Det har skrivits åtskilliga redogörelser inom akademin om Sorgenfrilägret och den kontext som lägret och de händelser det skapade befann sig i. En bra framställning är Maria Persdotters avhandling Free to move along. Den här texten kommer istället att behandla Sorgenfrilägret utifrån ett aktivistiskt perspektiv, med andra ord med fokus på kamp. Med det sagt krävs en historisk tillbakablick för att klargöra sammanhanget kring lägret och dess invånare.

En annan tid

Lägret vid Sorgenfri skapades under 2014 och ledde till flera olika brytpunkter för politiskt liv i Sverige. Den tidigare Reinfeldt-regeringens nedskärnings- och privatiseringspolitik innebar ett kvalitativt språng för nyliberala samhällsutveckling som påbörjats av socialdemokraterna under 90-talet. Genom ett antal systemförändrande reformer (såsom påskyndade privatiseringar, ändrade arbetsmarknadsregler, sämre sociala skyddsnät och jobbskatteavdrag) omformade Reinfeldt-regeringen det svenska samhället. Reformerna luckrade upp den svenska välfärdsstaten och socialdemokraternas grepp om den. Detta medförde att det fanns utrymme för nya politiska block att mobilisera. Det block som växte fram ur det svenska 2000-talets nyliberala accelerationism var Sverigedemokraterna. Det innebar ett brott med den era av nyliberal progressivitet som hade kännetecknat Sverige under 00-talet. Det politiska samtalet flyttades från fördelningsfrågor som huvudmotsättning till vad som kan klassas som frågor om identitet och värderingar, med en central tyngdpunkt på immigration som samhällsproblem.

Sverigedemokraternas expansion skedde parallellt med att en antirasistisk och feministisk rörelse hade format sig i Feministiskt initiativ (FI). Men vid valet 2014 lyckades inte FI ta sig in i riksdagen och Sverigedemokraterna dubblerade sitt väljarstöd. Migration och rasism var frågor som berörde och mobiliserade människor på en oerhörd skala.

Ungefär samtidigt anlände en ny typ av personer till den svenska gatubilden. De sågs ofta utanför den lokala matvarubutiken, eller bodde på en parkeringsplats eller i ett skogsområde. De är personer med rumänsk eller bulgarisk, men framförallt romsk bakgrund. Dessa började benämnas som EU-migranter, personer som genom EU:s regler kring fri rörlighet har möjlighet att uppehålla sig i andra EU-länder under en tremånadersperiod. EU-migranter bemöttes på två olika sätt av det svenska samhället, antingen av en ohämmad rasism i form av repression och hot eller av solidaritet.

Samtidigt som rapporteringen av olika typer av våldsdåd mot EU-migranter rapporterades, skapades det från Malmö i söder till Kiruna i norr solidaritetsgrupper för EU-migranter. Solidaritetsgrupperna försåg EU-migranterna med kläder, husrum, mat och pengar. I Malmö fanns det antagligen flest EU-migranter på grund av sitt geografiska läge. I Allt åt alla Malmö påbörjades en diskussion kring hur vi skulle agera politiskt i frågan, hur vi skulle kunna skapa en politisk kamp tillsammans med EU-migranterna för mer långtgående politiska förändringar. Vi förstod att frågan kring EU-migranternas existens var nära sammanlänkad med den nya politiska situationen och att det fanns en potential i frågan. Flera av oss hade redan agerat spontant mot rasism som drabbade EU-migranter och kände att det var en grupp människor vi ville hjälpa och kämpa tillsammans med.

