Kategorier
Stockholm

Stöduttalande till Svenska Hamnarbetarförbundet, avdelning 4 Göteborg.

Just nu pågår en konflikt i Göteborgs hamn som är av stor principiell betydelse. Det multinationella storföretaget APM Terminals som äger hamnen är en global aktör och containerterminalen är den största av sitt slag i Skandinavien. Hamnen är en en nyckelpunkt för logistisk distribution och en hel regional ekonomi är beroende av containerterminalen i hamnen och att produktionen där fortgår. Konflikten som nu blossat upp är alltså inte bara en avgränsad lokal arbetskonflikt, utan hänger samman med andra kamper på ett större plan.

Bakgrunden till den nu pågående konflikten är att APM Terminals gör allt vad de kan för att åsidosätta Hamnarbetarförbundets rättigheter att agera kollektivt för arbetarnas intressen, ivrigt påhejade av arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar, och sorgligt nog även LO-förbundet Transport som är ett annat fackförbund med färre medlemmar i hamnen.

Istället för att låta arbetarna själva avgöra i vilken form de vill bedriva sin arbetarkamp, så vill den oheliga alliansen av arbetsköpare och traditionellt LO-fack förhindra fri föreningsrätt och de möjligheter till strejk som svensk lagstiftning möjliggör. Med tanke på hur små de rättigheter som arbetare har till kamp mot arbetsköpare så är varje steg mot att minska dessa mycket olyckliga. Kort och gott vill arbetsköparna och Transport tillåta endast ett, av arbetsköparen godkänt fack i förväg att verka på arbetsplatsen. Detta enda, så kallat gula, fackförbund ska alltid vara bundet av kollektivavtal och fredsplikt vilket är en modell som känns igen från Italien under Mussolini eller DDR.

Ett tydligt exempel på arbetsköparsidans fulspel är t.ex. att de försöker dra in ordföranden i Hamn4an, Peter Annerbacks, betalda tid för fackligt arbete, en rätt som garanteras av förtroendemannalagen (FML).

Anledningen till att arbetsköparen vill ha mindre stridbara fackföreningar är uppenbara, de vill att arbetarna ska vara fogliga och göra som de blir tillsagda, jobba jämt (inte ha semester eller vara föräldralediga) och gärna till så låg lön som möjligt. Att Transport ställer upp på detta fulspel är lite mer anmärkningsvärt, men inte särskilt mycket med tanke på de skandaler som skakat flera LO-förbund under de senaste åren. Tyvärr verkar det som om arbetarrörelsens stoltaste institutioner, fackförbunden, på många håll degenererat till ett sätt för enskilda personer att göra karriär och tjäna storkovan på medlemmarnas avgifter och då går det inte att vara konfrontativa mot de personer du ska träffa hela dagarna och sedermera få ett välbetalt jobb av som belöning.

Hamn4an har sex enkla och rimliga krav i konflikten och vi uppmanar alla som är måna om arbetares rättigheter att ställa sig bakom dessa krav:

  • Garantera fackliga fri- och rättigheter
  • Respektera rätten till våra jobb
  • Respektera ingångna överenskommelser
  • Sluta utnyttja sjuka och äldre blixtanställda för att utpressa hamnarbetarkollektivet
  • Återupprätta det systematiska arbetsmiljöarbetet
  • Följ lagar och avtal gällande semester, föräldraledighet och ansökningar om kompledighet

Vidare vill vi uppmana alla Transports medlemmar att göra sin ilska hörd mot det osolidariska beteende som ledningen uppvisat mot strejkande arbetare under pågående konflikt.

All solidaritet med de strejkande arbetarna, Allt åt Alla Stockholm

P.S. Allt åt Alla är del av plattformen för transnationell social strejk (TSS), som organiserar arbetarkollektiv och fackförbund över hela Europa. TSS har tidigare som kollektiv uttalat sitt stöd för strejken här: http://www.transnational-strike.info/2016/11/19/statement-in-support-of-the-striking-dockworkers-in-sweden/

D.S

Kategorier
Evenemang Klipp Stockholm

Ådalsmarschen 2016

Tillsammans med cirka 250 personer från den breda arbetarrörelsen deltog vi idag i Ådalsmarschen mellan Frånö och Lunde till minne av skotten i Ådalen 1931 då 5 arbetare dödades av svensk militär när de demonstrerade mot sänkta löner och strejkbryteri.

20160514_135040
Samling innan avmarsch vid Frånö Folkets Hus.
20160514_143035
Under marschen på väg mot Strömnäs.

Från Allt åt Alla Stockholm höll Micke detta tal vid pausen i Strömnäs:

Simon Nikolaus Nordin var 21 år gammal 1931. Han jobbade som slipare på sågen här i Strömnäs och han var förbannad på hur samhället såg ut. Han var förbannad för att han behövde bo med hela sin familj och sina föräldrar i ett enda rum på kolbacken i Strömnäs. Han var förbannad för att lönen inte ens räckte till mat och kläder.

När Graningeverkens ägare satte in strejkbrytare blev han ännu mer förbannad. Simon visste att arbetarna kunde vinna vilken strid som helst bara de lät bli att arbeta, att när sågverken och massafabrikerna stod stilla förlorade kapitalägarna långt mycket mera pengar än vad de fattiga strejkande arbetarna någonsin kunde drömma om att arbeta i hop på sina magra löner. Därför bestämde sig Simon också att gå Frånö till Lunde den 14:e maj för att ta itu med strejkbryteriet.

Då, precis som idag, fick arbetarna sätta tilltro till sig själva om något skulle bli gjort. Arbetarklassens befrielse måste helt enkelt vara deras eget verk, och varför då inte börja med att ta i tu med strejkbrytarna som nu fanns på hemmaplan?

Förutom att vara en indignerad arbetare mitt i en uppslitande klasskonflikt 1931, var Simon Nikolaus Nordin också min farfar. Han levde hela sitt liv här i Strömnäs, men han dog ungefär en månad efter att jag föddes, i början av december 1978, 68 år gammal, plågad av både fysisk och psykisk ohälsa.

Eftersom jag inte fick lära känna min farfar undrar jag i bland vad han skulle säga om samhället som det ser ut idag. Jag tror att han skulle vara förbannad fortfarande. För väldigt mycket har gått väldigt fel i Sverige idag:

Människor från Syrien och andra krigshärdar flyr sina hem i desperation, men nekas inträde i Europa därför att fascismen och högerpopulismen återigen står högt på agendan i de politiska finrummen.

Återigen finns fattiga människor i Sverige som inte har råd med mat för dagen och som inte kan få en bostad värd namnet. Fattiga människor ligger och sover i skjul, kojor och tält eller direkt på gatan. De jagas från plats till plats av polisen utan möjlighet till rättvisa och utan framtidsutsikter.

Almega, den stora arbetsköparorganisationen, har i årets lönerörelse aktivt kartlagt fackansultna och tillsammans med Strömma kanalbolag satt in strejkbrytare under Sjöbefälsförbundets strejk på skärgårdsbåtarna i Stockholms skärgård.

Och som av en händelse har det, sedan den 1:a februari i år, återigen blivit lagligt att ställa militärer ur Sveriges yrkesarmé mot civila demonstranter.

