacked and many comrades killed. At the time of writing 97 people have been confirmed killed.

This is yet another escalation of an ongoing conflict that has already claimed many lives. In the Suruç bombing in late July, 30 people were killed. Progressive activists have since been exposed to harassment and brutal repression by the Turkish state. We, the members of Allt åt alla, want to express our deepest sympathies and offer our condolences to those affected. At the same time we want to express our solidarity with those involved in the struggle for freedom and justice in Turkey on a daily basis. One of this struggle’s greatest achievements recently has been the progressive party Halkların Demokratik Partisi – HDP’s entry into Turkey’s national parliament earlier this year, which in turn foiled President Erdogan’s plans to expand his powers. With one month to go before re-run elections, this weekend’s massacre is clearly one more attempt to stop the growing movement challenging both the so-called Islamic State and Turkish state terrorism.

To our comrades in Turkey: Just as you refuse to be intimidated, shall we not forget those murdered in Ankara.

For a future worth fighting for.

Kategorier
Allmänt

För ett starkare klasskampskollektiv

När vi organiserar oss tillsammans gör vi det på grund av våra gemensamma intressen. Vi har samma kamper att ta, samma mål att uppnå. Detta är någonting som borde vara självklart. Men det finns gruppdynamik och beteenden som är skadliga för kollektivets intressen. Ett exempel på detta är patriarkalt beteende, då män tar sig utrymme på icke-mäns bekostnad. Det händer när män avbryter icke-män på möten, presenterar icke-mäns idéer som sina egna och beter sig allmänt svinigt. Att detta uppstår i våra sammanhang är inte konstigt eftersom samhället är genomsyrat av detta. Vissa grupper har mer livsutrymme än andra för att de har möjlighet att ta av livsutrymme och egendom som egentligen är andras. Denna mekanism är grundläggande för patriarkatet. Därför måste detta problem hanteras. Att upplysa män om att de ägnar sig åt ett okamratligt beteende är sällan en lösning som fungerar. Patriarkalt maktutövande har ingenting med kunskapsbrist att göra. Det går därför inte lösa med att informera män om att de beter sig dåligt och borde ändra sig. Att män ägnar sig åt patriarkalt bettende är på grund av att detta beteende premieras. Män vinner på att bete sig patriarkalt. Därför är det av yttersta vikt att skapa en dynamik där patriarkalt beteende inte premieras utan sanktioneras.

I patriarkatet är icke-män försatta i en skuldrelation. Skuldrelationen baseras i en mekanism där icke-män ska vara kvar i en position där de ska anpassa sig efter mäns liv och leverne. Premisserna för skuldrelationen är att det anses självklart att män ska kunna leva sina liv på icke-mäns bekostnad och att icke-män ska vara kvar i skuldrelationen för det anses självklart att de ska ge av sitt eget livsutrymme för att män ska kunna utvidga sina livsutrymmen. Icke-män hamnar i skuld för i skuldrelationen kommer de alltid behöva ge av sitt livsutrymme (och sina kroppar) vilket leder till att de aldrig kommer kunna ge nog eftersom att män alltid ska kunna ta. Skuldrelationen som patriarkatet försätter ickemän i upprätthålls av män och icke-män så länge de agerar inom ramarna för de mekanismer och premisser som skuldrelationen baseras på. Vi vägrar upprätthålla den här skuldrelationen. Den patriarkala skuldrelationen är rutten och destruktiv och således blir alla försök att upplösa skuldrelationen inom ramarna för den – ruttna och destruktiva.

Skuldrelationen skapar ett behov av upprättelse, att vilja ha en ursäkt. Men denna upprättelse är inget värd, en ursäkt är ingenting som leder framåt.

Om ens strävan är att vara en del av den kraft som bidrar till att upphäva patriarkatet så behöver en agera utanför den skuldrelation som patriarkatet skapar. Det duger inte att försöka söka upprättelse i ett system vars mekanismer är uppbyggda på att försätta en i evig skuld. Vi vill inte få någonting av patriarkatet. Det går inte att bli skuldfri genom att följa patriarkatets logik. Det vi måste göra upp med är en relation där män ständigt upprepar ett okamratligt beteende. Okamratligt beteende är att agera och leva på andra människors bekostnad.  Denna relation av dåligt beteende och tron på att någon from av upprättelse skulle bryta skuldrelationen och det okamratliga beteendet – måste brytas. Problemet är inte bristen på medvetenhet, det är att okamratligt beteende överhuvudtaget uppkommer. Vi vill inte ha en ursäkt. Vi vill inte ha upprättelse. Vi vill vinna. Vi vet att vi bara kan vinna om vi gör det tillsammans.

Att skapa en dynamik där patriarkalt beteende sanktioneras handlar inte om att påpeka detta beteende och förklara att det bör upphöra. Det måste till en dynamik där män inte vinner på patriarkalt beteende utan förlorar på det. Vi låter inte män orera på som om vi inte redan har fattat deras poäng, vi avbryter dem. Vi låter inte män uttrycka sina sexistiska åsikter, vi får dem att börja svettas av nervositet tills de stammar till tystnad.