Ett första steg i arbetet var att kartlägga vart EU-migranter befann sig för att helt enkelt kunna hitta dem. Parallellt med att vi gick runt och pratade med EU-migranter tillsammans med tolkar pågick interna diskussioner kring vad vi ville göra. Ett spår i dessa diskussioner var att vi utgick från något som kan benämnas militanta undersökningar. Militanta undersökningar är en metod som den argentinska gruppen Colectivo Situacciones använde sig av för att förstå och närma sig de nya politiska rörelserna som uppstod i Argentina under sent 1990-tal. Metoden är egentligen ingen metod utan mer av ett förhållningssätt till subjektivitet och politisk kamp. I korthet går det ut på att den politiska aktivisten försöker göra upp med den förförståelse man har av en situation och de som är berörda av den. Istället för att tro att man greppar en situation, försöker man tillsammans med de som är involverade att söka efter en förståelse med ingångar till en gemensam kamp. Colectivo Situacciones betonar att det som skapas genom ett sådant förhållningssätt är sociala band som blir grunden för kamp. Detta tänkte vi var ett sätt att försöka hantera de skillnader som fanns mellan oss med svenska medborgarskap och tak över huvudet, och EU-migranterna som saknade båda.

Vi förstod snabbt att vi var tvungna att ha en plats där dessa sociala band kunde skapas och stärkas. Vi valde därför att skapa en allmänning, vilket är en plats där deltagarna bidrar enligt devisen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Sagt och gjort så fixade vi en lokal och började få EU-migranter att komma dit. Vi gick runt till de olika boplatserna i Malmö och informerade om allmänningen och vår idé med den. Vi såg också till att det fanns mat, datorer och experter (såsom jurister) på plats för att kunna vara behjälpliga i olika vardagsfrågor. Ungefär samtidigt började de olika boplatserna som EU-migranter satt upp på parkeringsplatser, parker, och i skogsdungar runtom i hela Malmö konsolideras till en specifik plats: en ödetomt i stadsdelen Sorgenfri.

Sorgenfrilägret

Sorgenfrilägret var beläget i kvarteret Brännaren – det senaste steget från de styrande i staden att omvandla Malmö från en döende industristad till en stad som skulle kännetecknas av något annat. Det vill säga, de ville locka nya grupper av höginkomsttagare att bosätta sig i Malmö. Likt ett otal andra städer med liknande historia genomgått och genomgår skulle Malmö gå från en stad kännetecknad av tillverkningsindustri till en stad dominerad av immateriell produktion. En viktig del i en sådan omvandling är att politiker och fastighetsägare bygger om städer för en annan befolkning än den som finns där från början. De vill locka en urban, bildad, men framförallt rikare befolkning som genom sina inkomster och livsstil kan omforma städerna.

Tomten som lägret var beläget på var en gammal industritomt som länge hade varit en plats för ungdomar som inte ville ha vuxenvärldens ögon på sig, eller för hemlösa som sökte skydd för natten. På tomten började det växa fram ett litet kvarter bestående av husvagnar, tält, presenningar och ibland lite väggar gjorda av plankor.

Solidariska Malmöbor såg till så att en container kom dit regelbundet och tog sopor. Även bajamajor var i bruk till och från. I lägret kunde det i perioder uppmätas så många som 200 boende, även om platsen kännetecknades av viss genomströmning. Vi lyckades relativt snabbt identifiera en del av de boende som var intresserade av att kämpa med oss. De var oftast lite yngre än de andra, hade ofta rest genom hela Europa och kämpat för sina rättigheter. Tillsammans med de boende i Sorgenfrilägret började vi diskutera situationen vi befann oss i. Varför gav inte kommunen eller staten dessa människor hjälp i form av en trygg plats att sova på? En väg in på svensk arbetsmarknad? Diskussionerna resulterade i en rad olika aktioner som vi utförde tillsammans med de boende. Till exempel gick vi på kommunfullmäktigemöte när deras läger skulle diskuteras och vi försökte också ha ett öppet möte med kommunen i Sorgenfrilägret. Vid flera tillfällen vaktade vi även lägret tillsammans mot skånska gubbrasister. Vi blev till slut vänner genom alla möten och aktioner. Dessa sociala band blev grunden för en omformulering av identiteten Malmöbo. Malmöbo blev en identitet som definierades av att inkludera alla som bodde, levde och rörde sig i Malmö. De boende på Sorgenfri var inte romer, eller EU-migranter, utan beskrev sig själva, och beskrevs av sina vänner, som Malmöbor.