Men precis som arbetare gjorde motstånd mot den gryende fascismen och kämpade mot kapitalismen på 30-talet gör folk motstånd värden över i dag också. Ännu finns det hopp. I samma stund som Ådalen reser sig och 25 000 personer demonstrerar mot försämringar i sjukvården här, samlas hundratusentals fransmän på torg runt om i Frankrike under parollen ”Nuit Debout”, som betyder ”uppe hela natten”. I Spanien finns en stark rörelse av ”los indignados” som kämpar mot vräkningar och social orättvisor. I Rojava i Kurdistan byggs ett frihetligt socialistiskt samhälle upp, mitt under brinnande krig.

Vi får aldrig glömma att vi inte är ensamma och att vi är många som ser alla dessa problem som kapitalismen skapar i våra liv, överallt, hela tiden. Aldrig har det varit mera sant att arbetarklassen saknar ett fädernesland, vi kan inte lita till att någon kommer ta hand om oss, utom vi själva. Men arbetarklassen sitter på all makt i samhället och genom att helt enkelt lägga ned arbetet kan vi få vad vi vill. Vi har ännu idag möjligheter att ta till för att krossa klassamhället.

Men vi kan bara få det vi är beredda att kämpa för. Utan kamp kommer ingen seger. Om vi kämpar, om vi reser oss upp som en klass, oavsett varifrån vi kommer, vilka språk vi talar, vilket kön vi har och var någonstans i klassen vi befinner oss så är vi garanterade segern, för utan oss arbetare så kan inte en enda kapitalist tjäna ett enda öre. Det är vi som utför allt arbete oavsett om det är i en fabrik, på ett kontor eller om det sker obetalt i hemmet. Till och med de av oss som är sjuka och arbetslösa, eller de som tigger på gatorna har en funktion i klassamhället och det finns en anledning till att de är där de är idag. Någon tjänar pengar på våran olycka. Vi både kan och ska bestämma att alla dessa pengar som vi skapar genom vårat arbete ska fördelas rättvist.

Jag har organiserat mig politiskt för att kämpa för det klasslösa samhället, precis som min far och mor gjorde före mig och som min farfar gjorde här i Strömnäs för exakt 85 år sedan. Genom att arbeta målmedvetet och kompromisslöst tillsammans kan vi bryta ned klassamhället och i stället bygga ett samhälle efter principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

Alla vi som är här i dag är sannolikt politiskt organiserade redan, vi finns i fackföreningar, partier och oberoende socialistiska förbund. Därför vill jag inte uppmana någon här att organisera sig politiskt. I stället vill jag uppmana alla här att organisera! Att se till att hjälpa andra att komma med i kampen, ta på er att göra jobbigt arbete. Gör det som måste göras, men som inte är enkelt eller kul. Håll alltid vårat mål, det klasslösa samhället för er inre blick och kämpa på även när det är motigt. För jag kan lova er att det är värt det. I samma stund som vi som klass förstår våran styrka kommer vi inte längre behöva slåss, då kommer det inte längre finnas några slag kvar att utkämpa, vi kommer redan att ha vunnit kriget. Tack!

 

2016-05-14 16.27.53-2
Monumentet i Lunde.
Kategorier
Klipp Stockholm

Första maj i Stockholm 2016

I dag firade vi första maj tillsammans med Stockholms LS och SUF Stockholm. På Sergelstorg höll Pontus detta tal:

Något av det viktigaste en arbetare kan göra är att organisera sig på sin arbetsplats. Här ute skapas det direkta mervärde som den ägande delen av befolkningen livnär sig på. Det är här överklassen tar för sig av det alla andra skapar.

Det går därför inte att nog understryka värdet av de strejker som brutit ut under denna avtalsrörelse. Det är aldrig så tydligt för byggnadsarbetare, målare, sjöbefäl, IT-konsulter och alla oss andra vilka som har makten över arbetet och att samhället vilar i våra händer. De enda som kan få igenom arbetares krav är arbetarna själva. Inte LO-kollektivens ledare som värnar arbetsfreden och samförståndsandan framför segern.

Men det är inte alla arbetare som kan utnyttja sin strejkrätt, det är inte ens alla av oss som vet om att vi är arbetare. En del av oss kanske tror att de är medelklass därför att de bor i en villa, trots att de har lån som vida överstiger vad de rimligen kan avsätta till avbetalningar under ett yrkesliv. Andra kanske tror att de inte är arbetare, därför att de är kroniskt sjukskrivna, arbetslösa, eller därför att de osäkra anställningarna staplas på hög och gör det omöjligt att känna samhörighet med en yrkesroll eller en arbetsplats.

Men arbetarklassen ser inte ut som den gjorde för 100 år sedan. Inte som den gjorde för 10 år sedan heller. Den ser inte ens ut som den gjorde i förrgår. Vår klass omformas ständigt. Den skiktas, sorteras, den rasifieras och den könas.

Men en sak är säker: Ständigt faller fler och fler ned i lönearbetets fälla, ständigt växer klassen. Hela tiden privatiseras och kommersialiseras allt fler delar av våra liv. Istället för ett lunchrum på jobbet där vi åt tillsammans finns nu en lunchrestaurang med rätter för 100 kronor styck. När skolan underfinansieras och hemtjänstsektorn subventioneras förväntas vi anställa privatlärare till våra barn för att täcka upp. Hela tiden minskar vårt ekonomiska utrymme medans den ackumulerade vinsten i Panamas brevlådeföretag växer i omvänd proportion.

Det viktigaste vi kan göra i det här läget är därför att hålla ihop. Att träffa varandra. Att göra saker tillsammans. Engagera oss i frågor i vårat bostadsområde.

Som arbetare ska du vara fackligt ansluten, gå med i Stockholms LS. Men se också till att prata med din granne. Gå med i stadsodlingen runt hörnet, eller starta en egen. Ordna klädbytardagar på dina barns skola. Arrangera sociala aktiviteter. Hjälp dina vänner att planka. Ge till andra efter förmåga, ta emot hjälp efter behov.

Det är bara när det är helt självklart att alla våra liv hänger samman, när vi är ett kämpande kollektiv som vi kan segra. Om vi inte kan räkna med storfacken i tider av kris måste vi bygga våra egna strukturer vid sidan av. När arbetare från olika arbetsplatser underlättar för varandra och folkköket håller strejkande arbetare med mat, behöver vi inte längre oroa oss för vad någon fackpamp tycker om strejker mitt i fredsplikten.

Kanske vill någon invända att det är en utopi, att vi redan är allt för intrasslade i kapitalismens garn för att någonsin komma till ett läge där vi själva tagit makten över våra liv. Där vi som kollektiv befinner oss i position att sätta ramarna, snarare än att Stefan Person eller någon annan skattesmitare ska göra det i stilla samspråk med en statsminister på World Economic Forum.

Men runt om i världen händer just detta. Mitt under brinnande krig byggs socialistiska strukturer upp i Rojava. Länge har det i Italien funnits en tradition av att samlas kring sociala center, drivna av den autonoma rörelsen, center som från början etablerades i huvudsak i nedlagda fabrikslokaler. Dessa agerade och agerar fortfarande nav till den politiska aktivismen och blir en bas för mobilisering. De kan fylla många av de funktioner som det offentliga inte längre kan erbjuda när maskorna växer i de sociala skyddsnäten. Här skapades parallella strukturer, fria från staten och marknadens kontroll.