Sanktionering innebär att missgynna särskilda beteenden. Det handlar om att personer som utför handlingar på andra människors bekostnad inte ska kunna göra detta och om de gör det ska vi se till att de inte kommer göra det igen. Det handlar om att vi ska skapa utrymmen där ingen ska vinna på att bete sig okamratligt. Det handlar om att när vi organiserar oss tillsammans ska en endast vinna på att vara en god kamrat. Det är en svår uppgift, svårare än att göra listor på icke-önskvärt patriarkalt beteende. Det innebär framförallt att en måste sätta sig i sammanhang där patriarkalt beteende utövas. Det innebär att vi tillsammans sanktionerar detta beteende. Detta är inte endast upp till icke-män. Män som fattat att ett patriarkalt beteende sabbar vår gemensamma kamp kan effektivt sanktionera andra män som utövar patriarkalt beteende. 

Vi tänker inte hantera personer vars ego och personliga självförverklingsprojekt är viktigare än kollektivets styrka och seger mot klassfienden. Om deras klassintressen inte gynnar kollektivet då är de inte kamrater med samma klassintressen som oss. Vår metod är en samverkan mellan att följa vår vilja, skapa vår egen agenda samtidigt som vi aktivt sanktionerar allt som tenderar att skada kollektivet. Vi bygger upp ett starkt kollektiv som baserar sig på  kamratskap och solidaritet. Vi är inte längre rädda för vi står inte ensamma, vi är starka när vi står tillsammans och tillsammans står vi genom allt.

Det måste finnas sätt att göra rätt på. Att ständigt belysa på vilket sätt män gör fel och att de måste upphöra med detta beteende skapar passivitet. Vi låter inte män sitta passiva i sin rädsla för att göra fel, när vi lämnar skuldrelationen kommer de som kan göra rätt prioriteringar fatta att de måste göra något konkret praktiskt för att kunna fortsätta legitimera sin närvaro i klasskampen. Vi sanktionerar allt beteende som skadar kollektivet och vi bekräftar allt beteende som gynnar det.

Det finns såklart inget egenvärde i sig att samarbeta med personer som kan skada kollektivet. Värdet ligger dock i att samarbeta med personer på klasskampsbaserad grund, för att vi då står  enade mot vår gemensamma klassfiende. När vårt mål är att krossa kapitalismen vinner vi på att vara så brett organiserade som möjligt. Ur bred klasskampsbaserad organisering kommer den dynamik som skapar den kraft som är nödvändig för att segra över klassfienden. Vi förändras när vi organiserar oss tillsammans. Att tillsammans bli bättre, mer kamratliga förbättrar våra chanser att vinna.  En rörelse som kan organisera och innesluta alla är en stark rörelse.  Konsekvensen av att samarbeta med män utifrån dessa premisser är att vi får möjlighet att  bryta skuldrelationen och inte låta deras kris gå ut över oss. Vi skapar utrymme för oss och andra kamrater att sanktionera mäns pajaskonster till den grand att de inte längre vinner på att göra dem (eftersom att det så uppenbart skadar klasskampskollektivets mål och drömmar).

När vi i klasskampen står upp mot personer som kan skada oss gör vi det tillslut omöjligt för dem att skada oss. Vi dirigerar vårt fokus till att vi står upp för våra viljor och skapar vår egen agenda. Värdet när vi möts i könsblandad klasskamp är att vi aktivt inte låter patriarkatet och skuldrelationen sätta premisserna för våra mål och drömmar.

Vi vill bygga en bred klasskampsrörelse. 
Vi vill att våra metoder ska göra kollektivet starkare. 
Vi vill lära oss att hantera varandra på ett sätt som gynnar kollektivet och vår kamp oavsett från vilka materiella förutsättningar vi kommer ifrån. Vi vill skapa utrymme där våra materiella förutsättningar i patriarkatet inte ska styra våra metoder utan där våra metoder är gemensamt överenskomna och teoretiskt förankrade för att leda oss till seger mot vår klassfiende. 
Radikal förändring sker när vi står öga mot öga med det vi vill förinta. Ett starkt klasskampskollektiv är vårt medel och kommunismen är vårt mål.
Kategorier
Allmänt Malmö

Skapande motstånd

Det är ironiskt, tror jag. Jag vet inte var gränsen går mellan orimligt träffande slump, ironi, och cynism; jag vet att en av få befolkade platser från vilken Malmös nya skyline syns, är Norra Sorgenfri, i glipan mellan eu-migranternas självförvaltande kåkstad och stängslen runt kvarteret spårvägen. Ingenstans samma känsla av frontstage och backstage, en sällsamt synlig spänning mellan föreställning och förberedelse.

Det handlar egentligen inte om någonting nytt. Vi vet allt detta redan, eller borde i vilket fall. Nittiotalskrisen, omorienteringen, förvandlingen av Malmö från industriell till postindustriell event- och informationsekonomi; hur en allt mer spekulativ fastighetsmarknad flyttar fokus från den nuvarande befolkningen till en tilltänkt, tillfälligt inflyttad (eller inrest) elit. I spåren av denna utveckling följer försämrade sociala insatser, den successiva utträngningen av svagare befolkningsskikt, och inte minst, en förändrad stadsbild. Malmö Live och Norra Sorgenfri är båda två symboler för konflikten.