En plats som tidigare kännetecknades av att vara en död yta, en yta utan liv eller betydelse, gick från att vara en icke-plats till att alltmer bli en plats där samvaro och relationer skapades. Inte bara mellan de boende där utan även mellan platsen och resten av staden. Sorgenfrilägret och kvarteret Brännaren blev något som alla som bodde i Malmö var tvungna att förhålla sig till. Med andra ord, utgångspunkten för formandet av nya relationer mellan människor.

Utanför vår allmännings väggar och staket på Sorgenfri rasade den politiska striden kring vad som skulle hända med lägret. Det politiska styret i Malmö var fångat mellan två olika opinioner som stod och vägde. De som ville att kommunen skulle ge de boende på Sorgenfri mer drägliga boenden och den rasistiska opinion som helst av allt ville att lägret skulle vräkas med våld. Det socialdemokratiska styret var på grund av situationen handlingsförlamat och försökte få frågan att enbart handla om juridik. De hänvisade till att det handlade om markägarens relation till de boende och att markägaren hade ansvaret för situationen. Samtidigt fanns det i planprogrammet för området en tydlig färdplan för kvarteret Brännaren. Det skulle byggas nya bostäder, främst bostadsrätter, och vara en viktig del i norra Sorgenfris utveckling till ett område för den bemedlade medelklassen.

Den mörka multituden

Under kampen tillsammans med våra vänner i Sorgenfrilägret märkte vi också att något formerade sig precis utanför lägrets staket. På andra sidan gatan dök de upp – vanligtvis äldre män, ibland någon äldre kvinna. De stod där oftast helt tysta. Iakttog. Ibland kom de fram till någon av oss för att “diskutera” om lägret. Alla diskussioner kretsade kring att de ville stoppa invandring. Gänget återkom gång på gång. Men de verkade inte ha någon gemensam organisation eller struktur. Under de tillfällen när det ryktades om att lägret skulle vräkas var denna massa lite större och de tog med sig barn som skulle titta på. Besviket lommade de iväg när lägret inte blev stormat. På nätterna var det andra ur samma massa som slängde smällare och attackerade lägret på olika sätt. Ofta blev de ivägjagade. Den mörka multituden som hade formerat sig var en föraning om hur det svenska politiska landskapet ändrade sig och hur ett nytt blåbrunt block växte fram. Densamma som vi nu ser innehar den politiska makten.

Situationen försvinner, nya skapas

En tisdagsnatt i november 2015 vräktes Sorgenfrilägret. Drygt ett 30-tal vänner till de boende var på plats och försökte genom en blockad skydda de boende. Drygt 300 poliser, ihopsamlade från olika platser i Sverige, gick in i lägret. De bröt blockaden och misshandlade sen de boenden innan de avhystes. På morgontimmarna kravlade sig en demonstration fram på Malmös gator ner till stadshuset där marken utanför blev en ny sovplats för de boende.

Kampen som vi fört tillsammans ebbade ut. De som vi hade lärt känna och kämpat tillsammans med valde att försöka ta sig vidare till Norge eller åka hem igen. Vi fortsatte driva allmänningen i något år till och försökte hitta nya platser att ta i besittning. Men till sist var vi tvungna att ge upp.

De embryon som kunde skönjas till en annan identitet och de sociala band som byggdes bröts upp. Samtidigt fick vi som deltog i kampen nya erfarenheter som vi bär med oss i de olika kamper vi för för en rättvisare stad och värld. En natt så kommer vi vinna.

2024-01-15

⸻
Fotot av Victor Pressfeldt är tidigare publicerat i Tidningen Brand, ”Sorgenfri är överallt”.