Tänk dig att du sitter på ett flygplan du tror är på väg till Paris, för att plötsligt få reda på att nu landar vi i Burkina Faso. Så beskriver Boris Kagarlitskij ryssarnas upplevelse av Sovjetunionens kollaps. Redan 1994 hade 70 procent av ekonomin blivit privatiserad genom den chockdoktrin Jeltsin under kaotiska former genomdrev i landet. Övergången till marknadsekonomi ledde inte till ett stabilare samhälle med mer välstånd. Istället sjönk medellivslängden, korruptionen frodades och ojämlikheten ökade lavinartat.

Vid millenniumskiftet efterträddes Jeltsin av en före detta KGB-agent, Vladimir Putin. Redan Jeltsin hade använt synnerligen auktoritära metoder för att genomdriva sina reformer, men Putin gick längre i den riktningen för att skänka det ryska samhället den ordning det saknat under 90-talet. Dessa första år var oljan en välsignelse för Putins styre. Mellan 1999 och 2008 ökade Rysslands BNP med 94 procent. Den ryska statens ökade repression mot oppositionen och nedmontering av demokratiska institutioner accepterades av många eftersom man samtidigt använde det goda ekonomiska läget för att investera i välfärden.

Energisektorn var redan från början inblandade i den statliga repressionen. När Putin fängslade sin motståndare oligarken Michail Chodorkovskij för ekonomisk brottslighet köpte statliga oljebolag upp hans bolag Yukos. Med Chodorkovskijs fängslande försvann också dennes finansiering av oppositionella medier och organisationer. Snart hade Putin ersatt flertalet av Jeltsin-erans oligarker med siloviker – “hårda män” på höga politiska poster, likt Putin själv med bakgrund i militären eller säkerhetstjänsten.

Men med finanskrisen 2008 avstannade reformerna. Efter Ukrainakrisen 2014 drabbades den ryska ekonomin både av sanktioner och av ett sjunkande oljepris. Oljans välsignelse blev plötsligt en förbannelse för ett land som blivit oerhört beroende av sin energisektor. Denna resursförbannelse är något Ryssland har gemensamt med flera andra länder som är rika på naturresurser. Tillgången på olja och naturgas gör att den ekonomiska eliten har bristande motivation att investera i andra delar av ekonomin, vilket leder till sårbarhet för prisfluktuationer.

Resursförbannelsen kan också leda till en utveckling mot diktatur. Den politiska eliten i Ryssland använder intäkterna från oljan och naturgasen för att kontrollera statsapparaturen och andra eliter. Så bidrar naturresurserna till att upprätthålla ett politiskt system byggt på oligarkvälde och politiskt förtryck. Samtidigt är Rysslands roll som energistormakt hotad både av den ökande produktionen av skifferolja och skiffergas i USA, och på lång sikt av fossila bränslens utfasning.

Kommunism för de rika – misär för arbetarklassen

Fram till 2020 hade Ryssland en platt inkomstskatt på 13 procent, vilket är extremt lågt i jämförelse med flertalet rika länder. 2020 blev skatten progressiv, fast detta innebar bara en ökning med 2 procentenheter av beskattningen av inkomster över fem miljoner dollar. Detta är bara ett av många uttryck för villkoren i ett samhälle ordnat för att villkorslöst tillfredsställa elitens samtliga behov.

Under 2010-talet hade Ryssland en mycket svag ekonomisk utveckling. Landet har drabbats av massiv kapitalflykt och staten har höjt pensionsåldern och skurit ned i investeringarna i välfärden. Putin var för övrigt mycket tillmötesgående mot de oligarker som på grund av sanktioner fick svårare att placera sina pengar i skatteparadis runtom i världen. 2018 etablerade Putin två “speciella administrativa regioner” som fungerar som skatteparadis inuti Ryssland.

2011-2013 drog en protestvåg mot regimen genom landet, pådriven av de som drabbats hårt av finanskrisen. 2021 skedde massiva protester mot regimen över hela landet. Om protesterna 2011 dominerades av storstädernas medelklass så deltog i högre grad arbetare och människor från landsbygden 2021. Detta kan exempelvis illustreras med att regeringsprotester skedde i många små och avlägsna städer utan tidigare historia av protester.

Samma gamla imperialism

Utan tvivel står alltså den ryska staten idag inför en rad motsättningar som den svårligen kan lösa. Under åren av ekonomisk stagnation har Ryssland samtidigt uppträtt alltmer aggressivt i världspolitiken. Krigen i Georgien, Syrien och invasionen av Ukraina är alla exempel på det. En del menar att Rysslands invasion av Ukraina inte går ihop utifrån Rysslands ekonomiska intressen. Invasionen innebär med den uppfattningen en nedprioritering av ekonomiska mål till förmån för geopolitiska mål. Men då glömmer man två saker: klasskampen och imperialismen.

Under den imperialistiska eran utvecklas alltmer komplexa globala produktions- och distributionskedjor, kapital konkurrerar i allt högre grad på en världsmarknad och länkas samman på global nivå. Kort sagt sker en internationalisering av kapitalistiska intressen. Samtidigt leder kapitalismens utveckling till att små grupper av företag alltmer dominerar enskilda länders ekonomi, och på så sätt sker en nationalisering av kapitalistiska intressen. Internationaliseringen driver staterna till att sinsemellan kämpa om inflytande och utrymme för expansion för sina respektive nationella kapitalistiska intressen. Världsordningen grundas inte som man grundar en schackklubb, den är resultatet av de kapitalistiska intressenas kamp mot varandra, med ekonomiska och ytterst militära medel.

Ryssland har en relativt svag ekonomi. Ryska staten är vidare alltför bunden vid energisektorn för att kunna frigöra sig från beroendet av olje- och naturgasexport. Flera av Rysslands grannländer söker sig mot Nato. I Belarus såväl som Kazakstan har nyligen stora folkliga uppror skett, och det är sannolikt att fler uppror kan ske i Rysslands intressesfär. Trots detta har Ryssland fortfarande förmåga att hävda sig militärt. Så måste den ryska imperialismen använda de medel den har för att säkra goda villkor och utrymme för ryska intressen utanför landets gränser. Kriget är därför inte i motsättning till ekonomiska målsättningar, utan den sista utvägen när andra vägar för att säkra det egna landets ekonomiska utveckling uttömts.

Å andra sidan klasskampen. Kriget kan inte upplösa motsättningen mellan å ena sidan arbetarklassen och folkflertalet, å andra sidan oligarkerna och statsbyråkratin. Med kriget kommer krigspropagandan, men i det långa loppet kan sådan propaganda inte dölja sanningen om det samhälle som skapat kriget. Därför kommer de sociala motsättningarna skärpas, och nya proteströrelser kommer födas ur krigsvåndorna. Men invasionen av Ukraina ger samtidigt staten bevekelsegrunder för ytterligare repression. De härskande fruktar vad en stark proteströrelse skulle kunna leda till i den nuvarande situationen och det gör de rätt i.

1904 gav sig Tsarryssland in i ett krig mot Japan man skulle komma att förlora. Alla historiska analogier är falska, men då som nu sökte Ryssland genom kriget dels hävda sin självständighet, dels avleda uppmärksamhet från inrikespolitiska konflikter till en yttre fiende. 1905 utbröt den första ryska revolutionen. Några år innan revolutionen stod en ung revolutionär i en fängelsecell någonstans i Ryssland. Fångvaktaren frågade: “Varför försöker du göra revolution, ser du inte att du är omgiven av murar?” Den unge mannen svarade: “Visst är det murar, men de är så murkna att det blott krävs en knuff för att de alla ska falla samman”.