I dessa center kan socialt såväl som politiskt alienerade finna ett sammanhang. Kulturen och de sociala aktiviteterna blir en ingång till det politiska arbetet. På grund av den framgångsrika verksamheten, och plattformarna de erbjuder, har den italienska rörelsen under årens lopp öppnat fönster till nya strategier för motstånd mot kapitalismen.

I Kiruna har det vuxit fram svar på frånvaron av LO-kollektivens skyddande hand genom Knegarkampanjen som växer och visar oss att tvärfacklig kamp är möjlig även här hos oss i norr. Trots att de fortfarande inte är välkända så går deras landvinningar hela vägen ner hit till Stockholm och slakthusområdet. Detta är arbetare som bestämt sig för att sätta egna agendor och ta ansvaret för förändringen i sina egna händer. Arbetare som inte ger vika för populistisk retorik och som väljer solidariteten framför splittring.

I Allt Åt Allas långsiktiga plan ingår att skapa lokala strukturer för möten som dessa. Vi vill knyta arbetsplatser samman och erbjuda stöd i bildandet av arbetarråd. För vad händer när den arbetande diskrimineras, manipuleras och när deras villkor försämras, om inte de stora facken väljer att agera? Vad händer med de som aldrig organiserat sig överhuvudtaget? Genom de lokala råden kan arbetare hjälpa varandra, sluta upp och vid behov underlätta för varandra vid strejk.

Idag är det första maj. Idag riktar vi blicken mot morgondagens segrar, och jag förblir övertygad om att det är genom enheten på golvet och de kämpande kollektiven i civilsamhället, som vägen till socialismen går. Med hjälp av klasskampens alla verktyg, genom tider av med- och motvind, ska vi slutligen uppnå det klasslösa samhället

Kategorier
Stockholm

Folket mot ”Folkets demonstration” – Stockholm 19 Mars

Antifascismen lever trots allt! Vet inte hur det ska börjas eller slutas, men vi kan ta det såhär först; vad är ”Folkets demonstration” för något? Ett gäng fyllt av rasister och nyfascister, rakt från SD till Nordisk Ungdom och hela vägen till SMR med inslag av före detta SvP medlemmar. En annan spännande grej som kan sägas om ”Folkets Demonstration”-folket är: om du någonsin kritiserar dem på internet, så åsiktsregistrerar de dig. Att de hela tiden säger att de inte är nazister/rasister/fascister gör bara saken ännu roligare. Från helgens antifascistiska motdemonstration så bjöds det på ett större motstånd än vad ”Folkets demonstration” hade förväntat sig. Deras tal överröstades av slagord från vår sida, vilket de självklart inte tyckte om. De kastade in ”rökbomber” mot oss, vilket träffade en kamrat vid sidan av huvudet. En annan ”rökbomb” landade i närheten av en barnvagn. Efter ”Folkets Demonstration” i lördags så har de nu, hör och häpna, blivit splittrade då en viss pseudokändis vid namn Jennifer Black AKA Jordan Helena Cansington tydligen bett ”vissa extrema” deltagare att lämna ”Folkets Demonstration” i ett patetiskt försök att kunna tvätta bort sin egna rasistiska stämpel. Något de med tanke på de många motdemonstranternas öronbedövande rop ”vi är folket – ni är nazisterna” omöjligen kan lyckas med. För att avsluta detta: glöm aldrig att motstånd alltid lönar sig.

¡No pasarán!

/ Allt Åt Alla Stockholms Antifascistiska Arbetsgrupp

AAA AFG

Kategorier
International Stockholm

Transnationell social strejk 1a mars – vi flyttar in på IKEA

Skattesmitare har åter kommit på tapeten i samband med medial granskning. Den 1 mars i år genomförde vi en aktion inne på Ikea för att belysa några av de stora förbrytarna. Kamprad-koncernen för systematiskt undan stora belopp till skatteparadis för att undvika att de pengar som dess anställda jobbat ihop ska gå till det gemensamma.

Även som arbetsgivare ute i världen är Ikea giriga och skoningslösa. De har snabbt dragit nytta av krisen i Grekland. Så fort arbetsrättsliga lagar ändrats har de varit snabba med att minska löner och försämra villkor för sina anställda.

I Sverige har koncernens bostadsbolag Ikano köpt upp bostadsområden och renoverat dem till den grad att vanligt folk inte har råd att bo kvar.

I en tid då det börjat talas om vad människor i nöd ”kostar” är det viktigt att vi vrider perspektivet och belyser det verkliga problemet: hur de resurser som skulle vara allmänhetens istället hamnat i fickorna hos de som redan är miljardärer.

Kamprad-koncernens verksamhet är bara en av flera. Problemet ligger inte enbart hos enskilda aktörer, problemet ligger i de strukturer som möjliggör att den aggressiva skatteplaneringen kan fortgå.

Tillsammans kan vi vända utvecklingen. Organisera och kräv det som borde vara allas:
Resurserna och makten!

(Aktionen var en del av en samordnad aktionsdag i Europa, se http://www.transnational-strike.info/ för mer information)
#TransnationalSocialStrike #1M

Kategorier
Stockholm

8 mars i Stockholm – med Feminism Underifrån

Feminism underifrån – organisering är vår styrka!

tumblr_o3j5kqKQsQ1v75oluo1_1280

Det förs ett krig mot oss. Ett långsamt, men strategiskt krig, där våra rättigheter tas ifrån oss en efter en. Vi vågar inte ställa krav på jobbet för då kan chefen vägra en fler timmar. Utrymmen där vi tidigare kunnat vistas gratis tillsammans har bytts ut mot dyra kaféer eller flådiga gallerior.  I takt med att fler kliniker stängs så kompromissas det med vår aborträtt. Politiker och andra makthavare påstår att detta är för vår, folkets, skull och skyller samhällets brister och fel på den ena utsatta gruppen efter den andra, ständigt för att skifta fokus från makten till någon annan. Istället för bättre arbetsvillkor, gratis hemtjänst för äldre, eller en skola för alla, så blir våra pengar vinst i privata företag för att stilla kapitalisternas girighet.

Vi befinner oss i en tid där fascismen breder ut sig med en oerhörd fart. Makthavare värnar om vinstintressen och den enskildes rätt snarare än folkets behov. Sexister och rasister bereds yttrandefrihet och fri lejd, en utveckling som är oroande och har eskalerat den senaste tiden. Människor drunknar i Medelhavet, asylboenden brinner runtom i landet och nazistiska lynchmobbar attackerar våra syskon. Med anledning av detta har vi, ett antal olika organisationer, organiserat oss och skapat nätverket Feminism underifrån Stockholm. Vi ser det som A och O att organisera oss och göra motstånd, men även ställa krav och visa vilket typ av samhälle vi vill leva och röra oss i som kollektiv.

I förorterna förväntas människor glatt bidra med sina kroppars arbete och aldrig få något tillbaka. Gemensamt ägda lägenheter tillåts förfalla, samhällsservice stängs ner och kvaliteten på skolor och infrastruktur försämras. När områden väl ska upprustas  blir notan så dyr att barnfamiljer och pensionärer inte har råd att bo kvar. Och det verkar vara poängen med nuvarande individualistiska samhällsbygge.

