Ryska stridsvagnar rullar fram längs vägen folk brukade ta till jobb och skola, bostadshus och sjukhus ligger i ruiner och smattrandet från ryska och amerikanska vapen hörs överallt.
Scenen utspelar sig i Kabul 1979, men också i Kiev 2022.
Skillnaderna mellan Afghanistan och Ukraina är förvisso stora, det behöver knappast poängteras, men de har en gemensam nämnare som är avgörande för miljontals människor: de är båda extremt otrygga platser.
Migrationsverket uppskattar att upp till 200 000 ukrainska flyktingar kan ha anlänt till Sverige innan sommaren. Många andra länder kommer att ta emot ännu fler. Deras rädsla, sorg och ångest är omöjlig att fullt ut förstå. En stor del av dem lämnar inte bara hem, arbeten och liv bakom sig utan också en make eller pappa som de inte vet om de någonsin kommer få återse. Att erbjuda dem en fristad är en skyldighet för alla stater som inte själva befinner sig i krig eller humanitär kris.
Tyvärr har många människor som sökt skydd i Sverige inte fått den fristad vi är skyldiga dem, utan mött avslag efter avslag och till slut tryckts undan till samhällets marginaler. Många har levt i hemlöshet och missbruk, de flesta med trauman och samtliga med en känsla av total maktlöshet. I skrivande stund gäller denna marginalisering inte de ukrainska flyktingarna som anlänt de senaste veckorna men däremot tusentals afghaner, syrier och somalier.
Den pågående flyktingkrisen
Med hänvisning till den förra flyktingkrisen proklamerade Stefan Löfvén att vi aldrig någonsin skulle tillbaka till 2015. Nu när hundratusentals är i behov av skydd och våra myndigheter står underbemannade, och ingen vet hur vi ska kunna förse alla med mat och tak över huvudet, så klingar det påståendet något falskt. Men faktum är att den dåvarande statsministern hade rätt. Vi kan inte komma tillbaka till 2015, för flyktingkrisen tog aldrig slut.
Varje vecka träffar jag i mitt arbete nya människor som hamnat utanför systemet. De flesta av dem är afghaner som blivit åldersuppskrivna och sedan fått avslag på sina asylansökningar. Att försörja sig är en ständig kamp för dem, socialtjänsten hänvisar till Migrationsverket och Migrationsverket hänvisar till socialtjänsten eller till myndigheterna i det hemland där de fruktar att mötas av tortyr, förföljelse eller död.
Lagstiftningen kring papperslösas rätt till ekonomiskt bistånd är konstruerad på så sätt att människor utan uppehållsrätt inte har någon självklar rätt till försörjningsstöd, men att kommunerna kan fatta beslut om att ge nödbistånd ändå. Det hela kompliceras av Sveriges skyldighet att respektera de konventioner vi ratificerat. I detta avseende balanserar staten och landets kommuner ständigt på en knivsudd.
Exempelvis känner jag tre somaliska män som fått utvisningsbeslut trots att deras barn och livspartners har fått uppehållstillstånd. Hur det är förenligt med männens och barnens rätt till familjeliv enligt europakonventionen, eller barnens rätt till sina föräldrar enligt barnkonventionen, är för mig tämligen gåtfullt.
Men det är såhär det går till i ett land där asylrätten är en politiskt styrd het potatis. Man krånglar sig ur sina skyldigheter genom byråkrati och juridiska formaliteter. När man blir dömd i internationella domstolar skakar man av sig domarna, för i grund och botten är det den nationella opinionen som är viktig.
Värdiga offer och hotfulla främlingar
Det är denna dynamik som gör flyktingmottagandet från Ukraina till en sån tragedi utöver den mänskliga tragedi som kriget innebär. Vid samma EU-gränser som vissa människor flyr från väpnade konflikter puttas andra människor tillbaka till andra väpnade konflikter.
För oss som arbetar med migrationsfrågor har det här varit påtagligt på flera olika sätt. Vintern 2021 publicerade EU:s migrationsorgan, som vid tillfället kallades “EASO” en rapport om läget i Afghanistan efter talibanernas maktövertagande. Migrationsverkets tolkning av rapporten var att alla afghaner med utvisningsbeslut skulle få rätt till en ny prövning av sina asylskäl.
Följande månader skickade jag in ett tjugotal ansökningar om ny prövning, och i de flesta fall fick jag svar på under tre veckor. Alla skulle ju ha rätt till ny prövning! Men sedan började det sakta ner, och för cirka en månad sedan gick Ryssland in i Ukraina. Sedan dess har jag inte fått ett enda svar, inte ens på ansökningar som lämnades in för över två månader sedan.
