Berättelsen om mäster skräddare är välkänd (nåja, någorlunda). En man kommer in till en skräddare med en bit tyg och ber om att få en rock uppsydd. När han kommer tillbaka finns ingen rock, men skräddaren har istället påbörjat ett par byxor. Efter många och om men slutar det hela med de välkända orden; det bidde ingenting.

Föreställ er då att tyget istället är göteborgarnas surt förvärvade skattepengar och skräddaren stadens politiker. En tämligen påtaglig brist på färdighet att bedöma tygets storlek, alltså de resurser som krävs för färdigställande, har nämligen präglat stadsutvecklingsfrågor i Göteborg under en längre tid. Av planerna på en linbana bidde ingenting, förutom en räkning på 138 miljoner kronor. Likaså har stadsutvecklingen kring Skeppsbron, även kallad Göteborgs attraktivaste mark, präglats av en oförmåga att överhuvudtaget färdigställa någonting. När projektet att bygga ett underjordiskt garage till slut avbröts var det efter att man insett att kostnaden skulle bli 1,6 miljarder högre än väntat.

Nyligen kom nyheten att politikerna försökt avbryta planerna på ännu ett underjordiskt garage, ett cykelgarage vid Hagastationen på Västlänken, efter att kostnaden beräknats bli över 100 miljoner kronor. Så kom också nyheten att kommunens försök att bygga en halvö vid Masthugget redan hunnit bli en kvarts miljard dyrare än planerat.

Gemensamt för samtliga av dessa projekt är idén om det storslagna, spektakulära, hellre än det som faktiskt bedöms vara genomförbart. Idén om eventstaden framför staden att bo i. Konsekvensen: en ständigt halvfärdig stadskärna som varken ser ut att vara på väg att bli rock eller byxa.

Det är förstås lite småaktigt att hänga upp sig vid pengar. Saker måste få kosta. Ett samhälle som enbart satsar på skola och vård blir oerhört torftigt, andefattigt. I en kommunal budget skiljer man dessutom mellan investeringsbudgeten, som ger utrymme för större satsningar och byggprojekt, och driftsbudgeten, vilken innehåller kommunens alla löpande kostnader som de kommunala nämndernas verksamheter. Men att det finns utrymme i budgeten för större byggprojekt betyder inte att kommunens pengar bör användas på ett sätt som präglas av dåraktighet.

Det är tydligt att det inte är göteborgarna som ska lockas till centrum, utan turister, kapital och internationella utnämningar. Därför kan miljarder och åter miljarder läggas på projekt i centrum medan Göteborgs bostadsområden berövas på kulturlokaler. Det är därför inte vidare konstigt att det är i just Göteborg man planerar att ersätta arenan Scandinavium med en “superarena” i syfte att locka “världsartister”, vilken i dagsläget förväntas kosta 4,5 miljarder. Arenan ska byggas på platsen där Valhallabadet ligger, som givetvis planeras ersättas med Sveriges i så fall dyraste badhus med en beräknad kostnad på 1,7 miljarder kronor. Sveriges just nu dyraste badhus, i Kiruna, har blivit skandalomsusat för att kostnaden nu är uppe i 800 miljoner, en ynka summa jämfört med de göteborgska planerna.

Det kanske låter lockande att bygga om Göteborg till en science fiction-stad, där vi lever våra liv i luften eller under vatten, i väntan på klimatkatastrofen och de annalkande höjda vattennivåer som riskerar att förvandla Göteborg till Atlantis. Men det är tydligt att Göteborg har förvandlats till en lekplats för diverse entreprenörers galna fantasier. Det är ingen slump att de projekt som färdigställs består av bostadsrätter för de besuttna klasserna. Skeppsbron, som faktiskt planerades bli en mötesplats i centrala Göteborg, är istället en bit betong ingen har någon glädje av. Samtidigt hägrar Karlatornet i skyn, som en ständig påminnelse till göteborgarna om att veta vår plats på marken. Karlatornet, även detta otursförföljt från dag ett, borde kanske fungerat som varnande exempel, istället för ledstjärna för hela stadens utveckling. Så har vi ändå våra torn, Las Vegas vid Järntorget, Dubai på Lindholmen och inom kort bostadsrättsföreningen New York på Masthuggskajen, medan politikernas byggnationer snarast kan liknas vid Babels torn.

Genom att ständigt prioritera spektakulära projekt, som gör sig bra på en powerpointpresentation hos ett arkitektkontor, förlorar politikerna sikten på vad som borde vara målet, vilken typ av mötesplatser göteborgarna vill se. Grönytor, öppna mötesplatser och kulturlokaler behöver bara kosta en bråkdel av summorna som läggs på tunnlar, underjordiska garage och linbanor. Men istället för grönytor byggs Sveriges dyraste garage. Ändå måste vi slåss med näbbar och klor för att bevara de platser vi har och kan bara drömma om att skapa nya. Så befinner sig de budgeterade kulturhusen på Backaplan och i Biskopsgården ännu på planeringsstadiet och Norra Biskopsgårdens barn får hålla tillgodo med ett bibliotek i ett gammalt bankvalv istället för ett utlovat nytt bibliotek. Detta därför att satsningar i den kommunala budgeten inte är någonting värda när Kulturnämnden inte kompenseras för dem, utan tvärtom årligen tvingas till besparingar.

Det är något som är väldigt skevt när ett cykelgarage kan få kosta 100 miljoner eller ett bilgarage 1,6 miljarder, men alla satsningar för att underlätta för cykeltrafiken genom att skapa centrala cykelbanor eller inskränka biltrafiken lyser med sin frånvaro. Att skapa förutsättningar för staden att leva behöver inte kosta 1,5 miljarder, därför att det inte är nya byggen som skapar möten mellan oss som bor här. Det är positivt att staden utvecklas, men det vore än mer önskvärt om stadens politiker hade haft en realistisk vision om ett framtida Göteborg där människor vävs samman, utan att staden förblir en permanent byggarbetsplats. Eller åtminstone en vision om att vi parkerar i samma underjordiska garage. Istället bemöter politikerna oss gång på gång med samma svar;

Det bidde ingen stad, det bidde en reklambroschyr.

2024-01-15