Denna högerpolitik drabbar alla, men i huvudsak kvinnor och invandrade. Vi tvingas betala genom gratisarbete i hemmen, på jobbet, eller i civilsamhället. Sambanden är tydliga, deras försök till splittring och att de ekonomiska klyftorna mellan män och kvinnor, rika och fattiga, svenskfödda och utrikesfödda svenskar är större nu än på flera år.

En klick tjänar på att splittra oss med rasism, transfobi, homofobi, och sexism. Vår kamp är ett stort hot mot dem som tjänar pengar på vårt arbete och våra behov. En enad arbetarklass är den värsta mardrömmen för de som äger och har makt. En enad arbetarklass utgör ett enormt hot för de som vill utnyttja och splittra.

Vi tänker inte gå som förlorare ur kampen som pågår mellan ett å ena sidan konservativt, rasistiskt och sexistiskt samhälle och å andra sidan en värld där vi står enade och bygger vårt samhälle på gemenskap och solidaritet. Vi kräver förändring! Regering, riksdag och näringsliv kan kalla sig feminister när de pratar om kvotering i bolagsstyrelser eller annat trams som gynnar ett fåtal individer på den stora arbetande massans bekostnad. Det är inte vad vi kallar feminism. Feminism är kamp och organisering – vi har vunnit segrar förr och vi kommer göra det igen. Det är vi som driver de feministiska frågorna framåt, på jobbet, i hemmet och i det offentliga rummet. Vi är feminism på riktigt – vi är Feminism underifrån!

Vi bjuder in er alla att delta i kampen! Nu är det tid att organisera sig och slå tillbaka, och vi ska slå tillbaka med gemensam kraft! Träna svenska med en nyanländ, samla människor från din ort och ställ krav, var kontaktperson åt en papperslös, eller gå ihop med kollegor och förändra på jobbet.  Samhället är vårt, och med kollektiva kamper kan det också bli något som vi alla kan vara stolta över!

Välkomna till en feministisk kampvecka, full av gemenskap, och firande av internationella kvinnodagen 8 mars – nu kör vi!

Hela programmet för kampveckan hittar du även på feminismunderifransthlm.tumblr.com. Följ oss på Facebook för de senaste uppdateringarna!

Feminism underifrån är en partipolitiskt och religiöst obunden samling av politiskt organiserade grupper. Vi tror på att förändring åstadkoms underifrån, av de som berörs av frågorna och genom lokal organisering. Nätverket Feminism underifrån startades i Malmö i anslutning till 8 mars 2015.
I Feminism underifrån Stockholm ingår än så länge Allt åt Alla Stockholm, Cyklopen, Ingen människa är illegal Stockholm, Juntan, Syndikalisterna Stockholm, SUF Stockholm, Unicorner.

tumblr_static_acfdadn17rc4osg88sw0k00c8_2048_v2

Kategorier
Stockholm

Fråga alltid ”för vem?”

I Söndags, den 18 oktober, arrangerade Allt åt alla Stockholm, tillsammans med Walla Scen och flera andra grupper, en manifestation på Valla torg.

Valla åt Alla!

Valla torg är ett unikt område, ett sista av sitt slag i Stockholm. Här finns fortfarande bostäder med överkomliga hyror, här bor fortfarande arbetare och fattigpensionärer. Valla torg är en bit av förorten placerad i förstaden.

Och det är detta som sticker i ögonen för Stockholmshem. Området är vad som inom stadsforskning kallas en urban front, en frontlinje i stadens omvandlingsplaner. Det här är ett område med ett räntegap. Man skulle kunna få ut mycket högre hyror, göra betydligt större vinster, än vad som görs idag – jämfört med andra närliggande områden. Här finns guld att gräva. Ett eldorado för stadsplanerare och byggherrar.

 

Nu ska Valla torg lyftas. Hela området ska bakas in i Årstastråket, föras samman med Hammarby sjöstad, planerna för Slakthusområdet och Årstafältet. Det här kommer bli Stockholms nya attraktiva område, ett rejält stadsdelslyft. Årstafältet ska bli Stockholms Central park.

Det låter fint. Det kommer säkert bli fint. För dem som har råd att bo kvar. För problemet med sådana här stadsdelslyft är att de oftast innebär ett utbyte av befolkningen. Det kallas gentrifiering, från engelskans gentry – fint folk. Det fina folket flyttar in, den gamla befolkningen får flytta på sig. Det handlar alltså om undanträngande, få bort köpsvagare och få in köpstarkare personer.

Valla torg måste bli mer som övriga Årsta, eller Öfre Årsta, som våra vänner på Walla Scen kallar det. På sitt informationsmöte i våras förklarade Stockholmshem att dagens hyror låg runt 50% lägre än vad de skulle ligga på efter renoveringen. Hyrorna borde ligga på ungefär samma nivå som på Pastellvägen och Skulptursvägen i Årsta, förklarade Stockholmshem.

Vi kan ta deras exempel och kolla på vad det innebär.

En trea på Valla Torg 59 har en hyra på 77 kr/kvm, för en trea på Pastellvägen 40 ligger hyran på 114 kr/kvm och en tvåa på Skulptörsvägen 120-130 kr/kvm. De ligger ungefär 50% över.

Men gatorna säger också något om vilka som bor där. Vid Valla torg är medelinkomsten 19 000 kronor i månaden, på Pastellvägen ligger den på 23 000 kronor i månaden och på Skulptörsvägen 24 000 i månaden, medan den på andra gator i Årsta klättrar över 25 000 kronor. I Valla torg är snittet av de boende gifta par utan barn i åldern 50-60, medan på de två gatorna i Öfre Årsta rör det sig om singel- och sambohushåll i åldern 20-34. En stor del av de boende i Valla torg är inte bara pensionärer, utan även äldrepensionärer – vars ekonomi är väldigt känslig för minsta hyresförändring.

Valla torg är i stort behov av upprustning, husen behövs rustas upp. Men varför har det blivit så? Varför har man inte skött bostadsbeståndet är? Varför har matbutiker fått slå igen, butikslokaler stå tomma?

Detta följer ett recept som används vid stadsomvandlingar världen över, i alla storstäders slumsaneringar och stadslyft. Först låter man byggnader förfalla, matbutiker stänga ner, statusen sjunka. Sen förklarar man behovet av en stor plan för att lyfta området. Då kommer satsningarna – men också ett utbyte av befolkningen.

Valla torg kommer nu få mängder av nya bostäder. Stockholm växer så det knakar. Och det är i södra förstadsområdena som byggherrarna vill bygga. Här är vinsterna störst. Så det löses genom förtätning. Nya bostäder ska pressas in mellan husen och på Årstafältet. Och inget ont med det, bostadsbristen behövs åtgärdas. Men vilka kommer att ha råd att bo i de nya husen? Kommer det göras samma satsningar på social service, kollektivtrafik, mötesplatser och lekplatser? Här kan vi bara se Hammarby sjöstad som ett skrämmande exempel.

Det intressanta är också att det är endast ett område som inte ska förtätas. Det är grannområdet, villaområdet i Linde. Där ska den hundra år gamla stadsplanen ligga fast och får inte rubbas, trots att det är det mest glesbefolkade området. Det är lite märkligt.

