Skåne mot rasism, på väg mot demonstration mot SvP. Limhamn 2014
                                        (bild: Victor Pressfeldt)

 

Ett år senare
I dagarna har ytterligare domar från rättegångarna rörande händelserna i Limhamn kommit. Vi tas tillbaka ett år i tiden, en tid av intensiv antirasistisk mobilisering. Den 24 augusti 2014 hade det nazistiska Svenskarnas Parti, som en del av sin valrörelse inför riksdagsvalet senare på hösten, utlyst ett möte på Limhamns torg. Mötet mötte av förklarliga skäl  stort motstånd. Många var vi som ansåg att SvP hade förbrukat sin rätt till att använda det offentliga rummet sedan de nästan dödat och allvarligt skadat fyra feminister och antifascister på Möllevången 8 mars samma år. Därför ansåg vi, som en del av Skåne mot Rasism, det fullt rimligt att utlysa en blockad som syftade till att stoppa deras valmöte. Kodexen var en välbeprövad konfrontativ ickevålds-metod. Genom att gemensamt hålla ihop i en massa blockera nazisterna och på så sätt stoppa dem från att nå torget. Trots den uttalade icke-våldsliga metoden gick polisen hårt fram. Många skadades allvarligt och greps. Nu har sammanlagt 11 personer dömts för brott i samband med händelserna.

Vår stratergi och polisens taktik
Som utomstående är det lätt att tro att polisens agerande gentemot blockaden var ett resultat av en våldsspiral mellan demonstranter och polis. Det ironiska är att det är precis tvärtom, och det är inte första gången detta sker. Under de senaste 20 åren är det uppenbart att polisens våld har varit kraftigare gentemot grupper som inte använt våld för att försvara sig själva. Ett exempel är Ockupationsfestivalen i Lund 2009 som liksom aktuell blockad var uttalat icke-våldsam.  Den hade samma typ av kodex, med den uttalade metoden att ta sig förbi polisen utan att använda våld. Polisen försökte däremot med våld slå tillbaka ockupanterna och då dessa inte backade, stegrade polisen sin nivå ytterligare.

Det finns fler exempel. Porrblockaderna 1998, Reclaim the Streets i Malmö 2000 och Ekofin-mötet i början av 2001. Anledningen till att polisen är brutalare gentemot icke-våldsaktioner än sammanhang där upplopp ligger närmare till hands är enkel. En demonstration, blockad eller aktion som inte har förberett sig på att möta våld drar sig undan, splittras eller omvandlas till ett upplopp som reaktion på polisens våld. En blockad eller aktion som istället haft ”att hålla ihop” som sin tydligaste tanke, står istället kvar så långt som möjligt och polisen försöker använda mer och mer våld för att upplösa massan. Under blockaden på Limhamns torg kunde vi se detta i praktiken. Polisvåldet möttes inte av stenkastning eller brandbomber. Massans svar var istället att åter sluta sig och närma sig polisen utan koordinerat våld. Åklagarens linje i åtalen mot de 11 åtalade (från Limhamn) har byggt på att försöka bevisa att ett våldsamt upplopp ägt rum. Vi som var där kan vittna om att så inte var fallet. Vi kan istället berätta om att vi först under flera timmar försökte stå i vägen för nazisterna så att de inte skulle kunna  komma in på torget, och när det inte lyckades så försökte vi, så gott det gick, att störa ut mötet och på det sättet blockera det från att få någon effekt.

Att den sista timmen utvecklades så som den gjorde berodde på att polisen tog till allt grövre metoder för att försöka skingra oss. Icke-våldskodexen följdes så långt att folk riskerade livet, något vi inte tycker hör hemma på en demonstration i Sverige. Om planen hade varit annorlunda, om syftet från oss hade varit ett upplopp, hade utfallet varit helt annorlunda. Nu var det inte så. Limhamn höll inte på att rämna ner i Öresund och staden höll inte på att falla i ockupanters händer. Det var bara folk som vägrade backa och ge utrymme åt en nazistisk grupp.

