Kategorier
Allmänt

Kommunens dialogmöten om Apberget

Måndag den 11 november kl 12.15 kommer Umeå Kommun att presentera den ”medborgardialog” som tvingats fram rörande utformningen av den plats där Apberget tidigare låg. Detta evenemang är en simpel uppmaning att gå dit, fortsätta visa missnöje mot rivningen/processen, och möjliggöra att informationen om kommunens möte sprids till så många som möjligt. Allt åt Alla Umeå arrangerar alltså inte i sig något specifikt på plats.
———

Bakgrund:
Tidigare i höst rev Umeå Kommun den bland många umebor populära offentliga mötespunkten Apberget, på Rådhustorget. Kommunen hade inte informerat om den planerade rivningen, tills dess att informationen nådde medierna via en läcka. Vid den tidpunkten var det knappt två veckor tills grävskoporna skulle demolera Apan. I den folkstorm som uppstod gjorde politiker och tjänstemän en snabb reträtt och initierade en medborgardialog för platsens framtida utformning. Den dialogen presenteras på måndag den 11 november, 12.15 vid apgropen på Rådhustorget.

Rivningen av Apberget är en del i en längre process pådriven av fastighetsägare och handelns intresseorganisationer i syfte att göra Rådhusesplanaden till ett centralt handelsstråk. Sedan mitten av 00-talet har organisationer som Umeå C och Svensk Handel lobbat för att få bort bibliotekshuset, som har i deras ord en ”död fasad” mot gatan. Detta sker som vi vet nu genom flytten av biblioteket till mindre, dyrare lokaler i Kulturväven. Omgestaltningen av gatustråket, inklusive rivningen av Apberget, tycks vara nästa del i denna process. Gatan har sedan apan revs breddats avsevärt utanför den nya dystopiagallerian, och nu har björkar planterats på Apbergets gamla plats. Ett egendomligt faktum, med tanke på att politikerna tidigare sa att man inte kunde återställa Apberget pga den annalkande vintern.

I grund och botten är konflikten om Apberget en del i en större stadsomvandling där offentliga och gemensamma platser trängs undan till förmån för det privata.

Kategorier
Allmänt

Umeå2014: Fråntagandets politik

En bulldozer, eller kanske en ”wrecking ball” rakt över kulturföreningarna och mötesplatserna. Det tycks vara det faktum vi ställs inför när Umeå ska skriva in sig som Europas kulturhuvudstad.

I slutet av oktober presenterade tillslut den så kallade ”vänstermajoriteten” sin budget för 2014, med prognoser för 2015 och 2016. Ett leende vänsterpartistiskt kommunalråd berättade, nu när den ekonomiska krisen är ett faktum, att man hellre ”har hål i en gata än i ett barn (1)”. För kulturnämnden blev det därmed heller inga nya pengar, trots enorma ökningar i verksamhetskostnader i och med att kulturväven ska tas i drift framåt hösten nästa år. Redan 2014 behövs 30 nya miljoner till detta projekt – kostnader som enligt Lennart Holmlund (2) väntas tas inom nuvarande kulturbudget på strax under 100 miljoner totalt. Åren efter ser det ännu värre ut, med massiva kostnadsökningar helt utan lösningar. Vi har, i kulturhuvudstadsprojektets kölvatten, sett ett dubbelt fråntagande riktat mot kulturen: dels genom att mötesplatser trängs undan när staden ska omvandlas, dels att man genom specifika projekt för över pengar från verksamheterna till privata företags vinst. Vi ser ett facit skrivas av våra värsta farhågor – ett projekt som såldes in som en kultursatsning men som i själva verket var motsatsen.

November 2013 är månaden då man kunde förväntat sig att politiker och tjänstemän skulle avgå på löpande band. Ingen kan säga att de inte visste. Tvärtom har debatten efter det under stort hemlighetsmakeri fattade beslutet att bygga väven, pekat på just dessa risker. Till och med stadsbiblioteket som tvingats flytta från utmärkta lokaler till det nya huset, har i en intern utredning med klarspråk kritiserat bristen på seriös budgetering. ”Det är en fråga för budgetarbetet inför 2014” (3), svarade de ansvariga och fastställde besluten i ytterligare några instanser som kulturnämnd och fullmäktige.