Varför har det blivit så bråttom med satsningarna på Valla torg? Jo, för politikerna fick i våras in stadslyftet i ett glamoröst EU-projekt för ekologiska och miljöanpassade så kallade ”smarta” stadsdelar. Valla torg kommer att bli ett uppvisningsområde för hela Europa, tillsammans med Hamburg och Barcelona. Därför brådskar det, de enorma satsningarna måste komma igång omedelbart. Och då råkar de boendes önskemål att få vara del i processen och få en möjlighet att påverka standarden i sina lägenheter och sina hyror bli en bromskloss, ett hinder Stockholmshem utarbetat planer för hur de snabbast som möjligt ska komma runt.

Därför försöker de gång på gång blanda bort korten.

De säger att GrowSmarter inte kommer att påverka hyrorna. Men det kommer det att göra. Hyran baseras inte på fastighetens kostnader (som byggkostnader, driftskostnader och förvaltningskostnader), utan på lägenheternas standard, områdets status, närheten till natur, till social service, till kommunikationer, läge i stan. Det kallas bruksvärdesystemet. Att göra ett stadslyft innebär alltid att bruksvärdet förändras, att hyrorna stiger. Om man inte aktivt verkar för att kombinera en ekologisk hållbarhet med en social hållbarhet. Men en sån plan har inte Stockholmshem.

Stockholmshem säger att GrowSmarter inte har med renoveringarna att göra, att de varit planerade sedan länge. Det stämmer att upprustningsbehovet är stort. Men ett stambyte tar normalt mellan en-två månader att göra. De renoveringar Stockholmshem nu gör kombineras med GrowSmarters omställningar, det är därför alla måste vara ute ur sina hus minst ett år. Det är därför det kommer bli svårt för de boende att själv välja standardhöjningen på sin lägenhet, som vid vanliga renoveringar.

Stockholmshem säger att de ska lyssna på de boendes önskemål. Men i deras planer identifierar de boendeprotester och hyresförhandlingar som den största bromsklossen för projektet som de måste ta sig runt. Boendedialoger och samrådsmöten får aldrig bli ett alibi, bara en ventil som man sen lägger locket på, önskemål som sedan stoppas undan och arkiveras i något förråd. Som de gjorde med boendedialogen på Järvafältet, där alla önskemål gick raka vägen i soptunnan. För att politikerna sedan kunde säga att nu har vi lyssnat på de boende, och sen försökte köra samma race som förut. Samråd får aldrig bli bara en demokratifernissa för en maktutövning från ovan.

Valla kommer att vara en öken, en byggarbetsplats, de kommande tre till fem åren. Det är som om hela stadsdelen måste dö innan den ska födas i sitt nya upputsade flådiga nya jag. Vi förstår inte varför. Varför måste Walla scens lokaler användas som byggbaracker – just nu när vi mer än någonsin behöver mötesplatser i området? Låt Walla scen leva, låt det vara en plats för alla boende i området att kunna träffas och diskutera områdets utveckling.

Vi måste vara besvärliga i det här läget. Vi måste ifrågasätta, krångla och protestera. Hyresgästföreningen förhandlar just nu om våra hyror – men Hyresgästföreningen har bara den kraft som vi kan ge dem. De har bara makt om de har våra protester i ryggen. Annars är de tandlösa. Därför behöver de oss. och vi behöver dem.

Vår uppgift, vi som är här idag är att alltid i varje möte med kommunen, i varje möte med Stockholmshem, i varje möte med Growsmarters entreprenörer, i varje möte med journalister ställa samma fråga. ”för vem”.

Renoveringar javisst. Men för vem?
Miljösatsningar och klimatsmart, javisst. Men för vem?
Förtätning och bostäder. Men för vem?

Vilka är det som ska bo där? Vilka inkomstgrupper? Vilka ska flyttas på? Vilka ska trängas bort? Kommer satsningarna komma oss till del?

Låt oss visa att vi inte kommer acceptera att renoveringarna blir renovräkningar, att befolkningen byts ut.

Valla åt alla!

/ Allt åt alla Stockholms tal på manifestationen

Kategorier
Klipp Stockholm

Säkra flyktvägar för 17

Den 12/9 deltog Allt åt all Stockholm i Linje 17s manifestation för säkra flyktvägar. Manifestationen var en del av Euoropean Day of Action for Refugees och Micke från förbundet höll detta tal:

Den mest grundläggande rättigheten en människa har, är rätten att fritt röra sig dit hon vill. Det anses så kränkande att hindra någons rörelsefrihet att frihetsberövande används som straff för grov brottslighet i alla världens länder.

Fram till första världskriget hade många europeiska länder fri invandring. Det stod alltså var och en fritt att bosätta sig var helst de ville. Efter första världskriget ville Nationernas förbund, föregångaren till FN, se en återgång till de regler som gällde innan kriget men så skulle det inte bli. Strax kom i stället andra världskriget och ländernas gränser slöt sig ytterligare. Efter andra världskriget och järnridåns framväxande över Europa kom även utvandringen att begränsas på några håll. 136 människor miste livet när de försökte fly över Berlinmuren från Öst- till Västtyskland. Än i dag finns länder som inte låter sina medborgare fritt lämna landet. Dessa länder har kommit att utgöra sinnebilden för en diktatur. ”Vad är det här? Bor vi i Nordkorea?”, frågar sig folk retoriskt när någon frihet anses begränsad.

Artikel 13 i FNs deklaration om mänskliga rättigheter slår fast rätten till rörelsefrihet:
1.Var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser.
2. Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land.

Det finns dock ingen principiell skillnad mellan att begränsa människors rätt att flytta sig genom att hindra dem att lämna ett land, eller genom att hindra dem från att träda in i ett annat. Det är ingen skillnad på att låsa dörren från utsidan, eller låsa den från insidan. Dörren är lika låst. De människor som dör när de försöker korsa Medelhavet i en ranglig båt är lika döda som de som sköts vid Berlinmuren.

Det går inte att renhårigt och moraliskt hållbart att hävda att det är rätt att låsa dörren från den ena sidan, men inte från den andra. Varje människa måste beredas rätten att fritt bosätta sig var hon vill, alldeles oberoende av vad detta kostar eller vem som måste maka på sig för att alla ska få plats. Det är nämligen inte en ekonomisk fråga. Rätten att fritt få röra sig vart en vill är större än alla ekonomiska frågor om vinst och förlust. Rätten att rösta med fötterna och bosätta sig där det passar bäst för den enskilda individens livsituation är avgörande för att ett fritt och demokratisk samhälle ska kunna existera. Om en majoritetsbefolkning fattar beslut som begränsar minoriteters rättigheter, om naturkatastrofer tvingar folk att fly sina hem, om en diktatur förtrycker sin befolkning eller om ekonomiska avgöranden gör det nödvändigt att flytta måste det avgörandet vara upp till varje person. Var någon ska bo är ett beslut som bara kan fattas av den personen.

Vi vill förstås se en värld helt utan gränser, men även inom ramen för nationalstaten Sverige måste det genomföras nödåtgärder:

Sverige måste för det första skrota tillämpningen av Dublinförordningen, den som flytt till Sverige måste få stanna i Sverige och inte riskera att skickas tillbaka till något annat EU-land
För det andra måste Sverige måste utfärda humanitära visum på alla ambasader så att människor kan ta sig hit med reguljärflyg och -färgor.

För det tredje måste Sverige åka och hämta människor i flyktingläger och krigsområden som inte har möjlighet att ta sig hit för egen maskin. Detta görs enklast genom att kraftigt höja antalet kvotflyktingar Sverige tar emot.