En somalisk mamma som jag lärt känna har varit papperslös i Sverige i fyra år och har därmed rätt att söka asyl igen. Hon gick till Migrationsverket med sina två barn för att få boende under tiden hennes asylskäl utvärderades, och fick höra att de inte hade någon plats åt henne. De väntade sig så många ukrainska flyktingar att de inte kunde undvara en enda säng. Istället bor hon nu inneboende hos en person i Angered, vilket klassas som ett särskilt utsatt område, vilket innebär att hennes rätt till dagersättning gått förlorad på grund av EBO-lagen. Det är otroligt dumt och bakvänt.
Samma kvinna lämnade in ett verkställighetshinder (en begäran om ny prövning på grund av nya omständigheter efter att man fått avslag på sin asylansökan) för några veckor sedan. Den nya omständigheten var att hennes barn fått uppehållstillstånd i Sverige, och att deras behov av en mor gjorde att hon inte kunde utvisas. I det fallet gick det väldigt fort, redan efter en vecka kunde Migrationsverket slå fast att hon fortfarande inte hade rätt att stanna i Sverige.
Självfallet bör ingen skugga falla på de ukrainska flyktingarna, deras rätt till skydd borde vara uppenbar för alla. Däremot är det viktigt att vi ser oss i spegeln och erkänner att asylsökandes skyddsskäl inte värderas förutsättningslöst i Sverige. Det baseras bland annat på faktorer som hur “europeiska” de asylsökande är. Även gruppens gestaltning som offer i media och hur starkt momentum de har bakom sig spelar roll.
För mig som har varit i mycket kontakt med både Migrationsverket och papperslösa och följt den mediala diskussionen relativt noga är det tydligt att olika grupper har olika förutsättningar i Migrationsprocessen. En hierarki utkristalliserar sig där ukrainska flyktingar står högst upp och somalier och romska EU-migranter står längst ner. Det är möjligt att det narrativet kommer förändras och att de ukrainska flyktingarna kommer bli lika utsatta som afghaner, syrier och somalier, men i nuläget är dynamiken tydlig.
De från Ukraina uppfattas som värdiga offer, medan de från Somalia, Afghanistan och Syrien samt romer uppfattas som ett hot mot våra europeiska värderingar och EU:s inre säkerhet, eller med andra ord, som ovärdiga offer. Detta är en terminologi jag lånat av Noam Chomsky och Edward S Herman.1
Romer är i en särskilt utsatt position eftersom de ofta uppfattas som avvikande från den europeiska normen även om det enda medborgarskap de har är i ett europeiskt land. Narrativet kring dessa EU-migranter har genomgående varit att det bästa är att inte rikta särskilda sociala insatser mot dem eftersom det riskerar att etablera kåkstäder och normalisera misär. Detta gäller även de romer som nu flyr från Ukraina, då de i många fall blir betydligt mer utsatta än vad deras landsmän blir.
När jag talar om utsatthet talar jag inte bara om hur man behandlas av myndigheter, utan även om tillgången till civilsamhällets, näringslivets och medias insatser. Det skall emellertid sägas att Migrationsverket och socialtjänsten inte är främmande för att tumma på sitt ansvar att behandla alla ansökningar om uppehållstillstånd och bidrag lika. Jag har förvisso bara min egen erfarenhet som belägg för detta, men enligt mig prövar de ansökningar från vissa grupper betydligt mer summariskt och slarvigt.
I andra delar av samhället är skillnaderna ännu tydligare. I Stockholm har tusentals privatpersoner sagt sig vara villiga att öppna sina hem för ukrainska flyktingar, varför var deras dörrar låsta när afghaner stod där och knackade? Pressbyrån, Coop, alla i hela världen samlar in pengar till Ukraina, varför samlar de inte in pengar till hemlösa afghaner?
Även arbetet som bedrivs av stora och trovärdiga föreningar och organisationer har präglats av den här dubbelmoralen. För att bara ta två exempel så anmälde ett hundratal personer någon vecka efter kriget brutit ut sitt intresse att vara volontärer för en förening som arbetar med mottagning av ukrainska flyktingar. Vid tillfället hade ännu inga av de som flytt Putins krig kommit till vår stad, så volontärerna hänvisades istället till en annan förening som arbetar främst med unga afghanska män. Inte en enda person hörde sedan av sig till denna.
Det andra exemplet rör en representant för en av Sveriges största organisationer som på under en vecka lyckades lösa två stora boenden för ukrainska flyktingar. När min arbetsgivare frågade varför de inte lyckats lösa något åt våra flyktingar trots att vi diskuterat saken med dem i flera månader svarade han “jaja men det här är ju kvinnor och barn, skulle jag bara låta dem stå på gatan?”.
Hur vår vilja att hjälpa påverkas av närheten till Europa illustreras tydligast av alla gånger man hör folk säga att det obeskrivligt katastrofala har hänt, “kriget har kommit till Europa”. Runtom i svenska städer vajar Ukrainas flagga bredvid Sveriges. Vi upplever att Ukrainas sak är vår sak, och att ukrainare är som oss, de har till och med samma färger på sin flagga.