I området kring centralstationen och ut mot västra hamnen, Malmös förnämsta scenrum, bygger man över de gamla industritomterna med dyra konserthus, hotell, kontorskomplex och prestigefyllda bostäder; i östra staden, stadens baksida, lämnas liknande platser tomma i väntan på att markvärdena ska mogna. Områden stora som fotbollsplaner förblir obebyggda och inhägnade, samtidigt som behovet av billigt boende blir allt mer akut. Samtidigt: Ödetomterna bebyggs, hus och trappuppgångar ockuperas i tysthet, och torgen under trånga lägenheter fylls av liv.

Stadsrummet förändras, i utformning och bruk, när de som trängs undan tvingas improvisera för att överleva vardagen, eller för att överleva över huvud taget. Ekonomins alla uttryck utgör en inofficiell översiktsplan, eller, i linje med metaforen, en kreativ scenografi. I stadsmarknadsföringens tidsålder utgör detta förhållande en del av det kollektivt glömda. När Malmö stad diskuterar sina planer för exploatering av Norra Sorgenfri, nämner man inte med ett ord det faktum att 400 personer bor i området. I pressmaterialet används inga bilder tagna efter det att EU-migranterna flyttat in i kvarteret Brännaren; när ”allt för stort intresse” uppstod inför samrådsmötet som skulle diskutera planen, valde man att förlägga om träffen till Stadshuset, långt ifrån den berörda platsen.

Trots städernas försök till osynliggörande krävs flexibla och billiga arbetare för att upprätthålla städernas karaktär av scenrum. Dessa scenarbetare utgörs till stor del av de fattiga människor, som med EU:s goda minne och uppmuntran hetsas från land till land i jakt på småsmulor: Välfärd, bostad, social trygghet, privilegier som aldrig helt kan ordnas till de massor som inte förmår höja ett fastighetsvärde eller representera en god konsumentgrupp. De utgörs också av alla oss andra: de utflyttade glesbygdsborna, alla arbetslösa, alla vi som står till synes utan utsikter.

Det är vi som tar småjobben om nätterna, genom bakdörrarna, med ögonen fixerade på en telefon som aldrig ringer. Var står lösningen på detta problem? I bästa fall, inbillar jag mig, finns den i vår inneboende kreativa potential och i vårt skapande motstånd. Om vi kan omforma våra bostadsområden kan vi göra detsamma med våra städer. De som bygger hus kan bygga institutioner. I ett nät av relationer, byggda först på de behov ekonomin försatt oss i, därefter på den kreativa kraft som förstärks i vårt arbete, skapar vi den styrka som krävs för att utmana den politiska och ekonomiska logiken. Från en sådan position kan vi hota hela den värld som försatt oss där vi är.

Allt åt alla Malmö

Kategorier
Allmänt Stockholm

Solidaritetshälsning till Gotlands arbetarklass inför Almedalsveckan

I dag börjar den borgerliga parlamentarismens allra största jubelfest, Almedalsveckan i Visby. Det är en vecka då högt uppsatta politiker dricker rosévin tillsammans med företrädare för media och näringslivets lobbyister, ljuger för allmänheten i bombastiska tal, skyller sina egna misstag på fattiga migranter och smider planer för hur de skall kunna sko sig ännu mer på arbetarklassen.

För oss som stannar hemma i Stockholm är detta en underbar tid. Det är en tid då vi slipper såväl korrupta politiker, våldsamma poliser, borgerligt sinnade journalister och de näringslivstoppar som i vanliga fall angriper oss i ett fullskaligt klasskrig. De som annars säljer ut våra gemensamma tillgångar till underpriser åt sina vänner och släktingar, slår oss med batonger och vräker oss från våra hem och gemensamma samlingslokaler har alla lämnat Stockholm. Men hur ser situationen ut för gotlänningarna?

De politiker som nu är på Gotland är samma personer som bygger motorvägar som förorenar våra arbetarförorter men tunnlar under rika områden, samtidigt som de försöker höja taxorna och sänka kvalitén i kollektivtrafiken. Det är samma politiker som gör olagliga upphandlingar i vården eller som med all kraft privatiserar minsta lilla kvadratmeter gemensam egendom, som nu i stället blir ett direkt hot mot gotlänningarna.

Under Almedalsveckan beordras enorma mängder poliser från hela landet till Gotland. Alla de snutar som under resten av året rider ned politiskt aktiva med tungt kavalleri, registrerar misshandlade kvinnor och romer i olagliga register, misshandlar och hotar folk, vräker fattiga arbetare från sina hem eller bara struntar i att hjälpa utsatta, har alla samlats på Gotland för att där i stället utsätta gotlänningarna för sitt smutsiga uppdrag.

De journalister som i vanliga fall skriver artiklar om invandringens kostnader, skrämselpropaganda om muslimer, en puff om senaste modetrenden, en snyfthistoria om en skådespelare eller på något annat sätt försöker dölja hur arbetarna har gemensamma intressen, allt för att arbetarklassen ska sitta still i båten och konsumera, så att tidningsägarna ska kunna sälja fler annonser – alla befinner de sig nu på Gotland med champagneglaset i ena handen och sin trubbigaste penna i den andra.

