”Vi har slängt ut dom allihopa”
”Vilka då?”
”Kartellen, polisen, de politiska partierna”

Så börjar en man sin introduktion till Cherán och deras ganska nyligen ändrade styrelseform. Vi sitter i det gamla kommunhuset i Cherán, Michoacán som numera används för det lokala styrets olika kommittéer och arbetsgrupper. Där sitter ungdomsrådet, de äldre (Los Keri’s), gruppen som administrerar de gemensamma resurserna, de som ansvarar för de lokala frågorna och projekten (consejo de barrios) och så vidare. Alla dessa är valda av resten av befolkningen och får endast sitta under varsin period av 4 år sedan väljs någon annan till posten.

Cherán ligger i ett bergsområde i den centralt belägna delstaten Michoacán i Mexiko. Denna del av Michoacán har stor andel ursprungsbefolkning och det lokala språket purepecha pratas fortfarande i många byar och mindre städer i regionen.

Delstaten Michoacán har under lång tid varit helt eller delvis kontrollerad av den lokala kartellen, det varierar lite i vilken grad beroende på var i delstaten det är, kusten har av förklarliga skäl haft väldigt hög kartellnärvaro under lång tid. Bergsområdet där Cherán ligger påverkades under senare år främst genom den illegala skogsavverkningen utförd av kartellens medlemmar. Där kartellen är aktiv är även våldet ständigt närvarande, med t.ex. kidnappningar, så kallade försvinnanden, av de som sätter sig emot kartellens verksamhet. Så en morgon hade då invånarna i Cherán fått nog, en grupp kvinnor såg lastbilarna komma körandes ned från bergen med timmer, som så många gånger tidigare. Men morgonen den 11 april 2011 var ändå annorlunda, för det var dagen då dom tog till handling. Gruppen på ca 8 kvinnor, stannade bilarna, släpade ut männen som körde dom och tog dom med sig till kyrkan ”El calvario”, resten av byn följe genast efter och organiseringen påbörjades.

Detta var startskottet på revolutionen eller El levantamiento som det ofta refereras till, när Cherán reste sig och tog striden mot kartellen. Men revolutionen riktade sig även mot de politiska partierna och polisen som under så lång tid låtit våldet och kartellens verksamhet fortgå, de fick också lämna området. Det upprättades en lokal ”La ronda comunitaria” bestående av vanliga personer ur befolkningen som turades om att patrullera gatorna, vid de tre vägarna in i byn sattes vägspärrar och vaktposter upp och bergen som omger området vaktades av en helt ny ihopsatt grupp av ”guarda-bosques” som vaktar bergen och skogarna för att se till att ingen tar sig in den vägen eller i smyg fortsätter med den illegala skogsavverkningen.

Historien om hur allting började och hur byn slängde ut kartellen, polisen och de politiska partierna förtjänar att berättas om och om igen, det gör den också, i lite olika versioner från många av de som var med. Efter allt detta följde även en lång juridisk process för att få självstyret erkänt av högre instanser på delstats och nationell nivå. Cheráns självstyre skyddas därför numera av ILO-konvention 169¹ (som Sverige för övrigt fortfarande inte skrivit under), vilken ger ursprungsbefolkningar rätt till självstyre enligt sina egna seder och bruk.

Styret baseras därför på en blandning av traditionella lokala styrelseformer blandat med lite nya influenser från bland annat Zapatisterna i södra Mexiko. Eftersom ILO-konventionen ger ursprungsfolk rätten till självstyre ligger en stor del i att leva upp till identiteten som ursprungsfolk. Cherán följer många av sina traditioner i form av traditionella fester och det lokala nyåret som firas varje år av alla de som tillhör purépecha området av Michoacán. Men i just Cherán är inte språket längre särskilt levande, det talas främst av äldre personer ur befolkningen och även om intresset har vaknat till liv hos många yngre är det väldigt få som får det med sig hemifrån. En viktig del av det politiska projektet blir därför att leva upp till särskilda kriterier av identiteten som ursprungsfolk. eftersom konventionen kräver att det är en grupp som ”socialt, kulturellt och ekonomiskt skiljer sig från resten av befolkningen i landet”².

