Den 21a december 2013 arrangerades en stor demonstration av den autonoma rörelsen i Hamburg i solidaritet libyska flyktingar i staden, mot lyxrenovering av hyreshus i St Pauli och mot kommunens försök att omvandla det ockupera huset Rote Flora till någon slags kommunalt projekt. AÅA Malmö och Lund fixade en resa ner med ett tiotal aktivister från Skåne och Stockholm, för att hjälpa våra kamrater i Avanti med att arrangera ett Rätten till staden-block. Dagen slutade i ett våldsamt polisingripande och omfattande upplopp, och har varit en bidragande orsak till att mycket omdiskuterade “visitationszoner” upprättats på tre platser i Hamburg. 

AÅA webred: Varför var det demonstration? Vilka frågor stod på spel? Vad är den lokala bakgrunden?

Jonas: Det har pågått en rad olika kamper mot hyreshöjningar, om det offentliga rummet, mot gentrifiering och om ockuperade hus i Hamburg under flera år, vilket för kanske fem år sedan gav upphov till en kraftfull Rätten till staden-rörelse med rötter tillbaka till 80-talets ockupanter men med ett större socialt fokus. Rörelsen har fått stort genomslag inte bara i aktivist-scenen, utan även dragit in nya grupper i dessa kamper och på så sätt tvingar kommunens politiker att reagera. Samtidigt som detta har hänt i Hamburg – och många andra städer – har två kamper seglat upp i staden: för bevarande av det gamla och tyvärr tokigt slitna ockuperade huset Rote Flora, och för en grupp på runt 300 självorganiserade libyska krigsflyktingar att stanna och ges sociala rättigheter i väntan på uppehållstillstånd. Demonstrationen var ett försök att koppla ihop dessa två frågor genom att inordna dem i den större diskussionen om “rätten till staden”. Rätten till staden-aktivister har under sommaren jobbat kring båda dessa frågor, och inte minste frågan om Libyen-flyktingar har dragit enorma stöd-demonstrationer och satt en fantastisk press på de lokala politikerna. Demonstrationen den 21a var dock första gången som Rätten till staden inte bara länkade samman projekten genom att samarbeta med dem, utan genom att föra samman dem i samma demonstration. 

 

AÅA webred: Vad ville ni som organiserade aktivister bidra med, och hur?

Jonas: Vi ville gå i Rätten till staden-blocket eftersom det till stor del arrangerades av Avanti, en utomparlamentarisk socialistisk organisation vi har ett ganska utvecklat samarbete med sedan några år tillbaka. Som jag ser det är det som man kan bidra med i en den här typen av mobilisering oftast att vara någon handfull i en ganska tight och väl sammansvetsad grupp som helt enkelt bara tar det lugnt och gör som man bli tillsagd av demonstrationsledningen så gott det går. Som utomstående är det lätt att det blir fel när man ska ta egna initiativ utan att känna till alla lokala förhållanden, så då är det bra ha en stark struktur att inordna sig i. Vår grupp tog helt enkelt en kedja i början av demon och höll den så gått vi kunde tills demonstrationen splittrats upp. Vi är så klart intresserade av att lära oss mer av Rätten till staden nätverket, som ju är något av de politiskt mest intressanta som sker i Europa just nu – och inte minst kring hur de 300 libyerna har självorganiserat sig och vilken typ av stöd från aktivistgrupper som har fungerat och inte fungerat i relation till det. Eftersom förloppet blev så våldsamt var det svårt att göra detta, då Libyerna inte ens kunde komma in i demonstrationen – men det blev en del ganska spännande diskussioner senare på kvällen på de efterföljande stödfesterna och ett rave i det ockuperade kvarteret Gängeviertel…

 

Eftersom det var stora demonstrationer i Kärrtorp samma helg hjälpte vi en ultrasgrupp att översätta och fixa solidaritetsbanderoller på FC St. Paulis hemmamatch mot Karlsruhe, och vi gjorde även en liten hälsning från oss och våra värdar i Avanti med en gemensam solidaritetsbanderoll.

 

 

 

AÅA webred: Hur såg mobiliseringen ut? Hur var själva demonstrationen? Hur kändes det?

Martin: Mobiliseringen inför demonstrationen hade uppenbarligen varit stor. Vi hörde att det var kamrater från flera andra länder på plats, bland annat Polen och Holland. Demonstrationen var vad vi såg inte särskild lyckad. Eller det beror ju såklart vad man ville ha ut av den. Jag tror vi lyckades gå 20 meter. Vad vi fick höra senare så hade den främre delen av demonstration blivit attackerad, eller attackerade, polisen. Det var kanske 30 minuter av stenkastning och flaskkastning och sedan lyckades polisen splittra upp och säcka demonstrationen. Men delar av den splittrade demonstrationen genomförde sina egna demonstrationer. När klockan slog fem förklarades demonstrationen avslutad men det fanns flera mindre oroshärdar. 

 

 



AÅA webred
: Hur svarade polisen? Vad händer under dagen och kvällen? Hur såg styrkerelationerna ut?

