Vid Libreria delle Donne di Milano (Kvinnornas bokhandel i Milano) möttes en kvinnoseparatistisk grupp som använde psykoanalys som en del i sin politiska praktik. Bokhandeln hade sedan starten 1974 varit en mötesplats för litteratur skapad av kvinnor. De sammanställde läslistor över kvinnliga tänkare, gav ut en tidskrift, höll boksamtal, men organiserade även medvetandehöjande grupper och hjälp till preventivmedel.
Det var den medvetandehöjande gruppen på Libreria som efter en tid kände att något saknades. I en medvetandehöjande grupp berättar deltagarna erfarenheter från sina liv. Tanken är att bli stärkt av att berätta, att se att andra varit med om liknande saker och bli medveten om hur det personliga är politiskt eftersom dina egna problem hänger ihop med större samhällsproblem. Trots att gruppen vid Libreria träffats under ett antal år upptäckte de att allt inte gick att prata om i den större gruppen. Dels var deras individuella livshistorier ibland så olika. Allt gick inte att göra till en gemensam berättelse om kvinnlig erfarenhet på det sättet de föreställt sig. Dessutom skämdes en del för att berätta de mer privata detaljerna ur sina liv, något man såg som att en del av det personliga och privata livet skurits av från det politiska livet.
Gruppen ville ta principen “det personliga är politiskt” ett steg längre. De var intresserade av det som brukar kallas internaliserat förtryck, att underordningen blivit en del av hur kvinnor tänkte på sig själva. Om psykoanalytiker vanligtvis är besatta av sina daddy issues körde kretsen kring Libreria stenhårt på mommy issues. Filosofen Paola Melchiori som var en del av Libreria vid den här tiden har i efterhand skrivit: “If the insights were extraordinarily far-reaching, the amount of suffering and madness that would emerge from this work were greatly underestimated” (Melchiori 2015).
Bokhandeln grundades av en grupp italienska feminister som förespråkade radikal separatism, delvis grundat i filosofen och psykoanalytikern Luce Irigarays teori om “sexual difference”. Feminister inom sexual difference-skolan vid den här tiden menade att upplevelsen av att vara och ha en kvinnokropp, med allt vad det innebär, är något specifikt och eget. De motsatte sig att kvinnor skulle behöva bete sig som män för att bli jämställda och framhävde därför hur kvinnor är olika män (Stone 2015). Detta kan låta som att de ville bejaka en stereotyp kvinnlighet och behålla traditionella könsroller, men deras projekt handlade snarare om att upptäcka och uppfinna en helt ny subjektsposition som kvinna.
I de tidiga texterna om “sexual difference” i sin tidskrift Sottosopra beskriver gruppen vid Libreria sina erfarenheter av att delta i politiska organisationer. De beskriver hur kvinnor behövt härma männens sätt att vara för att bli hörda, och hur kvinnor måste anstränga sig hårdare och aldrig får göra misstag. Detta gjorde att de kände sig främmande för sig själva och även att de blev avskurna från dem som var lika de själva. De föreställde sig att män rörde sig mer självklart och hemtamt inom institutionerna, i och med att dessa skapats av och för män (Libreria delle Donne di Milano 1983). Här kan man ju tänka sig att de som feminister skulle fokusera på att förändra själva institutionerna. Men kretsen kring Liberia valde istället att söka inåt och undersöka sig själva som subjekt, och den undermedvetna symboliseringen av män och kvinnor.
Ni vet när någon säger: ”Typiskt, de har byggt ett monument som ser ut som en kuk nu igen…”, då har personen kanske läst Irigaray. Luce Irigaray menade att hela västvärldens symbolsystem kretsar kring hierarkin man-kvinna där mannen hela tiden upphöjts, medan allt som kodats som kvinnligt placerats som underordnat. Detta kallade hon fallocentrismen. Kvinnan definieras i denna symboliska ordning bara i relation till mannen eller som en form av ofullständig, sämre man. Förutom att Irigaray menade att symbolerna bidrar till att befästa kvinnors underordning ansåg hon att den nuvarande symboliska ordningen är helt otillräcklig för att beskriva det kvinnliga subjektet. Kvinnor kan därför inte ge uttryck för sina fantasier och begär, eftersom nuvarande språk, kultur och religioner definierats av män och placerar kvinnor som objekt. En del av sexual difference-skolans projekt är därför att hitta en helt ny symbolisk ordning där kvinnor definierar sig själva (Stone 2015).
I en gemensam text i Sottosopra uttrycker gruppen vid Libreria just hur de känner sig blockerade då de försöker uttrycka sina begär och saker som de vill uppnå. I de tidiga försöken med psykoanalys i den medvetandehöjande gruppen antecknades tystnader noga, eftersom de var intresserade av det som kvinnor inte hade ett språk för. Libreria blev även kända för metoden att låta kvinnor berätta om sina liv för varandra två och två, för att sedan skriva korta berättelser om varandra som lästes upp för resten av gruppen. Att ha en bokhandel full med böcker skrivna av kvinnor var förstås också en del av detta.
