Guillermo from Uppsala explains the flawed perception of Sweden that exists in southern Europe, and gives an outsider's perspective on Swedens failing institutions, its rusting self image and values, and on what hope still remains for the old social democracy.
Growing up in southern Europe comes with an idealization of Sweden as that place where everything works, a kind of paradise on earth. Early in our lives, we hear our teachers complain about how poorly equipped our schools are (and how badly paid our teachers are), especially when compared to Sweden. There, teachers are the best-paid professionals, and no students fail behind in school. The same complaints echo after school — salaries, social coverage, union strength, maternity leave, prostitution laws, elderly care — every aspect of life has its Swedish equivalent to be compared with. This goes back to the 1978 Spanish constitution approval, which was partly inspired in the Swedish constitution, to establish the ”Defensor del pueblo” (from the Swedish Justitieombudsmannen). More recently, regarding the newly approved “ley de vivienda” (housing law), the Swedish system of rent control was in the center of a heated debate between political groups. Sweden, in our minds, represents the ”gold standard” that we aspire to achieve as a country.
That’s how the myth is created, along with the accompanying expectations. Moving to Sweden from a southern country like Spain is challenging, and it’s accompanied by the realization of how different things are. The myth starts to crumble, and reality paves its way through. Contradictions are found everywhere: an education system where private schools profit from public money and teachers are underpaid, a social coverage system where getting a doctor’s appointment can take months, powerful unions on paper but with little activity, and elderly people living in undesired loneliness. This happens in a country with the most people living alone, and where identifying as lonely is common. The south has its problems, and we are far from perfect, but our perception of Sweden is equally far from reality.
The privilege of a university position and a European passport made my experience more pleasant than for most migrants, but it doesn’t isolate you from the conflicting context. Recently, a Latin-American friend spent a few hours explaining how much she struggled to get a working-holiday visa, leave her country, find a job as a cook (from a list of jobs described as difficult to cover), and now she’s stuck in the process of changing her visa type, hoping to find a new job. She considers herself fortunate when she compares her situation with other friends who didn’t manage to get a job and are forced to work in the underground economy with no right to any social coverage. Sweden is particularly hostile to people in this situation due to the lack of cash in daily life usage.
While the circumstances are the same in every European country, we cannot say the same about their visibility. There is a tendency in both Swedish people and Swedish society to avoid conflicts and to present a false image of things ”as it should be,” making these problems even harder to spot. A kitchen full of migrant workers from the global South who can barely cope with long and endless work routines while being bullied by a European manager goes against the self-image Swedes have of Sweden. However, situations like this one are also cynically accepted. At the university, it is not uncommon to hear complaints from non-white students about racism that, when transmitted to the academic hierarchy, were downplayed or directly ignored. On paper, everything works in Sweden, but in practice, there is an aversion to admitting the deep conflicts and the gap opened from the idealized image of Sweden of the mid-1900s compared to nowadays.
After the initial shock, however, it’s encouraging to realize that some parts of the idealized Sweden are actually real. Coming from the well established tradition of workers organizations and social movements that Sweden had, it is possible to find organizations that are aware of the struggles and conflicts in this dreamed-about place. More importantly, they are committed to fighting the roots of these conflicts. Even in a small city like Uppsala, it’s possible to find a handful of organizations that, from different perspectives and traditions, work together to make a change, by actively sharing ideas and working to find its place in the city. It is there where we all have a common ground, where, independently of our origins, we all find a common cause to fight for.
Kollektivtrafik är en livsnödvändig tillgång för Stockholms befolkning. Varje dag transporterar tunnelbanan, bussarna och pendeltågen mängder av människor mellan jobb, skola och hem. Förseningar och andra problem innebär då att en stor del av dagen får läggas på transport istället för vila eller umgänge. Vi som arbetar i Stockholm drabbas hårdast av prishöjningar och införandet av strängare kontroller, då vi tvingas lägga en allt större del av vår inkomst på SL-kort och bötesavgifter. Alla stockholmare vinner på en billig, demokratiskt kontrollerad kollektivtrafik, men för arbetarklassen är det livsviktigt.
Stockholms kollektivtrafik har dock länge varit privatiserad och bolag tävlar mot varandra för att få köra våra bussar, tunnelbanor, pendeltåg och spårvagnar. Tanken är att marknadsmässig konkurrens där lägst pris vinner ska resultera i ökad effektivitet. Men verkligheten ser helt annorlunda ut. För de som äger transportbolagen har det varit fantastiskt effektivt. Dessa bolag har helt enkelt kunnat ta över en skattefinansierad infrastruktur som de sedan låter förfalla, medan de både höjer biljettpriserna och tar ut vinst av pengar som annars skulle ha gått till underhåll. De som förlorat på det hela är vi som faktiskt åker med kollektivtrafiken, som blivit både dyrare och sämre.
