Migrantarbetare och papperslösa har länge varit bland de mest utsatta och hårt exploaterade grupperna på svensk arbetsmarknad. De luras av arbetsgivare, jobbar under vedervärdiga förhållanden och befinner sig ofta i en arbetsmiljö som kan vara direkt farlig för deras hälsa eller liv.

Sedan tidöavtalet slöts har det blivit tydligt att situationen för migrantarbetare, papperslösa och människor med invandrarbakgrund riskerar att försämras på en rad olika sätt. Med en angiverilag där t.ex. sjukvårdspersonal tvingas anmäla papperslösa de möter i sitt arbete kommer det parallellsamhälle som dessa människor redan lever i bara bli större. Den rädsla för andra människor som växer sig stark under sådana förhållanden är precis vad den blåbruna regeringen är ute efter. Det är även ett drömscenario för de arbetsköpare som exploaterar papperslösa och migrantarbetare. För ju mer prekär och osäker dessa människors situation blir, desto enklare blir de att utnyttja utan konsekvenser.

Antirasistisk klasskamp

Allt blir sämre när nationalismen och rasismen vinner mark. Men den som letar kan ändå hitta motstånd mot den människofientliga politik som regeringen företräder. Ett konkret exempel är Solidariska byggare (SAC:s syndikat för byggbranschen). De har fått igång den fackliga organiseringen bland migrantarbetare i byggbranschen och har haft stora framgångar det senaste året. Jag satt med under deras årsmöte i december 2022 och de konkreta resultat från det senaste året som presenterades där är minst sagt imponerande. Man har bland annat vunnit 135 fackliga ärenden för 217 medlemmar och drivit in över nio miljoner kronor i uteblivna löner. Men kanske ännu mer påtaglig var kämparglöden och kamratskapen i det stora rummet nära Tjärhovsplan där mötet hölls. Ett 50-tal personer närvarade och mötet hölls på en blandning av ryska och svenska med konstant simultantolkning till de spanskspråkiga medlemmarna som satt bredvid mig.

På mötet träffade jag Robert som är från El Salvador, han har varit i Sverige i lite över ett år och arbetat i byggbranschen. När jag frågar hur han skulle beskriva situationen för migrantarbetare i Sverige förklarar han att det är komplicerat. På grund av alla olika faktorer blir varje fall unikt. Men utifrån hans erfarenhet har det inte varit lätt, han beskriver att det är svårt att få jobb baserat på sina faktiska meriter och att man därför blir beroende av att hitta jobb via kontakter som ofta är personer med samma etnicitet som den egna. Men detta beroende av sin egen grupp skapar också möjligheter för exploatering fortsätter Robert…

”Jag har sett upprepade gånger hur övergrepp sker mellan latinamerikaner. De utnyttjar de som kommer hit utan att kunna engelska och nyanländas okunnighet om samhället här. I företaget jag jobbade på var det mycket övergrepp, de trodde vi var korkade för att vi inte kunde språket. När de insåg att jag kan engelska ändrades behandlingen, men innan dess var misshandeln mer psykologisk och de får en att tro att man är värdelös även om man vet hur man gör jobbet. De får dig att tro att företaget gör dig en tjänst när man blir anställd.”

Han kritiserar även svenska myndigheter för att de sällan tillhandahåller samhällsinformation på spanska och för att inte tillräckligt görs för att vägleda nyanlända.

Jag fortsatte med att fråga om politik och medlemskapet i facket. Personligen har han blivit lite mer orolig sen vår nya högerextrema regering tog makten i höstas men han visste inte hur andra migrantarbetare har reagerat då man inte diskuterar såna ämnen särskilt ofta på jobbet. I snart ett år har han varit medlem i Solidariska byggare. Tyvärr har inte facket kunnat göra så mycket i hans fall. “Som jag berättade tidigare finns det väldigt lite information om våra rättigheter när vi kommer hit och jag var inte medveten om hur viktigt det är att gå med i facket när man börjar arbeta i Sverige.”

Till skillnad från LO-fack som Byggnads där man behöver ha varit medlem i 3 månader innan man kan få något som helst stöd så hjälper Solidariska byggare nya medlemmar även om vad de utsatts för skedde innan man gick med. Men det betyder ändå inte att det går att hjälpa alla som utsatts för övergrepp eller blivit utnyttjad av arbetsköpare. Robert tillägger att korruption och informationsläckor är så vanliga i många latinamerikanska länder att medlemskap i facket i princip gör det omöjligt att hitta jobb i privata företag. Därför är facklig organisering det sista man tänker på när man kommer till Sverige. “Det gör det möjligt för arbetsköpare att utnyttja nyanlända gång på gång i en oändlig cykel.”