Även borgarklassen flockas förstås till Visbys restauranger och de seminarier som politiker med utsträckta händer anordnar. Här kan de visa upp sin rikedom för en publik som låter sig imponeras av ägarklassens flärd, samtidigt som de kan köpa vårdcentraler och hyresrätter till vrakpriser och tjäna en hacka på sänka löner och höja hyror.

Vi i Allt åt alla Stockholm förstår att detta är en svår tid för gotlänningarna och vi vill på detta sätt uttala vårt stöd till arbetarklassen på Gotland som måste utstå ökad repression från polisen, se hur politiker och kapitalister kastar lystna blickar efter deras gemensamma egendom och som samtidigt behöver utstå fulla journalisters hyllningsvisor till dessa kriminella krafter. Vi vill också passa på att ödmjukast be om ursäkt för att ni tvingas utstå allt detta och hoppas att ni inte håller deras oursäktliga beteende mot oss andra stockholmare, som står på samma sida som er i klasskampen. Vi lider med er, men vi vet också att det lönar sig när vi organiserar oss för att bekämpa våra klassfiender. Genom att börja prata om våra problem med arbetskamrater och grannar kan vi hitta gemensamma strategier för att vända på situationen. Vi kan återta gemensam egendom och vi kan kräva vår frihet och vårt självbestämmande. Det finns en väg framåt, och den vägen heter organisering.

Arbetare i alla län, förena eder!

By W.carter (Own work) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons
Bakom scenen Almedalsveckan 2014 Visby” av W.carter – . Licensierad under CC BY-SA 3.0.
Kategorier
Allmänt Stockholm

Stöduttalande till Högdalens vänner och Folkets hus

Under lördagen den 23 maj ockuperade nätverket Högdalens Vänner den rivningshotade skolan i Högdalen. Ett hus som det norska byggbolaget Veidekke köpte till vrakpris av sina vänner i den borgerliga alliansen och nu vill riva. Skolverksamheten hade visserligen upphört redan 1976 men byggnaden har därefter hela tiden huserat offentlig verksamhet så som till exempel bibliotek, stadsdelsförvaltning och försäkringskassa ända tills Veidekke stängde byggnaden 2010.

HogdalenFotoEL Skolbyggnaden är flera tusen kvadratmeter stor. Den är ritad av Carl Nyrén och innehåller bland annat kulturhistoriskt viktiga mosaiker utförda av Nisse Zetterberg. Veidekke fick köpa byggnaden för 35 miljoner av den borgerliga alliansen, men kommer på platsen att uppföra bostadsrätter, främst 1:or och 2:or som har ett snittpris på 3 miljoner och som har ett totalt värde om 1,2 miljarder. Bostadsbristen är visserligen påtaglig i Stockholm och det är angeläget att nya bostäder byggs; men det som behövs är billiga hyresrätter i allmän regi. Inte dyra bostadsrätter som bara är ägnade åt att generera vinst till privata företag samtidigt som de boende måste skuldsätta sig för livet bara för att kunna bo. I Högdalen saknas också skolverksamhet och äldreboenden och det borde vara självklart att ungdomar och pensionärers väl ska gå före privata vinstintressen.

Alliansen hade som politiskt mål att överföra så mycket gemensam egendom som möjligt i privat ägo, vilket i Högdalen inte bara inneburit att den gamla skolan sålts ut, utan även att hela beståndet av allmännyttiga hyresrätter sålts till Ingvar Kamprads bolag IKANO Fastigheter och att hela centrum sålts till bolaget CityCon. Högdalens centrum är alltså inte längre en allmän plats, utan privat egendom. Simhallen som tidigare var kommunal har tagits över av Actic. Att på detta sätt överföra gemensam egendom till privata företag är att beskära demokratin och de ansvariga borde ställas inför rätta och ansvar måste utkrävas av dessa samhällsfiender. Den nyliberala process som idag enkelriktat minskar den gemensamma egendomen så väl som den demokratiska kontrollen av samhället måste brytas och vi måste kontinuerligt arbeta med att ställa en allt större del av samhället under demokratisk kontroll, både i våra bostadsområden och på våra arbetsplatser.

Aktivister från Allt åt Alla i Stockholm har hela tiden varit delaktiga i processen runt återöppnandet av den gamla skolbyggnaden som numera inrymmer ett folkets hus med aktiviteter så som Qi Gong, punkgympa, gratisaffär, folkkök, konstutställningar, föreningsmöten och mycket mycket mer. Allt åt Alla Stockholm vill dock även på detta sätt uttrycka sitt stöd som organisation till alla de aktivister, organiserade i olika vänsterförbund så väl som tidigare oorganiserade privatpersoner, som inom ramen för föreningen Högdalens vänner gjort allt detta myller av självorganiserade verksamheter möjliga på en plats som stängts ned av privata vinstintressen trots att den alltid tidigare tillhört folket.

Kategorier
Allmänt

Diskussion om gentrifiering hölls i Umeå

10676223_904157092939962_337310553618029977_n

Den 26 mars höll Allt åt Alla Umeå den första i en rad studieträffar med fokus på kunskapsutjämning mellan aktiva i stadens rörelser.
Temat för kvällen var ”Gentrifiering”, med starkt fokus på lokala erfarenheter och betraktelser.
Efter en kort introduktion som gav en översikt om begreppets innebörd, och de olika sätt som det används på, delades deltagarna upp i mindre grupper för att diskutera.

