Kategorier
Evenemang Malmö

Träffa hyresgästföreningen med Sorgenfri åt alla!

Den 5/3 kl 17 har vi bjudit in en representant från Hyresgästföreningen, som hjälper oss att reda ut frågor om vår boendesituation. Vi ordnar också filmvisning för barnen.

Vilka krav kan vi ställa på våra hyresvärdar?
Får värden höja hyran hur som helst?
Hur kan vi stå emot?
Vad innebär hyresrevision?
kom och ställ frågor, diskutera och lär dig mer!

Sorgenfri åt alla är ett nätverk för personer som bor, arbetar eller lever på Sorgenfri. Vi träffas på måndagar jämna veckor. Alla är välkomna! Vi ordnar alltid kvällsmat och aktiviteter för stora och små. Det är en halvtrappa ner utan hiss.

Plats: Spånehusvägen 62B, SE-214 39 Malmö, Sverige

Datum: 5/3

Tid: 17:00

FB-event: https://www.facebook.com/events/152186375425184/

 

Kategorier
Evenemang Malmö

Amalthea bokcafé och allt åt alla bjuder in till: Renovering eller renovräkning?

Renovering eller renovräkning?

Den 7 mars gästas vi av Dominika Polanska som är docent i sociologi vid Institutet för Bostadsforskning. Hon ska hålla ett föredrag om den forskning som finns kring renoveringar i Sverige och fokusera specifikt på den forskning som tar vara på hyresrättsinnehavares perspektiv. Dominika kommer gå igenom det vi vet från forskningen, det vi ännu inte vet, och presentera den forskning som finns och tar vara på hyresrättsinnehavares perspektiv. Hon kommer också kort berätta om den forskning hon bedriver tillsammans med Åse Richard i Uppsala och Stockholm och fokusera på de härskartekniker som hyresvärdar använder sig av vid renovering samt presentera olika sätt hyresrättsinnehavare gjort motstånd.
Föredraget avslutas med en gemensam diskussion.

Vi kommer även att ha gruppen Möllan åt alla på plats som kort berättar om sitt arbete i Malmö.

Datum:  7/3 

Tid: 19:00-20:30

Plats: Amalthea Bokcafé (Kristianstadsgatan 41c, 21435 Malmö)

FB-event: https://www.facebook.com/events/1603836889663401/

Föredraget arrangeras i samarbete med ABF

Kategorier
Göteborg Klipp Media

Aktion mot Fastighetsägarna

Först strandade Fastighetsägarna hyresförhandlingar för 43 000 lägenheter i Göteborg, samma sak hände också i andra städer som Norrköping, Uppsala och Stockholm. Sammantaget har hyresförhandlingar strandats för över 70000 lägenheter, på Fastighetsägarnas initiativ.

 

Varför? För att flytta hyresförhandlingarna från förhandlingsbordet med Hyresgästföreningen, och istället översvämma Hyresnämnden med ärenden i volymer de omöjligen ska kunna hantera.
Allt för att försöka skaffa sig mer makt att sätta vilka hyror de vill, och i slutändan uppnå målet marknadshyror.

Fastighetsägarna har varit väldigt tydliga med motivet bakom sitt utspel. Det handlar om en politisk aktion för att få till mer fördelaktiga förhållanden för privat ägande av hyresrätter.
De vill helt enkelt kunna göra mer vinst på det som de äger, dvs våra hem. Hem som vi har rätt till enligt FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. Fastighetsägarna försöker motivera sin kamp för sina särintressen genom att hävda att ”akut bostadsbrist, en byggtakt som inte hänger med befolkningsökningen, otillräcklig rörlighet och omfattande svarthandel med hyreskontrakt” är tecken på en svensk bostadspolitisk modell som inte längre fungerar.
Det här har de givetvis helt rätt i och för oss boendeaktivister är det här inte någon nyhet.

Alla ska kunna bo kvar och Allt Åt Alla Göteborg har tillsammans samlat in över 700 namn från människor som vill markera att detta inte kan accepteras.
Att vår rätt till bostäder och skälig hyra är absolut. Då Fastighetsägarna tydligt visat att de skiter i vad vanligt folk tycker om deras profitjakt lämnar vi här över namnlistan på ett sätt de inte kan missa.

Fastighetsägarna hade säkert uppskattat att få in dina synpunkter kring deras initiativ.
Posta, ring, maila eller besök dem och tala om varför detta svineri inte kommer få fortsätta utan motstånd. Kontaktuppgifter finns här:
http://www.fastighetsagarna.se/kontakt/kansli

http://allaskakunnabokvar.se/
http://hyresrattskollen.se/

 

 

Kategorier
Allmänt

Diskussion om gentrifiering hölls i Umeå

10676223_904157092939962_337310553618029977_n

Den 26 mars höll Allt åt Alla Umeå den första i en rad studieträffar med fokus på kunskapsutjämning mellan aktiva i stadens rörelser.
Temat för kvällen var ”Gentrifiering”, med starkt fokus på lokala erfarenheter och betraktelser.
Efter en kort introduktion som gav en översikt om begreppets innebörd, och de olika sätt som det används på, delades deltagarna upp i mindre grupper för att diskutera.

Eftersom vi missade att lägga upp information här på hemsidan i förväg (den gick ut genom framförallt facebook) så lägger vi nu i efterhand upp upplägget här, dels av arkiveringsskäl, dels för att andra ska kunna använda frågeställningarna och läsunderlaget.

—————–

*ENGLISH BELOW*
Detta är första delen i en varje månad återkommande serie diskussionsträffar på olika ämnen eller i sakfrågor med närhet till förbundet Allt åt Alla Umeås verksamhet. Träffarna fokuserar på kunskapsutjämnande diskussion mellan deltagarna, och kräver inga förkunskaper.

—————-
VAD ÄR GENTRIFIERING?
De senaste åren har förändringar i stadens bebyggelse – såväl i Umeå som i resten av Sverige och världen – allt oftare diskuterats med hjälp av begreppet ”gentrifiering”.

Ordet härstammar från engelskans ”gentry” (ungefär; fint folk) och syftar på en viss typ av förändring där de som bor på eller använder en plats trängs bort, och ersätts med en rikare grupp användare eller boende.

Vad kan vi lära oss av att diskutera begreppet gentrifiering? Händer det här i Umeå?

