Fossilimperiet

Ett krig utspelar sig i Europa, utlöst av Rysslands invasion av Ukraina. Kriget utspelar sig på två arenor: å ena sidan ett klassiskt invasionskrig, å andra sidan ett ekonomiskt krig där Ryssland och ett plötsligt sammansvetsat väst står emot varandra. Det är i det ekonomiska kriget som vi har kunnat sätta fingret på fossilberoendet i Europa. Jag vill belysa varför de europeiska sanktionerna inte involverat fossila bränslen, och hur vi hamnade här, i en situation där fossilgasflödena kommer bli en avgörande del av det ekonomiska kriget.

Fossilberoendet som en konsekvens av marknaden

Under invasionen av Ukraina har europeisk konsumtion av rysk gas och olja blivit föremål för diskussion, och man har kunnat följa de förhandlingar och påtryckningar de olika sidorna utövat mot varandra. Hur det kommer att utspela sig är i skrivande stund svårt att förutse, men någonstans så gnisslar det ordentligt i Europa.

Frågan om den ryska gasen får en del berättelser att se rätt solkiga ut. De europeiska länderna har satt mål om att fasa ut koldioxidintensiv energi och fossilt bränsle, medan gasen och oljan integreras allt mer. Denna motsägelse blir särskilt tydlig sett till situationen i Tyskland. Dess centrala roll i EU gör landet till drivande av den politiska riktningen i Europa, och det är den tyska energisituationen som gjort att strålkastaren riktas ditåt. Tyskland kan nämligen inte producera all den energi landet förbrukar: 63 procent av dess energibehov täcks av import, och av denna import består 40 procent av rysk gas.

Från den tyska regeringens sida uttrycktes det tidigt ett tydligt motstånd mot att sätta in sanktioner mot rysk gas och olja, och bland de sanktioner som EU:s medlemsländer ålagt Ryssland är dessa faktorer undantagna. I skrivande stund är det femte sanktionspaketet klart, men inte heller detta inkluderar olja och gas. Beroendet är dock inte bara ett tyskt problem utan delas av många av Europas länder: 60 procent av EU:s energibehov täcks av import, och fossilberoendet är som störst i Tyskland, Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern.

Att Tyskland har hamnat i denna besvärande sits bygger såklart inte bara på naivitet, utan också på en EU-doktrin om marknadsrelaterat ömsesidigt beroende. Detta återkopplar till idén om en global världsordning som formas kring ekonomi; ett globalt produktions- och handelskretslopp som involverar nationalstater, företag och internationella finansiella institutioner. Aktörer knyts samman i nätverk genom ömsesidiga finansiella beroenden, produktions- och konsumtionskedjor. Strategier som tar sitt avstamp i integrering, marknadsskapande och investering ger upphov till oförenliga politiska mål om att den gröna energiomställningen ska accelereras samtidigt som man stöttar ett ökat beroende av gas och olja. Detta eftersom marknader ständigt öppnar nya rum. Tyskland har länge drivit en östtillvänd politik för att normalisera relationen med Östeuropa, och sedan Sovjets fall har detta innefattat att öka det ömsesidiga ekonomiska beroendet genom ökad integrering av rysk gas.

Det fossila beroendet möjliggörs av den utbyggnad av fossil infrastruktur som skett i Östeuropa. I bilden nedan visas de stora transnationella gasledningarna som löper från Ryssland in i Europa. De tre ledningarna Nordstream, Southstream/Turkstream och Bluestream går under Svarta havet och de andra via Ukraina och Belarus. Produktionsleden sträcker sig över kontinenter, från Storbritannien i väst till ryska inlandet i öst.

Karta över stora existerande och föreslagna ryska gasledningar
Källa: Major russian gas pipelines to Europe av Samuel Bailey under Creative Commons Attribution 3.0

Rysslands invasionskrig i Ukraina utspelar sig ovanpå och runt gasledningar, ledningar som fortsätter leverera till europeiska konsumenter samtidigt som ukrainska vetelager och oljedepåer bombas.

Det globala energisystem som finns idag är det största infrastrukturella nätverket som någonsin byggts. Det har stöttats av en mängd institutioner och aktörer: företag, stater och internationella institutioner; marknader, producenter och konsumenter. Globalisering gör kritisk infrastruktur vidsträckt och internationell, samtidigt som urbanisering koncentrerar infrastruktur till metropola noder av intensitet. På så sätt kan vi förstå den som ett imperiets infrastruktur: infrastrukturer för flödet av kapital och varor – i det här fallet energi – som korsar kontinenter, binder samman aktörer och marknader, regleras av avtal och möjliggörs av infrastruktursatsningar.

Tesen att ekonomiskt ömsesidigt beroende bygger fred haltar. För samtidigt som gasen fortsätter flöda från Ryssland till olika europeiska länder härjar kriget, och har som följd en ekonomisk nedgång i Ukraina, Ryssland och Europa, med svallvågor världen över.