Cherán är uppdelat i fyra områden kallade ”Barrios” (kvarter). Dom har alla varsitt namn och ett nummer, de har också sina stormöten varsin veckodag, där diskuteras och fattas beslut i lokala frågor. Varje barrio är sen uppdelat i mindre områden som kallas ”fogata” vilket betyder lägereld. Detta är den mest lokala enheten för organisering i Cherán. Varje fogata har ett nummer och under den mest aktiva tiden av massorganisering av området, tiden efter 11 april 2011 samlades invånarna i varje fogata runt en lägereld om kvällarna för att hålla bevakningen av området aktiv men även för att samtala om hur det nya samhället skulle utformas. I dagsläget är det lite varierande aktivitetsgrad mellan olika ”fogatas” och de som ännu är aktiva stoltserar med stora banderoller i sina kvarter där det står ”fogata activa” alltså att de fortfarande är aktiva och regelbundet träffas och diskuterar. Många fogats skickar därför en eller två representanter på de större mötena, någon som de litar på kan föra deras talan och sedan rapportera tillbaka med vad som sagts.

På måndagar är det stormöte för hela området, där diskuteras och fattas de större besluten och har ofta föregåtts av diskussioner på lokal nivå. Mötena börjar runt sjutiden, men kan också starta nån timme senare beroende på när ”alla” har anlänt eller ungefär när det stora mötesrummet i det gamla kommunhuset är fyllt. Det kan sen pågå i flera timmar beroende på hur mycket som finns att avhandla och hur långa diskussionerna blir. Vikten läggs vid att om det finns något att diskutera så måste det få ta sin tid. Det är de fyra ansvariga för de fyra områdena som håller i mötet. Ordet fördelas efter handuppräckning och efter några möten börjar det synas vissa mönster i vilka som talar ofta. Många kommer till mötena efter en lång dags fysiskt krävande arbete och det kan då vara tungt att delta aktivt.

Alla invånare är välkomna på mötena och eftersom dom hålls samma dag varje vecka är det tydligt när de hålls. Men faktum är att vissa har en regelbunden närvaro på mötena medan andra dyker upp mer sällan. Skulle hela befolkningen dyka upp på ett möte skulle dom ändå inte få plats i mötesrummet i kommunhuset. Vissa hushåll skickar en representant eftersom resten av familjen behöver sköta andra sysslor, andra skickar någon från sin fogata och några nöjer sig med att endast gå på de lokala veckomötena i sitt ”barrio”. Men när det händer något plötsligt och oväntat hålls mötena ute på torget och då är dom flesta på plats.

Även om situationen i Cherán kan upplevas som väldigt olik den politiska situationen för oss här i Sverige så finns det ändå lärdomar att dra från ett område som har fått nog. Som tröttnat på att tro på att politiska partier och staten ska vilja arbeta mot samma samhälle som dom. Att göra slut med staten kan ske på många olika sätt. Cherán har inte till skillnad från t.ex. Zapatisterna total autonomi och de är fortfarande i högre grad en del av det större samhället, många unga åker till de större städerna för att studera osv. Men vikten kvarstår av att genom praktik också verka för det samhälle vi vill se.

Vi delar också många av de svårigheter som uppstår när vi försöker kombinera praktiker av beslutsfattande genom stormöten, oavsett om det är genom konsensus eller majoritetsbeslut, medan vi fortfarande lever och existerar inom en kapitalistisk samhällsform. Eftersom det kapitalistiska samhället kräver att vi lönearbetar samtidigt som vårt lönearbete värderas olika högt och kräver olika många timmar av oss för att få ihop till vårt leverne. Det blir därför en begränsad mängd tid och energi kvar till kampen.

När vi vill skapa rum och platser för vår organisering eller de politiska projekt vi arbetar med begränsas vi därför av samma faktorer och i många fall leder det till att kamrater inte har tid och ork att delta i den mån de skulle vilja, eller så bränner de ut sig i försöket att hinna och orka med båda. Vi borde därför fråga oss hur vi gemensamt kan hitta kollektiva lösningar på dessa problem och fler sätt att ta hand om varandra och möjliggöra deltagandet hos fler av oss i kampen. Vi måste hitta fler sätt att tillsammans göra slut med staten.

1. C169 – Indigenous and Tribal Peoples Convention, 1989 (No. 169)

2. C169 – Indigenous and Tribal Peoples Convention, 1989 (No. 169)