Efter att de så kallade ”Tidöpartierna” presenterade sitt numera ökända avtal har frågan om demokrati och demokratins betydelse blivit alltmer uppmärksammad. Tidöavtalet kritiserades från flera håll för att begränsa rätten till asyl, urholka migranters rättigheter och undergräva rättsstatliga principer. Civil Rights Defenders menade att överenskommelsen var en del av en global trend av demokratisk nedmontering. Likaså påbörjades en kampanj från sverigedemokratiskt håll att kritisera och försöka begränsa olika kulturuttryck, främst med udden riktad mot HBTQ-personer och deras rättigheter.

Diskussionen om demokrati gjorde sig återigen påmind i samband med NATO-processen då utrikesminister Tobias Billström slog fast att Turkiet, med den auktoritäre Erdogan i spetsen, var en demokrati. I samma veva beskrev statsminister Ulf Kristersson öppen kritik mot Erdogan som ett hot mot svensk säkerhet och öppnade upp för lagstiftning som riskerar att undergräva grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. När regeringen presenterade förslag på förbud mot ”deltagande i terrororganisation” blev det hårt kritiserat av Lagrådet för att leda till en ”alltför långtgående kriminalisering” av yttrandefriheten. Regeringen kan själv inte avgöra huruvida lagen förbjuder deltagande i demonstrationer och andra åsiktsyttringar.

Den nuvarande regeringen och dess politiska program har öppnat upp ett samtal om demokratin och demokratibegreppets betydelse. Såväl Socialdemokraterna som Centerpartiet har pekat ut Sverigedemokraternas inflytande som ett hot mot den liberala demokratin. Å andra sidan pekar flera röster i Sverigedemokraterna ut den illiberala demokratin som ett alternativ till nuvarande ordning. Begreppet som populariserades av Ungerns Viktor Orban kan även beskriva den politiska utvecklingen i länder såsom Polen, Indien, Turkiet och kanske härnäst även Sverige.

Det är tydligt att Tidöavtalet representerar en auktoritär strömning inte bara i motstånd till individuella rättigheter utan även i motstånd till kollektiva och sociala rättigheter såsom möjligheten till politisk organisering. Samtidigt riskerar vänstern i den nuvarande debatten att hamna i en position där man riskerar att försvara den liberala demokratin. Förbundet Allt åt alla beskriver i sin strategi att ett av sina mål är att bygga en reell demokrati underifrån. En demokrati där arbetarklassen bestämmer i stället för marknaden. Det är en annan vision och ett annat politiskt projekt än försvaret av nuvarande politiska ordning.

Vänsterteoretikern Chantal Mouffe problematiserar en demokratimodell där ”demokrati”, ”frihet”, ”rättigheter” görs till en neutral bakgrund, de så kallade ”spelreglerna”, som inte går att ifrågasätta. En sådan syn på demokrati fråntar politiken en av dess mest vitala delar: konflikten om vad demokrati, frihet och rättigheter är. Mouffe förstår politik som en konflikt om definitionerna av politikens värden, syfte och mål. Det finns därför en möjlighet och ett behov i politiken att ta kampen om hur demokratibegreppet ska definieras.

Den nationalistiska högern drar sig idag inte från att ta kampen om att definiera demokratibegreppet. Tvärtom ligger deras definition till grund för berättelsen om det skiktade och ojämlika samhälle som de vill ha. Den högernationalistiska demokratin omformulerar vad folk i folkstyre består av. Det är inte ett allmänt kollektiv av medborgare utan ett folk med en specifik etnisk, religiös och politisk karaktär. De som står utanför detta folk kan i bästa fall erkännas som minoriteter – vars rättigheter existerar på nåder av majoritetsfolket.

Mot sådana visioner svarar liberalismen enbart med tystnad. Den liberala kritiken tenderar att fokusera på att den högernationalistiska visionen försöker skapa en egen definition av demokrati som bryter mot den gängse förståelsen – våra gemensamma spelregler – snarare än att själv måla upp alternativa visioner av samhället. Med Mouffe som utgångspunkt behöver vänstern i stället ta initiativet i kampen att definiera vad demokrati innebär.

I Multituden skriver de politiska teoretikerna och aktivisterna Michael Hardt och Antonio Negri att demokratin under den globaliserade kapitalismen befinner sig i en kris. Det globala flödet av varor, tjänster och kapital har försvagat nationalstatens suveränitet som utgjorde grunden till demokratin enligt den klassiska liberaldemokratiska förståelsen. I dess ställe har globala institutioner såsom IMF, Världsbanken, WTO, EU och NATO upprättats för att hantera och möjliggöra den globala ekonomin. Till denna utveckling har många olika svar formulerats vilka enligt Hardt och Negri tenderar att beröra frågan om för eller mot globalisering. Å ena sidan en liberal och en konservativ syn som ser globaliseringen som motor för spridandet av demokrati (och då kanske framför allt spridandet av amerikansk hegemoni och marknadsekonomi). Å andra sidan en socialdemokratisk protektionistisk och en högernationalistisk syn som vill återupprätta nationalstatens suveränitet – på liberaldemokratiskt medborgerlig eller etnisk grund.

Hardt och Negri menar att inget av dessa synsätt är tillfredsställande för att svara på demokratins kris. Snarare än att ta ställning för eller mot globalisering har det vuxit fram ett behov av att formulera ett nytt sätt för demokratin att fungera i vår globaliserade värld. I Commonwealth tar de ställning för en demokrati som utgår från det gemensamma. Det vill säga all den konkreta verklighet vi alla deltar och skapar gemensamt – med all dess rikedom, resurser, natur, kultur och intellektuell verksamhet. Med det gemensamma som utgångspunkt blir demokratin konkret oavsett om det handlar om vårt gemensamma klimat eller våra gemensamma bostadsområden. Det öppnar upp för ett demokratibegrepp bortom såväl marknadsekonomin som den etniska folkgemenskapen.

Den globala auktoritära trenden av nedmontering av demokratiska rättigheter och institutioner kan inte mötas med en fast och rigid demokratiförståelse. Då riskerar vänstern enbart försvara en rådande ordning. Vi behöver ett demokratibegrepp som utmanar såväl den nuvarande kapitalismen som högernationalismen. På detta sätt intar vi en offensiv position snarare än en defensiv.