Umeås stadsomvandling, och dess grund i idén om kulturhuvudstaden och den kulturdrivna tillväxten, är ett politiskt samförståndsprojekt. Det är, helt i enighet med den tidsepok vi befinner oss inom, den långtgående strategi som Umeå har utvecklat för att skapa och cirkulera värde – ett måste inom ett produktionssätt som kräver ständig expansion. Politikerna är väl medvetna om industrins pågående automatisering, och faktumet att detta kräver ett öppnande av nya marknader – må det vara välfärden, naturresurserna eller staden. Det är därför de sväljer den amerikanska ekonomen Richard Floridas teser, som går ut på att de städer som lyckas locka ”den kreativa klassen” (konstnärer, musiker, HBTQ-personer (!) och andra kreativa grupper) når ekonomisk framgång i en värld med globaliserat kapital i ständig jakt på snabba investeringar. Hur Florida säger att detta ska gå till verkar man emellertid mindre intresserade av.

De accepterar paradoxen att denna så kallade ”tillväxt” sker genom olika former av fråntagande, och står i skarp kontrast med olika behov, just eftersom de saknar andra utvägar. Det är därför politiken också blir allt mer tandlös, samförståndsinriktad. Istället för att styra tycks politikerna i allt högre grad bara administrera en ekonomi de saknar kontroll över – som vore de tjänstemän.
Vi behöver bara kasta ett öga på ”skillnaderna” mellan vänstermajoriteten och högeroppositionens budgetar för att se hur konkret detta faktum är. Den enda parlamentariska opposition som återstår tar sig uttryck i populismen, må den som i inlandskommunerna vara en lokalpatriotisk lista eller som i Umeå ett ”yttervänsterparti”. Likväl saknar även dessa riktiga lösningar som både ger förutsättningar för något slags värdeskapande och för fördelning av dessa resurser till medborgarna.

I Umeå privatiserar man vårt stadsrum, för att för stunden hålla någon slags anständig ”välfärd” intakt. Därför är politikerna oavsett partitillhörighet idag endera tysta, eller så skyller de ifrån sig när det kulturella fråntagande på vilket man ämnar bygga sin tillväxt, synliggörs. De upplever att de, inom de ramar som de verkar, inte kunde gjort mycket annorlunda – samtidigt som de förstår konsekvenserna av denna utveckling, eller om man så vill; avveckling.

Vi ifrågasätter att detta skulle vara våra enda valmöjligheter. Tvärtom tror vi att det just på grund av detta faktum är viktigt att göra motstånd, försvara de tillgångar vi har, motverka avpolitisering och tjänstemannastyre samt skapa rörelser som är kapabla att experimentera med nya sätt att göra politik, utöva demokrati, och skapa en verkligt gemensam välfärd. Om inte nu, så när?

Läs mer om kulturväven, budgeten och kulturpolitiken:
Inge-Bert Teljedal – om kulturpolitikens styrning
Sara Meidell – Ljudet av visioner som faller

Läs mer om Umeås stadsomvandling:
I de rikas utopia
Därför ska inga stenar flyttas
”Bum proof-benches” i Kollektivtrafiken

Kategorier
Allmänt

I de rikas utopia

På torsdag, den 24 oktober, slår Balticgruppens nya shoppingcentrum ”Utopia” upp portarna i en grandios invigning. Vad som av vissa beskrivs som en utopi är för många Umebor den raka motsatsen – en dystopi. Gallerians namnval och marknadsföring har på många sätt blivit en perfekt representation över baksidorna med den stadsomvandling som pågått sedan Umeå utnämndes till Europeisk kulturhuvudstad för fem år sedan.

En stadsomvandling som bäst går att förklara som att gemensamma platser, verksamheter och resurser fråntas oss och förs över till det privata. Å ena sidan väldigt konkret; genom att icke-kommersiella- & offentliga mötesplatser trängs undan när hotell och gallerior ska byggas. Detta blev extra tydligt när Apberget revs tidigare i höst för att dra rör in i Utopiagallerian, och med stor ovisshet om vad som ska ske med platsen i framtiden. Å andra sidan har vi faktumet att skatteutbetalningarna riktas om; från att ha betalat verksamhet och lokalsubventioner till att genom olika former av samverkan överföras till vinstdrivande företag, via till exempel hyra, som till Balticgruppen i fallet med kulturväven. De pengar som till exempel idag indirekt subventionerar ett 50-tal amatörkulturella föreningar i Sagateatern, kommer efter vävens uppförande flyttas rakt ner i Christer Olssons (Balticgruppens VD) fickor.