Inga nationer och inga gränser kan tillåtas sätta stop för människors frihet att fritt bosätta sig var helst de vill.

Tack för mig.

Kategorier
Stockholm

Tal från demonstration mot SDs tunnelbanereklam 2015-08-04

I dag deltog vi i en demonstration på Norrmalmstorg som samlade circa 3 500 personer i protest mot SD’s människofientliga reklam på tunnelbanestationen Östermalms torg. Direkt efter demonstrationen gick en uppretad folkmassa till tunnelbanestationen och rev ned reklamen.

Från Allt åt alla Stockholm talade Agnes och höll detta tal:

11855348_10153171425751848_1697523413_n

Kamrater, demonstranter.

Fattiga människor förföljs på olika håll i Europa och tvingas åka till Sverige för att undkomma trakasserier och för att kunna samla ihop tillräckligt mycket pengar för att ge sina barn mat. Samtidigt skärs välfärden ned i Sverige, a-kassan är så låg att den inte går att leva på, bara tjänstemän med extra inkomstförsäkringar har någon som helst trygghet om de skulle bli av med jobbet. Blir du sjuk under en längre tid kastas du ut ur sjukförsäkringen. Dessa förändringar har gjorts medvetet inom ramen för det som kallas ”arbetslinjen”. Förre arbetsmarknadsministern Hillevi Engström erkände rakt ut i ekots lördagsintervju att syftet var att tvinga arbetare att ta jobb till lägre löner. Jag säger det igen: avsikten var att sänka lönerna för arbetare. Att göra framtidsutsikterna så horribla för den som blir sjuk eller arbetslös att löner som inte går att leva på är ett bättre alternativ.

Det är i det här klimatet som fascisterna i SD ser sin stora chans. Under 8 år har en alliansregering förstört mycket av det manöverutrymme som arbetarrörelsen byggt upp under hundra år, det som arbetare strejkat för, det som arbetare demonstrerat för, det som arbetare blödigt och dött för. Men alliansen ska inte ensamma stå med hundhuvudet, socialdemokraterna gjorde mycket skada de också, de som under Göran Person genomförde hårda åtstramningar och visade att det gick att beröva arbetarklassen det som rättmätigt tillkommer dem under förevändning att ha ordning i statsfinanserna. Det som Sverige fick smaka på under 90-talet får nu arbetare i Grekland, Storbritannien, Portugal och hela resten av Europa känna på i ännu större mått. Det som gör att SD framgångsrikt kan utnyttja denna situation är att alla politiska partier som varit delaktiga är i stort behov av att peka på en syndabock, vem som helst som gör att de själva inte behöver ta ansvar för den politik som försatt oss i den situation vi är i dag. Så länge vi pratar om tiggare pratar vi inte om angreppet på hela arbetarklassen som nu pågått under lång tid.

Det står också helt klart att det inte hjälper att välja andra politiker inom ramen för det kapitalistiska systemet. I Grekland håller det vänsterradikala Syriza att implementera trojkans senaste åtstramningar, i Sverige sitter Vänsterpartiet på ordförandeposten i Svenska bostäder som vräker fattiga barnfamiljer i Tensta. Politikerna byts ut, men politiken för blir den samma.

Det enda vi kan göra är att organisera oss på klassgemenskapens grund, att själva bekämpa rasism, fascism, sexism och kapitalism på alla de sätt vi kan. Vi måste skaffa oss utrymme att leva i en värd som inte vill göra något annat än att utnyttja vår arbetskraft för att berika sig själva, oavsett om vi är arbetare med bakgrund i Sverige, eller fattiga människor från Rumänien som används för att skrämmas oss andra med. Arbetarklassen har ingen nation och vårt enda vapen är solidaritet. Det vapnet ska vi använda så fort vi får tillfälle. Vi håller i hop och organiserar oss.

Arbetare från alla länder, förena er!

 

 

Kategorier
Allmänt Stockholm

Solidaritetshälsning till Gotlands arbetarklass inför Almedalsveckan

I dag börjar den borgerliga parlamentarismens allra största jubelfest, Almedalsveckan i Visby. Det är en vecka då högt uppsatta politiker dricker rosévin tillsammans med företrädare för media och näringslivets lobbyister, ljuger för allmänheten i bombastiska tal, skyller sina egna misstag på fattiga migranter och smider planer för hur de skall kunna sko sig ännu mer på arbetarklassen.

För oss som stannar hemma i Stockholm är detta en underbar tid. Det är en tid då vi slipper såväl korrupta politiker, våldsamma poliser, borgerligt sinnade journalister och de näringslivstoppar som i vanliga fall angriper oss i ett fullskaligt klasskrig. De som annars säljer ut våra gemensamma tillgångar till underpriser åt sina vänner och släktingar, slår oss med batonger och vräker oss från våra hem och gemensamma samlingslokaler har alla lämnat Stockholm. Men hur ser situationen ut för gotlänningarna?

De politiker som nu är på Gotland är samma personer som bygger motorvägar som förorenar våra arbetarförorter men tunnlar under rika områden, samtidigt som de försöker höja taxorna och sänka kvalitén i kollektivtrafiken. Det är samma politiker som gör olagliga upphandlingar i vården eller som med all kraft privatiserar minsta lilla kvadratmeter gemensam egendom, som nu i stället blir ett direkt hot mot gotlänningarna.

Under Almedalsveckan beordras enorma mängder poliser från hela landet till Gotland. Alla de snutar som under resten av året rider ned politiskt aktiva med tungt kavalleri, registrerar misshandlade kvinnor och romer i olagliga register, misshandlar och hotar folk, vräker fattiga arbetare från sina hem eller bara struntar i att hjälpa utsatta, har alla samlats på Gotland för att där i stället utsätta gotlänningarna för sitt smutsiga uppdrag.

De journalister som i vanliga fall skriver artiklar om invandringens kostnader, skrämselpropaganda om muslimer, en puff om senaste modetrenden, en snyfthistoria om en skådespelare eller på något annat sätt försöker dölja hur arbetarna har gemensamma intressen, allt för att arbetarklassen ska sitta still i båten och konsumera, så att tidningsägarna ska kunna sälja fler annonser – alla befinner de sig nu på Gotland med champagneglaset i ena handen och sin trubbigaste penna i den andra.

Även borgarklassen flockas förstås till Visbys restauranger och de seminarier som politiker med utsträckta händer anordnar. Här kan de visa upp sin rikedom för en publik som låter sig imponeras av ägarklassens flärd, samtidigt som de kan köpa vårdcentraler och hyresrätter till vrakpriser och tjäna en hacka på sänka löner och höja hyror.

Vi i Allt åt alla Stockholm förstår att detta är en svår tid för gotlänningarna och vi vill på detta sätt uttala vårt stöd till arbetarklassen på Gotland som måste utstå ökad repression från polisen, se hur politiker och kapitalister kastar lystna blickar efter deras gemensamma egendom och som samtidigt behöver utstå fulla journalisters hyllningsvisor till dessa kriminella krafter. Vi vill också passa på att ödmjukast be om ursäkt för att ni tvingas utstå allt detta och hoppas att ni inte håller deras oursäktliga beteende mot oss andra stockholmare, som står på samma sida som er i klasskampen. Vi lider med er, men vi vet också att det lönar sig när vi organiserar oss för att bekämpa våra klassfiender. Genom att börja prata om våra problem med arbetskamrater och grannar kan vi hitta gemensamma strategier för att vända på situationen. Vi kan återta gemensam egendom och vi kan kräva vår frihet och vårt självbestämmande. Det finns en väg framåt, och den vägen heter organisering.

