I dag firade vi första maj tillsammans med Stockholms LS och SUF Stockholm. På Sergelstorg höll Pontus detta tal:

Något av det viktigaste en arbetare kan göra är att organisera sig på sin arbetsplats. Här ute skapas det direkta mervärde som den ägande delen av befolkningen livnär sig på. Det är här överklassen tar för sig av det alla andra skapar.

Det går därför inte att nog understryka värdet av de strejker som brutit ut under denna avtalsrörelse. Det är aldrig så tydligt för byggnadsarbetare, målare, sjöbefäl, IT-konsulter och alla oss andra vilka som har makten över arbetet och att samhället vilar i våra händer. De enda som kan få igenom arbetares krav är arbetarna själva. Inte LO-kollektivens ledare som värnar arbetsfreden och samförståndsandan framför segern.

Men det är inte alla arbetare som kan utnyttja sin strejkrätt, det är inte ens alla av oss som vet om att vi är arbetare. En del av oss kanske tror att de är medelklass därför att de bor i en villa, trots att de har lån som vida överstiger vad de rimligen kan avsätta till avbetalningar under ett yrkesliv. Andra kanske tror att de inte är arbetare, därför att de är kroniskt sjukskrivna, arbetslösa, eller därför att de osäkra anställningarna staplas på hög och gör det omöjligt att känna samhörighet med en yrkesroll eller en arbetsplats.

Men arbetarklassen ser inte ut som den gjorde för 100 år sedan. Inte som den gjorde för 10 år sedan heller. Den ser inte ens ut som den gjorde i förrgår. Vår klass omformas ständigt. Den skiktas, sorteras, den rasifieras och den könas.

Men en sak är säker: Ständigt faller fler och fler ned i lönearbetets fälla, ständigt växer klassen. Hela tiden privatiseras och kommersialiseras allt fler delar av våra liv. Istället för ett lunchrum på jobbet där vi åt tillsammans finns nu en lunchrestaurang med rätter för 100 kronor styck. När skolan underfinansieras och hemtjänstsektorn subventioneras förväntas vi anställa privatlärare till våra barn för att täcka upp. Hela tiden minskar vårt ekonomiska utrymme medans den ackumulerade vinsten i Panamas brevlådeföretag växer i omvänd proportion.

Det viktigaste vi kan göra i det här läget är därför att hålla ihop. Att träffa varandra. Att göra saker tillsammans. Engagera oss i frågor i vårat bostadsområde.

Som arbetare ska du vara fackligt ansluten, gå med i Stockholms LS. Men se också till att prata med din granne. Gå med i stadsodlingen runt hörnet, eller starta en egen. Ordna klädbytardagar på dina barns skola. Arrangera sociala aktiviteter. Hjälp dina vänner att planka. Ge till andra efter förmåga, ta emot hjälp efter behov.

Det är bara när det är helt självklart att alla våra liv hänger samman, när vi är ett kämpande kollektiv som vi kan segra. Om vi inte kan räkna med storfacken i tider av kris måste vi bygga våra egna strukturer vid sidan av. När arbetare från olika arbetsplatser underlättar för varandra och folkköket håller strejkande arbetare med mat, behöver vi inte längre oroa oss för vad någon fackpamp tycker om strejker mitt i fredsplikten.

Kanske vill någon invända att det är en utopi, att vi redan är allt för intrasslade i kapitalismens garn för att någonsin komma till ett läge där vi själva tagit makten över våra liv. Där vi som kollektiv befinner oss i position att sätta ramarna, snarare än att Stefan Person eller någon annan skattesmitare ska göra det i stilla samspråk med en statsminister på World Economic Forum.

Men runt om i världen händer just detta. Mitt under brinnande krig byggs socialistiska strukturer upp i Rojava. Länge har det i Italien funnits en tradition av att samlas kring sociala center, drivna av den autonoma rörelsen, center som från början etablerades i huvudsak i nedlagda fabrikslokaler. Dessa agerade och agerar fortfarande nav till den politiska aktivismen och blir en bas för mobilisering. De kan fylla många av de funktioner som det offentliga inte längre kan erbjuda när maskorna växer i de sociala skyddsnäten. Här skapades parallella strukturer, fria från staten och marknadens kontroll.

I dessa center kan socialt såväl som politiskt alienerade finna ett sammanhang. Kulturen och de sociala aktiviteterna blir en ingång till det politiska arbetet. På grund av den framgångsrika verksamheten, och plattformarna de erbjuder, har den italienska rörelsen under årens lopp öppnat fönster till nya strategier för motstånd mot kapitalismen.

I Kiruna har det vuxit fram svar på frånvaron av LO-kollektivens skyddande hand genom Knegarkampanjen som växer och visar oss att tvärfacklig kamp är möjlig även här hos oss i norr. Trots att de fortfarande inte är välkända så går deras landvinningar hela vägen ner hit till Stockholm och slakthusområdet. Detta är arbetare som bestämt sig för att sätta egna agendor och ta ansvaret för förändringen i sina egna händer. Arbetare som inte ger vika för populistisk retorik och som väljer solidariteten framför splittring.

I Allt Åt Allas långsiktiga plan ingår att skapa lokala strukturer för möten som dessa. Vi vill knyta arbetsplatser samman och erbjuda stöd i bildandet av arbetarråd. För vad händer när den arbetande diskrimineras, manipuleras och när deras villkor försämras, om inte de stora facken väljer att agera? Vad händer med de som aldrig organiserat sig överhuvudtaget? Genom de lokala råden kan arbetare hjälpa varandra, sluta upp och vid behov underlätta för varandra vid strejk.

Idag är det första maj. Idag riktar vi blicken mot morgondagens segrar, och jag förblir övertygad om att det är genom enheten på golvet och de kämpande kollektiven i civilsamhället, som vägen till socialismen går. Med hjälp av klasskampens alla verktyg, genom tider av med- och motvind, ska vi slutligen uppnå det klasslösa samhället