Jag och några kamrater sitter runt ett bord i en fullpackad krog en lördagskväll. Många öl har druckits och ljudet från våra röster dränks i barens ljuvliga kavalkad. Vi är omringade av rörelse; skuggorna från gatan utanför fönsterna, kropparna och deras läten som går fram och tillbaka från baren och människorna som far in och ut genom natten. Vid något tillfälle startade en av oss ett samtal om just det här med en framtida socialistisk krog, och sen dess har vi ägnat större delen av kvällen till att drömma, att diskutera och teoretisera våra olika idéer om det oändliga, och hoppfullheten som går att finna däri.

Simon som sitter mitt emot mig, en sån snubbe som regelbundet tänker på romarriket, uttrycker: ”Framtidens krog kanske skulle kunna vara som antikens forum romanum, det vill säga stadens ’stora’ mötesplats, ett centrum för folk att samlas på samt där stadens sociala och kulturella utbyten kan koncentreras i.”

Isabel, som jobbar som sjuksköterska, skakar på huvudet och utbrister: ”Jag läste nyligen i nån bok som låg hemma om en grej sociologer kallar för ”tredje platsen.” Som jag förstår det äre liksom en term som ska kunna beskriva en plats som är utanför hemmet, arbetet och skolan, utan några som helst krav för att kunna få vara där. Krogen är som en slags tredje plats, dock med typ en barriär till inträdde, det vill säga vad det kostar att köpa en öl. Jag tror att den utopiska krogen inte skulle ha någon slags, liksom, ”monetär” transaktion, och då är det enda som särskiljer vår krog från framtidens just det: att du är välkommen till ett pris, medan i framtiden är du alltid välkommen oavsett.”

Irina, som sitter bredvid mig och brukar vara väldigt tillbakadragen av sig, en person som hellre lyssnar än pratar, knackar plötsligt på bordet för att fånga allas uppmärksamhet och börjar: ”Det enda som spelar någon roll, och det som borde vara utgångspunkten när en diskuterar det här, är om pubens klientel kollektivt äger produktionsmedlen.” Hon korsar armarna och nöjer sig med sitt deltagande för en stund, hennes ögon ofokuserade och förlorade i tankar.

Det diskuteras länge, oense om exakt hur framtidens krog kan se ut, men det vi alla kan hålla med varandra om är olika attribut som finns i den nuvarande baren som borde behållas in i framtiden. Spontaniteten är en av dem, att det finns oändligt med potential, ett löfte från före och efter, om att vad som helst kan ske under besökets svirande: att skapa kontakt, att bemöta andra, eller helt enkelt bara befinna sig i ett utrymme där såna saker sker regelbundet, ett socialt gränsöverskridande som på ett sätt är väldigt avvikande för hur resten av samhället brukar se ut. Vi är också eniga om tryggheten och stabiliteten som finns här, att så länge du kan köpa en öl så är du alltid välkommen. En där anonymiteten är så frivillig som du vill att den ska vara och där du kan vara en del av massan på ett sätt som inte riktigt går om du hade varit på en fest. Eller, så kan det också vara en plats där du känner alla och där distansen är frivillig, där du är allt annat än anonym och blir alltid hälsad vid namn. Det vi känner oss säkra på är behovet av folk som jobbar bakom baren, nyktra skyddshelgon som fyller en såväl praktisk serveringsfunktion som en minst lika viktig social funktion. Lika säkra är vi på att ordningsvakterna ska bort, och med den osäkerheten samt otryggheten de får krogarnas besökare att känna. Utifrån andan av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov, kan vi istället möjliggöra och garantera en trygg miljö för varandra och samtidigt hjälpas åt när någon är för full och behöver tas om hand.

Oskar dricker snabbt upp resten av sin öl och börjar tala. ”Jag är förvånad att ingen har tagit upp det här än, men jag vill framhäva Uppsalas nationers utopiska potential! Jag tror nämligen att studentbaren, så som många ursprungligen föreställde sig, kan ge oss mallen för hur en utopisk krog ska se ut, och det jag menar med det är just hur nationsaktiva på puben är folk som gärna jobbar bakom baren, ”pro bono” eller nästintill, bara för att de tycker att den sociala funktionen de uppfyller är så pass kul att de personligen gärna bidrar, för att inte tala om den känsla av samhörighet som de får ta del av, och samtidigt vara med i dess skapande!”