Eftersom vi missade att lägga upp information här på hemsidan i förväg (den gick ut genom framförallt facebook) så lägger vi nu i efterhand upp upplägget här, dels av arkiveringsskäl, dels för att andra ska kunna använda frågeställningarna och läsunderlaget.

—————–

*ENGLISH BELOW*
Detta är första delen i en varje månad återkommande serie diskussionsträffar på olika ämnen eller i sakfrågor med närhet till förbundet Allt åt Alla Umeås verksamhet. Träffarna fokuserar på kunskapsutjämnande diskussion mellan deltagarna, och kräver inga förkunskaper.

—————-
VAD ÄR GENTRIFIERING?
De senaste åren har förändringar i stadens bebyggelse – såväl i Umeå som i resten av Sverige och världen – allt oftare diskuterats med hjälp av begreppet ”gentrifiering”.

Ordet härstammar från engelskans ”gentry” (ungefär; fint folk) och syftar på en viss typ av förändring där de som bor på eller använder en plats trängs bort, och ersätts med en rikare grupp användare eller boende.

Vad kan vi lära oss av att diskutera begreppet gentrifiering? Händer det här i Umeå?

Diskussionsträffen kräver _inga förkunskaper_ och inleds med en 15 minuter kort föreläsning. Därefter diskuterar vi i lagom stora grupper med utgångspunkt i fem frågor.

—————–
FRÅGOR:

1. Hur skapas gentrifiering? Beror den på att hippa, medelklassmänniskor som gillar latte flyttar in i ett fattigt område? Orsakas den av en viss typ av kommunal stadsplanering? Sätts den igång av fastighetsägare som jagar högre vinster?

2. Kan vi se exempel på gentrifiering här i Umeå och Västerbotten? Ge konkreta exempel! (Tänk på både offentliga rum, bruks/butikslokaler och bostäder)

3. Vad är skillnaden mellan gentrifiering och andra former av stadsbyggande/renoveringar osv? Är all nybyggnation gentrifiering?

4. Hur kan en se att ett område eller en gata är på väg att gentrifieras innan det är ett fullbordat faktum?

5. Hur kan boende, butiksägare, brukare av platser, föreningar som driver lokaler osv motverka gentrifiering när de riskeras att drabbas (bli bortträngda) av den?

——————-
LÄSTIPS FÖR NYFIKNA:
Alexander Berthelsen – ”Gentrifiering bortom Capuccinon: http://tidningenbrand.se/brand/nummer-2-2012-delad-kunskap-delad-stad/gentrifiering-bortom-cappucinon/

Catharina Thörn – ”Perifer mark blir urban front”:
https://www.arkitekt.se/perifer-mark-blir-urban-front/

Catharina Thörn – ”Om gentrifiering och segregering” (VIDEO):

——————–
ENGLISH:
This is the first in a serie of monthly discussions addressing different subjects in coherence with the activities of Allt åt Alla Umeå.
The sessions will be focused on equalization of knowledge among the participants, and no previous experience is needed.

WHAT IS GENTRIFICATION?
In previous years the transformations of cities – in Umeå as well as other parts of Sweden and globally – have been discussed using the word ”gentrification”.

Gentrification is any facet of urban renewal that inevitably leads to displacement of the occupying demographic.

What could we learn from discussing gentification? Do we see it in Umeå?

No previous knowledge of the subject is needed to participate in the session, which will begin with a 15 minutes short lecture (though held in Swedish). We will thereafter discuss in smaller groups using five questions.
(Questions will soon be translated here into english)

QUESTIONS:

1. How is gentrification done? Does it happen because hip, middle class citizens who enjoy latte’s move inte a poor neighborhood? Does it happen because of certain kinds of municipal city-planning? Does is when land- and property-owners seek higher profits from rent extraction?

2. Do we see examples of gentrification in Umeå and Västerbotten? Please provide examples (think about public space, use-spaces/shops and housing)

3. What is the different between gentrification and other forms of urban renewal/renovations? Can we call all forms of urban renewal, gentrification?

4. How does one see that a street, block or housing-area is about the get gentrified before the process is done?

5. How could tenants, shopowners, users of spaces, civic organizations etc work against gentrification when they are at risk to be dispossessed?

Kategorier
Allmänt

Karlstad: Första maj 2015 – autonomi och klasskamp

10426806_896729757041529_915755764034358387_n

Kom och spendera första maj med Allt åt Alla, Syndikalistiska Ungdomsförbundet och Karlstad LS på Soltorget!

Det kommer att hållas tal, serveras kaffe och information och tidningar kommer att delas ut.

Mer information kommer.

Var? Soltorget i Karlstad
När? 1 maj klockan 12.00

Kategorier
Allmänt

Förbundshelg ägde rum i Göteborg

11113571_10152835781157404_8332284228894975614_n

Helgen den 10-12 april 2015 samlades i Göteborg medlemmar i Förbundet Allt åt Alla från hela landet för att diskutera strategiska fokus, aktuella frågor samt för att utbyta praktiska och organisatoriska erfarenheter.