Diskussionsträffen kräver _inga förkunskaper_ och inleds med en 15 minuter kort föreläsning. Därefter diskuterar vi i lagom stora grupper med utgångspunkt i fem frågor.

—————–
FRÅGOR:

1. Hur skapas gentrifiering? Beror den på att hippa, medelklassmänniskor som gillar latte flyttar in i ett fattigt område? Orsakas den av en viss typ av kommunal stadsplanering? Sätts den igång av fastighetsägare som jagar högre vinster?

2. Kan vi se exempel på gentrifiering här i Umeå och Västerbotten? Ge konkreta exempel! (Tänk på både offentliga rum, bruks/butikslokaler och bostäder)

3. Vad är skillnaden mellan gentrifiering och andra former av stadsbyggande/renoveringar osv? Är all nybyggnation gentrifiering?

4. Hur kan en se att ett område eller en gata är på väg att gentrifieras innan det är ett fullbordat faktum?

5. Hur kan boende, butiksägare, brukare av platser, föreningar som driver lokaler osv motverka gentrifiering när de riskeras att drabbas (bli bortträngda) av den?

——————-
LÄSTIPS FÖR NYFIKNA:
Alexander Berthelsen – ”Gentrifiering bortom Capuccinon: http://tidningenbrand.se/brand/nummer-2-2012-delad-kunskap-delad-stad/gentrifiering-bortom-cappucinon/

Catharina Thörn – ”Perifer mark blir urban front”:
https://www.arkitekt.se/perifer-mark-blir-urban-front/

Catharina Thörn – ”Om gentrifiering och segregering” (VIDEO):

——————–
ENGLISH:
This is the first in a serie of monthly discussions addressing different subjects in coherence with the activities of Allt åt Alla Umeå.
The sessions will be focused on equalization of knowledge among the participants, and no previous experience is needed.

WHAT IS GENTRIFICATION?
In previous years the transformations of cities – in Umeå as well as other parts of Sweden and globally – have been discussed using the word ”gentrification”.

Gentrification is any facet of urban renewal that inevitably leads to displacement of the occupying demographic.

What could we learn from discussing gentification? Do we see it in Umeå?

No previous knowledge of the subject is needed to participate in the session, which will begin with a 15 minutes short lecture (though held in Swedish). We will thereafter discuss in smaller groups using five questions.
(Questions will soon be translated here into english)

QUESTIONS:

1. How is gentrification done? Does it happen because hip, middle class citizens who enjoy latte’s move inte a poor neighborhood? Does it happen because of certain kinds of municipal city-planning? Does is when land- and property-owners seek higher profits from rent extraction?

2. Do we see examples of gentrification in Umeå and Västerbotten? Please provide examples (think about public space, use-spaces/shops and housing)

3. What is the different between gentrification and other forms of urban renewal/renovations? Can we call all forms of urban renewal, gentrification?

4. How does one see that a street, block or housing-area is about the get gentrified before the process is done?

5. How could tenants, shopowners, users of spaces, civic organizations etc work against gentrification when they are at risk to be dispossessed?

Kategorier
Allmänt

Tre arrangemang på Socialistiskt forum Umeå 2014

Den 3 maj går Socialistiskt Forum av stapeln i Umeå, denna gång i Universitetets lokaler från 10.00 till 18.00.
Under dagen kan besökaren helt gratis ta del av panelsamtal, föreläsningar, workshops, bokbord och mycket därtill.

Vi i Allt åt Alla Umeå deltar på lite olika sätt på forumet:

——————–

Föreläsning: Stadsomvandlingen i Umeå
11.00

Umeå genomgår just nu en stadsomvandling som saknar like i stadens historia. Nya översiktsplaner har antagits, korvvagnar likriktas, höghusen reser sig ur marken, stadsbiblioteket ska flyttas, kulturdriven tillväxt är det ny mantrat, ett ”vackert ansikte” mot älven byggs, Apberget har rivits, kulturlokaler trängs bort från centrum med mera.

Föreläsningen är en genomgång av processer och projekt kopplade till stadsomvandlingen och i vilken mån vi kan förstå de olika delarna som del i en större helhet.

——————–

Workshop: Vad är en allmänning? 
10.00

Efter en kort, introducerande presentation av allmänningens funktion, den historiska kopplingen mellan det allmänna och kapitalismens tidiga stadier samt Allt åt Alla Umeås verksamhet med allmänningar, samtalar vi i mindre grupper kring frågor såsom vad det allmänna är och kan vara och allmänningarnas/det allmännas begränsningar.

——————–

Fikaallmänning på Socialistiskt forum
Arrangör: Allt åt Alla Umeå tillsammans med alla besökare under forumet!

Varje lördag under våren har det varit fikaallmänningar på Klossen på Ålidhem, enligt principen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Den 3 maj flyttar fikaallmänningen till Socialistiskt forum!

Alla som vill tar med sig och lämnar fika och alla som vill ha får ta för sig av det som finns (även de som inte lämnat in något), utan att det kostar några pengar. Har du inte med dig något ätbart denna gång, kanske du kan ha det en annan. Och alla kan (efter ork och lust) hjälpas åt med allt: diskning, bordstorkning, kaffekokning o s v. På så sätt skapar vi en allmänning, en plats och en tillgång där vi inte är anställda och kunder med varandra; där vi inte byter utan delar; där vi sköter saker gemensamt. Istället för att leka affär, bygger vi upp ett annat sätt att organisera vardagssysslorna tillsammans.

I samband med fikaallmänningen kommer också en presentation att hållas om vad allmänningar är och om varför de är viktiga. Så oavsett om du tar med dig nåt att bjuda på (glöm inte ingredienslista) eller ej: kom förbi och ta en fika!

——————–

Dessutom håller vi bokbord med klistermärken, böcker, pamfletter, info och lite annat. Forumet har en mängd andra intressanta programpunkter där till, som vi rekommenderar att ni kollar in. Vi ses den 3 maj!

Kategorier
Allmänt

”Lögnen”

Den här korta texten är ett försök att skapa en vandrande berättelse. En historia som sprids över staden för att hindra lögnen från att etablera sig som sanning. Sprid den på facebook, twitter, skicka in den i en modifierad form som insändare, skriv ut den och lägg på fikabordet på ditt jobb, häng upp den i ditt trapphus. Kort och gott: Hjälp till att sprida den.