Den dystopiska gallerian blottlägger även med största tydlighet klassklyftorna och de konflikter som följer dessa. Med de ”takhus” ovanpå gallerian, som i praktiken utgör ett så kallat gated community med astronomiska prisnivåer, fulländas bilden av en stad som byggs för vissa på bekostnad av andras behov och möjligheter. Som en symbol för ojämlikhet placerar sig överklassen på en gigantisk piedestal mitt i centrum. Därifrån kan de se ner på oss, när vi utslitna passerar till kollektivtrafiken eller parkeringshusen efter en arbetsdag på byggarbetsplatserna, i de stressiga snabbmatsrestaurangerna, vid städvagnen och så vidare. När reklamaffischen för gallerian skrattar oss i ansiktet i det kyliga senhöstmörkret klockan halv sju på morgonen blir det relevant att ställa oss frågan; För vem bygger vi det här?

Det är inte konsumenten, eller ens konsumtionen vi vänder oss emot. Vi delar upplevelsen och ”behovet” att shoppa nya kläder, prylar och gott käk för att – i alla fall för en stund – få lite glädje för det slit vi tvingas till på våra jobb. Vi vet att shoppingen är ett av de bättre tillgängliga substituten för verkliga gemenskaper och relationer i ett samhälle som aktivt fråntar oss dessa, och sätter upp hinder för att vi ska kunna etablera nya.
Istället riktar vi blicken mot ett produktionssätt baserat på exploatering, där ett fåtal köper vår arbetskraft för att tillskansa sig mer värde och hålla hjulen i snurr – oavsett om det berikar eller raserar samhället.

Vi riktar blicken mot stadsomvandlingens konkreta funktion och konsekvens. Mot det som fråntas oss när dessa hotell och gallerior ska uppföras – som mötesplatser, välfärd och resurser. Mot vardagen för de byggarbetare som riskerar sina liv och sin hälsa på de byggarbetsplatser som politikerna visar upp när det ska stoltseras med lokal tillväxt och lockas nya investerare. Vi riktar blicken mot faktumet att denna ”utopi” är en utopi för de rika, i meningen att vi andra kommer berika dem än mer när vi tvingas sälja vår arbetskraft i deras klädaffärer och snabbmatshak. Vi riktar blicken mot en politisk ekonomi där jobbskapande och tillväxtjakt blivit ett självändamål för politiska makthavare från vänster till höger – helt utan diskussion om arbetets innehåll och välståndets fördelning.

Kampen om Umeå är således en kamp mellan det privata och det gemensamma – allmänningarna. Den konflikten gäller varje gata, varje kvarter, varje byggnad. Den står mellan en framtid av mer fritid, möjligheten till gemenskap och självförverkligande, eller en framtid med allt tyngre arbetsbörda, alltmer fråntagande och relationer som präglas av att vi köper saker av varandra.

Kategorier
Allmänt

Därför ska inga stenar flyttas

Så, vad är grejen med det där Apberget egentligen? Varför är det så viktigt att stoppa rivningen av en gammal stentrappa med glassfläckar och måsskit?

I måndags, den 8 september, läcktes nyheten att Apberget ska rivas redan kommande vecka. Tjänstemännen hade då vetat om detta i två veckor, politikerna i en, men valt att inte informera umeborna. Detta trots att den offentliga mötesplatsen är kanske Umeås lokalt mest kända landmärke – för de flesta stadens absoluta mittpunkt. Det borde inte råda något tvivel om saken, när namnet till och med användas för att representera en ”mötesplats” när Umeå under 00-talet fick ett eget internetcommunity på webbadressen apberget.se.

