Sedan det storskaliga krigsutbrottet i Ukraina, 7 oktober-attacken och det efterföljande folkmordet har sociala medier svämmat över av brutala krigsbilder. Sociala medier har både skapat en upplevd känsla av närhet till det som händer, och på bred front etablerats som en central dimension av krig. Alla aktörer har identifierat behovet av att kunna kontrollera denna dimension – med snarlika metoder: spridning, hastighet, opacitet och kraftförstärkning.

Från att tidigare framförallt använts av icke-statliga aktörer har detta nu förändrats. Inför Israels Operation Pillars of Defence – eller som det kallas i folkmun, Gazakriget 2012 – hade IDF förberett sig för att hantera just denna nya dimension av krig. Något de tidigare upplevt ha misslyckats med. Nu ville de ta kontroll över narrativet genom inbäddade krigsinfluensers i kombination med krigspropaganda i ett format anpassat för Facebook, Twitter och Youtube. Genom att skapa noder i dessa nätverk hoppades de kunna motverka den informationsdimma de tidigare upplevt sig stött på. Målet var att snabbt och brett sprida budskap som skulle ge krigsmålen ökad legitimitet. Trots att satsningen inte blev någon större framgång då, såddes frön till det vi ser i Folkmordet idag.

Statsmakters fokus på “the weaponizing of sociala media” handlar om en avgrundsdjup rädsla för att tappa kontrollen. Lydia Snider, rådgivare till amerikanska Cyber Command, uttryckte kärnfullt “The primary thing it did was it removed our borders” och “Until the advent of social media, we had the luxury of oceans on either side and allies above and below”. Dimensionen utgör ett så pass centralt hot mot makten att det skulle vara idiotiskt att inte fundera på vilket verktyg det är och hur vi kan förstå dess mekanismer och hur de skulle praktiseras.

Det är redan en reell del av det politiska spelet i Sverige. Högern har flitigt använt astroturfing, trollfabriker och desinformation som ett politiskt verktyg i Sverige i snart ett decennium. I det politiska samtalet avfärdas kritik ständigt som påstådda påverkansoperationer. Klimataktivister, folkmordsfiender och jämlikhetssträvare blir redan idag utpekade som avsiktligt illviliga och oärliga. Det spelar helt enkelt ingen roll om du agerar ärligt i konfliktdimensionen.

Sociala medier bryter mot övrig rapportering eftersom avsändaren inte förväntas eftersträva objektivitet och därför uppfattas mer genuin. Detta är både en fördel och en nackdel. Kanaler som direkt uppfattas som kopplade till statsmakter kan avfärdas som partiska. Det kan gälla myndigheter, statsmedia eller nyhetskanaler med en politisk inriktning som ligger i linje med en stat. Det handlar också om form. Innehåll som sprids men som framstår som alltför välpolerat riskerar ge bilden av att avsändaren är en aktör understödd av en stat eller av ekonomiska intressen. Det är ett inbyggt problem för den som skapar innehåll. Det finns en nivå av professionalitet som skadar materialets chans till spridning. Vilket framförallt är ett problem för den, till skillnad från oss, som driver en stat eller företags agenda. Då krävs opacitet. Den tänkta kommunikatören måste vara, eller framstå vara, genuin.

Kommunikation i den tänkta konfliktsfären måste ske med en sådan hastighet att mottagaren upplever att innehållet ligger före traditionell “objektiv” media. Annars riskerar kanalen helt enkelt att väljas bort. Hastigheten gör också att sändaren framstår stå närmare den pågående konfliktsfären, vara mer autentisk. Detta blir också ett försvarsverktyg i dimensionen. Genom att sfären ständigt fylls med ny information blir motangrepp betydligt svagare då det begränsar möjligheten att nå ut med ett kontrabudskap. Eventuella fel som spridits i flödet drunknar helt enkelt i ny information.

För att kommunikationen ska kunna nå önskad effekt krävs att innehållet målar upp en konsekvent bild. Varje pusselbit måste bilda en större helhet för att positionerna ska cementeras. Målet är legitimt, motståndarna är svaga, cyniska, människoföraktande. Misstag är försvarbara. Meddelandet ska kommuniceras konsekvent, men budskapet ska inte framgå som som överdrivet partiskt. Skulle ett specifikt budskap inte bryta igenom byts det till ett annat. Kritiken mot motståndarna formuleras för att skada deras legitimitet. Det är de svagaste punkterna mellan deras kärna och deras sympatisörer som bör attackeras. Fastna inte i komplexa resonemang – tvinga motståndaren att göra det. Byt angreppspunkt. I värsta fall – bara öka hastigheten.

