Det kan vid första anblick te sig tämligen banalt, rentav plumpt. En kvinna klättrar upp på en stege, nedanför syns en man som rimligen bör se in under hennes kjol då han utropar “Nice beaver!” varpå kvinnan räcker honom en uppstoppad bäver med orden “Thank you, I just had it stuffed!”. Skämtet kommer från filmen Den nakna pistolen från 1988 och är möjligen inte världshistoriens mest sofistikerade skämt, men troligtvis filmens bästa. Skämtet behöver kanske inte en närmare förklaring, men scenen är enligt trion bakom filmerna en referens till en scen ur filmen Farewell, My Lovely1. En klassisk neo-noir baserad på Raymond Chandlers roman med samma namn, om privatdetektiven Philip Marlowe.
Vad är då syftet med att skriva en text i Svärm om nice beaver-skämtet i Den nakna pistolen? Om inte annat är det i alla fall en utmaning. Humor har länge spelat en roll i radikal politik. Inte minst i form av politisk satir och respektlös drift med överheten, exempelvis i det tidiga sovjetiska samhällsbygget2. Satiren ansågs under Sovjetunionens första år kunna motverka småborgerliga attityder och vidskeplighet och bestraffa opportunism, samtidigt som den betraktades som ett verktyg i skapandet av det socialistiska nya.
Anatolij Lunatjarskij, folkkommissarie för utbildningsväsendet och tongivande inom det unga sovjetiska kulturlivet, menade att skrattet alltid varit ett viktigt element i sociala processer och spelar en viktig roll i kampen för frigörelse. En av Sovjetunionens mest framträdande grafiker och satiriker, Dmitrii Moor, menade att skrattet, precis som konsten, inte hade ett egenvärde i sig självt, utan som stridsredskap. Det kan finnas en poäng i att stanna upp vid problematiken med en instrumentell kultursyn, eller skillnaden i hur Sovjetunionen respektive Sverige behandlar sina grafiker, men texten kommer istället att uppehålla sig vid just skrattets och skämtets radikala potential.
Den amerikanske filosofen och grundaren av International Society for Humor Studies (ISHS), John Moreall, menar att (emancipatorisk) humor och filosofi har likheten att båda “motsätter sig blind tro och obestridlig lydnad och ifrågasätter, eller avvisar, auktoriteter och tradition”3. Både filosofer och komiker erbjuder helt nya perspektiv på vardagliga frågor (tänk Jerry Seinfeld om flygplan). Sigmund Freud menade, föga förvånande, att skrattet uppstår som en reaktion när förbjudna tankar eller känslor, som ofta måste undertryckas av respekt för det omgivande samhället, uttrycks som ett skämt. Humor och skämt kan därmed med fördel utnyttjas för att saluföra obekväma sanningar och bryta mot konventioner. Det är med andra ord inte särskilt oväntat att många amerikaners entusiasm inför mordet på United Healthcares VD Brian Thompson främst tar sig uttryck genom populärkulturella blinkningar och skämt. Det är helt enkelt mer socialt acceptabelt att skämta om mordet än att oironiskt utbrista “Luigi Mangione did nothing wrong!”. Och trots att de sällan ens är särskilt roliga, har extremhögerns användning av humor orsakat så mycket huvudbry att till och med EU författat en rapport om faran med fascistisk humor.4
Så varför är inte vänstern roligare? Den som bläddrar igenom boken Motståndets Estetik: affischer från utomparlamentarisk vänster 1970-2018 noterar att vänstern under de senaste 20 åren lämnat satir till förmån för estetik rörande framförallt affischer. Oavsett var i vänstern man tittar är tilltalet gravallvarligt. Vi i Allt åt alla har våra, förvisso estetiskt tilltalande, grafiska riktlinjer, Vänsterpartiet sina stockfoton och anarkisterna sin kravallromantik. Till och med errarna har gått från angrepp mot kapitalets lakejer till informativa affischer om höjda löner i välfärden. Det är med andra ord enklare än någonsin för en före detta elevrådsordförande att vara vänster. Som en motvikt mot detta finns förstås tendenser som dirtbag left, men att vara en gränslös snubbe är sällan en garanti för att du faktiskt är rolig. Ytterligheterna blir snarare ett sätt att distansera oss ifrån vad vi faktiskt vill förmedla. Cynismen blir lika mycket ett sätt att ställa sig bredvid, utanför, som att skapa en felfri polerad yta.