Så vad är anledningen till all denna hast, och till undanhållandet av information? Precis bredvid Apberget, längs med Rådhusesplanadens översta del, bygger just nu fastighetsbolaget Balticgruppen en gigantisk shoppinggalleria med tillhörande hotell och takradhus i vad som kan betraktas som Umeås första ”gated community”. Gallerian – ”Utopia” som den har kommit att döpas till – invigs i en första etapp i slutet av oktober. För att detta ska vara möjligt behöver nya rör läggas under gatan (Rådhusesplanaden) utanför, så att sprinklersystemet kan sättas i bruk. Planen från kommunens sida var enligt dom själva först att göra en provisorisk dragning runt Apberget, men detta visade sig både dyrt och tekniskt svårt. I detta läge ställs tjänstemän och politiker inför ett val: göra en ordentlig dragning runt Apberget vilket därmed innebär att gallerian får invigas senare, eller panikriva en av Umeås mest klassiska sociala mötesplatser i det offentliga. Låt oss vara tydliga med att det första alternativet aldrig funnits på kartan.

Så kan vi ännu en gång berätta historien om hur kommunen sålde ut umebornas intressen och sidosatte den demokratiska processen för att tjäna näringslivet och i förlängningen den så kallade tillväxten. Istället för att gå ut med information, hålla dialog och förankra planerna i politiskt fattade beslut tillåts tjänstemän genomföra först och fråga sen – med politikernas goda minne ska tilläggas.

Fråntagande och entreprenörskap
Vi har många gånger tidigare påtalat hur vi globalt, men även lokalt i Umeå, genomgått ett skifte från att tidigare planera utifrån medborgarnas behov, till att nu planera för understödja företag, locka nya investerare.  Det märks väl i Kulturvävenprojektet där beslut om bygge inklusive flytt av ett älskat stadsbibliotek togs utan i princip någon offentlig debatt, och där resultatet är ett massivt överförande av resurser från umeborna till privat vinst i och med att huset gemensamt ägs av Umeå Kommun och Balticgruppen.  I den planerade rivningen av Apberget märks det, som synes, minst lika väl.  Denna utveckling innebär inte bara att ”nya” resurser investeras i en sådan riktning; det innebär likväl att det vi redan har,  fråntas oss, för att skapa värde åt privata intressen.

Demokrati?
Såväl i fallet med Kulturväven, som nu med Apberget är bristen på transparens och offentlig debatt påtaglig. Den vanliga demokratiska processen där förslag läggs fram, förankras i dialog och debatt för att i slutändan beslutas i de politiska församlingarna, sätts fullständigt ur spel. Det kan tyckas bero på ansvarslösa individer, arroganta politiker – men tendensen är likadan i andra städer, ja över hela världen. När politikens främsta uppgift blir att marknadsföra staden, understödja företagande och locka nya investerare blir verkligt medborgarinflytande ett hinder – smuts på fasaden. Vi ser, inte minst med kulturhuvudstadsåret, hur behovet av en fasad av samtycke blir allt viktigare. Det är den enhetliga bilden av ett Umeå som vill mer, där alla drar åt samma håll, som ska locka kapital just till denna plats. Skiljelinjerna mellan partierna blir inte bara allt mer otydliga i och med detta; de framhäver faktiskt själva aktivt att de tar långsiktigt ansvar för den ekonomiska politiken. De kallar detta ”umeandan” – garanten för att vi, oavsett kommunstyre, får samma övergripande ekonomiska politik. Så kan även Moderater och Socialdemokrater i ansvarstagandets och tillväxtens namn sitta i Tekniska Nämnden och gemensamt blockera en öppen politisk process som inkluderar medborgarna före förändringarna genomförs.

Att rädda ett apberg
För många av oss är Apberget en social mötesplats i det offentliga rummet, kanske till och med en allmänning som gemensamt formas av de som använder den för sina behov och begär. En plats att hänga med vänner, käka mat och kolla in folk på stan. En plats att utöva demokrati, i dess verkliga bemärkelse, genom protester, minnesstunder och manifestationer. För andra är det en ful stentrappa med måsskit och intorkad mjukglass. En funktionalistisk stenkoloss. Det spelar mindre roll. Apberget, som gemensamt motstånd, är en plats som representerar en vägran mot en politik där medborgarnas intressen och behov ständigt står tillbaka, ofta fråntas, för att skapa värde åt privata företag. En plats som kan representera en verklig demokrati, i skarp kontrast till allt vanligt förekommande bristfälliga och dolda politiska processer.
En utpost som säger; det här är vår stad, det är vi som bestämmer, det är dags att ni lyssnar på oss.
Därför ska inga stenar flyttas.

Kategorier
Allmänt

Apberget rivs när ny Galleria byggs!

Detta är ett pressmeddelande från Allt åt Alla Umeå, måndag 9 september 2013.