Vad händer på sikt med demokratin i en kommun där politiker och tjänstemän taktiskt försöker upprepa en lögn så många gånger att den blir en sanning?
Vi står med denna elefant i kommunhuset som ingen vill låtsas om:

Man sa att Apberget aldrig varit en del av planeringsarbetet för Rådhusesplanadens omgestaltning. Vi frågade gång på gång på gång om fastighetsägarna och handlarna haft något att säga till om, om de fått tycka till om just Apberget, om man haft möten med dom. Vi frågade om det fanns ritningar och skisser framtagna för hur esplanaden skulle komma att se ut.

De svarade; Nej. Inget av detta existerar. Dialogen är förutsättningslös. Arbetet som påbörjats handlar om trottoarstråken medan mittenstråket är en ”blank page”. Även Balticgruppen sa: ”Vi har inte yttrat en åsikt om Apberget och har inget med dess rivning att göra”. Tekniska nämnden arrangerade en dialog till en kostnad av 200 000 kronor vars kärna var att konsekvent undanhålla information. Inte av misstag, utan med stor medvetenhet eftersom den specifikt efterfrågades gång på gång, på gång.

Sen kom grävet. Grävet som avslöjade lögnen. Vi fick se skisserna som funnits i månader på en öppen esplanad mot torget. Ritningar och protokoll från möte efter möte med fastighetsägare vars uttryckliga syfte varit att diskutera Apberget. Bilden trädde fram av månader av arbete med mittstråkets gestaltning, förberedelser för Apbergets rivning.

Men ingenting hände. Lögnen fortsätter upprepas, som om ingenting har hänt. Som om dokumenten och skisserna inte existerade. Inga tjänstemän fick repressalier, inga politiker avgick från sina uppdrag. Hur är det möjligt? Vi återupprepar detta faktum, för att lögnen inte ska få bli en historisk sanning.

Kategorier
Stockholm

Vid fort Europas inre gränser

Vad är det som händer?
Stockholms kommun har beslutat att avhysa hundratals EU-migranter från en ödetomt i Högdalen. Kronofogden har hotat att riva lägret måndagen den 17/2 och under veckan som gått har majoriteten av de som bott där därför flyttat till andra delar av staden. Vilka är motiven till avhysningen?
Det moderata socialborgarrådet Anna König Jerlmyr uppger att vräkningen sker av ”humanitära skäl”. Fredrik Jurdell, avdelningschef på Socialtjänsten, kallar bosättningen ”ovärdig” men medger i nästa andetag att de boende saknar de ekonomiska resurser som ger tillgång till andra alternativ. Att vräkningen skulle vara ett sätt att förbättra den humanitära situationen för de människor som varit hänvisade till egensnickrade skjul under vintern är givetvis ett absurt påstående. Tvärtom fungerar vräkningen som ett sätt att omöjliggöra en redan svår livssituation. Värdiga boendeformer erbjuds inte, däremot betalda hemresor för migranterna, som i de flesta fall är rumänska medborgare. I egenskap av EU-medborgare kan de inte deporteras, därför hittar kommunen andra sätt att göra livet så svårt som möjligt för dem. Målet är att de självmant återvänder hem. Rumänien är ett av EU:s fattigaste länder och för minoritetsgrupper som romer är situationen allra svårast. 84% av de rumänska romerna lever utan tillgång till rinnande vatten, el eller avlopp enligt en EU-undersökning. Arbetslösheten är nära hundraprocentig. Socialförvaltningen uppskattar att 90% av de hemlösa EU-migranter som befinner sig i Stockholm är romer. På vilket sätt underlättar Jerlmyr för dessa människor?

Den ”fria” rörligheten
De som bott i kåkstäderna i Högdalen befinner sig i en situation som är knuten till ekonomiska och politiska skeenden som utspelar sig på en rad olika nivåer: EU, Rumänien, Sverige, Stockholm. Den vackra frasen om fri rörlighet inom Europeiska unionen ekar idag tomt för de flesta – den rättigheten är förbehållen kapitalet. För romer och papperslösa migranter är realiteten en annan: den inre gränskontrollens. Det svenska REVA-arbetet blev synligt för allmänheten för ett drygt år sedan, då polisen kontrollerade icke-vita resenärers identitetshandlingar i Stockholms tunnelbana. Polisens uppenbart rasistiska arbetsmetoder väckte stark avsky. Romers utsatthet i Sverige blev också tydlig när det uppdagades att polisen upprättat ett register över romer och resande, omfattande tusentals människor, även avlidna personer och barn. REVA och avhysningen av lägret i Högdalen visar på samma process: vår stad har blivit arena för en rasistisk och cynisk politik som är uppkopplad mot EU.

Kriminaliseringen av fattigdom
Rumäniens ambassadör i Sverige, Raduta Machate, gick nyligen ut i en debattartikel och yrkade för ett tiggeriförbud i Sverige. Tiggeri är illegalt i Rumänien och en rad andra EU-länder, vilket enligt Machate underlättar ”integrationen” av romer och gör dem mer anställningsbara. Kriminalisering av fattigdom och bestraffning av tiggeri har djupa historiska rötter i Europa. På 1500-talet instiftades rigorösa straff i England, där lösdrivare piskades, stympades och brännmärktes. I Frankrike infördes en liknande lagstiftning på 1700-talet och även i Sverige har fattigdom bemötts med repression och tvångsarbetsåtgärder. Fattigvårdsauktioner, där barn såldes som arbetskraft till högstbjudande, förbjöds så sent som 1918 i Sverige. Kriminalisering av fattigdom är en metod som syftar till att tvinga fram arbete ur motvilliga kroppar, och utplåna de kroppar som inte är arbetsföra. Det är ett fenomen med en mörk och våldsam historia. Den pågående europeiska nedmontering av välfärden skapar förutsättningar för återkomsten av en sådan hård och bestraffande hållning till fattigdom, där sociala problem blir föremål för polisiära insatser, vilket vi sett i brasilianska favelor och franska banlieus de senaste åren. Beslutet att tredubbla polisnärvaron i Rinkeby och Tensta, samt rivningen av lägret i Högdalen, är oroande tecken till en liknande utveckling i Sverige.