Ett annat exempel på samma företeelse är det starka narrativet om att vi måste hjälpa alla de afghaner som arbetat för europeiska regeringar att fly talibanerna, och för all del, det borde vi. Men det finns väldigt många som behöver hjälp, varför drar vi gränsen där?
Även inom gruppen ukrainska flyktingar möts vissa av en betydligt kallare hand än andra, bland annat romer och transpersoner har stött på stora problem när de flytt Ukraina. Återigen så har samhället på dess olika nivåer svårt att förhålla sig till en grupp som juridiskt, kulturellt och socialt inte passar in i ramen för det värdiga offret.2
Civilsamhället – ett tveeggat svärd
Att så många privatpersoner och föreningar vill bistå de ukrainska flyktingarna med bostad, pengar, och så vidare är självklart en berömvärd reaktion på en fruktansvärd händelseutveckling. Men baserat på både mina erfarenheter av arbete med migration och min övertygelse som socialist ser jag med viss oro på mycket av civilsamhällets engagemang.
Sanningen är att Migrationsverket är underbemannat, att det finns för få boenden och för lite resurser. Men arbetet med att ta emot flyktingar måste trots detta ligga hos staten. Dels för att våra myndigheter måste hållas ansvariga: det här är en flyktingkris i raden och ingenting som borde ha tagit oss på sängen. Dels för att mottagandet av flyktingar faktiskt är ett alldeles för viktigt och svårt arbete för att överlåtas åt privatpersoner som får ett infall om att göra något gott.
Vad händer när dessa människor tröttnar på sina ukrainska inneboende som inte har någon annanstans att ta vägen? Hur vet vi att kvinnor och barn inte far illa hemma hos någon svensk man, när Migrationsverket och sociala myndigheter är alltför upptagna med att hantera det höga trycket för att ha någon insyn? Det är förstås också så att många som flytt konflikter har svåra trauman och andra fysiska, juridiska och sociala behov som kräver särskild kompetens.
Med det sagt: vi kan göra stor skillnad, men inte genom välgörenhet utan genom solidaritet. En kraftfull, välorganiserad rörelse för flyktingar som ställer krav på myndigheterna, och bistår med trovärdigt och genomtänkt stöd på alla de områden där myndigheterna inte räcker till, det är en helt avgörande del av flyktingmottagandet.
Vi måste förändra samhället, ett orättvist samhälle vars premisser vi underkänner – inte bortse ifrån att det existerar och försöka sköta dess funktioner på egen hand. Det är inte solidariskt, utan individualistiskt och paternalistiskt och det är inte vad som behövs. Det som behövs är solidaritet.
Vad bör vi lära oss av den pågående krisen?
De ukrainska flyktingarna beräknas bli betydligt fler än antalet syrier och afghaner som kom 2015, och det visar på något som jag misstänkt hela tiden. Det finns faktiskt plats för fler flyktingar i Sverige. Landet är inte fullt! Vi har råd att vara solidariska och vi tjänar också på det, eftersom solidariteten är grundstommen i ett fungerande välfärdssamhälle.
Det är också dags att vi börjar ifrågasätta narrativet om flyktingkrisen som något avvikande som rättfärdigar undantagstillstånd. Allt mer pekar på att vi lever i en geopolitisk tidsålder där kriserna ständigt byter av varandra. Normen är inte lugn och ro i liberalismens guldålder, normen är konflikt och kris. Den poängen illustreras med all tydlighet av skeenden i Libyen, Irak, Somalia, Afghanistan, Syrien och Ukraina. Härnäst är det kanske Taiwan, Libanon, Baltstaterna, Georgien eller något annat land som blir omöjligt att leva i för miljontals människor.
Det här måste vi förstå och förbereda oss på, och sen måste vi fråga oss vad vi kan göra för att ändra på det. Mitt svar är som vanligt internationell solidaritet och att kämpa för socialism i alla stater.
Vi bör också komma ihåg att lidandet finns kvar även efter att strålkastarljuset har slocknat. Våra kamrater från Ukraina, Afghanistan, Somalia och Syrien, de kommer vara kvar i Sverige i många år. Vi kan och måste se till att samhället tar ansvar för dem så länge som det behövs, inte så länge som det är populärt.
Flyktingar, ni är varmt välkomna!
вітаються біженці
نرحب باللاجئي
беженцы приветствуют
پناهندگان خوش آمدید
qaxootiga soo dhawoow
1. För den som är intresserad av att läsa mer om detta rekommenderar jag Edward S. Herman och Noam Chomskys bok Manufacturing consent: the Political Economy of the Mass Media.
2. För den intresserade av dessa gruppers situation finns det mycket att läsa, bland annat följande artiklar som denna ur The Guardian eller denna ur Aljazeera.