 

Martin: Polisen hade uppenbarligen kraftsamlat inför demonstrationen. Vi har hört lite olika siffror om hur många som skulle varit i tjänst under dagen och kvällen från 2800 till 4000 extra kravallpoliser i tjänst. Däribland var en rad influgna specialförband från olika tyska delstater som brukar räknas som bäst i världen på upploppsbekämpning. Minst tvåtusen verkar vara en säker siffra. Polisen agerade hårt mot demonstrationen. Från där jag stod såg man inte mycket mer än att polisen attackerade in i sidorna på vårt block. Vi lyckades trycka tillbaka dom åtminstone två gånger innan blocket retirerade upp på en sidogata. Där blev vi stående i en timme eller mer.

Jonas: Polisen hade full koll på demonstrationen, i den mån det ens går att kalla det för en demonstration. I efterhand kan man se att polisen gick in i fronten på de första blocket när det bara hade gått 50 meter – det ledde så klart till bråk. Då stängde de av alla sidogator till alla block, så att inte fler folk kunde ansluta sig och började pressa på framifrån. Trots mycket, mycket hårdnackat motstånd av Flora-blocket pressades den främre delen långsamt tillbaka in blocken längre bak, och våran kedje-struktur började brytas sönder. Även om polisen i vissa perioder trycktes tillbaka av ett hårt bombardemang spelade de inte någon större roll i sammanhanget, eftersom det fanns ett antal “lager” av avspärrningar och varje gång en avspärrning pressades bak fanns det en ny som hindrade demonstrationen från att bryta sig ut. Polisen provocerade helt enkelt fram en konflikt de visste skulle leda till hårda kravaller förr eller senare på den plats som de hade valt ut, och kunde därför inte bara kontrollera läget i flera timmar utan också se till att flera tusen aldrig kunde ansluta sig till själva demonstrationen och att demonstrationen aldrig kunde gå. Samtidigt som detta hände pågick ganska hårda kravaller i andra delar av Hamburg, men det var inte förrän polisen försökte flytta ut demonstrationen från samlingsplatsen genom att öppna upp en avspärrning som de verkligen tappade kontroll över läget. Under natten präglades staden av hårda kravaller, men man kan tänka sig att det skulle blivit ännu värre om inte polisen så tydligt slagit sönder alla strukturer och tröttat ut en majoritet av de demonstranterna under eftermiddagens säckning….


AÅA webred:
Vad blir de politiska resultaten? Hur kommer detta påverka de olika kamperna och möjligheten till liknande framtida samarbeta och hur kommer det påverka arbetat med fler stora demonstrationer? Och vad är grejen med visitationszonerna som upprättats nu?

 

Jonas: För Flora så har det ju sedan länge varit en situation som påminner om Ungdomshuset i Köpenhamn. Politikerna vill mest bli av med problemet, och efter vad som hände med Köpenhamn är de beredda att kompromissa för att undvika att staden förknippas med återkommande upplopp som en hämnd för en eventuell vräkning. Exakt var förhandlingar ligger nu är svårt, då en del broar har bränts samtidigt som hotbilden blivit ännu mer tydlig. Med sossarna vid makten i Hamburgs senat så kan man nog räkna med någon slags politisk lösning, speciellt med tanke på att de är indragna i en konflikt med markspekulanten som köpte Flora för ca 10 år sedan – vilket ju påminner om Fadershusets konflikt med Köpenhamns kommun. Hur som helst kommer Floras officiella ägare behöva vinna över delstatssenaten om han ska göra något med huset, eftersom det är de som kontrollerar polisen – och det kan bli svårt.

 

Däremot blev det ju uppenbart hur svårt det var att föra samman kamper med väldigt olika dynamik och formad av helt olika politiska kulturer i samma demonstration. Även om ingen på ett strategiskt plan egentligen ville ha upplopp – eftersom det skulle göra det svårare att avsluta förhandlingar om Flora och dra legitimitet från de andra sociala kamperna – var det oundvikligt. Och fastän Flora-kampanjen behövde Rätten till staden-nätverket för att få en breddad mobilisering och Rätten till staden-nätverket såg Rote Flora som en oerhört viktig fråga, blev det uppenbart att hur lätt det var för polisen att provocera demonstrationen till att övergå i kravaller, och vilket en oerhörd repressionssapparat polisen har att sätta in i sådana situationer, kommer göra det svårt för fler liknande samarbeten Så även om en stark hotbild har skapats och folk är oerhört arga på polisen, är de politiska splittringen mellan olika grupper kring mycket större än förut. Det kommer bli ett problem.

 

Visitationszonerna innebär att ett gammalt polisbeslut återupplivats som ger polisen rätt att kräva id och visitera personer utan brottsmisstanke. Som förevändning har ett angrepp på en polisstation i St Pauli en vecka efter demonstrationerna, där poliser utan skydd fick gatstenar kastade på sig – något som eventuellt verkar vara en ren lögn. Zonerna har kombinerats med massiva polisinsatser vid spontana protester mot polisens repression efter den 21a, så det blir ett sätt att omöjliggöra en politisk kritik av situationen – och det är ju ett reellt problem.

 

Martin: Dom här visitationszonerna är verkligen ett tecken på att politikerna är desperata.

 

AÅA webred: Tack för informationen, vi ser fram emot att höra mer om utvecklingen i Hamburg i framtiden.

 

[Efter en rad protester och hot om en juridisk process har visitationszonerna upphävts av polisen själva, den 13 januari 2014.]