En ren stad
Stockholm genomgår just nu omfattande omvandlingsprocesser, med den uttalade ambitionen att förvandla staden till en attraktiv och konkurrenskraftig storstadsregion. ”Ett Stockholm i världsklass” är den slogan man valt för projektet. Kapital och köpstarka invånare ska lockas hit genom bl.a. privatiseringar och utförsäljningar av bostadsbeståndet samt byggen av arenor och gallerior. Inflytandet över stadsplanering och utveckling flyttas allt längre från de boende själva, och de grupper som drabbas hårdast är de med minst tillgångar, som trängs allt längre bort från stadens centrum i takt med gentrifieringen. Varför är det så viktigt för Stockholms kommun att driva bort egendomslösa människor från en ödetomt i Högdalen? Är det ett försök att städa bort misär och fattigdom från stadsbilden i ett Stockholm i världsklass? I en stad där rätten till bostad är satt på undantag och där allt fler tvingas ta stora banklån för att kunna slå sig ned finns det en risk att något händer med solidariteten och omtanken. Bostadsrättsägarnas intressen knyts till kvadratmeterpriser och områdets attraktivitet blir av ekonomiska skäl viktig att upprätthålla. Läger för hemlösa EU-migranter eller boenden för ensamkommande flyktingbarn höjer inte marknadspriserna i ett område – risken är att det tvärtom sänker dem. Att polisen och andra myndigheter behandlar romer, papperslösa och icke-vita människor som kriminella element riskerar att förstärka och driva på en utveckling där vissa betraktas som icke-önskvärda eller belastande. Söderortsbornas engagemang för EU-migranterna i Högdalen, som kommit till uttryck via en rad initiativ till bland annat kläd- och pengarinsamlingar för att underlätta den svåra situationen, visar att det finns krafter som är starkare än det ekonomiska egenintresset. Det är dock viktigare än någonsin att uppmärksamma de effekter bostadspolitiken och stadsplaneringen i Stockholm får – hur skillnader mellan människor etableras och förstärks. Att solidarisera sig är att se till att alla behövande räknas in, inte pekas ut. Det är att kämpa mot segregering och rasism, för allas rätt till staden.

Kategorier
Evenemang Stockholm

Staden på tvären – Stadskamp i södra förorterna

En kunskapsöverföring mellan de södra förorterna.
Linje 17 möter Linje 19 möter Linje 18 – utan att passera innerstan!

DEN BORTTRÄNGDA STADEN
MÅNDAG 17 FEBRUARI 18.00
KAFÉ T, TUR-TEATERN KÄRRTORP

Med surdeg och neon ska förorten lyftas? Maryam Fanni och Elof Hellström från Söderorts Institut För Andra Visioner berättar om gentrifieringen av Hökarängen på linje18. Nu ska modellen med Hållbara Hökarängen exporteras till linje17 för att göra ett stadsdelslyft. Ett lyft där bara vissa av invånarna ryms, där vissa ska trängas undan och andra mer köpstarka flyttas in. ”Från sunkförort till trendigt centrum” utropade Mitt i Söderort stolt om Hökarängssatsningen. För vem förändras stadsdelarna? Vad kan de boende på linje17 lära sig av vad som skett på linje18?

Öppen diskussion om stadsdelsorganisering på Linje17. Alla välkomna!

DEN SOLIDARISKA STADEN
MÅNDAG 24 FEBRUARI 19.00
CYKLOPEN, HÖGDALEN

Hur hjälper man hemlösa EU-migranter, branddrabbade grannar eller motverkar nazistiska attacker i området där man bor? Nätverket Linje17 har genom lokal organisering lyckats bygga en solidarisk inbördes hjälp i sin förort. Efter den fantastiska manifestationen i Kärrtorp kommer nu aktivister från Linje17 och berättar om sina erfarenheter. Hur kan självorganiserad solidaritet på Linje19 se ut? Hur knyter vi samman praktisk antirasism och grannsamverkan?

Öppen diskussion om stadsdelsorganisering på Linje19. Alla välkomna!

DEN BEBODDA STADEN
ONSDAG 26 FEBRUARI 18.00
(Lokal kommer) GUBBÄNGEN

Behövs ett stadsdelsnätverk på gröna linjen 18 mot Farsta? Hur kan man organisera sig i kvarteren vi bor i med våra grannar, för att stärka de boendes inflytande över sina områden? Nätverket Linje19 har lyckats organisera centrumstrejker, protesterat mot utförsäljningarna av allmännyttan, stört REVA-kontroller och hjälpt hemlösa EU-migranter i sitt område. De för vidare sina erfarenheter och berättar tips för lokalorganisering.

Öppen diskussion om stadsdelsorganisering på Linje18. Alla välkomna!

Arr: Allt åt Alla Stockholm

Kategorier
Allmänt

Vad kan vi förvänta oss av 2014?

Sedan ett par år tillbaka genomförs i Umeå en omfattande stadsomvandling. Det märks i förändringen av stadens ytliga, bildliga karaktär. Hus byts ut mot nyare hus, lägre blir högre, sten blir glas och metall. Men det är också något mycket mer komplicerat: en förändring av själva förutsättningarna för de som lever sina liv här. Både konkret genom att mötesplatser och ideella kulturlokaler läggs i ruiner, och mer abstrakt genom att fastighetsvärden trissas upp och gör butikslokaler, hyresrätter och bostadsrätter dyrare.

Detta är vad vi kanske inte lägger märke till med blotta ögat. Att en mindre näringskraftig butik här och där plötsligt är borta, utbytt mot en större likriktad kedja. Att hyresgästerna i de få hyreshus som överhuvudtaget finns kvar är en lite mer likartad skara än de var för fem eller tio år sedan. Att de ideella föreningarna inom kultur, politik och social verksamhet sakta bytts ut mot mer näringsinriktad kontorsverksamhet.

De med låga inkomster trängs längre och längre ut i periferierna, vi får en mer segregerad stad. När vi väl ser helheten av en sådan förändring är den redan ett faktum, betydligt svårare att motverka.

Faktum är att nästan all kritisk forskning och teori om städer som genomfört denna typ av stadsomvandling pekar ut samma problem. Ökade klassklyftor, ökad segregation. Ju fattigare du är, desto hårdare drabbas du. Detta är viktigt eftersom det visar hur det som på ytan ser ut som en intressekonflikt mellan kulturliv och näringsliv i själva verket är en betydligt större klasskonflikt om staden som sådan. De som kämpar för att bevara en smal musikscen som Verket i centrum, en teaterscen för amatörer som Saga, eller ett bibliotek på stans mest attraktiva tomt – dessa kämpar också för att rikta stadsutvecklingen åt ett helt annat håll; ett som främjar helt andra intressen.