Pelle Sunvisson som är en av de drivande organisatörerna i Solidariska byggare uppmanade under årsmötet alla medlemmar att sprida följande information till vänner och nyanlända: “Första dagen när ni kommer till Sverige, gå med i facket!”

Den segregerade arbetsmarknaden

Hur hamnade vi här? Det är en komplex fråga som kan besvaras utifrån många olika infallsvinklar och perspektiv. Men de flesta svaren tar avstamp någonstans under 1970- och 80-talet, i en värld där svensk politik och arbetsmarknad på allvar börjar påverkas av skiften i den globala kapitalismen. Jag läser band 6 i Svenska Metallindustriarbetareförbundets (Metalls) historik Ett nytt sätt att tänka och handla – vägval i motvind från 2017 som innehåller fackförbundets historia mellan åren 1982–2005. I den går det att läsa några av Sveriges mest tongivande arbetslivshistorikers beskrivningar av hur Metall navigerade frågor kring invandring, rasism, integration, m.m.

Under 1970-talet skärptes svensk invandringspolitik och det blev i praktiken omöjligt för utomnordisk arbetskraft att invandra till Sverige. Men även arbetskraftsinvandringen från resten av Norden minskade i takt med att de socioekonomiska förhållandena jämnades ut mellan länderna. Under årtiondena som följde ökade istället mängden politiska flyktingar som Sverige tog emot från länder som Chile och Uruguay. Denna trend fortsatte under 90-talet trots inträdet i EU och möjligheten för arbetskraft att röra sig fritt mellan EU-länderna. Arbetskraftsinvandringen var låg medan flykting- och anhöriginvandring ökade. Många flyktingar kom under dessa år från bl.a. Balkan, Östeuropa, Somalia, Eritrea och Etiopien.

“Genom det besvärliga arbetsmarknadsläget i Sverige, den industriella och ekonomiska samhällsomvandlingen tillsammans med olika former av strukturell diskriminering, hade de stora flyktinggrupper som kom under 1990- och 2000-talen betydande svårigheter att vinna fotfäste på arbetsmarknaden. Från politiskt håll talades det om ett ökat utanförskap. I realiteten handlade det om massarbetslöshet för vissa minoriteter.”¹

Det som beskrivs i citatet är ett symptom av att invandrare och speciellt invandrade kvinnor historiskt använts som en arbetskraftsreserv. Under perioder av ekonomisk expansion med stort behov av arbetskraft tas de in för att mätta efterfrågan men när konjunkturen vänder är det de som är först att bli av med jobbet. Ett uttalande från en enskild arbetsköpare som är särskilt talande för synen på kvinnlig arbetskraft under 1980-talet lyder: “Det finns inget folk att anställa, därför tvingas jag anställa kvinnor.” Det finns flera exempel på försök till motstånd mot denna utveckling. Ett sådant från fackligt håll var när Metall och Verkstadsföreningen kommit överens om ett avtal för integration där arbetsgivare skulle prioritera anställning av utlandsfödda och då främst flyktingar. Men detta stoppades 1990 av den Socialdemokratiska regeringen med Mona Sahlin som arbetsmarknadsminister då de ansåg att det kunde ses som diskriminerande mot arbetslösa infödda svenskar. Det var tydligt redan på 90-talet att majoritetssvenskar och utlandsfödda levde i skilda världar. Men på grund av den ängslighet som Mona Sahlin här får exemplifiera har ledande politiker, i mer än 30 år, misslyckats fatalt med att överbrygga segregationen. De som inte misslyckats däremot är de som aktivt försökt få klyftorna att öka och som nu senast hoppat i säng med fascisterna.

Vi känner nog alla igen det djupt ojämlika och segregerade samhälle som här beskrivs. Det är en ojämlikhet som har vuxit och vuxit sedan 1980-talet. Det var nämligen inte bara politiska flyktingar som kom från Chile vid den tiden utan även Pinochets ekonomiska politik togs hit som inspiration av Sveriges höger i skapandet av den nyliberala kapitalismen. Med den orientering mot allt mer auktoritär politik som svensk höger genomgått under 2010-talet och som cementerades 2022 i samarbetet med SD och Tidöavtalet är det passande att se tillbaka på nyliberalismens rötter och hur dessa först fick fäste i en diktatorisk militärregim.

1. Svenska metallindustriarbetareförbundet (2017). Ett nytt sätt att tänka och handla: vägval i motvind Bd 6 1982-2005. Stockholm: Industrifacket Metall. s 206.