Vissa dagar känner jag avprofessionaliseringen rinna genom mig. Det är dagar då jag lägger nästan hela mitt pass på att hjälpa till vid datorerna, visa hur man skriver ut och kopierar för folk som blivit hitskickade av banker, socialen, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, vuxenutbildningen, och så vidare.
Vår chef har satt upp gränser för oss, förklarat att vårt jobb som bibliotekarier är att verka för folkbildning och livslångt lärande, därför ska vi bara ge hjälp till självhjälp, med andra ord ska vi bara stå bredvid och peka på skärmen för att visa hur man gör. Ofta, som när det är äldre människor eller människor som inte kan språket, känns det närmast sadistiskt. Jag vet ju att de inte kommer lära sig använda datorer på det här sättet, de vill ju bara få ut en blankett.
Ofta frågar de en om de gjort rätt, och även om jag hade kunnat så får jag inte svara. Jag uppfattas som en representant av staten, så jag måste skjuta undan min medmänsklighet. Ibland låter jag den ändå tränga fram genom kompromisser och halvmesyrer. I varje fall blir irritationen dubbel; hos mig för att jag återigen tvingas utföra arbetsuppgifter jag inte är bekväm med, som ligger utanför mitt uppdrag, hos dem för att de inte förstår varför jag inte bara kan hjälpa dem att lösa deras problem.
Det har skett en ganska märklig arbetsdelning i vårt samhälle. När myndigheter skär ner sker den så kallade effektiviseringen genom att lägga större betoning på självservice, brukaren ska själv skriva ut och fylla i blanketter innan eventuella handledningssamtal. På detta sätt kan man skära ned på handledningstiden men ändå uppnå samma resultat, processen har effektiviserats!
I själva verket har man dock skjutit över arbetsuppgiften hos en annan, okvalificerad yrkesgrupp. Man kan göra det för att man väljer att se på arbetsuppgiften i tekniska termer och skalar bort det mellanmänskliga stödarbetet som till exempel en socialarbetare utför, det betyder dock inte att den delen av uppgiften försvinner, den följer såklart med eftersom de två delarna är sammankopplade. På så sätt har man berövat (exempelvis) socialarbetaren en möjlighet till den mellanmänskliga kontakt som gör jobbet meningsfullt, men även bibliotekarien som måste göra avkall på samma mellanmänsklighet. Resultatet för gemene man syns i deras ögon: ett kallare samhälle.
Den här processen har gjort biblioteken till ett märkligt centra för nedskärningarnas konsekvenser. När arbetsförmedlingen började stänga ned sina kontor i den sedermera avblåsta nedläggningen av arbetsförmedlingen märkte vi det direkt, och när kontoren sen stängde hänvisade den (förmodat uppgivna) personalen till biblioteket.
Plötsligt var det som att vi insåg att vi aldrig gått med på arbetsdelningen, för oss kändes det självklart att ansvaret varken kunde eller borde läggas på oss.
Sen corona kom var det länge sen jag hade en av de dagarna som förut var så vanliga. När jag skrivit det här inser jag att jag nästan glömt bort hur det brukade vara. Det känns så främmande nu att jag fått sitta och mödosamt rekonstruera det: att dunsa ner i kontorsstolen efter ett pass och bara sitta och stirra i flera minuter.
När corona kom gav det oss möjligheten att för första gången på länge inta ett annat perspektiv. Tillgången till datorer begränsades och sittplatser togs bort, vi instruerades att hålla avstånd till besökare vilket gjorde att det i princip blev omöjligt att hjälpa till vid datorer och kopiering. När restriktionerna skärptes i början på november togs tillgången till datorer och kopiatorer helt bort. Det har gjort att datorernas och kopiatorernas tidigare självklara plats allt mer kommit att ifrågasättas. Efter att man tog bort tillgången till datorer instruerades vi att hänvisa människor tillbaka till de myndigheter och verksamheter som begärt papprena av dem.
Plötsligt var det som att vi insåg att vi aldrig gått med på arbetsdelningen, för oss kändes det självklart att ansvaret varken kunde eller borde läggas på oss. Allt fler av mina kollegor började prata om att de ville behålla den här förändringen i någon form även efter pandemin var över, speciellt eftersom vi märkt dramatiska förbättringar i vår arbetsmiljö. Dagen efter de skärpta restriktionerna skriver en kollega på facebook:
Kära vänner, vilken fröjd det var att arbeta igår! Tyst, lugnt och vänligt.
Flera av oss har också insett att datorerna gjort det svårare för oss att ägna oss åt vad vi identifierar som vår kärnverksamhet: kultur- och litteraturförmedling. Inte bara för att det är svårt att komma med inkännande och reflekterande litteraturtips när man i ögonvrån ser kön av stressade människor växa, utan även för att besökare inte vill be om litteraturtips när man känner kön växa bakom sig.
I NPM-Sverige existerar inte den här sortens kvalitativa skillnader. Våra chefer välkomnar de högre besökstalen eftersom de i teorin betyder att vi får mer pengar (ändå sänks budgeten år efter år). Att hjälpa människor skriva ut blanketter blir då att minska det digitala glappet, även fast vem som helst förstår att det inte är ett bra sätt att lära sig på.
Nuförtiden händer det alltmer sällan att jag tänker det här är inte mitt jobb när jag arbetar, och när jag gör det känns det ok, för jag gör det för att jag vill vara snäll och inte för att jag måste. Jag vill nog säga att corona gjort att jag hittat tillbaka till en yrkesidentitet men undrar direkt om jag någonsin haft en. I vilket fall som helst har jag hittat den nu, och jag känner att den stärker mig. Det finns en tyngd bakom mina åsikter som inte fanns där innan.
I slutet på november la fackförbundet Vision ett skyddsstopp som varade i två dagar. Viljan till kontroll av och inflytande över arbetet som uttrycktes i diskussionerna som följde sträckte sig längre än något jag tidigare varit med om, och om effekten kvarstår efter pandemin återstår att se.