Den ryska fossilinlåsningen

Den fossila infrastrukturen faciliterar vad som kallas en fossilinlåsning eller “carbon lock-in”. Med inlåsning menas att aktörer, stater och individer byggt in sig i en fossil struktur och därför är fast i den. Det fortsatta flödet av fossila bränslen är nödvändigt för att samhällets vardag ska fortsätta som vanligt. Skulle du bryta upp en gata i en vanlig storstad skulle lager på lager av infrastruktur uppenbara sig: fiberkablar, vattenledningar, avlopp och elledningar. Infrastrukturen idag är mer komplex än tidigare, både mer utbredd och mer sammankopplad, vilket ökat beroendet och minskat kontrollen.

Samtidigt har just-in-time flöden gjort det mer sårbart. Infrastrukturella satsningar, teknik, institutioner och ekonomiska avtal byggs upp kring fossila system vilket fördröjer omställning och förhindrar förändring. Det finns ekonomiska intressen bland både de östeuropeiska länderna och Ryssland av att få avkastningar för de investeringar som gjorts i infrastrukturen, inlåsningen som sker är därför mycket långvarig: infrastrukturen för gas har en livslängd på många decennier, och det betyder att de ekonomiska kalkylerna är uppbyggda utifrån den tidsramen. Energisystemen i våra samhällen är också byggda med långsiktighet i åtanke för att säkra energileveranser och skapa politisk och social stabilitet. Därför blir effekten av den existerande fossila infrastrukturen en begränsning av möjligheterna att agera mot rysk aggression.

Den inlåsning som skett kan vidare visualiseras i de energilandskap vi omges av. Då energi formar mänskliga samhällen är omvärlden omstöpt omkring oss. Bland bebyggelse och telefonledningar, odlade fält och skogar, så finns också gasledningarnas och den fossila infrastrukturens utbredning i landskapet – ett landskap format av att samhälle och rum organiseras utifrån marknadsordning och fossilberoende. Världens låsning syns i infrastrukturen som ramar in oss. Det är inte bara en energimarknad det handlar om, det är vår världs konstitution.

Gasledningen Druzhba, “Vänskap”, bild från Lviv Oblast, Ukraina. Ledningen är världens längsta och levererar gas från Ryssland till ett antal länder i Centraleuropa. Bild: Водник på ryska Wikipedia

Det som låser in oss i fossil energi låser också ute alternativ – handlingsutrymmet idag begränsas av tidigare val. Då man förbundit sig till rysk energi har det skapats en specifik rysk marknadsinlåsning. Den ryska gasen måste levereras till en europeisk marknad för det är dit gasledningarna bär, och de europeiska länderna måste använda rysk gas för det är de flöden de har byggt upp och har tillgång till. Marknaden är inte fri, eftersom den byggs upp kring avtal, investeringar och infrastruktur som skapar naturliga monopol, vilket hindrar möjligheten att agera vid brytpunkter. Framtiden blir fördröjd, fossilgasförbrukningen upprätthålls, och sanktioner mot rysk gas skulle innebära en djup europeisk lågkonjunktur.

En perfekt storm

Karaktäriserande för vår tids villkor är det globala ständiga marknadsflödet av varor, tjänster och kapital. Den europeiska ordningen och de ekonomiska intressena är organiserade för att möjliggöra och upprätthålla detta. Eller som de politiska teoretikerna Michael Hardt och Antonio Negri beskriver det: “världsmarknaden har i sin ideala form ingen utsida; hela jordklotet är dess territorium”. Världen har blivit ordnad efter obegränsad handel, just-in-time produktion och beroenden. Men samtidigt byggs detta upp kring rigida system, ramverk och investeringar, som måste hållas öppna och flödande för att upprätthålla politisk stabilitet och ekonomisk utveckling.

I detta utgör kriget i Ukraina en så kallad perfekt storm: ett hot om stopp i det globala flödet. Men när det inte finns någon utsida så finns det inte heller aktörer som kan hota om stopp utan att själva drabbas. Därför befinner sig europeiska aktörer i en situation där de måste straffa den ryska regimen för att ha brutit de ekonomiska flödena med uteslutning ur den ekonomiska ordningen, samtidigt som man själv behöver upprätthålla ekonomiska flöden och söka nya marknader.

Invasionen av Ukraina kan vid första anblick te sig som den gamla världens geopolitik som trotsigt rest sig ur sina dödsryckningar. Men det är den globala ordningens komplexa system som materialiseras framför våra ögon, där flöden, inlåsningar och regleringar dynamiskt eller stormande öppnar och stänger rum, i en innästlad, ömsesidig låsning.

För mer om fossilinlåsningar:

Seto, K., Davis, S., Mitchell, R., Stokes, E., Unruh, G. and Ürge-Vorsatz, D., 2016. Carbon Lock-In: Types, Causes, and Policy Implications. Annual Review of Environment and Resources, 41(1), pp.425-452.

För mer om energilandskap:

Pasqualetti, M. and Stremke, S., 2018. Energy landscapes in a crowded world: A first typology of origins and expressions. Energy Research & Social Science, 36, pp.94-105.