”Vet du vad det får mig att tänka på?” Flikar Simon in nu ”Det är ju precis som i The Next Generation. Har ni sett den? Min rumskamrat kollar igenom alla Star Trek serier i kronologisk ordning just nu så jag tittar med henne lite ibland. Aja i vilket fall, i den här serien så har vi ett väldigt tydligt exempel på den hära utopiska krogen som Oskar försöker beskriva. Whoopi Goldbergs karaktär är liksom ansvarig på baren Ten-Forward inuti skeppet som serien utspelar sig i, och vi kan se i hennes karaktär ett slags typexempel för den framtida utopiska barpersonal. Hon är väldigt högt ansedd bland skeppets besättning och fyller en enorm social funktion, folk kommer inte bara till baren för att umgås men också för att ta del av hennes visdom och råd, och hon jobbar gärna där för att hon tycker det är stimulerande och kul, det är såna människor som kommer naturligt vilja hålla på med bararbete i framtiden. Och ja, så klart är allting också gratis förstås. Det kanske är för att jag läst så mycket Ernst Bloch på sistone som gör att jag är så optimistisk men jag tror att det här citatet från honom jag skrev ner i mobilen idag om hopp är talande för den blivande barens potential och de människorna som kommer att skapa den tillsammans:”

Simon drar fram sin mobil och börjar läsa innantill:

The work of this emotion requires people who throw themselves actively into what is becoming, to which they themselves belong.

När han läst färdigt viftar han exalterat med händerna och lyckas slå undan ett halvfullt glas med öl som stod vid kanten av bordet.

Kvällen fortsätter långt in i natten, fram tills baren stängs och det spelas Stad i ljus, som det alltid gör. Alla sjunger med, kanske allra starkast hörs det från den långa kön till toaletten. Vi tar farväl av våra vänner och kamrater för att ta oss hemåt eller vidare någon annanstans i mörkret. På min tysta promenad hem så tänker jag på allt som sagts under kvällen. Jag funderar inte längre på framtiden men i stället på vad krogen har betytt för radikalismen i det förflutna. Jag tänker på roliga och dekadenta anekdoter som när en ung Marx gick med i olika campussällskap under sin tid på universitetet, och i samband med drickandet inte bara diskuterade Hegel men också så klart hamnade i båda sabel och pistoldueller utanför krogen efter heta diskussioner tio öl in; eller senare i hans liv när han blev utslängd från en pub för odrägligt fylleri och för att hämnas drog han ner sina byxor och sket på marken precis utanför ingången (det här var tydligen under samma period som han skrev på Kapitalet). Men jag fastnar plötsligt lite på den här idéen av bemötande, ett fritt och spontant utbyte av tankar. Jag tänker på den 28:e Augusti 1844, nästan två hundra år sen nu, när Marx och Engels möts upp på Café de la Régence i Paris för att snacka ihop sig, för att konferera kring deras respektive arbeten: Engels som då jobbade på The Condition of the Working Class in England och Marx som precis börjat formulera sina teorier kring det alienerade arbetet. De sprang runt de Parisianska krogarna i tio ölfyllda dagar och snackade ihop sig, en pubrunda i nästintill legendarisk anda. De hade så klart kul ihop men ännu viktigare var det här en katalysator som konkretiserade många av deras idéer, och startskottet för inkubationen av många framtida teorier samt deras vidare samarbete.

För nästan hundra år sen, några månader in i första världskriget, skrev författaren Virginia Woolf så här:

The future is dark, which is on the whole, the best thing the future can be, I think.

Woolf använder ordet mörk här inte för att betyda dålig eller hemsk utan snarare opak. Framtiden är på många sätt ogenomtränglig, men så länge det finns platser grundade i spontanitet och kontakt, så kan det finnas hopp om att den faktiska processen vi deltar och rör oss i idag som tvingar historiens mekaniska marsch framåt gör att den ogenomskinliga framtidens omöjliga potential ser bättre och bättre ut. De tredje platserna vi har idag kommer i framtiden kanske inte vara ställen med en inträdesbarriär, som att köpa en öl eller en kaffe, eller vara en plats för politisk agitation på samma sätt som den kan vara för vissa idag eller har varit för folk förut. Det enda jag vet är att vi alla är med i skapandet av den utopiska processen, och det som vi eller våra efterträdare kommer att bygga grundar sig i betongen som vi fyller marken med idag, och för mig är det en väldigt betryggande känsla.

Jag har själv svårt att kunna föreställa mig framtiden. Det känns, för mig, omöjligt, som att jag aldrig kommer komma ifrån känslan att jag bara killgissar. Detta är kanske varför det jag kom att minnas mest från den kvällen var just det min vän Simon sa, hoppfullheten som fanns i hans referenser. Detta är kanske också varför det kändes rätt att avsluta den här texten om krogen med att dela lite hoppfulla anekdoter jag själv har stött på nyligen, i ett försök uppmana mig själv och de som läser detta. Framtiden är odefinierbar, men hopp är materiellt, det finns i oss alla och vi bär med oss det överallt. Det finns på jobbet, på krogen, och på gatorna utanför, runt alla hörn där vi aktivt skapar en plats med tillräckligt med utrymme för att drömma. Framtiden vet jag ingenting om, men det jag vet om framtiden är att den tillhör oss.

2024-01-15