Ett par dagar har gått sedan Skåne mot Rasisms demonstration under parollen “Kämpa Malmö – SvP ut ur Malmö”. Vi har läst rubrikerna om polisvåld, kålsupare, hästar och osynliga gatstenar. Många är skärrade, några är skadade för livet, men nästan alla är förbannade. Antingen på oss eller på polisen. Demonstrationen har i sitt efterspel slutat handla om nazism. Den har kommit att handla om vår rörelse, den revolutionära vänstern, och vår relation till polisen och i förlängningen till staten.
I våras blev vi inbjudna att prata på Vänsterns studentförbunds sommarkurs på temat Staten. Vi insåg snart att vi inte hade en gemensam förståelse av vad staten är och hur vi ska förhålla oss till den. Vi startade en studiecirkel och försökte läsa oss fram till svaret på frågan “hur ser vi som revolutionärer på staten”. Efter ett par veckor kom svaret – staten är våld. Den är våld på många olika sätt. Den är det genom arbetsförmedlingens stegrande krav. Den är det genom sina gränser. Den är det genom steriliseringar av transpersoner. Den är det genom sina sållningssystem av barn och unga. Den är våld genom sin militär och polis. Staten är våld mot arbetarklassen varje dag. För våld är nödvändigt i ett samhälle där stöld av människors tid står i centrum. Våld är ett måste i ett samhälle där majoriteten ska lyda de få. Hela samhället bygger idag på föreställningen om att staten har rätt att bruka våld mot olika oroshärdar; det kan vara för snabbt ökande arbetslöshet, det kan vara könsöverskridande handlingar, det kan vara människor som inte lyder polisens order.
Anledningarna till att vi agerar antifascistiskt är många. Men idag agerar vi framför allt för att vi är tvungna att göra det. Vi vet att den fascistiska rörelsen i tider som dessa riskerar att utvecklas från att bestå av marginaliserade grupper endast starka nog att skada individer ur arbetarklassen, till att påverka den redan våldsamma staten att bli ännu mer våldsam. Vi är tvungna att agera i frågan eftersom olika skikt av arbetarklassen redan kämpar mot fascisterna och att dessa riskerar att stå svaga och splittrade om inte erfarenheter sprids och allianser byggs. Att sprida dessa erfarenheter och hjälpa till att bygga allianser är den funktion som vi revolutionärer kan fylla.Vi kan dock aldrig agera i frågan om antifascism i tron om att dessa fascister är vårt största hot, gör vi det är vi dömda att förlora. Det våld som fascisterna står för i nuläget är ingenting jämfört med det våld som det kapitalistiska samhället utsätter människor för varje dag. Vi måste helt enkelt agera i frågan om antifascism som en förlängning av alla de andra klasskonflikter vi verkar i och förstå att dessa inte skiljer sig åt nämnvärt. Vi måste agera i dem långsiktigt och med målet att gå bredare och starkare ur dem.
I lördags var staten en särskild typ av våld. Det var batonger, pepparsprej och polishästar. Detta skedde under vad som kallas Nationella Förstärkningsorganisationen, NFO. NFO finns till för att den lokala polismakten ska få resurser och ledning under “särskilda händelser”. Valåret 2014 bedöms vara en enda gigantisk “särskild händelse”. Valet anses innebära risk för “allvarlig ordningstörning”. Till och med en handfull, marginaliserade nazister som står och gastar på ett torg ska få tillåtelse att göra detta, kosta vad det kosta vill.
Som utomstående är det lätt att tro att polisens agerande gentemot blockaden var ett resultat av en våldsspiral mellan demonstranter och polis. Det ironiska är att det är precis tvärtom, och det är inte första gången detta sker. Under de senaste 20 åren är det uppenbart att polisens våld har varit kraftigare gentemot grupper som inte använt våld för att försvara sig själva. Ockupationsfestivalen i Lund 2009 liksom Skåne mot Rasisms blockad i lördags var uttalat ickevåldsamma. De hade samma typ av kodex, med den uttalade metoden att ta sig förbi polisen utan att använda våld. Polisen försökte med våld slå tillbaka ockupanterna och då dessa inte backade, stegrade polisen sitt våld.