Ikväll kommer tusentals personer samlas till en politisk manifestation vid Apberget, en älskad social mötesplats i det offentliga rummet och en scen för demokratiskt utövande. Det kommer med stor sannolikhet vara sista gången. I tystnad har nämligen Umeå kommun och Tekniska nämnden låtit Balticgruppen planera en rivning av scenen, i samband med markarbete i anslutning till den nya shoppinggallerian ”Utopia”.
Förslag som kunnat undvika en rivning av Apberget har konsekvent stötts åt sidan vilket innebär att den inom cirka en vecka kommer jämnas med marken. Denna process är ett smärtsamt tydligt exempel på privata aktörers växande inflytande över planeringen av stadsrummet, på bekostnad av umebornas möjlighet att gemensamt och demokratiskt gestalta de platser där de har sin vardag, lever sina liv. Apberget är för många en viktig social mötesplats i det offentliga rummet i en tid då dessa blir allt färre. Det är därtill en plats byggd för att ge plats åt protester och demokratiskt utövande i stadsrummet, med ett starkt värde. Bristen på offentlig debatt och försöken att dölja rivningen innan den är ett faktum är en tydlig signal till oss umebor att enskilda privata företags ekonomiska intressen väger betydligt tyngre än demokrati och umebornas behov. Det är oacceptabelt, och bör omedelbart stoppas.Kontakt: umea@alltatalla.se

 

Kategorier
Allmänt

”Bum proof benches” i kollektivtrafiken

Sedan en tid tillbaka har busskurerna i Umeå stad börjat bytas ut. Dessa sköts enligt upphandlat kontrakt mellan Umeå Kommun och mediaföretaget Clear Channel som specialiserar på reklam i det offentliga rummet. Vad nog många umebor emellertid har lagt märke till är de nya bänkarna som satts ut i kurerna. Som ni kan se på bilden är det en variant av vad som brukar kallas ”bum proof benches”, eller: ”uteliggarsäkra bänkar”. Med hjälp av strategiskt placerade armstöd (eller i andra fall till exempel obekväm framåtlutning) eftersträvar man få bort personer som använder bänkarna i annat syfte än vad de är avsedda för; att titta på reklam i väntan på kollektivtrafiken. De omöjliggör alltså för en person att vid behov lägga sig ner, eller för en person med viss kroppstyp att överhuvudtaget kunna sätta sig.

Det är utan tvivel ett cyniskt men pedagogiskt exempel på en planering av stadsrummet som fullständigt nonchalerar bruksvärden och mänskliga behov, till förmån för ekonomiska intressen. Om en stad som Umeå planerade utifrån de boendes behov tycks det snarare rimligt att sätta upp helslutna värmekurer vid busshållplatserna, i och med de långa och kalla vintrarna.

Förhoppningsvis hjälps vi umebor åt att lösa problemet; såväl genom att via mail och insändare pressa kommunen, som genom praktisk handling. Ett exempel kan vara att ställa dit en bekvämare sittplats, t ex en övergiven soffa utanför soprummet. Staden är vår!

Kategorier
Malmö

Bortskänkt till överklassen: Västra Hamnen

Bortskänkt till överklassen: Västra Hamnen
Bortskänkt till överklassen: Västra Hamnen

Under några veckor här på hemsidan rapporterar Förbundet Allt Åt Alla Malmö om hur politikerna tar det vi äger gemensamt och skänker bort det till överklassen. Vecka 1: Västra Hamnen.

Innan låg det industri i vår hamn. Det var vår största arbetsplats – tills överklassen flyttade varvet för att det fanns arbetare i Sydkorea som de knappt behövde betala. När arbetslösheten växte försökte politikerna lösa det genom att ge bort hela parken till Saab. En (1) krona betalade företaget för hela vår hamn. När Saabs startbidrag tog slut efter två år flyttade de, efter att ha producerat hela 30 bilar.

För att få tillbaka hamnen var politikerna villiga att ge 200 miljoner till Saab – pengar som Malmös invånare gett till kommunen. Men marken skulle inte vara till för alla. Här valde man att bygga fuskbyggen till bostadsrätter för att locka dit en köpkraftigare grupp än den som redan fanns.