Politiska agendor
Att det finns en  politisk agenda bakom åtalen känns minst sagt uppenbart. Polisens agerande  under blockaden kritiserades kraftigt från olika håll, flera  anmälningar gjordes och krav på utredningar lyftes. Att få så många demonstranter som  möjligt dömda för brott begångna under den dagen är oerhört viktigt för  polisens trovärdighet. Skulle alla gått fria skulle det bevisligen inte funnits ”fog” för den kritiserade insatsen. I och med domarna har polisen lättare kunnat motivera att situationen rättfärdigade ett rytteri  som upprepade gånger red över folk som låg på marken. Talande nog  har samtliga anmälningar mot polisen lagts ned och ingen utredning har sett dagens ljus. Vi kan naturligtvis inte säga att vi är förvånade då merparten av anmälningar mot polisen som regel läggs ned utan vidare utredning.

Hot mot högern
De senaste åren har en stark antirasistisk rörelse växt fram. Från att ha gått från en sluten, mer militant, rörelse som fokuserade på enskilda nazister har en bred massa anslutit sig till protester, möten, blockader och demonstrationer för att motarbeta normalisering av rasism. I takt med att Sverigedemokraterna vuxit, att fler rasistiska grupper uppkommit i deras kölvatten, att fascistiska partier och grupper har fått inflytande i många europeiska länder, och sist men inte minst att hotet från nazistiska organisationer blivit påtagligt i och med attackerna i Malmö och Kärrtorp, har fler och fler anslutit sig till en växande antifascistisk rörelse. På många håll i Europa har alternativ till den fascistiska världsbilden samtidigt vunnit mark, och starka vänsterrörelser har vuxit fram i hårt krisdrabbade länder. Även vi är en del av detta. Vi jobbar inte bara mot rasism, vi kämpar också för villkorslös rätt till bostad, mer resurser till vården, för rätten att strejka och mot höjda hyror. Vi är ett hot mot den höger som själva varit med och berett vägen för en växande främlingsfientlighet, med sin krisåtstramningspolitik, nedskärningar, privatiseringar och försämringar för oss som arbetar.

Vi står för en annan agenda, vi vill bygga ett samhälle på jämlikhet och fördelning av makt och resurser. Vi säger ”Skyll på de rika, näringslivet, arbetsköparna och politikerna” när rasisterna säger ”Skyll på invandrarna”. Vi säger ”omfördela” istället för ”skär ner” . Naturligtvis är detta ett hot mot dem som har mycket att förlora. Därför är det viktigt för dem att döma oss som bråkstakar och upploppsmakare.

Ett år starkare
Vi vet att polisens agerande alltid kommer gå i linje med det klassamhälle de beskyddar, och att ett kapitalistiskt samhälle aldrig kommer kunna leverera riktig rättvisa. Det kommer dröja länge innan bilderna av våra överridna och slagna kamrater  suddas bort från näthinnorna. Att 11 personer dessutom fått betala den blodiga polisinsatsen med månader av sitt liv frihetsberövade är helt orimligt.  Vad vi också vet är att polishästar, batongslag och pepparsprej trots allt inte har lyckats att trycka tillbaka vår rörelse. Det gångna året har vi fortsatt den antirasistiska kampen, folk har slutit upp och firat en hejdundrandes 8:e mars, vi har stöttat hemlösa EU-medborgare, organiserat i vårt närområde, stöttat kurdiska socialister och inte minst gått man ur huse för att visa praktisk solidaritet med folk på flykt. Vi har vuxit istället för att dra oss tillbaka. Nazister kan knivhugga oss, polisen kan rida över oss, rätten kan döma oss – men det kommer aldrig att kunna krossa oss.

/Förbundet Allt åt Alla Malmö

 

Läs även texten vi skrev för ett år sedan:

https://alltatalla.se/malmo/lardomar-fran-limhamn