Det är förstås i någon mån sant som de ständigt säger, att ”städer konkurrerar med varandra” om resurser, invånare, ekonomiska investeringar och turister. Detta betyder emellertid inte att den nyliberala, privatiseringsbejakande formel som använts här i Umeå det senaste decenniet är den enda vägen. Vi säger detta eftersom det är viktigt att förstå att våra politiker inte blott förvaltar staden utifrån någon slags naturlag, utan bedriver en i hög grad ideologisk stadspolitik av exakt samma sort som motiverar privatiseringar av välfärd som skola, vård och omsorg. En politik där den röda tråden genom alla beslut med koppling till stadens planering och utveckling är att överföra makt och resurser till privata intressen i allmänhet, och fastighetsägare i synnerhet. Vi ser det i de nya översiktsplanerna som reglerar formen för stadsutvecklingen, vi ser det i beslut att bilda gemensamma institutioner som VisitUmeå där planering sker mellan kommun och näringsliv i intim samverkan, vi ser det i stora byggprojekt som Kulturväven där kommunen aktivt överför skattemedel till en privat aktör som i förlängningen tar ut denna i vinst. Vi ser det också i riktningsbeslut som säger att kommunen inte ska äga fastigheter som inte innehåller ”kärnverksamhet”.

Vi kallar detta för en fråntagandets politik, eftersom det är precis vad det är. En överföring av platser, makt och ekonomiska resurser från en offentlig eller till och med gemensam sfär, till privata intressen. En politik som gynnar de rikaste, på bekostnad av medborgarna i allmänhet, och de fattigaste i synnerhet.

Det gemensammas politik
Låt oss vara tydliga här. Vi erkänner kampen om staden som en konflikt mellan motsatta intressen. Det som är bra för Umeå är nödvändigtvis varken kort- eller långsiktigt bra för Balticgruppen, och vice versa – trots att detta påstående nötts in i vårt medvetande de senaste åren. En kapitalägare måste till syvende og sist tjäna pengar. När en fastighetsägare gör detta genom att höja hyrorna på våra lägenheter är detta en förlust för hyresgästen. När handlare tjänar på att tvinga fram en rivning av en offentlig mötesplats för att den är en ”stoppkloss för handeln” är detta en förlust för de som på olika vis använder denna plats av olika anledningar. När näringslivet tvingar bort ett stadsbibliotek från stadens mest attraktiva tomt är detta en förlust för de som främst kommer låna böcker utifrån premissen att biblioteket ligger på en plats de automatiskt passerar i stress på väg från jobb till kollektivtrafik. När ideella kulturföreningars lokaler rivs för att lämna plats åt hotellbyggen är det en förlust för alla de som använder dessa lokaler, men också för en långt bredare skara som i vågor trängs längre och längre ut i stadens periferier när fastighetspriserna stiger. När tidigare demokratiska processer flyttas över till samverkansprojekt utan offentlig insyn i och med ägandeformerna, är detta en förlust för alla umebors möjlighet att styra staden i en riktning som tillgodoser deras behov och begär. De politiker som idag styr, från vänster till höger, företräder de rikas intresse i denna intressekonflikt. Det är den konkreta innebörden av de senaste decenniernas politik, och det måste man kunna stå till svars för.

När vi riktar kritik mot denna utveckling kallar de oss ”dödgrävare” och ”bakåtsträvare”. Dom sätter ord i våra munnar och säger att vi vill att tiden ska stanna upp, att staden ska konserveras i dess nuvarande form. Ingenting är mer förljuget! Vi vill ha en mer demokratisk stad, en utveckling som utgår från att de som bor här har ett verkligt inflytande att forma sin närmiljö efter sina behov och begär – sina önskemål och drömmar. En stad som utraderar klassklyftor istället för att utvidga desamma.

Vi förstår också att en sådan utveckling bara kan skapas genom att gå i konflikt med den ordning som idag leder i rak motsatt riktning; som gynnar de vars intressen är motsatta våra.

I Spanien ljöd ett slagord över torgen efter den ekonomiska krisens utbrott: ”Democracia real ya!” – verklig demokrati nu. Där, precis som på så många andra platser i världen, vände sig människor mot den fråntagande politikens projekt för att söka nya vägar. Först ockuperade man torgen och skapade folkförsamlingar. Idag har man flyttat vidare ut i bostadsområden och kvarter där ett myller av grupper experimenterar med nya sätt att leva tillsammans, tillgodose sina behov, ta kollektiva beslut och göra motstånd mot ökande ojämlikhet. Vi behöver inte invänta en situation av akut nöd för att finna beröringspunkter i de senaste årens globala protester. Istället ska vi låta oss inspireras, och göra Umeå till ett socialt laboratorium för verklig demokrati, jämlikhet och växande gemenskap!

Kategorier
Allmänt

Att gemensamt bygga ett apberg i staden

Längs gågatan kommer tvåtusen umebor gående i antifascistisk solidaritet och med facklor i händerna. När de når fram till Rådhustorget ställer de sig, i vanlig ordning, framför den plats där torget möter Rådhusesplanaden. Här, på den jordplätt som idag markerar var det rivna Apberget en gång stod, har någon eller några byggt en egen kopia av den traditionella talarstolen – upplyft i höjd på staplar av lastpallar.
I bakgrunden av det snart folkfyllda torget, nedanför kulturhuvudstadens glashus, står kommunens tillfälliga ersättningsscen bortglömd i det mörka, kalla regnet.

Under den knappa timmen där på torget i lördags genomfördes en dubbeltydig manifestation om rätten till staden. Å ena sidan den solidaritetsvilja som formellt samlat oss där – mot fascisters ökande försök att genom hot och våld ta gaturummet i anspråk för att skapa otrygghet och minska vissa gruppers och individers rörelseutrymme i staden. Å andra sidan denna rent praktiska markering mot hur gemensamma platser tas ifrån oss genom en politik som undertrycker vissa intressen till förmån för andra.

Apberget har sedan läckan om den stundande och sedermera genomförda rivningen, kommit att bli en symbol över en politisk ordning där medborgarnas intressen i staden allt mer sätts på undantag. Som vi tidigare beskrivit handlar inte konflikten i huvudsak om platsen i sig – utan i högre grad om de bristande demokratiska processerna i planeringen kring den stadsomvandling som pågår. I avsaknaden av verkliga dialoger och inflytande från de som faktiskt använder dessa platser, har politiker och tjänstemän med tydlighet missbedömt platsens betydelse för vissa umebor.