Kategorier
Allmänt

Adbusting mot Uppsalas varumärke

”Välkommen hit, välkommen hem!” är Uppsala kommuns officiella slogan. En del av en marknadsföringssatsning som i kombination med en omfattande ombyggnad av staden är till för att ”höja attraktiviteten” (nyspråk för ”locka hit rika människor”). För oss som bor i Uppsala ter sig sloganen mest som ett dåligt skämt – vår verklighet präglas av allt längre kötider till allt dyrare hyresrätter eller allt osäkrare lån till allt dyrare bostadsrätter och villor. Vilket hem är det som menas?

Samtidigt som kommunpamparna gör noll och intet åt bostadsbristen höjs hyrorna i Gränby med 34 procent. Häromåret höjdes de i Kvarngärdet med 60 procent. Vilket område står på tur? Sävja? Eriksberg? Under stadskampsveckan gav vi i Allt åt Alla Uppsala oss ut för att ge staden mer passande förslag på slogans.
Kategorier
Malmö

Triangeln hotar

Våren 2010 lanserade vi i Malmö en symbol. En knuten näve i vilken det går att utläsa en stadskarta. Det kan vara vilken stad som helst men det är den stad som vi kämpar i.

Med vår retorik för vi fram vårt perspektiv. Vi säger att ”Staden är vår” och ”Malmö är inte deras att sälja” för att visa att vi ser det som vår stad och därmed vår att bestämma över. Vi vet att vi kämpar i underläge. Vi vet att vi inte har makten över varken politiken eller kapitalet i Malmö. Vi vet att när vi lyfter problem och föreslår förändringar riskerar vi att frågan blir omhuldad av någon med makt, och att dessa kan utnyttja det för sin egen vinning. Sydsvenskan säger att de vill bidra till en bättre bild av Malmö, deras intresse är naturligtvis också att bygga sympatier för sitt eget varumärke. Vi har kartlagt Malmös ekonomiska segregering, Sydsvenskan publicerade liknande material. Vi spred information om hur skattebetalare subventionerar vinster i Folkets park och säsongen senare ändrade man på mycket av det som är direkt synligt för besökarna (men naturligtvis inte det stora problemet, att skattepengar subventionerar privata företag).

Vi spelar inte på samma arena som kommunen och företagarna, vi har inte det som spelar någon roll: Vi har inga pengar att investera för att utmanövrera. Ändå framställs vi som hotfulla. Särskilt mot handel och shopping. När vi anordnade en stadskampsvecka i maj skickade handlarna ut detta till affärerna:

Märk att de tagit information från Ockupationsfestivalen tre år tidigare!! En festival som ägde rum i bara Lund och med uttalat syfte att ockupera tomma hus, inte affärer.

Nu, tillbaka till vår knutna stadskartenäve. Låt oss presentera en annan bild:

Läs texten. Vi, om några, känner igen retoriken. Vi ser det hot som kapitalintresset brukar se i oss. Vi ser hur en mäktig spelare i Malmö, ett företag som fått chansen att definiera utseendet på stor yta: Köpcentret utvidgas, fler parkeringsplatser byggs, fler förväntas kunna ta bilen dit (betyder det att vi aldrig kommer få se en bilfri Södra förstadsgata? Trots nya citytunneln i samma kvarter?). Är detta, om något, inte ett hot mot småhandlarna? Om handlarna är rädda att deras affärer ska gå omkull om vi krossar ett skyltfönster, så borde verkligen Triangelns hot utlösa oro över framtiden.

Därför skickar vi nu den här hälsningen till Malmös handlare:

Varning! Triangeln tänker ta över stan!

Det är viktigt att komma ihåg att detta företag/dessa köpcentran inte har en riktad hotbild emot dig som person. Deras uppsåt är oftast att ta över egendom/slå ut konkurrerande handel. Köpcentrat Triangel har på sin hemsida och i sin marknadsföring aviserat ”2013 tar vi över staden”.
Ur deras planer framgår att man uppmanar till masskonsumtion och att få alla dagligen 100 000 (!!!) passerande människor att handla BARA där.

I Malmö är det särskilt området kring Södra förstadsgatan/Möllevången som är aktuellt.
Polismyndigheten är informerad. Vi uppmanar alla butiker i dessa områden att besöka Triangel.se för att läsa på om planerna, samt ha en beredskap för vad som eventuellt kan hända din butik.

Kategorier
Evenemang

Studieträff: ”Inte i vårt namn!”