Under helgen diskuterades bland annat lokalgruppernas långsiktiga strategier, förbundets arbete kring frågan om bemanningsföretag, hur förbundet ska kunna vara ett verktyg snarare än att bli ett självändamål och mycket annat. Presentationer skedde också från exempelvis Stockholms arbetsplatskampsgrupp samt från Umebor som varit engagerade i uppbyggnaden av ett nytt kulturhus i staden.

Kategorier
Allmänt Evenemang Malmö

Ingen ska flytta – skydda lägret!

11179970_10153202878647381_5541383786816184582_n

På måndag (27/4) vräks Malmöbor från sina hem. Malmöbor som inte fått den mest grundläggande hjälp med sophämtning och avlopp kastas nu ut med den påhittade anledningen att det inte är rent nog där de bor.

Vi är alla överens om att tältläger inte är någon lösning. Att förstöra den enda fasta punkten som människor har löser inget. Lösningen är omfördelning av samhällets resurser.

Vi vet vad det här egentligen handlar om: klassförakt och rasism. De fattiga ska bort – till vilket pris som helst. Malmö är inte till för oss som bor här.

Nu säger vi emot. Det är nog nu. På måndag sluter vi upp för att stödja våra grannar och kamrater när kommunen kommer för att köra bort dem från deras hem. Samling från klockan 8:00 inför den planerade vräkningen klockan 10!

Var? Korsningen Nobelvägen/Industrigatan

Mer info och diskussion på facebookevenemanget här: https://www.facebook.com/events/1426420057674227/

Kategorier
Allmänt Evenemang

En vecka av allmänningar // 18 – 24 maj 2015

11149115_913058335383171_1113622322984887151_n

Vi vill bjuda in er att delta i ett socialt experiment: Att under sju dagar (18-24 maj 2015) skapa ett myller av allmänningar över hela staden.

Att skapa en, om än tillfällig, levande bild av ett potentiellt Umeå med det gemensamma i fokus. En bild av grannar och vänner som kommer samman, öppnar upp tomma lokaler, tar över gårdsplan och öde parkeringar för att tillsammans skapa och dela resurser.
Allmänningsveckan fungerar som en chans för grannar att prova på att skapa allmänningar i sin närmiljö. Vår förhoppning är att vissa av dessa små försök ska bli ett första steg mot ett mer permanent allmänningskapande i riktning mot en jämlikare, mer demokratisk stad.

////// Vad är en allmänning? //////

En allmänning är något som varken är offentligt eller privat – utan gemensamt. Ett skapande och/eller förvaltande där deltagande är fritt och frivilligt, processen öppen och genomskinlig, och resultatet tillgängligt för alla oberoende av insats. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, i praktiken.

Det kan vara en cykel- eller bilverkstad där människor hjälps åt att lösa varandras problem och dela kunskap. Det kan vara ett gratisfik där alla som kan tar med sig fika, och alla som kommer förbi får ta del av det som finns. Det kan vara en kvällsskola där grannar föreläser kostnadsfritt för varandra. Eller en mötesplats där kläder lämnas in, så att alla som behöver kan ta för sig. Bara fantasin, och människors förmåga att organisera sig tillsammans och bygga strukturer, sätter gränser för innehållet.

///// Hur skapar vi en allmänning under veckan? //////

Vi har tagit fram en guide i fem steg för er som är intresserade av att skapa någon form av allmänning under allmänningsveckan. Det går i princip att börja helt på egen hand, men är en fördel om man är i alla fall 2-3 personer som hjälps åt.

1. Bestäm dig/er för vilken typ av allmänning som ska skapas. Kanske ett litet bibliotek i trapphuset? En gratis cykelverkstad eller varför inte ett litet kvartersfik? Försök att utgå från vad du/ni själva har för kunskaper, vad ni är bra på eller kan göra som andra i närområdet kan ha användning för.

2. Välj ut en plats, tid och datum då allmänningen ska upprättas (vare sig den ska vara tillfällig eller permanent). Kanske finns det en kvarterslokal som går att boka, eller så går det att hålla till ute på gården eller någon annan välbesökt offentlig plats?

3. Sprid information! Tänk på vilka du/ni riktar er till. Vars kan de nås? Kanske går det att göra en liten lapp och sätta upp i trapphusen och tvättstugan? Skriv titel (exempel: ”cykelallmänning”), datum, plats och tid. Om du/ni vill ha en liten förklaring av vad en allmänning är kan ni kopiera delar ur texten här ovanför. Lägg gärna också ut informationen här på evenemangets vägg så hjälper vi till att sprida information via nätet. Kanske finns det också någon facebook-grupp där boende samlas i ditt/ert område där det går att sprida informationen?

4. Gå igenom vad som behövs för att genomföra allmänningen. Är det ett gratisfik så kanske det ska bakas lite bullar och kakor, lånas ihop kaffebryggare, vattenkokare och porslin? Är det en cykelverkstad behövs kanske lite verktyg, däcklagningar och liknande? Ska ni fixa ett litet bibliotek i kvarterslokalen behövs kanske en hylla?

5. Sätt igång! Försök hitta sätt att minska glappet mellan skapare och mottagare. Var inte rädd för att göra fel, utan testa vad som fungerar och se hur det går. Hur kan de som kommer till allmänningen inkluderas i att upprätthålla den?

