Det finns ingen plan för hur vi ska lösa klimatkrisen, och i den grad det finns, är den mer inställd på att hantera konsekvenserna av krisen än att lösa den. Städerna ska bli “resilienta” för förändring och det skapas marknader för “smarta” klimatlösningar som kommunen kan köpa från storföretagen. Staden är ofta en del av diskussioner om klimatomställningen där en försöker komma fram till hur staden måste förändras.
Men hur ska vi förstå staden eller det urbana som en del av klimatomställningen? Stadsforskaren Henri Lefebvre ger oss ett ramverk för att förstå den urbana processen som en produktion av sociala relationer (2003). Lefebvre understryker vikten av hur staden skapar utrymme för kapitalackumulation. Han menade att inte bara kapital och arbete utan även mark var viktig i produktionen av mervärde. Produktionen av det urbana rummet under 1970-talet, hade blivit viktigare än industriell produktion för kapitalismens utbredning, vilket gav städerna och stadsområdena en ny roll. Alltså är staden i sig själv viktig för den kapitalistiska ekonomin, och därför finns det en konflikt om vem staden är till för och vem som ska kontrollera det urbana rummet.
När vi försöker förstå länken mellan staden och klimatomställningen behöver vi se den i relation till den ständiga maktkampen om det urbana rummet. Just nu används staden för att öka värdet på privat egendom och öka tillväxten. Det är ett resultat av att det kapitalistiska projektet blivit ‘normaliserat’ och politiken inte erbjuder något alternativ till marknaden. En central del av att ”utveckla” och förändra städerna vi bor i ligger idag hos stadsplanerarna. En del styrs såklart politiskt, men mycket överlämnas till stadsplanerarna att lösa. Särskilt nu när det inte finns något politiskt projekt kring stadens utveckling är det upp till stadsplanerarna att se till att marknaden följer lagar och regler.
Lefebvre har såklart något att säga om planerare. I boken The urban revolution går han hårt ut och anklagar dem för att vara i lag med kapitalet och oförmögna att ta till sig “kritiken av vardagslivet”. Samuel Stein, en amerikansk stadsplanerare och forskare, för vidare denna kritik i sin bok Captial city. I boken argumenterar han för att stadsplanerare oftast vill väl, men fortfarande jobbar för kapitalet. Enligt Stein är det så planerarrollen fungerar. Stadens mål i både en amerikansk stad som New York och här i Malmö är att maxa värdet på marken och se till att kapitalet kan använda marken. Malmö stads deltagande i projekt som Business improvement district är ett annat exempel på det (BID Malmö). Vart i kommunen samarbetar med fastighetsägare i ett statligt offentligt samarbete om att förbättra boendemiljön och tryggheten i stadsdelen Sofielund. Men det slutgiltiga målet är egentligen att öka värdet på fastigheterna i hela området (Bortom straff och övervakning, 2023).
Om vi vill ha en hållbar och radikalt annorlunda stad för stadsborna, så måste vi se staden som en viktig del av den kapitalistiska ackumulationen och att det kommer att krävas mycket för att ändra på det. Till exempel att ta över och använda affärslokaler till att skapa ett mer hållbart socialt liv för gemenskap. Eller att möjliggöra alla jobben som behövs i klimatomställningen som inte skapar kapitalvärde, men reducerar klimatutsläpp.
Så varför allt detta tjat om planering, om de som utför planeringen ändå inte kan göra det som skulle vara bäst för stadsborna? Jo, för att kunna använda resurser på ett mer hållbart sätt kommer de behöva omfördelas. Klimatomställningen kommer inte att vara lönsam, och då kommer inte marknaden kunna lösa problemet. Ska det ske kommer vi behöva en egen plan för långsiktig förändring. Den måste tas fram genom de demokratiska processer som är förankrade i staden, men planerarens roll i denna process kommer att vara viktig. Det är därför avgörande att förstå att de som skapar planerna i dag är oförmögna att ändra riktning. Därför kommer vårt arbete för kontroll över staden vara en viktig del av en plan för en rättvis klimatomställning.
Vi behöver visa att det går att ställa om. En plan måste ge oss konkreta och politiskt genomförbara förslag som är grundade i vår egen situation och på våra egna premisser. Vi måste bygga det nödvändiga stödet för vår plan genom nya allianser och ägarskap över vår gemensamma framtid. Kunskapen finns redan, vi behöver bara gå samman för att minska de största utsläppen och producera vad vi behöver på ett mer hållbart sätt. Det finns redan många som gjort detta, Global Climate Jobs campaign och det Tjeckiska initiativet Nová dohoda har både tagit fram sätt att rättvist ställa om städer och länder. Vi vill skapa ägarskap över vår egen kamp för ett liv värt att leva (Fra krise til håp, 2022).
Systemen för stadsplanering har historiskt varit kontrollerade av olika grupper, men har i grunden alltid varit paternalistiska och odemokratiska. Lefevre uppmanar oss att kämpa för en urban revolution, så att stadens ideologi förändras. Detta är nödvändigt för att möjliggöra nyskapande processer för en rättvis omställning av våra städer.
2024-01-15
⸻
Lefebvre, H. (2003). The urban revolution. University of Minnesota Press.
Stein, S. (2019). Capital city: Gentrification and the Real Estate State. Verso.