Mycket har sagts och skrivits under de månader som nu passerat sedan grävskoporna skyfflade bort stenar och talarstol från platsen. Tjänstemän och politiker har avslöjats med lögner om både det ena och det andra under debattens gång, men har trots detta lyckats klamra sig fast vid sina positioner. Dessa debatter är uppenbarligen viktiga, men det som hände i lördags är kanske än viktigare.

Att ta sig rätten till staden
Kring en facebooksida, en hemsida och en twitter-hashtagg har en anonym grupp samlats under namnet #apanfattas. Metoden är lika enkel som genial: de uppmanar umebor att, precis som de gjort sedan mitten av 1980-talet, gå till den plats där Apberget låg för att tillsammans käka lunch. På detta sätt tas platsen på ett konkret sätt i anspråk för att belysa just de behov och begär som vi anser borde forma planeringen av stadsrummet. Det står i full motsättning till tanken om att skapa en mer ”attraktiv stad” genom intima samarbeten mellan kommun, handlare och fastighetsägare; om att skapa en plats där folk konsumerar så mycket som möjligt.
När man vid lördagens demonstration även åsidosatte den ordning som Umeå kommun försökt upprätta, och återskapade platsen med en tillfällig talarstol, utvidgade man detta praktiska motstånd. Apbergets funktioner skapas och återskapas, oavsett vad planerarna försöker göra med platsen. Detta är att ta sig rätten till staden, att agera efter principer om en ”urban allemansrätt” – de som använder en plats ska också ha inflytande över dess eventuella omformningar. Det behöver i slutändan inte handla om majoritetsvilja, utan om att tillgodose behov och begär även hos smala, svaga medborgarintressen och ge dessa en självklar plats i stadsrummet; att bygga en stad där så många som möjligt känner att deras specifika intressen syns och tillåts styra bredvid en mångfald andra – snarare än att ständigt underordnas krassa ekonomiska intressen.

Exemplet med cykelbron vid Strömpilen
I början av 2000-talet pågick en seglivad och tyst konflikt mellan boende i de sydöstra stadsdelarna och Umeå kommun. På Gimonäs, nere vid Kolbäcksvägen, hade en ”naturlig” gångpassage uppstått. Istället för att gå flera kilometer av omvägar bort till den enda verkliga gång- och cykelpassagen från stadsdelarna till Strömpilsplatsen, gick boende rakt över Kolbäcksvägen och järnvägen för att komma ner mittemellan Komatsu Forests fabrik och Ica Maxibyggnaden.
Umeå kommun ansåg att denna gångväg var farlig och satte sedermera upp stängsel mellan bilvägen och järnvägen för att stänga passagen och leda människorna bort till cykelvägen vid dammen.

Bilden visar med nedre pil var konflikten om passagen skedde. Den övre pilen visar var Umeå Kommun tyckte att boende skulle passera istället.

Detta skulle emellertid visa sig vara lättare sagt än gjort. Gång på gång klippte boende i området upp stängslet för att öppna passagen, och gång på gång slöt kommunen igen den. I tysthet pågick konflikten i veckor, månader, år. Boende vägrade helt enkelt att finna sig i planeringen, och tog sig rätten att omforma staden efter sina behov.

Tillslut gav Umeå kommun upp och inledde diskussionerna om en verkligt planerad genomfart för gång- och cykeltrafik på platsen. Idag går, som många av er vet, en hög och lång bro ner från Gimonäs till Strömpilen, just på denna plats. Vad som föranledde dess uppförande är emellertid sådant som sällan kommer fram i kommunala pressmeddelanden. Konflikten är ett pedagogiskt exempel på hur en sådan metod som nu används av #apanfattas kan tvinga planerare och politiker att anpassa sig efter människors behov, oavsett vilka riktlinjer som formellt styr genom till exempel översiktsplaner och andra vägledande dokument.
Egentligen ser vi detta hela tiden, i synnerhet kring dragningar av just gång- och cykelvägar. Platserna i staden är många genom åren där man först planerat en väg för att sedan finna sig i en situation där människor istället passerar över en gräsmatta eller rakt över en bilväg – för att därefter tvingas anpassa planeringen.

Låt #apanfattas bli en bred mobilisering för platsens återupprättande som social mötespunkt och demokratisk funktion i staden. Men låt även exemplet vara framträdande för hur vi ska använda stadsrummet generellt, när vi vill ta oss rätten till staden – som gemensamt borde vara vår.

Läs även Allt åt Alla Stockholms text om kvartersorganiserad antifascism, apropå lördagens demonstration, ”rätten till staden” och händelserna i Kärrtorp de senaste veckorna:
https://alltatalla.se/allmant/grannsamverkan-mot-nazism

Kategorier
Allmänt

Q&A: Kritiken mot Umeå2014 och stadens omvandling

Om drygt två veckor tar Umeå över titeln som Europas kulturhuvudstad tillsammans med Riga. Det sker i ett sammanhang av lokal ekonomisk kris, men samtidigt en enorm byggboom som omformar hela stadens centrum i grunden. I och med att många tidningar publicerar granskningar av satsningens konsekvenser gör vi här en enklare ”Frågor och svar” för kritiken mot kulturhuvudstadsåret och den stadsomvandling som pågår i dess spår.

1. Vad är kärnan i kritiken mot kulturhuvudstadsåret?

Kritiken riktar sig inte mot evenemanget, programåret i sig. Snarare riktar den sig mot den generella utvecklingslinje som Umeå passar på att anta genom att bära titeln som ”kulturhuvudstad”. Idén om att staden ska ha en ”kulturdriven tillväxt” där kulturen ska användas som en motor för att locka investeringar och på sikt nå det utstakade målet att bli 200 000 invånare. Den konkreta innebörden av denna tillväxtstrategi är paradoxalt nog att kulturlokaler trängs ut ur stadskärnan eller aktivt flyttas för att ge plats åt shopping, hotell, kontor och dyra bostäder.

2. Umeå kommun säger att man varit noggranna med att undvika tidigare kulturhuvudstäders misstag och därför satsat hårt på ”medskapande” och ”öppen källkod” i hur man utformat satsningen. Stämmer inte det?