Vänstern är förstås inte ensamma om att stundvis vara gravallvarliga. På hela det politiska spektrat tycks politiker, ledarskribenter och andra generella tyckare emellanåt tävla om vem som kan uppbåda störst spelad indignation med tillhörande grötmyndigt tilltal och darrande underläpp. Att ständigt beskriva verkligheten utan tillstymmelse till rolighet blir också ett sätt för Tidölaget att måla samhället i brunare och gråare färger, där allt motstånd utgör ett hot och alla lösningar stavas repression. Enda sättet att slå hål på denna världsbild är dock att inte ta saker på så stort allvar, att inte spela med i maktens charader om att vara ”den vuxne i rummet”.
Kanske är det så att skrattet och humorn idag saknar potential för frigörelse och motstånd då den har blivit en fundamental del av senkapitalismens kulturella logik. Detta hävdar i alla fall den palestinske forskaren Jamil Khader i hans försök att utröna den slovenske skämtaren Slavoj Žižeks teori om humor. Žižek menar att den dominerande formen av humor är konstituerande för det kapitalistiska systemets ideologiska hegemoni.
Det handlar alltså egentligen inte om huruvida man använder sig av humor eller inte. Humorn kanske rentav uppstår i mötet med människans förståelse av en allt mer absurd samtid. Att skämta om vad samhället gör med oss kanske snarare för oss längre bort ifrån att faktiskt på ett psykologiskt plan förstå och betrakta verkligheten för vad den är. Humorn blir med andra ord snarare en tröst, ett sätt att döva våra känslor, ett opium för folket. Den samtida kapitalismen och det fascistiska hotet är inte skrämmande främst på grund av sin humorlöshet, utan på grund av hur den lyckas förvrida förgivettagna sanningar och etiska principer. Som Žižek skriver: the greatest form of totalitarianism today is not the lack of laughter, but, rather, the prevalence of cynicism, irony, and laughter5. Det är inte svårt att skratta ens i ett samhälle som sparkar nedåt och iklär solidaritet ett löjets skimmer. Med det i åtanke kanske det inte är vidare märkligt att vänstern plötsligt blivit så allvarlig eller i bästa fall vulgär och cynisk.
Enligt Broderick Chow skämtar inte Žižek för att få människor att skratta utan för att göra en filosofisk poäng6. Av samma anledning bär viss politisk retorik formen av ett skämt utan att faktiskt framkalla ett skratt. Att få människor att skratta handlar inte nödvändigtvis om att följa en fast “skämtstruktur”, genom att exempelvis kalla någon ett fånigt smeknamn eller härma personens röst. Vi har nog alla pratat med människor som försökt lära sig skämtets uppbyggnad, ett instrumentellt sätt att förhålla sig till skämtet som koncept, utan att för den delen vara roliga. Den sista pusselbiten saknas. Detta är i grunden snarlikt ett samtal med en person som uttrycker en åsikt som förvisso är enkel att sympatisera med, men som i sin form helt och hållet liknar en floskel. En instrumentell syn på politik, utan att uttrycka något innerligt. Framgångsrik humor och politisk retorik förenas därmed av dess inneboende moment av överraskning, att tänja på gränser och testa nya angreppssätt. För att skapa genklang hos mottagaren, slå an en ton som dröjer sig kvar kvar, behöver avsändaren våga lämna redan upptrampade stigar. Först då kan politiken och humorn användas för att vidga människors vyer och skapa verktyg för att våga drömma om en annan värld.
Humorn bör därmed inte nödvändigtvis tillskrivas ett värde i sig, utan som Dmitrii Moor menade som ett verktyg för social förändring. Ett verktyg för att röra sig bort från plakatpolitik och gravallvarliga sanningar, eller tillrättalagd humor, till att använda humor för att uppröra, provocera och tillsammans glädjas åt att de som skor sig på vår vanmakt inte längre går säker på gatorna. Att skämta om de människor som har makt över oss är ett sätt att förminska den makt de har över våra inre liv, ett sätt att förmänskliga det omänskliga. Att sparka uppåt så att det verkligen känns. Kort sagt, göra humor till ett hot igen. Det är med andra ord inte skämtet som sådant som bär på en frigörande potential, utan skrattet och den känsla som uppstår när människor skrattar tillsammans. Att använda skämt som politiskt verktyg handlar i grund och botten då om att våga försöka vara rolig utan att förlora sin medmänsklighet. Vilket såklart är lättare sagt än gjort.
En politisk organisation går upp för en stege. En kvinna står nedanför och utbrister: Vilken jävla röv! Tack, men den är i minsta laget, svarar Allt åt alla och räcker kvinnan Ulf Kristersson.
Som sagt, lättare sagt än gjort.
1. Empire Online – The naked gun most iconic moments told by the comedy geniuses who made it/
3. The philosophical salon – Reloading laughter Zizek and a theory of comedy
5. Slavoj Žižek, The Sublime Object of Ideology, Verso, 1989, p. 28.
6. The philosophical salon – Reloading laughter Zizek and a theory of comedy