Arbetare i alla län, förena eder!

By W.carter (Own work) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons
Bakom scenen Almedalsveckan 2014 Visby” av W.carter – . Licensierad under CC BY-SA 3.0.
Kategorier
Allmänt Stockholm

Stöduttalande till Högdalens vänner och Folkets hus

Under lördagen den 23 maj ockuperade nätverket Högdalens Vänner den rivningshotade skolan i Högdalen. Ett hus som det norska byggbolaget Veidekke köpte till vrakpris av sina vänner i den borgerliga alliansen och nu vill riva. Skolverksamheten hade visserligen upphört redan 1976 men byggnaden har därefter hela tiden huserat offentlig verksamhet så som till exempel bibliotek, stadsdelsförvaltning och försäkringskassa ända tills Veidekke stängde byggnaden 2010.

HogdalenFotoEL Skolbyggnaden är flera tusen kvadratmeter stor. Den är ritad av Carl Nyrén och innehåller bland annat kulturhistoriskt viktiga mosaiker utförda av Nisse Zetterberg. Veidekke fick köpa byggnaden för 35 miljoner av den borgerliga alliansen, men kommer på platsen att uppföra bostadsrätter, främst 1:or och 2:or som har ett snittpris på 3 miljoner och som har ett totalt värde om 1,2 miljarder. Bostadsbristen är visserligen påtaglig i Stockholm och det är angeläget att nya bostäder byggs; men det som behövs är billiga hyresrätter i allmän regi. Inte dyra bostadsrätter som bara är ägnade åt att generera vinst till privata företag samtidigt som de boende måste skuldsätta sig för livet bara för att kunna bo. I Högdalen saknas också skolverksamhet och äldreboenden och det borde vara självklart att ungdomar och pensionärers väl ska gå före privata vinstintressen.

Alliansen hade som politiskt mål att överföra så mycket gemensam egendom som möjligt i privat ägo, vilket i Högdalen inte bara inneburit att den gamla skolan sålts ut, utan även att hela beståndet av allmännyttiga hyresrätter sålts till Ingvar Kamprads bolag IKANO Fastigheter och att hela centrum sålts till bolaget CityCon. Högdalens centrum är alltså inte längre en allmän plats, utan privat egendom. Simhallen som tidigare var kommunal har tagits över av Actic. Att på detta sätt överföra gemensam egendom till privata företag är att beskära demokratin och de ansvariga borde ställas inför rätta och ansvar måste utkrävas av dessa samhällsfiender. Den nyliberala process som idag enkelriktat minskar den gemensamma egendomen så väl som den demokratiska kontrollen av samhället måste brytas och vi måste kontinuerligt arbeta med att ställa en allt större del av samhället under demokratisk kontroll, både i våra bostadsområden och på våra arbetsplatser.

Aktivister från Allt åt Alla i Stockholm har hela tiden varit delaktiga i processen runt återöppnandet av den gamla skolbyggnaden som numera inrymmer ett folkets hus med aktiviteter så som Qi Gong, punkgympa, gratisaffär, folkkök, konstutställningar, föreningsmöten och mycket mycket mer. Allt åt Alla Stockholm vill dock även på detta sätt uttrycka sitt stöd som organisation till alla de aktivister, organiserade i olika vänsterförbund så väl som tidigare oorganiserade privatpersoner, som inom ramen för föreningen Högdalens vänner gjort allt detta myller av självorganiserade verksamheter möjliga på en plats som stängts ned av privata vinstintressen trots att den alltid tidigare tillhört folket.

Kategorier
Evenemang Stockholm

Rapport från första maj i Stockholm

Altt åt Alla Stockholm deltog under dagen i Anarkistisk första maj på Södermalms torg där det först serverades frukost kl 09.00 och där tal sedan lästes upp av Irene Matkowitzc, som var konferencier, samt från nätverket Ofog, Allt åt Alla Stockholm och ABC Stockholm. På anarkistisk första maj deltog ca 500 personer. Därifrån gick tåget till Sergelstorg där vi anslöt till Stockholms LS av SAC och SUF Stockholm. Vi höll tal på Sergelstorg kl 11 tillsammans med företrädare från de andra organisationerna och därefter tågade vi tillsammans till Storget där Liv Marend höll tal tillsammans med företrädare för Stockholms LS eller driftsektioner därav. Cirka 2500 personer deltog i marschen från Sergelstorg till Stortorget.

förstamaj

Från Allt åt Alla Stockholm höll Micke detta tal på Anarkistisk första maj:

Kamrater, mötesdeltagare! Vi har samlats här idag för att högtidlighålla första maj som är arbetarnas internationell kampdag.

Den första maj uppmärksammas för att hedra minnet av händelserna vid Haymarket 1886 i Chicago i USA. Den 4:e maj 1886 demonstrerade en stor folkmassa vid Haymarket för 8 timmars arbetsdag och som en protest mot att polisen dagen innan dödat flera arbetare som deltog i en generalstrejk som just krävde åtta timmars arbetsdag. I de juridiska efterdyningarna av dessa händelser hängdes också flera anarkister på falska grunder medan åter andra satt felaktigt inspärrade under många år. Så viktig var alltså kampen för 8 timmars arbetsdag att många av våra kamrater spillt sitt blod för den.

Att vi arbetare skall kunna lägga mindre tid på lönearbete och i stället själva ha rätt att forma våra liv på det sätt vi vill är historiskt sett också en av de viktigaste kamperna som arbetarrörelsen fört, och frågans betydelse har inte minskat idag.

Vi arbetar alltjämt 8 timmar om dagen, trots att det snart gått hundra år sedan 8 timmars arbetsdag förverkligades som en följd av att arbetare världen över masstrejkat för att få den införd. Under de 100 år som gått sedan dess har arbetstiden knappast minskat alls. Men andra förhållanden har förändrats kraftigt. Till exempel har produktiviteten hela tiden ökat. Faktum är att produktiviteten och omsättningen i ekonomi har ökat med 1215% sedan dess.

Det betyder att om vi idag ska vara lika radikala i våra krav på arbetstidsförkortning som våra kamrater var i Chicago 1886 så borde vi kräva 2 timmars arbetsvecka. För om vi skulle ha tagit ut hela produktivitetsökningen i minskad arbetstid hade vi bara behövt jobba 105 timmar om året, eller 2 timmar och 15 minuter i veckan! Att förespråka 6 timmars arbetsdag är alltså snarast oambitiöst. Till och med 6 timmars arbetsvecka betyder att vi skulle jobba nästan 3 gånger för mycket.

Hur kan det komma sig att vi har låtit hela produktivitetsökningen hamna i fickorna på kapitalet, medan vi arbetare är fortsatt tvungna att arbeta 8 timmar om dagen, eller mer?

En hel del av svaret på den frågan ligger förstås i våran oförmåga att organisera oss på klassgemenskapens grund. De organisationer i form av partier och traditionella fackförbund som säger sig företräda arbetarklassen men som ständigt ropar på klassamarbete så fort arbetare kräver sin rätt har en stor skuld till att det blivit på detta vis. Det är nu hög tid att vi arbetare enas utanför traditionella partier och fackförbund och tillsammans arbetar för att upphäva klassamhället på alla sätt vi kan.