Det kan inte undgått någon som stått på en kall pendeltågsperrong och väntat på ett tåg som aldrig kommer att billigast inte alltid är bäst. Men trots stora problem för oss resenärer är det ändå arbetarna i kollektivtrafiken som är värst drabbade. Tågvärdar byts ut mot kameror som slutar fungera så fort det blir frost. Scheman blir allt mer tidspressade. Stressen ökar. Arbetsmiljön offras.
Enligt organisationen Transparency Internationals årliga mätning ökar korruptionen i Sverige. Främst är det vänskapsrelationer inom offentliga upphandlingar på regional och kommunal nivå som gjort att korruptionen ökar. Därför sätter vi här ljuset på de som tjänar på den privata kollektivtrafiken. Nyliberalismen är en ansiktslös väv, där beslut som gynnar ett fåtal framställs som opersonliga och vetenskapligt grundade. Genom att lyfta fram de individer som bidragit till den situation vi är i nu vill vi ta bort mystiken kring privatiseringarna och skapa en grund för att hitta nya former för att kollektivt förvalta vår trafik.
Sidan uppdateras löpande.
David Lagneholm
Som högsta chef på Trafikförvaltningen och VD för SL och Waxholmsbolaget är David Lagneholm förmodligen den mäktigaste personen i Stockholms kollektivtrafik. Innan han fick den positionen 2020 hade han i sju år varit chef hos MTR.
Han gick alltså direkt från det skandalomsusade bolaget som är ansvariga för pendeltågskaoset till att ta beslut om vilka företag som ska få köra kollektivtrafiken. Ett tydligare exempel på jäv är svårt att hitta. Lagneholms agerande som chef på Trafikförvaltningen har också stärkt misstankarna om jäv. Här är några punkter ur hans CV:
1. Gav MTR en bonus på 24 miljoner samtidigt som SL gick 3,4 miljarder back. Bonusen var frivillig och kompenserade MTR för något de redan åtagit sig att göra, nämligen att köra full trafik. [1]
2. Befriade MTR från böter på mångmiljonbelopp efter haveriet med pendeltåget. Detta gjordes genom att ändra avtalet om hur mycket trafik MTR skulle leverera. [2]
3. Den 20 februari 2023 fattade Lagneholm ensam ett beslut om att MTR skulle återuppta avvecklingen av tågvärdarna. Avvecklingen hade pausats under hösten 2022 eftersom de rödgröna partierna lovat sina väljare att frågan skulle utredas igen. “Utredningen” skedde i rekordfart och avvecklingen pausades bara i några veckor. Men efter att saken utretts har Förvaltningsrätten kommit fram till att Lagneholm inte hade befogenhet att fatta beslutet. [3]
Korruptionen i Sverige ökar, särskilt inom offentlig sektor där vänskapsrelationer kan påverka upphandlingar på regional och kommunal nivå. [4] David Lagneholms personliga kopplingar till MTR innebär därför ett demokratiproblem. VD:n för bolaget Connecting Stockholm som vann upphandlingen om tunnelbanan heter Matt Kinane. Han och Lagneholm hade båda chefspositioner inom MTR under perioden 2013 – 2019. Huruvida detta handlar om korruption lämnas här osagt, men frågan uppstår eftersom dagens system med offentlig upphandling helt enkelt inte är transparent.