Det är precis här politiker och tjänstemän försöker blanda bort korten. De dialoger man haft med kulturutövare har explicit berört deltagande i programmets utformning, vilka evenemang som tillsammans får stöd för att forma kulturhuvudstadsåret som jippo. När det emellertid kommer till den andra delen som är omöjlig att särkoppla från kulturhuvudstadsåret – stadsomvandlingen – har Umeå kommun varit allt annat än ”medskapande”. Beslut har tagits helt utan att föregås av offentlig debatt, man har försökt hota kritiker inom de egna institutionerna till tystnad, konstverk har censurerats och diskussionen om det offentliga rummet har skett i icke-offentliga rum i intimt samråd med fastighetsägare. Man kan säga att de djupare förändringarna, som får långsiktiga konsekvenser för Umeå som stad och dess invånare, är de där dialog och debatt saknats.

3. Är verkligen stadsomvandlingen att se som ett uttryck för Umeås satsning på att vara kulturhuvudstad i EU?

Både ja och nej. Utvecklingen mot en mer privatiserad stad har pågått sedan slutet av 1990-talet med en rad olika linjebeslut som skapat intimare kopplingar mellan kommunorganisation och privat näringsliv. Umeå har även antagit nya översiktsplaner som har en betydande del i den här utvecklingen, där de gamla hindrat förutsättningarna för en del av de projekt som nu genomförs. Kulturhuvudstadssatsningen är emellertid en central del i denna utvecklingslinje. Dels för att ett sådant jippo väntas locka turister, investeringar och nyinflyttare, men även för att det skapat den skjuts som satt stadsomvandlingen i praktik – där det kommunalt aktiva beslutet att bygga kulturväven är ett nyckelprojekt liksom idén att omforma det offentliga rummet så att det ska vara fint till kulturhuvudstadsåret. De hotell som just nu byggs har ju i sig även en drivkraft i den förväntade besökarström som väntas i och med kulturhuvudstadsåret. Umeå har därtill antagit en strategi om att ha ”kulturdriven tillväxt” för att nå 200 000 invånare 2050, ett mål som har tydlig koppling till titeln som kulturhuvudstad. Man kan fråga sig vad som är hönan och vad som är ägget mellan en politiskt driven stadsomvandling och en politiskt initierad kulturhuvudstadssatsning. Svaret är nog dock att båda är delar av samma tendens, att de båda är en symbios.

4. Det sägs att det är en liten grupp kulturutövare som främst protesterar, ett särintresse. Är det så?

Nej, vi vill hävda att det är ett fult sätt att förminska kritiken som finns i Umeå mot den politiska och ekonomiska utvecklingen. Frågan om stadsbibliotekets flytt, som varit en av de största konflikterna kopplat till kulturhuvudstadsåret och stadsomvandlingen, är utan tvivel ett exempel på att det inte är så. Folkbiblioteken i Umeå har årligen 1,4 miljoner besökare i en kommun med strax under 120 000 invånare. När VK gjorde en riktig opinionsundersökning kring biblioteksflytten visade sig en majoritet av umeborna vara emot en flytt, vilket även märks i bibliotekets egna utredningar. Vi tror att det är vanskligt att dra en tydlig skiljelinje mellan ”kulturutövare” å ena sidan och ”vanligt folk” å den andra. Sedan är det självklart att personer med kopplingar till specifika mötesplatser och föreningar syns mer i den mediala bilden av konflikterna då de på ett mer konkret sätt hamnar i rollen som företrädare för motståndet. Det gäller ju i synnerhet personer som är anknutna till Scharinska villan, Verket, Sagateatern och andra föreningar/mötesplatser som drabbats av stadens omvandling.

5. Vad handlar kritiken mot flytten av stadsbiblioteket om?

Beslutet att flytta Umeå stadsbibliotek från dess nuvarande plats på centrums absoluta mittpunkt vid Rådhusesplanaden/Vasaplan till Kulturväven fattades i praktiken av kommunens närings- & planeringsutskott i december 2010, utan i princip någon seriös offentlig debatt i förväg. Detta trots att det månaderna innan varit val. Kortfattat kan man sammanfatta kritiken som att det geografiska läget blir sämre, att anknytningen till busstorget Vasaplan försvinner vilket minskar gruppen ”slinka-in-besökare” som ej aktivt besöker bibliotek, att lokalerna blir mindre sett till hur mycket böcker som ryms, att man skiljer folkbiblioteket och statens depå åt, vilka idag ligger i samma lokal, att hyreskostnaderna ökar avsevärt vilket riskerar att gå ut över verksamheten, samt inte minst att den gemensamma mötesplats som biblioteket utgör försvinner från en så central plats i staden, dessutom till förmån för kommersiella intressen. Under de föregående åren hade nämligen näringslivets organisationer Umeå C och Svensk handel aktivt utövat påtryckningar att få bort biblioteket för att öppna upp Rådhusesplanaden som handelsstråk. Man sade att biblioteksbyggnaden utgjorde en ”död fasad” mot gatan som hindrade handeln.

Den samlade bilden är alltså att det för stadsbiblioteket som verksamhet är en avsevärd försämring. Denna kritik lyftes våren 2011 efter att beslutet fattats, och en konfliktfylld offentlig debatt följde. Trots detta fattade Kulturnämnden det formella flyttbeslutet i maj samma år. Idag vet vi att kritikerna hade fog för, i princip alla sina farhågor.

6. Vad handlar den övriga kritiken mot bygget av Kulturväven om?

Kulturväven är ett skrytbygge, eller ”prestigeprojekt” som kommunen kallar det. Ett landmärke för att ”sätta Umeå på kartan”. Det byggs tillsammans med fastighetsbolaget Balticgruppen – kommunen äger 50 % och Balticgruppen 50 %. När man bestämde att uppföra det fanns inga som helst önskemål från kulturlivet om ett sådant projekt, och man hade ingen aning om vad som skulle ligga där förutom stadsbiblioteket som man alltså valde att flytta. Hyresnivåerna i kulturväven är enorma och kommunen ska i 25 år (utan möjlighet att dra sig ur) hyra 15 000 kvm i byggnaden, som också innehåller ett salutorg, en konferensdel och ett hotell i Balticgruppens regi. För detta har budgeteringen varit extremt oklar från Umeå kommuns sida. Farhågorna har främst varit att projektet ska gå ut över endera övriga kulturbudgeten eller andra delar av stadens omkostnader som vård, skola, omsorg, vägunderhåll, socialtjänst och liknande. Det handlar helt enkelt om att man överför pengar från verksamhet och välfärd till hyreskostnader som i förlängningen tas ut i vinst av ett privat fastighetsbolag, eftersom projektet har ett avkastningskrav på 10 % per år. Kulturvävens funktion är inte att lyfta kulturlivet, det är att i ett projekt visa att staden satsar på att växa, för att i nästa steg locka fler investerare, turister och inflyttare till staden.