Lycka till!
——————–
[Allmänningsveckan är en lokal temadel av den årliga Stadskampsveckan som sker samma datum i bland annat Umeå, Stockholm och Malmö. Hela programmet för stadskampsveckan i Umeå presenteras här: https://www.facebook.com/events/980799475264417/ ]

Kategorier
Allmänt

Uppsala: Transgender Day of Visibility

Idag är det Transgender Day of Visibility, en dag som är till för att belysa transpersoners liv och verklighet och som har växt fram ur en transrörelse som är trött på att inte synas eller komma till tals. Vi i Allt åt Alla Uppsala tänkte uppmärksamma denna dag genom att prata lite om det som ofta kallas “transinkludering”. Vi vet alla att optimalfallet såklart är att vi transpersoner sätter vår egen agenda och för vår kamp med stöd av våra andra förbundskamrater, snarare än att vi “inkluderas” på någons nåder. Samtidigt är det svårt att ta plats i en rörelse som inte är en trygg miljö, och det är detta som den här texten ämnar hantera.

Att vara trans är på många sätt att förnekas rätten till sig själv av sin omgivning. Att vara trans är ofta att inte veta om ens närstående ens kommer att låta en vara kvar ibland dem, och om de gör det, ifall de kommer bry sig om ens namn och pronomen eller om de kommer envisas med sin rätt att inte respektera en. Att vara trans är att behöva leva med andras dumma frågor, dumma prioriteringar och dumma åsikter. Ibland är det att bli verbalt eller fysiskt trakasserad. Det här är problem som även existerar i vår rörelse.

Även om vi har byggt miljöer där våld mot transpersoner inte förekommer så finns det mängder av saker som gör ens varande som transperson i rörelsen svårt. Det går inte att hålla reda på hur många gånger vi har organiserat separatistiskt på olika sätt och det slentrianmässigt har blivit benämnt som “kvinnoseparatism”. Även när sådana rum har varit uttalat trans- och kvinnoseparatistiska händer det att personer framhärdat sin rätt att benämna gruppen som “vi kvinnor”, och en måste bråka sig till att ens få betraktas som en del av det sammanhang en själv varit med och skapat. Om en inte är öppen med att vara trans kan en mötas av resonemang av typen “ja det är ju bra att inkludera transpersoner i teorin men det är ju bara något en säger, det händer ju extremt sällan att en transperson faktiskt är med”. Vad svarar en ens på sådant?

Vi transpersoner vet såklart om att även ni som inte är trans är uppväxta i en cisnormativ värld. Vi vet att en behöver övning för att uppnå något sorts vana i hur en ska hantera detta. Vi skulle vilja föreslå att den övningen börjar äga rum nu. Rent statistiskt så känner alla minst en transperson. Rent statistiskt så innehåller din lokalgrupp redan någon som är trans, oavsett om den är öppen med det eller inte. För att vi ska kunna formulera en kamp där vi tar vad vi ska ha så behöver vår rörelse vara en plats där vi vet med säkerhet att vi kommer bli respekterade och inte råka illa ut om vi är öppna transpersoner. Den säkerheten kan inte komma ur vad en får anta ska föreställa en outtalad överrenskommelse om att vi är en transinkluderande rörelse. Den måste komma ur praktik.

Därför är här lite tips både till lokalgrupper och till privatpersoner:
Visa att ni bryr er mer än att bara slänga till ett pliktskyldigt “trans- och” före benämningen av era separatistiska grejer. Posta om transfrågor på era facebooksidor och dylikt ibland. Läs på om trans. Prata inte om kön som binära. Säg ditt eget pronomen och fråga om nya medlemmars pronomen i enrum (pronomenrundor i grupper som inte känns helt trygga kan vara jobbigt eftersom en antingen måste komma ut eller ljuga då). Alltså allas pronomen, det vill säga inte bara personer ni tror kan vara trans. Respektera folks pronomen och namn. Rätta andra när de säger fel. Säg åt andra när de pratar eller skämtar om transpersoner på ett respektlöst sätt.

Vi kan inte göra anspråk på att vara en feministisk rörelse som jobbar för arbetarklassens intressen om vi inte ens kan hantera att det finns delar av arbetarklassen som inte har eller identifierar med det kön de tillskrevs vid födseln. Vi har ännu inga konkreta svar på hur transkamp förs bäst, men vi vet med säkerhet att vi heller aldrig kan hitta några i en rörelse som inte är trygg för oss. Därför är det bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Kategorier
Allmänt International

Rapport från Blockupy Frankfurt

Rapport från Frankfurt, 18 mars.

De fick inte fira ifred. Vi kraschade invigningsfesten av Europeiska centralbankens nya skrytbygge genom blockader och demonstrationer. Vårt Europa, från etablerade parlamentariska vänsterpartier och fackföreningar till militanta anarkistiska celler, lyckades göra gemensam sak mot kapitalets Europa.

Alltsedan i höstas, sedan förberedelserna av den årliga Blockupyfestivalen i november, har Allt åt alla deltagit i Blockupys internationella koordineringsgrupp. I år försökte vi skapa en större svensk närvaro i mobiliseringen och arrangerade därför samtalskvällar om Blockupy samt bussresor till Frankfurt. Det internationella deltagandet har detta år varit häpnadsväckande. Busslaster sammanstrålade från Italien, Belgien, Danmark, Frankrike, Österrike och många andra länder.