Elwe Nilsson
Elwe Nilssons karriär som Moderatpolitiker i Stockholms stad har kantats av flera kontroversiella incidenter. Under sina första år som kommunstyrelsens ordförande i Vallentuna sänkte han kommunalskatten medan han höjde sin egen årslön med 80 000. [1]
När Elwe Nilsson var trafiknämndens ordförande blev han hårt kritiserad för att ha gjort dyra resor till London och Paris på skattebetalarnas nota. Under dessa resor träffade han företrädare för några av de privata bolag som fick ta över driften av delar av Stockholms stads kollektivtrafik. I Paris och London bodde Nilsson på 5-stjärniga hotell och gick på musikaler och museum. [2]
Men kanske mest intressant i detta sammanhang är de brott Elwe Nilsson begick för att genomdriva privatiseringen av Stockholms tunnelbana 1999. Han var starkt drivande i upphandlingsprocessen, en process som var menad att utmynna i att driften av Stockholms tunnelbanetrafik flyttades till privata ägare. För att driva igenom detta undvek Elwe att underrätta Vänsterpartiets och Miljöpartiets ledamöter i SL:s styrelse om planen fram tills en timme innan det möte då beslut skulle tas, ett handlande som Högsta Domstolen definierade som ett brott mot aktiebolagslagen. Detta med motiveringen att Elwe Nilsson “avsiktligen underlåtit att informera” ledamöter som hade rätt att läsa in sig på frågan och argumentera mot förslaget. Vänsterpartiets ledamot Jan Strömdahl försökte förgäves få igenom att beslutet skulle bordläggas till ett senare datum för att möjliggöra en faktisk debatt, men privatiseringen drevs igenom trots hans protester. Elwe Nilsson dömdes till dagsböter för sitt agerande, men detta förändrade inte faktumet att tunnelbanan nu inte längre var under offentlig kontroll. [3]
Många kände nog som Gunnar Strömberg, klubbordförande för Seko Väg och Ban: ‘‘Det är åt helvete! Vi har krävt att SL drar tillbaka sitt beslut om försäljning’’. Vi väljer att uppmärksamma Elwe Nilssons agerande för att påminna Stockholmarna om att den offentliga trafiksektorn inte enbart upplöstes genom juridiskt giltiga beslut som tillkom på grund av tvivelaktiga band mellan företagare och politiker, utan också i vissa fall genom ren korruption och antidemokratiskt agerande. Agerandet har i sin tur medfört att vi som bor i Stockholm nu står utan offentligt ägd kollektivtrafik och tvingas se på när säkerheten och effektiviteten försämras för att öka vinstmarginalen för transportkapitalister. [4]
Matt Kinane
Matt Kinane är VD för det nya bolaget Connecting Stockholm, som i slutet av januari 2024 vann upphandlingen av Stockholms tunnelbana.
Kinane har gjort karriär inom den privata kollektivtrafiksektorn där han haft tunga roller inom flertalet bolag främst under tiden de varit ansvariga för delar av Stockholms kollektivtrafik. Han var bl.a. 2006-2013 operativt ansvarig för driften av tunnelbanan, först fram till 2009 under Veolia när de skötte driften, sen 2009-2013 för MTR efter att de vunnit den nya upphandlingen. Han jobbade sen för och satt som medlem i koncernledningen på MTR mellan 2013-2019, med en mängd olika ansvarsområden inom främst drift och teknik utav tunnelbanesystemen. 2019 blev han operativ chef på GoAhead Nordic under brittiska Go Ahead, ett av de två utländska bolag som äger Connecting Stockholm tillsammans med Singapore-baserade Comfortdelgro. [1]
Det elvaåriga kontraktet som nu vunnits av Connecting Stockholm har ett värde på över 40 miljarder kronor, där bolaget tar över ansvaret för driften av tunnelbanan från MTR med start i maj 2025. [2] Upphandlingen har kritiserats från flera håll, bland annat då Connecting Stockholm var det enda företag vars förslag godkänts innan omröstning i Trafiknämnden, och hela processen präglades av stor sekretess där flertalet politiker gått ut med att de inte fick tillräcklig tid eller information innan de väntades fatta beslutet. [3] [4]
Connecting Stockholm är ett nytt bolag som grundades 2022, och är alltså till 55 procent ägt av brittiska Go Ahead, ett bolag som är omgett av flera skandaler. Inställda avgångar, personalbrist samt slitna och smutsiga tåg på olika sträckor där de varit ansvarigt företag verkar höra till det normala, t.ex. på Norska Sörlandsbanan där de stått för driften sedan 2019. [5] I Storbritannien bötfälldes de även 2019 bl.a. för att olagligt undanhållit 50 miljoner pund av skattebetalarnas pengar genom att förlägga dem i en annan franchise kopplat till företagsgruppen. [6]
De har även gått larm om stora brister för anställda inom företaget. När Go Ahead gruppen köpte Flexbuss Sverige kontaktades politiker i Jönköpings kommun direkt utav brittiska facket Unite the Union, som varnade för hur Go Ahead försämrat villkoren och lönerna för sina brittiska anställda. Det andra moderbolaget till Connecting Stockholm, Comfortdelgro, har även kritiserats för hur de behandlar sina anställda. I Australien gick bussförare 2022 ut i strejk då de vittnade om ökad tidspress samt sänkta löner och arbetsvillkor. [7]
Engagera dig här:
Gå med i Allt åt alla Stockholm
Skriv upp dig på Allt åt alla Stockholms nyhetsbrev för att få uppdateringar om vårt politiska arbete
Gå med i p-kassan och läs mer om Planka.nu
Skriv under namninsamlingen för att bli av med de privata företagen i kollektivtrafiken