7. Okej, men detta med det så kallade Apberget då? Det var väl bara en ful stentrappa och scen, varför bråkar folk om den?

Det är ett faktum att Apberget hade en betydande funktion för många umebor, oavsett platsens estetiska utseende. Den användes för att träffa kompisar, hänga, käka mat men också som klassisk slutpunkt för demonstrationer och manifestationer. Att den som vissa säger var ”skräpig” är ju just ett tecken på hur använd den var. Men konflikten handlade inte i första hand om platsen i sig utan om tillvägagångssättet att riva den. Informationen kom inte från kommunen utan läckte en (1) vecka innan genomförandet till oss i Allt åt Alla Umeå som sedermera gick ut med den till media. Det har med tiden blivit uppenbart, som många anat, att planeringen av rivandet grundat sig i en intim dialog med fastighetsägare och näringsidkare längs med esplanaden, för att bättre anpassa den för handel. Detta följer spåren från bibliotekskonflikten, där (som vi beskrivit ovan) näringslivet utövade påtryckningar av samma typ. Trots att flera bevis framkommit på att planeringen gått till på detta vis har politiker och tjänstemän konsekvent vägrat att erkänna det. I grund och botten handlar alltså frågan mer generellt om hur och för vem det offentliga rummet omformas. Vi såg även en liknande diskussion 2011 kring enhetliggörandet av korvvagnarna.

8. De som protesterar känns mest som bakåtsträvare. De säger nej till allt och tror att det blir bra bara det är precis som det alltid har varit. Är det inte bra att staden utvecklas?

Att vara emot en form av ”utveckling” betyder inte att man vill att allt ska fortsätta vara som det är, eller ens gå ”bakåt”. Tvärtom finns det ju massor av olika sätt att ”utveckla” en stad. Vi tycker att detta sätt att argumentera är direkt antidemokratiskt eftersom dess funktion är att kväsa antagonistiska idéer för vilken framtid vi vill skapa, snarare än argumentera mot en specifik verklig ståndpunkt. För oss som vill ha en mer gemensam stad, som planeras utifrån de behov och begär som finns hos de som lever sina liv här, blir det också nödvändigt att motsätta sig projekt och förslag som går i motsatt riktning – som privatiserar stadsrummet, fråntar oss platser. Vi erkänner den ”utveckling” som nu sker som ideologisk – den drivs av ett visst intresse och specifika uppfattningar, snarare än av oföränderliga, naturliga förutsättningar.

Kategorier
Allmänt

Umeborna stängde ner kommunens workshop – krävde verklig dialog

Igår, den 17 november, stängde ett femtiotal upprörda umebor ner Umeå Kommuns upplägg med en ”kreativa workshop” kring omvandlingen av Rådhusesplanaden och det numer rivna Apberget. Istället krävde man en riktig dialog med ansvariga politiker och tjänstemän, vilket också var vad som följde.

Frågan om Apberget har kommit att bli något av en symbol för den stadsomvandling där makten över staden i allt högre grad flyttas över till privata intressenter såsom fastighetsägare och handlare. En demokratisk scen, men också en social mötesplats, som tvingas bort när Rådhusesplanaden i högre grad ska bli ett handelsstråk.
Vi ser en tendens där planeringen av staden sker i intima samråd med näringslivets aktörer, samtidigt som en allt större del av centrumets fastigheter överförs i privat ägande. Utvecklingen i den här riktningen har eskalerat sedan 1990-talets slut via en rad olika politiska beslut. Bland annat har det handlat om att skapa ”affärsplaner”, strukturer för så kallad offentlig-privat samverkan och slutgiltiges nya översiktsplaner för stadsplaneringen. Som vi tidigare skrivit tycks partierna snarare administrera utvecklingen i näringslivets intresse, än motiveras av en tydlig politisk vision om staden. För dem är detta en ”naturlig” utveckling, vars motsats endast kan vara ”bakåtsträvande”, eller ”dödgräveri” som kommunalrådet Lennart Holmlund valde att kalla det nyligen.

”Jag vill inte sitta här och leka lekar, jag vill ha en riktig dialog!”

Under den faktiska dialog som på söndagen följde mellan å ena sidan tjänstemän och politiker, å andra sidan deltagande umebor, var Apbergets plats i ett större sammanhang tydligt. En lång rad frågor rörde förvisso beslutsprocessen kring Apbergets rivning och dess eventuella framtida placering – men många kom att lyfta diskussionen om stadsplaneringen i sig, vem den utgår från, vem den syftar att gynna liksom hur olika projekt hänger samman. Politikernas svar kom också att på många – men olika – sätt bekräfta bilden av stadsomvandlingens premisser. Det framstår som fullkomligt infantilt att sitta framför en uppretad folkmassa och konstatera att ”politiken styr”, som socialdemokraten sa, om man saknar en övergripande analys av innebörden i den långa rad beslut man varit överens om att fatta. Utfallet blir precis som det såg ut under detta möte: en blandning av populistiska utfall och oförmåga att hantera diskussionen över sakfrågenivå. Tjänstemännen sitter å sin sida och hänvisar till alla de dokument som säger att de ska agera, i stort sätt, som de gör: utveckla i nära dialog med näringslivet, utveckla centrum som kommersiell plats, skapa bättre förutsättningar för handeln.

Nedstängningen av kommunens farsartade dialogform till förmån för en verklig dialog var utan tvivel ett första steg för de som vill att umeborna ska ha ”rätten till staden” där de lever sina liv. Nu följer troligen, efter krav från en deltagare, ännu ett dialogmöte där hela tekniska nämnden ska vara representerade. Vi hoppas att vi ses där!

Vill du fördjupa dig? Då föreslår vi att du läser:
Umeå under omdaning – vår granskande rapport om översiktsplanerna
Umeås översiktsplan för de centrala stadsdelarna (Umeå Kommun, antagen av fullmäktige 2011)
”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria” – vår rapport om flytten av Umeå stadsbibliotek