Men hur gör vi det?

Alla som någon gång har pratat om anarkism eller kommunism med någon annan har sannolikt möts av kommentaren: ”ja, det är kanske en fin idé, men det kommer aldrig att fungera i praktiken”. Kanske har du till och med blivit ombedd att på stående fot beskriva exakt hur ditt drömsamhälle ska fungera. Det är naturligtvis en omöjlig uppgift att göra i några få meningar och jag tror inte ens att det finns någon mening i att i förväg veta exakt hur det bästa av samhällen borde vara organiserat. Vi måste pröva oss fram och börja i det lilla.

Vi måste börja prata med våra grannar och arbetskamrater och ta de konflikter som finns i vår närhet idag. Vi måste börja bygga strukturer och organisationer som vi kan använda den dagen då de tusen små glödbäddarna av konflikter mellan arbetare och kapital som finns, blossar upp till en stark brand.

Vi måste skapa allmänningar där vi kan träffas, andas, pusta ut och vara tillsammans. Vi måste börja ta de första små stapplande stegen på vår resa mot ett samhälle utan uppdelningar. Ett samhälle där vi alla är fria att vara människor på precis det sätt vi själva önskar, utan att vi blir exploaterade på arbetsplatserna och där vi slipper destruktiva normer i våra mellanmänskliga relationer. Men det spelar egentligen ingen roll hur snabbt vi kan nå det klasslösa samhället, så länge vi rör oss närmare målet varje dag. Att sitta ned och modstulet titta på mängden arbete som behöver göras för att nå målet hjälper ingen, men att varje dag beta av lite grann gör hela skillnaden. Och kan du få med en kamrat i kampen så har mängden arbete du behöver göra just halverats.

Så ta en kamrat i handen, organisera er och titta sedan runt omkring er vilka konflikter som finns där just ni är. Kämpa för att få en ny kaffebryggare på jobbet, samla dina grannar och skapa en gemensam, självförvaltad park i ditt område. Öppna en gratisaffär i din trappuppgång där ni grannar kan hjälpa varandra.

Det är bara genom att börja kämpa som vi kan komma någonstans, när ni vet hur det går till att vinna kampen om kaffebryggaren på jobbet eller hur ni vinner över kommunen i kampen om en ockuperad park, då vet ni också hur ni ska göra när konflikterna blir större och viktigare. När ni vunnit tillräckligt många små konflikter kommer ni till slut veta hur ni ska göra för att ta över hela driften av er arbetsplats eller stadsdel. När den dagen har kommit, när vi vunnit så många konflikter att vi bara behöver jobba två timmar i veckan, och själva förvaltar våra stadsdelar utan att behöva betala oskäliga hyror bara för att få bo, då har vi tid att sitta ned och diskutera exakt hur vi vill inrätta vårt drömsamhälle. Men jag tror inte vi kommer behöva det, för då har vi redan alla erfarenheter klara för oss och vi kommer redan veta hur vi ska göra.

Men vi ska komma i håg en sak, vi kan inte få mer än vad vi är beredda att kämpa för! Vi måste organisera oss och göra motstånd.

Så res er, vår tid har kommit nu!

Tack för mig.

li plattan

På Sergelstorg höll Li från AK-gruppen i Allt åt Alla Stockholm detta tal:

Kamrater! Vi från arbetarkampsgruppen, AK-gruppen, i Allt Åt Alla Stockholm, vill ta det här tillfället att hylla ett urval av kamper som drivits av arbetarkollektiv under det gångna året.

I en tid då företagen tar sig allt större friheter och ständigt testar gränserna för vad de kommer undan med, vill vi se till att lyfta och hylla arbetares motståndskraft och förmåga att i den hårda motvinden hitta vägar att inte bara hålla positionerna, utan också föra dem framåt.

Vi vill hylla personalen på Mellbygården i Partille för deras kamp. För att de under många år har kämpat för att förena intresset hos arbetarkollektivet på ett litet gruppboende med brukarnas rättigheter, och ta striden mot försämringar inom omsorgen. Som ett försök att tysta kritken stängde cheferna olagligen av två av arbetarna från sina jobb, något som inte fick den effekt man hade hoppats på. Istället tog arbetarkollektivet kampen ut till gator och torg. En kamp mot arbetsgivare och poltiker, men också mot ett korrupt fack, för att tvinga dem att lämna chefens trygga knä och ta fallet till arbetsdomstolen. Vi vill hylla personalen på Mellbygården för att ha visat att det går att ta kampen utan stöd från fack eller politker, för att ha visat att ett enat arbetarkollektiv inte kan besegras!

Vi vill också hylla hamnarbetarna i Oslo. När kommunen sålde ut det sista gemensamt ägda av hamnen till storföretaget Yilport blev hamnarbetare uppsagda för att återanställas utan kollektivavtal. Istället för att godta detta inledde arbetarna en strejk. Strejken har spridit sig till flera systerhamnar i Norge och i solidaritet har hamnarbetare i Köpenhamn vägrat hantera containrar som ska skeppas till Oslo.

Vi vill också uppmärksamma att snabbmatskedje-anställda runt om i USA som reser sig för en dräglig lön att leva på och mot en traditionellt urusel bransch, har satt igång en av de största strejkrörelserna i världen nånsin. Kampanjen Fight for 15 började i NYC i november 2012 och har nu spritt sig till 230 städer i USA och internationellt till bland annat Italien och Nya Zeeland. Deras kämparglöd och kollektiva beslutsamhet bringar hopp inför framtiden.

Vi vill hylla de sjuksköterskor på intensivvårdsavdelningen i Sundsvall, som istället för att gå på knä har valt att säga upp sig – liksom de dialyssköterskor i Örnsköldsvik och läkare i Björkhagen som går samma väg. Nu är det slut på rean!

Vi vill också vända blicken mot Nike och Adidas underleverantörer i den kinesiska staden Donguang. Där har 5000 arbetare gått ut i strejk för att få ut sina sociala förmåner i pengar varje månad, för att företagen inte ska behålla dem om de t.ex byter jobb. Strejken spred sig till systerfabriker i bland annat Vietnam, och såväl där som i Kina utföll den till arbetarnas fördel!

Slutligen vill vi säga något om att i Milano öppnar idag, första maj, just nu – årets upplaga av världsutställningen Expo – en utställning som inte är annat än ett skyltfönster för lanserandet av en “grön kapitalism”. De har försökt rekrytera 25000 gratisarbetare i form av elever från stadens skolor – och lokal regering har uppmanat lärare att underkänna elever som vägrar ställa upp. Även studenter på universitetet förväntas jobba gratis – men igår, den 30 april, marscherade de istället genom Milano och ockuperade en park som i samband med Expo kommer att inhägnas, militariseras och övervakas.

Alla dessa kamper, att människor går ihop och med mod kräver sin rätt, är vad som byggt denna rörelse, det är kärnan i vår verksamhet – vi kan inte få mer än vad vi är beredda att kämpa för! Vi vill hylla dessa kämpar och att de exempel vi just räknat upp ska ses som inspiration och en uppmaning till oss alla: organisera, gör motstånd, RES ER!

 

Så här såg det ut när vi tågade från Sergelstorg till Stortorget (Foto Emil Boss, SAC).