Vi fortsätter diskussionen som vi själva startade genom att svara på inlägget Politik bortom dödläget som skrevs av våra kamrater från lokalgrupperna i Göteborg och Malmö, författare till det nuvarande strategidokumentet.

Vi vill börja med att tacka för svaret, eftersom det ger nödvändig kontext till strategin; såsom tankegångarna bakom strategidokument, syftet med att skapa det och utmaningarna inom den socialistiska rörelsen som formade arbetet. Att skriva ner den här kontexten är viktigt eftersom det tillgängliggör den här relevanta informationen för de som inte var närvarande vid diskussioner som förts på kongresser och konferenser. Eller för de som helt enkelt glömt bort vad som sagts.

Samtidigt kan vi konstatera att svaret inte bemöter kritiken som vi framförde. Kärnan i vår kritik är att strategin är för osäker i sina ställningstaganden och för diffus för att kunna användas effektivt eller fylla den roll som den röstades igenom för att fylla. Vi har inga invändningar mot viljan som ligger bakom strategin och håller i stora drag med problemformuleringen, men det är inte strategins kontext eller syfte som vi vill diskutera.

Låt oss vara tydliga. Frågan är inte – och har aldrig varit – om vi ska ha en strategi eller inte. Frågan är hur användbar den beslutade strategin är. Så vitt vi vet är det ingen inom förbundet idag som ifrågasätter att vi har en gemensam strategi – eller “berättelse”, som författarna stundtals kallar det. Om det finns medlemmar som helt vill slopa tanken på en gemensam strategi så har de aldrig gett sig tillkänna för oss.

Att författarna till strategin återger det man hoppades uppnå med dokumentet ger oss hursomhelst ett nytt möjligt sätt att utvärdera strategin. Vi kan nu försöka svara på hur väl strategin lyckas uppnå det som författarna önskade. Vårt svar är tyvärr att dokumentet i mångt och mycket misslyckats med sitt syfte, att ge en gemensam långsiktig riktning åt förbundet.

Strategin innehåller ett par långsiktiga mål, vilka presenteras inom beskrivningen av det sociala facket, såsom att skapa “reell demokrati underifrån” och att “utöka det gemensamma i vardagen”, men de är vagt definierade och utgör inte någon egentlig röd tråd i dokumentet. Det vore hursomhelst ett misstag att hänga upp sig på de här målen. Det huvudsakliga och uttryckliga målet med strategin är att Allt åt alla ska vara det sociala facket. Och här måste vi återvända till kritiken i vår tidigare text. Om vi endast med svårighet kan säga vad det sociala facket är för något, då blir det minst lika svårt för strategin att ge oss en riktning.

I sin genomgång av arbetet med strategin fokuserar författarna däremot på begreppen makt och kontinuitet. Dessa begrepp är vad man utan svårighet kan kalla strategiska mål och när man läser strategidokumentet med dessa ord i huvudet är det påfallande hur diskussioner om makt och kontinuitet – vad det är, och framförallt hur vi kan uppnå det – lyser med sin frånvaro. Även mål som att öka antalet medlemmar, att skrapa ihop pengar och skapa mer samordning inom förbundet tas upp i svaret på vårt ursprungliga inlägg men syns inte i strategin. Det verkar nästan som om det finns en strategi bakom strategin; en samling målsättningar som motiverar orden i strategidokumentet utan att vara formulerade i den. Är det meningen att de här målen ska gå att läsa mellan raderna? Utan att vara onödigt raljanta ser vi inte nyttan i ett strategidokument där de faktiska målen är gömda utanför strategin eller inte tydliga för alla att läsa. Hur är det meningen att någon, utom möjligtvis den som redan är införstådd, ska förstå strategin när de mest avgörande delarna tas för givna?

Vi behöver en strategi med mål vi kan utvärdera; en strategi som vi kan diskutera och en strategi som vi kan använda. Det är svårt, antagligen omöjligt, att svara på frågorna om Allt åt alla verkligen är ett socialt fack eller om vi är nyfikna nog. Men även om det gick så skulle svaren inte hjälpa oss att förstå om vi kommit närmare makt och kontinuitet. Det är för att det sociala facket är en metod och nyfikenhet är ett förhållningssätt. Vi kan inte använda nyfikenhet eller idén om att vara ett socialt fack utan en riktning, och de kan inte utvärderas i ett vakuum. I sig själva är de inte meningsfulla.

Vi berömmer viljan att fokusera på makt och kontinuitet, det är mål som vi kan diskutera och definiera, och som vi framförallt tror är viktiga att uppnå. Men för att förbundet ska kunna arbeta mot dessa mål behöver strategin faktiskt handla om dem. Om vi exempelvis skulle låta vår strategi ha som huvudmål att uppnå makt och kontinuitet, kan vi därefter fråga oss om det sociala facket är den bästa metoden för att nå målen. Vi skulle också äntligen kunna börja utveckla idén om ett socialt fack när vi har kommit överens om vad vi vill försöka uppnå med det.

Vi vill för tillfället avsluta just den här debatten. Vi ser helst att eventuella svar når oss i formerna av förslag på nya strategidokument, även om vi så klart gärna ser en fortsatt diskussion om vad förbundets strategi borde vara och vad den behöver innehålla. Om inte annat än för att underlätta arbetet för strategikommittén som tillsattes under den senaste kongressen.

En sista tanke från vår sida; låt strategin vara en strategi och låt oss hitta nya hem för berättelser om Allt åt alla och idéer om exempelvis nyfikenhet. Vi har en plattform. Vi har förmågan att skapa ett manifest. Det är i den typen av texter förbundet ska definieras, inte i strategin. Låt strategin handla om våra mål och hur vi ska uppnå dem. På så vis kan strategidokumentet bli ett verktyg med verklig potential.

– 2025-01-29