Det finns massor av exempel. Porrblockaderna 1998, Reclaim the streets i Malmö 2000 och Ekofinmötet i början av 2001. Anledningen till att polisen är brutalare gentemot icke-våldsaktioner än sammanhang där upplopp ligger närmare till hands är enklare än vad man kan tro. En demonstration, blockad eller aktion som inte har förberett sig på att möta våld drar sig undan, splittras eller omvandlas till ett upplopp som reaktion på polisens våld. Den massa som stannar kvar är den som gjort sig beredd på att stå pall. Under blockaden på Limhamns torg kunde vi se detta i praktiken. Polisvåldet möttes inte av stenkastning eller brandbomber. Massans svar var att åter sluta sig och närma sig polisen utan koordinerat våld. Den överhängande majoriteten följde ickevåldskodexen så långt att man var beredd att riskera livet. Om planen hade varit annorlunda, om syftet hade varit ett upplopp, hade tidningsrubrikerna varit helt annorlunda.
Med detta sagt hade inte ett upplopp gjort att vi uppnådde vårt mål, snarare tvärtom. Blockaden av Limhamns torg var målet för dagen, men vi som organiserade antirasister har ett större mål som står över alla andra. Det är att växa, få förtroende och bli starkare. Det gör vi genom att vi håller vad vi lovar och att vi gör det kollektivt och handfast. Det gör vi genom att agerar i framkant av det som uppfattas som rimligt. Ett halvår efter att nazisterna försökt mörda oss, var det rimligt att förvägra dem våra torg.
Vi får inte fastna i en debatt om polisens specifika agerande, den debatten vinner vi aldrig. Vi kan möjligtvis tillfälligt hindra vissa väldigt brutala uttryck. Polisens regelverk kanske just nu begränsar dem från vissa handlingar, men att begära en polis som inte är våldsam är att begära en kapitalism utan stat. Missförstå oss rätt: vi vill inte ha någon stat, vi vill inte ha någon polis och vi vill framförallt inte ha någon kapitalism. För oss är inte problemet med polisen vilken grad av våld dom använder. Vi hade inte varit nöjda med en polis som förhindrat oss från att stoppa nazisterna utan att använda hästar, batonger eller pepparsprej. Vi är inte nöjda förrän vi har riktig demokrati och ett samhälle efter devisen av var och en efter förmåga åt var och en efter behov.
Vi kommer ingenstans om vi låser oss i att vara offer. Framtiden tar vi genom att agera, vinna och bli starkare. Vi vinner inte genom att stånga oss blodiga mot den borgerliga statens regelverk eller utröna storleken på de påstådda kastade stenarna.
Vi misslyckades med vårt försök att stänga ner nazisternas möte. Vi var helt enkelt inte beredda på eller starka nog för polisens omfattande och brutala insats. Nu måste vi nyktert utvärdera våra praktiker. Detta är inte den första gången våra blockader har misslyckats. Ifall vi ska kunna vinna och bli starkare måste vi hitta nya praktiker utan att göra avkall på vår övergripande politiska strategi. Vi må ha misslyckats med att uppnå lördagens mål, men vi vann andra segrar. Den solidaritet och sammanhållning som demonstrationsdeltagarna visade var fantastisk. Vi höll vår konfrontativa icke-våldslinje så långt som det överhuvudtaget var möjligt. Vi är stolta över att omkring 2000 Malmöbor agerade tillsammans och fullständigt störde ut nazisternas möte. Vi är stolta över att polisen bedömde oss vara en så stor maktfaktor. Detta kan vi ta lärdom av och stärkas av som rörelse. Detta bär vi med oss från Limhamn.
För en framtid värd att tro på,
Allt åt Alla Malmö