Denna cirkelträff skulle ägt rum den 14 november 2012 men ställdes in och kommer därför ske nu den 6 februari 2013.

Som vi ofta återkommer till pågår i Umeå just nu en stor stadsomvandling. Få kan undgå hur nya bostadsområden uppstår, hur hela centrum känns som en byggarbetsplats, hur verksamheter flyttas och beslut överklagas. Umeå ska bli 200 000 invånare till år 2050, en tillväxtstrategi förankrad i idén om ”kulturdriven tillväxt”, med start i kulturhuvudstadsåret 2014. Umeå expanderar, hyror höjs och nya förutsättningar uppstår. Men samtidigt avbefolkas inlandet allt jämnt, en process tätt sammanhängande med Umeås tillväxt. I Dorotea, Åsele och i andra inlandskommuner gör befolkningen uppror mot indragna vårdplatser och minskade ambulanstillgångar.

Vi har påbörjat ett försök att undersöka dessa processer med noggrant. Vilket Umeå är på väg att växa fram? Hur relaterar staden till sin regionala omgivning? För vem byggs denna stad? Vilka kan hamna i kläm? Den 17/10 och 31/10 (event: http://www.facebook.com/events/352805571462359/) diskuterade vi kring dessa två tidigare rapporter ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria” och ”Umeå under omdaning”.

Nu vill vi fortsätta detta arbete genom att granska Umeås omvandling ur nya infallsvinklar. Vi vill – tillsammans med vänner, grannar och kamrater – skapa en berättelse om Umeå, en kritik, men också en idé om hur vi kan skapa en bättre stad!

Onsdag den 6 februari bjuder vi in till diskussionsträff. Vi läser texten ”Inte i vårt namn” (Not in Our Name), ett anti-gentrifieringsmanifest (*) publicerat av sociala rörelser som verkar i Hamburg och som med tiden skrivits under av ett myller av stadsaktivister, kulturarbetare, akademiker och stadsbor. Med utgångspunkt i detta fortsätter vi våra diskussioner om Umeås stadsutveckling, och hur vi kan gå vidare!

Texten finns här på svenska:
http://alarmsthlm.com/2010/02/23/434/

…och här på engelska:
http://www.signandsight.com/features/1961.html

6 februari
18.00, Kulturhuset Klossen på Ålidhem

* Gentrifiering – En process där boende i en stadsdel trängs bort och rikare grupper flyttar in.

Kategorier
Material

Podcast från Eric Clark’s föreläsning under stadskampsveckan

Eric Clark, professor i kulturgeografi vid Lunds Universitet, höll en föreläsning om den ojämlika utvecklingen i svenska städer. Föreläsningen gick igenom hur nyliberalismen de senast 20-30 åren tillåtits att gå bärsärkagång genom våra gemensamma institutioner och med våra gemensamma tillgångar. Vidare diskuterades hur aspekter av våra städer som helt tillåtits stå utanför penning-relationer, så som stadens offentliga rum har gått från att vara ”allmänningar” som skapats och fritt använts av stadsinvånarna till att bli en handelsvara på en marknad.

Föreläsningen hölls på ABF Lunds lokal den 9e maj 2012 som en del av Förbundet Allt åt allas stadskampsvecka.

[soundcloud url=”http://api.soundcloud.com/tracks/46831008″ iframe=”true” /]

Kategorier
Allmänt

Rapport: Umeå under omdaning

Umeå under omdaning

Få Umebor kan undgå att Umeå står i startgroparna för ett av de hittills största epokskiftena i stadens historia. Men hur hänger hotellbyggen, kulturhus, undanträngda offentliga verksamheter och nya epitet samman? I denna rapport granskar vi Umeås pågående stadsomvandling på djupet genom en ordentlig analys av översiktsplaner, artiklar, marknadsföring och uttalanden från lokala politiker, och frågar oss hur vi kan hitta alternativa utvecklingsstrategier, som hörsammar invånarnas behov snarare än kraven från ett flyktigt kapitalflöde.

Rapportsläppet är en del av stadskampsveckan 2012

Ladda ner och läs:
Umeå under omdaning
Umeå under omdaning (med uppslag)

Läs även vår tidigare granskning av flytten av Umeå stadsbibliotek här:
Detta hus skall inte bli någon jävla galleria.