Vid stora och snabba kollektiva förändringar möjliggörs nya motståndsformer som speglas i människors kollektiva erfarenheter. Trots nedstängning och ökad statlig kontroll har 2020 blivit ett globalt motståndsår. Massarbetslösheten som har kännetecknat stora delar av världen som ett resultat av pandemins attack mot den lokala och globala ekonomin i kombination med bristande anställningstrygghet har skapat sin tydliga form: massdemonstrationer och upplopp.

Denna motståndsform har synts i olika politiska projekt; Black Lives Matter-protesterna mot det rasistiska polisvåldet i USA, demonstrationerna mot korruptionen och sekterismen i det politiska systemet i Libanon, kraven på Netanyahus avgång i Israel osv. Ingen av dessa proteströrelsers aktivitet har uppstått på grund av pandemin men dess plötsliga inbrott aktualiserade deras krav, ilska och möjlighet till motstånd.

I Sverige har pandemins konsekvenser tagit en annan form. Givetvis har även vi drabbats av en enorm arbetslöshet, men den relativt starkare anställningstryggheten och korttidspermitteringar har undvikit den massarbetslöshet som har drabbat miljontals människor i andra delar av världen. Istället fortsätter många människor att gå till arbetsplatser där risken för att bli smittad är större och ens kollegor är färre än tidigare. Dessa förändringar på våra arbetsplatser aktualiserar arbetets innehåll som en stridsfråga och yta för motstånd.

Det var med denna inställning som vi i Allt åt alla Göteborg påbörjade vår militanta undersökning om hur arbetsvillkoren förändrats under coronapandemin. Undersökningen bestod både av formulär vilka vi spred på sociala medier och delade ut i Göteborg och av fördjupade intervjuer med svaranden. I frågorna fokuserade vi på arbetsbörda och intensitetet, inflytande på arbetsplatsen samt fysisk och psykisk hälsa. I skrivande stund är rapporten och vår analys av resultatet ännu inte färdig, men några preliminära slutsatser ser vi redan i materialet. En tydligt återkommande punkt bland de svaranden är berättelser om ökad arbetsintensivitet.

För en stor andel av de svaranden har arbetsuppgifterna för den enskilde anställde ökat. Detta kan vi peka på handlar om två trender. Å ena sidan ställer pandemin krav på extra rutiner och såsom ökad distans, desinfektering av ytor, fler paket att skicka, fler patienter att vårda osv. Vi ser att denna arbetsbörda läggs på utöver den anställdes vanliga arbetsuppgifter istället för att öka antalet anställda eller prioritera bort andra åtaganden i arbetet. Å andra sidan kan vi skönja en tendens där anställda permitteras, avskedas eller förlorar sina timmar samtidigt som de ordinarie arbetsuppgifterna är desamma som tidigare. Några exempel på detta ser vi i svaren:

“Min arbetsplats bristande arbetsmiljöansvar när vi uppmanas att arbeta hemma. Är tvungen att gå till jobbet varje dag pga risk för sjukskrivning pga ont i ryggen om jag sitter hemma. Dessutom har min del av företaget permitterat folk, SAMTIDIGT som de nu går nästan lika bra som den ‘aggressiva budget’ (deras ord) som de satte för året. De använder alltså stöd från staten för att nå sitt vinstmål samtidigt som vi arbetstagare riskerar att få noll eller ytterst lite i löneförhöjning och det gör mig rasande.”

“Anställd på 2 timmar i veckan, men snittade kanske 20 (konstant ‘underbemannat’). Nu färre och kortare arbetspass. Numera uteslutande ensamarbete (alltså ej möjlighet till rast, fördubblad arbetsbörda) trots att kundmängden nu snittar på samma nivå som innan.”

Detta är bara några av de vittnesmål som berättar om minskad arbetsstyrka samtidigt som omsättningen förefaller ligga kvar på samma nivå eller till och med blivit högre än tidigare. Många arbetsgivare tycks ha utnyttjat krisen och den osäkerhet och oro som har uppstått i syfte att rucka på den vanliga organiseringen av människors arbeten till deras egen fördel. Mer specifikt handlar det om att på olika sätt höja intensiteten i arbetet, framförallt genom att ‘packa’ arbetsdagen med fler uppgifter och/eller genom att förkorta den anställdes arbetstid.

Många arbetsgivare tycks ha utnyttjat krisen och den osäkerhet och oro som har uppstått i syfte att rucka på den vanliga organiseringen av människors arbeten till deras egen fördel.

Pandemins påverkan på arbetslivet tycks i den mediala bilden främst handla om distansarbete. Men för den stora grupp människor som fortfarande är tvungen att ta sig till en arbetsplats har det inte getts tid till att lära sig nya språk eller skriva böcker. Tvärtom ser vi en ökad stress och press på arbetare. Lika mycket eller mer ska göras på färre personer.

Coronakrisen kan ur den synvinkeln betraktas som ett laboratorium för att testa önskade förändringar på arbetsmarknaden och bland de förändringar som förekommer i vårt material är ökningen av arbetets intensitet är en av de vanligaste. Vi har noterat denna tendens i en mängd olika delar av arbetsmarknaden, om än i olika utsträckning och på olika sätt. Om arbetsgivarna bedömer att experimenten varit lyckade ökar risken att förändringarna görs permanenta.

I sådana fall betyder detta att flera av dem som blivit av med sina anställningar inte kommer få tillbaka dem, och de som har sina jobb kvar kommer att utsättas för högre stress och press. Detta leder vidare till att arbetstimmarnas innehåll och arbetsuppgifternas mängd kan komma att bli en mer generell konfliktlinje på arbetsmarknaden framöver. Givetvis är detta inget nytt fenomen, men när dessa skiften sker snabbt och radikalt i flera delar av samhället kan det i sin tur ligga till grund för nya kollektiva erfarenheter och praktiker.

Åsa Plesner och Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans skriver i boken De effektiva om hur välfärdsarbetare år efter år fått ökad arbetsbelastning och stress på grund av den offentliga sektorns så kallade ”effektiviseringar”. Problemet är att välfärden inte i någon större utsträckning kan effektiviseras genom ny teknik eller andra arbetssätt, utan i praktiken är besparingarna ett resultat av att fler arbetsuppgifter görs på färre timmar och med färre anställda. Vi vill påvisa att denna tendens även finns i den privata sektorn – och att det därmed finns en tydlig gemensam konfliktlinje bland de privata och de offentliga arbetsplatserna.

För oss som politisk grupp innebär det att det finns öppningar och situationer att agera inom. Utan att leva i någon märklig förhoppning om att försämrade villkor per automatik leder till ökad militans i arbetslivet menar vi att dessa radikala händelser kan skapa brytningar. Pandemin som en kollektiv erfarenhet möjliggör och förstärker en gemensam kritisk blick mot våra arbetsplatser och därmed skapas ett utrymme. Det är upp till oss att hitta sätta att handla inom detta utrymme.