Stater och företag lider av problemet att deras styrka ligger i deras ekonomiska resurser. Svagheten är bristen på genuinitet och verkligt engagemang. Ytterhögern har på ett skickligt sätt lyckats spela på båda planhalvor – de döljer sin koppling till makten samtidigt som de i praktiken besitter den. Vi däremot har misslyckats med att skapa en nödvändig distans till staten i de frågor där vi delar problemformulering med delar av etablissemanget. Vilket lett till att trots att vi inte nyttjar trollfabriker, botar eller annan astroturfing ifrågasätts vår genuinitet.

Allt ovanstående är helt meningslöst utan den mest centrala komponenten i konfliktdimensioner: nätverk. Noder med ett stort antal mottagare utgör grunden för hela operationen. Följare, prenumeranter, vänner och publik är inte bara den enskilt starkaste kraftförstärkningen. De bär också potentialen att själva bli noder, samt besitter en förmåga att omvandla sina mottagare till det samma. Här föds en möjlighet till multiplicering. Vilket tvingar oss att reflektera över hur vi binder noder till oss. Och framförallt – hur kan vi skapa nya?

Ett inneboende dilemma vi står inför är att internet idag i praktiken är inhägnat – ett fåtal bolag kontrollerar de plattformar vilka skapar den fientliga miljö vi tvingas verka inom – Det är en av flera strategier som makten använder för att försöka kontrollera konfliktdimensionen. Våra motståndare äger infrastrukturen – de digitala plattformarna – men det är också nästan bara där en kritisk massa av mottagare kan uppstå. Det skapar friktion av flera anledningar. De som kontrollerar systemet kan inte bara dämpa spridning av material de uppfattar som antagonistiskt, utan också förstärka motståndarens narrativ. Men det är en friktion vi kan lära oss att använda – för att behålla känslan av genuinitet. Autenticiteten kan öka när våra budskap upplevs som sanningar som inte tillåts sägas. Obekväma åsikter som hålls tillbaka av makten. Varje tecken på shadowbanning eller annan form av begränsning bör därför inte ses som ett hinder, utan måste användas som ett argument i sig. En kraftförstärkare av våra budskap.

Den kanske största utmaningen vi står inför är att skapa noder starka nog för att tränga igenom informationsbruset. Det spelar ingen roll vilket innehåll som produceras om det inte finns noder som kan sprida det vidare, förankra det i sina egna nätverk och förstärka budskapet genom sin egen signaturs tyngd. Att skapa sådana noder – eller själva bli en – är svårt. Det kräver tid och långsiktighet. Men samtidigt finns det inget viktigare i den här dimensionen av konflikter. Det spelar helt enkelt ingen roll hur snabbt innehållet skapas eller hur bra det är, om det inte når ut och sen i sin tur organiskt skickas vidare.

För en rörelse som vill vinna – eller ens kunna skydda sig själv – i konfliktdimensionen, är det avgörande att aktivt skapa och knyta till sig noder med stora nätverk. Det måste ses som en form av deltagande i politiska konflikter. Den största effekten uppstår troligtvis när nodens nätverk inte byggs kring explicita politiska budskap. I stället för de formas kring andra intressen – sådant som engagerar människor i sin vardag. Då ökar möjligheten att nå grupper som annars inte blir berörda av det tänkta budskapet. Det finns alltså en poäng i att medlemmar försöker bygga stora nätverk genom egenskapat innehåll kopplat till egna intressen, så som humor, mode, konst eller bilar. När nätverket är etablerat och de parasociala relationerna är starka kan medlemmen skifta över, för att i ett kritiskt läge förstärka ett budskap. Politisera. I förlängningen kan det leda till en organisk spridning. Men än viktigare kan i bästa fall nya noder uppstå – som reproducerar sig i sådan takt att vi tränger genom i informationsdimman, och tillslut dominerar den.

– 2025-07-29