För att analysera patriarkatet och störta den symboliska ordningen bestämde de sig för att producera kunskap kollektivt. De menade att kvinnor tänkte bäst i sällskap av andra kvinnor, utan några män närvarande. Psykoanalytikern Manuela Fraire som var en del av rörelsen menade att en man representerar något bara genom att vara närvarande som en manskropp, i och med att män symboliskt setts som det rationella medvetandet. Fraire menar att detta hindrar kvinnor från att tänka fritt då hon ansåg att mannens symbolisering som rationell automatiskt positionerade kvinnan som en kropp, någon enbart ansvarig för reproduktion (Melchiori 2015). Med det sättet att resonera skulle det alltså inte spela någon roll hur normkritiskt medveten, inlyssnande och feministisk mannen i fråga är, utan Fraire skulle kanske säga: “Sluta stör! Gå ut! Jag kan inte tänka klart när du står där och har formen av en störande manskropp!”. Kanske skulle hon sedan ursäkta sig lite och tillägga: “Jag har inget emot dig som person, bara som symbol”.
Nu till själva frågan om mommy issues. Tillsammans med den franska feministiska gruppen Psychanalyse et politique där Irigaray var med började gruppen vid Libreria att undersöka relationen till ”modern”. Innan Irigaray blev avstängd från universitetet (för att ha kritiserat idén att patriarkatet var nödvändigt för civilisationen) hade hon varit student hos Jacques Lacan. Lacan menade att barn från början älskar och ser upp till en kvinna: sin mamma, men att det patriarkala samhället tvingar alla barn att ta avstånd från mamman och istället se upp till pappan och det manliga. Gruppen vid Libreria ville komma åt sitt internaliserade kvinnohat genom att i psykoanalys undersöka relationen till sina mammor. För att verkligen gå till botten med problemet försökte de hitta tillbaka till det första mötet med mamman, innan patriarkatet kom och lade sig i, det för-oidipala stadiet (Stone 2015).
Tidigare hade systerskap lyfts fram som metafor och ideologi inom gruppen, tills de började betrakta även detta som ett symptom på att mor-dotter relationen förstörts av patriarkatet. Att de alla skulle ses som jämlika ”systrar” under männens förtryck menade de var en lögn som hindrade kvinnor från att utvecklas. Istället ville de lyfta fram olikheterna mellan kvinnor. Detta kan tolkas som att kvinnor skulle ta vara på varandras olikheter för att bli starkare tillsammans och lära av varandra. Det fanns dock en tydligt hierarkisk dimension eftersom vissa kvinnor sågs som modersfigurer och ledare. Vissa kvinnor provade att ingå i vad de kallade en Affidamendo-relation. Detta innebar att en yngre eller mindre erfaren person ställde sig under en sorts mentorskap hos en mer senior kvinna i gruppen. Återigen antyder Melchiori att något gick galet utan att gå in på vad som egentligen hände. Hon skriver att övergången bort från systerskapet var ambivalent och riskabel, och hon tillägger: “it is not an easy legacy to bear” (Melchiori 2015).
Jag började skriva den här texten mest för att få mig ett gott skratt. Att sitta instängd i en bokhandel och bara prata om relationen till “modern” verkade ovanligt dumt, till och med för att komma från särartsfeminister. Men efter att ha läst några av översättningarna av gruppens texter undrar jag om de ändå inte hade en del bra poänger. Jag har alltid varit tveksam till att välja kultur och det symboliska som slagfält för politisk förändring på det sätt som Libreria delle Donne gjorde. Att lyfta fram bortglömda kvinnliga romanförfattare eller riva en staty är kanske trevligt, men det är inte det som kommer att ta ifrån männen deras makt. Men jag blev mer övertygad när de pekar på otillräckligheten i patriarkatets symbolsystem. Att de som inte vill vara kvar i underordning behöver skapa egen kultur för att den dominerande kulturen helt enkelt inte räcker till för att uttrycka lust, önskningar och drömmar.
Den obehagskänsla och alienation som gruppen vid Libreria beskriver efter att ha varit med om att behöva bete sig stereotypt manligt gäller förmodligen även många män och ickebinära. Att ingen ska behöva ikläda sig stereotypt patriarkala beteenden för att bli hörd i en grupp är idag en vanligt förekommande internfeministisk princip. Ibland innebär detta dock att feminister fastnar i att prata om “det kvinnliga sättet” att bedriva politik eller organisera ett samhälle. I den internfeministiska handboken “Feminize politics Now!” som tagits fram av olika lokala partier inom rörelsen New Municipalism framhävs exempelvis att kvinnor socialiserats till att bli bättre på samarbete, omsorg och mångfald (Roth Et. Al. 2020). Som de skriver i sin handbok behöver vi använda kategorierna man och kvinna för att analysera patriarkatet. Samtidigt vill man inte befästa kategorier som reproducerar negativa könsroller eller stänger ute transpersoner och ickebinära.
Gruppen vid Libreria fokuserade mycket på hur objektifieringen av kvinnor hindrade dem från att agera politiskt. Att patriarkatet och kapitalismen gör människor passiva och att detta delvis är en form av internaliserat förtryck är nog en analys som stämmer. Men vilken strategi ska man använda för att ändra det? Jag tror att göra och uppleva saker också fungerar för att förändra hur du tänker på dig själv som politiskt subjekt. Istället för att sitta i analys vill jag rekommendera alla att vara med och göra politik tillsammans med andra. Det flyttar gränserna för vad som är möjligt att drömma om och vad som verkar möjligt att uppnå.
Referenser
Libreria delle Donne di Milano (1983). More Women than Men. Sottosopra Verde, Januari 1983.
Melchiori, Paola (2015). “Psychoanalysis in Early Italian Feminism”. I: Calcagno, Antonio (red.) Contemporary Italian political philosophy, s. 75-97. State university of New York Press.