Vad var det som hände?

På ett sätt hade vi redan vunnit: till följd av Blockupymobiliseringen hade invigningen reducerats från en storslagen gala till ett kafferep alla helst ville slippa. Mario Draghi fick anlända i helikopter till ECB och invigningstalet hölls för ett tiotal personer alltmedan ilskan kokade utanför glasbyggnadens väggar. Vi ville stänga ner centralbanken, men polisen insisterade på att stänga ner hela staden.

Redan innan soluppgången på onsdagen samlades tusentals människor på olika håll i Frankfurt. De fem blocken, eller ”fingrarna” som de också kallas, hade alla samma mål, men använde olika metoder. Tillsammans ville man stänga centralbankens verksamhet för en dag. Ostbanhof, blockerat. Flößerbrücke, blockerat. Hanauer Landstraße, blockerat. Därefter, den obligatoriska katt och råtta-leken mellan polis och aktivister. Det undantagstillstånd som alla fruktade uteblev i år. Istället, en massiv och total belägring av staden med hjälp av cirka tiotusen svart- och grönklädda, maskerade och tungt utrustade poliser. Förbundsrepublikens alla vattenkanoner uppställda runt fortet och en militariserad stad.

Vid niotiden på morgonen omringade polisen det blå blocket vid Uhlandstrasse. Hundratals italienska kamrater säckades av polisen och arresterades en masse – men utanför inhägnanden samlades inom kort en massiv solidaritetsblockad med krav på frigivning. Efter några timmar släpptes nästan alla – inklusive några av oss. I skrivande stund sitter en kamrat fortfarande häktad i Frankfurt.

På eftermiddagen gick IG Metall tillsammans med flera fackförbund i Tyskland och Europa (inklusive italienska FIOM) för första gången ut på gatorna i Blockupy. I den stora eftermiddagsparaden mellan Römer-torget  och Opernplatz deltog över 25 000 demonstranter. Demonstrationen bestod av många sektioner men för första gången någonsin frontades Blockupy av enbart kvinnor. Provocerande nog åtföljdes demonstrationen av två led tungt uniformerade poliser, som gick på vardera sidan om tåget.

Varför åkte Allt åt alla?

Att med fysiska medel stänga ner centralbanken är förstås nästintill omöjligt. Trojkans nyliberala åtstramningspolitik är mer än en stål- och glaskonstruktion i Frankfurts finanskvarter. Samtidigt är Blockupy mer än bara blockader. Det huvudsakliga målet med Blockupy är att forma en bredare och starkare vänster, som kan kämpa tillsammans på ett transnationellt fält av sociala kamper, och som har en egen idé om vad ett Europa bortom kvävande åtstramningspolitik kan vara. I år hade aktionen en särskild betydelse i och med Syrizas seger i det grekiska valet och andra framgångar runt om i Europa. Konflikten har skärpts mellan nedskärningspolitikens genomdrivare och motståndare.

Dagen efter mobiliseringen arrangerades ett möte om social strejk på universitetet i Bockenheim. Strejkmötet var förlagt i anslutning till blockaden för att visa på krispolitikens effekter på arbetsmarknaden och på våra liv – men också för att synliggöra att motstånd koordineras och att organiseringen fortgår runtom i Europa. Vid mötet var basfack och organisationer från hela Europa representerade. Här kan nämnas det autonoma basfacket ADL i Italien, OZZ Inicjatywa Pracownicza i Polen och arbetare från Angry Workers och Amazon i Tyskland. Allt åt alla deltog i mötet tillsammans med SAC och SUF.

Under Blockupyfestivalen i november initierades en workshop om social strejk – som en möjlighet till fortsatt koordinering av transnationella kamper. I Italien genomfördes den 14 november en social strejk då över 60 städer gick ut på gatorna – men aktioner genomfördes också i England och Tyskland. I januari i Rom hölls ett efterföljande internationellt möte angående den sociala strejken, då också Allt åt alla närvarade som organisation tillsammans med deltagare från hela Europa.

Paradoxalt nog kan vi säga att löftet som ligger i namnet Blockupy inte helt och hållet infriades. ECB:s huvudkontor stängdes inte igen. Når tårgasen gått ur luften och vattnet torkat på gatorna kunde ingångarna till byggnaden åter öppnas. Men det egentliga och större syftet var redan för början ett annat: att skapa en rörelse.

Vi vet att utmaningen nu inte enbart ligger i att producera symboliska ögonblick utan att på vardaglig basis organisera oss och knyta samman våra kamper. Blockupy utgör i sig inte en enskild händelse – ett nytt utrymme för sociala rörelser har öppnats. Framöver planeras en större diskussionshelg i september om den sociala strejken, men också kommande internationella möten under sommaren om hur vi på ett transnationellt plan kan organisera oss.

Den 18 mars var inte enbart invigningsdagen för ett skrytbygge, det var också årsdagen för Pariskommunen. Tillsammans visade vi vilka krafter vår rörelse besitter – tillsammans fortsätter vi kampen varje dag, direkt och bortom gränser.

demoblockupyBlockupybanderoll